Dyka i grottor

Korrläsning av manus leder sällan till bättre kondition. Inte undra på att man blir fet. Men det är lätt att bli uppslukad av den text man skapat och som ska levereras till mina läsare. Särskilt om att texten om Ester Duva Nilsson omsluter 507 sidor. Men nu ska 100 bort. Det finns lika mycket oro som iver i detta hantverk.

Att skriva romaner borde vara en bra form av minnesträning, kan man tycka. Ofta använder vi författare minnet för att blicka bakåt. Något har hänt som vi vill berätta om, rent av skriva en tjock roman om. Men sliter vi och drar för ofta i ett särskilt minne kan vi faktiskt bli glömska. Flitiga besök hos ett särskilt minne, kan leda till att det förändras och omtolkas till något helt annat.

Fick en hjälte häromdagen. Han heter Mikko Paasi och var gäst hos Skavlan i lördags och berättade om räddningsinsatsen vid Tham Luang-grottan i Thailand. Det var 2018 som ett thailändskt pojklag i fotboll fastnade djupt inne i ett grottsystem. Vattnet steg hela tiden och pojkarna väntade på drunkningsdöden.

I trånga tunnlar dök Mikko och hans kompisar in i grottsystemet och lyckades rädda hela pojklaget. USA:s marinkår var på plats, men de klarade inte av dyka genom grottsystemet. Har för mig att det rörde sig om två kilometer. De fick in ett läkarteam som sövde ner pojkarna, sedan band de ihop fötterna och händerna på dem – och så började dykningen mot räddningen. Vilken story. Torde väl bli en film. Ska bli intressant att läsa boken ”Grottdykaren” som nyss har släppts.

För övrigt så har jag inte sovit många minuter i natt. Ja, om det skulle vara av intresse.