Fullsatt i Väven, Umeå, den 2 november

Fullsatt i Väven, snudd på rekord och taket höll på lyfta när vi sjöng Pärleporten ur Esters sånghäfte. En av de låtar som Ester gillade. Många kända ansikten. Georg och Hjördis Andersson, kusin Rikard som transporterade mig dit och hem, ABF-Katharina.

På första bänkraden satt tre äldre damer, som ofta skakade på huvudet medan jag  kåserade om Ester och läste ur ”Älskade Ester”. Riktigt tröttsamt blev det när damerna ville hävda att Ester Duva var ett felaktigt namn. ”Hon har i alla tider kallats för Ester Duven!” Jag har förstått att Duven lever kvar, särskilt hos äldre ute på landsbygden.

När jag för nåt år sedan skrev en krönika i Lokaltidningen om Esters öknamn, blev jag uppringd av två män som undrade varför jag använde fel namn på Ester? Tanterna på första bänkraden sa i en mun: ”Det ska var Ester Duven!” Jag log stelt. Kunde inte låta bli. Det slank ur mig. ”Är det ingen av er som äger ett ordlexikon. ”Slå då upp ordet Duven. Där finns en rad synonymer, som exempelvis slö, slapp, olustig, slokande, hängig, vissen.” Duven är ett fulord… Ett riktigt mobbarord!

Vandringssägner ute i byarna
De tre tanterna dök senare upp vid signeringsbordet. De skulle inte köpa någon bok. Istället ville de prata ut med mig. Det tog inte många sekunder att räkna ut vad den kortaste, men mest högljudda tanten ville ha sagt. Hon väckte liv i myten om att Ester skulle ha födds i en grannby, i en gård där det bodde sjutton andra barn – plus ett tiotal vuxna. Nä, det var inget barnhem. Hon placerades bland vanligt folk, som hade många ungar. Alltså 27 personer i den tidens små stugor. Senast jag hörde talas om denna myt, var det tolv barn, första gången var tio barn plus 2-3 vuxna. Alla gångerna har familjen Johansson i Hornmyr dykt upp i handlingen. ”Det är sanningen”, sa kvinnan högt vid signeringsbordet. Hennes två väninnor nickade instämmande. ”Detta är ju en vandringssägen”, muttrade jag. Jag gissade kvinnorna var cirka 80 år, med andra ord var de födda i slutet på 30-talet. Ester föddes 1896 – 40 år tidigare. När damerna föddes hade Ester lämnat Nygård och bosatt sig i Lycksele. Det fanns med andra ord många år att konstruera en riktigt spännande berättelse i efterhand – många ärvda minnen som med åren gjordes om till deras egna.

Missunnsamhet?
Ja, som Esters skriftställare faller det på min lott att försvara Ester och den upprättelse hon faktiskt fått. I min roman har jag såväl fiktivt, som dokumentärt och faktamässigt, kärleksfullt och på distans, gjort Ester begriplig. Detta har gjort att många har erkänt att de grovt underskattat denna långsamma, men kloka kvinna. Min roman har bidragit till att kyrkan kulturminnesmärkt hennes grav, till att Lilly Bäcklund skrivit en motion till fullmäktige om att staden ska bekosta en staty av Ester och att en av gatorna ska bära hennes namn. Att i denna upprättelseprocess då stöta på dessa gamla myter, sägner och fördomar, ger mig en känsla av att det vilar en missunnsamhet om och kring det som nu sker i Esters namn.  Så jag upprepar det jag skrivit förr i ämnet. Upprepar mig övertydligt. Logiken talar till Esters fördel. Även till den historiebeskrivning som finns i min roman.

1977 bodde Ester på äldreboende Skytten.

Tre olika födelseplatser
I dödsannonsen från 1985, som skrevs av ”Vännerna” (Ester som knappt hade några besök alls de två sista åren av sitt liv). Vännerna påstod att Ester var född i Vänjaur. Däremot hade de rätt i att Ester och föräldrarna övertog arrendet Nygård 1902. I en tidningsintervju 1977 blev Ester felciterad när hon skulle ha sagt att hon föddes i Nygård. I vilket fall som helst så hade det varit omöjligt, då Nygård vid den tiden var bebodd av Fritz Johansson, fyra vuxna barn och hustrun Anna Göransdotter.

Riksarkivet svarar
I svaret från Lycksele församling är att Ester föddes i Öretorp. Detsamma svarar Riksarkivet: ”I Lycksele kyrkoarkiv, i födelseboken och dopboken återfinns Ester som född den 28 september 1896 i Öretorp.” För övrigt gifte Gustav och Kristina sig i Öretorp 1894. Även fadern Gustav Nilsson och modern Kristina är vid den tiden skrivna i Öretorp. Riksarkivet skickar även med en kopia ur Lycksele kyrkoarkiv, en sida ur Lycksele församlingsbok över ”Nygård 1” gällande år 1902. Där står det svart på vitt att Fritz Johansson med familj den 28 januari 1902 flyttar till Örträsk. Inunder står som inflyttade till Nygård anno 1902: Gustav Nilsson, hustrun Kristina och dottern Ester. Gustav som tidigare titulerats som dräng och arbetare är nu Brukare.

Oreda i befolkningsarkiven
Trots ordning och reda i Riksarkivets svar, så det en salig oreda i andra församlingsböcker och dokument som rör den tidens folkräkningar. I en församlingsbok bor familjen Nilsson kvar i Öretorp 1910, och flyttar först 1912 till Nygård. Då skulle ju Ester ha varit 16 år, samtidigt som Mo Domsjös arrende Nygård stått tomt. Ologiskt. Även i Folkräkningen bor familjen Nilsson kvar i Öretorp både 1900 och 1910. De som hjälpt mig med släktforskningen vittnar om att det generellt i vid denna tid i inlandet, var rörigt i folkbokföringen. Esters far, Gustav, skulle precis som alla andra som flyttade lämna ett flyttningsintyg till Prästgården i Lycksele. Fram till 1900 var det fortfarande många som var på väg att utvandra till Amerika och som hade annat att tänka på, än att leverera intyg till kyrkan. Detsamma tänkte förmodligen Esters far efter att de flyttat till Nygård, som låg i väglöst land, några kilometer från Öretorp. I romanen spekulerar jag i möjligheten att Gustav avsiktligt gav tusan i att meddela deras flytt, då Ester som ett eljest, annorlunda barn riskerade att bli omhändertagen och rent av bli skickat till någon av Idiotskolorna.

Sanningen om Ester

Ingen dokumentation
Sockenarkivet söktes igenom, flera gånger. Det vi sökte efter var de barnavårdsakter som borde ha upprättats vid ett omhändertagande. Inte en enda fanns i Esters namn. I  arkiven tillhörande Lycksele landskommuns fattigvårdsstyrelse mellan åren 1875-1966 finns inga dokument om Ester, förutom flytten till ålderdomshemmet 1929. I Barnavårdsnämnden saknas en del dokument, mellan 1918-1929 finns inga dokument som rör Ester, detsamma gäller skolans register. Lycksele församlings arkivarier söker i ärendet, men finner inget som tyder på något omhändertagande.

1904 – nya torpare
Den 5 april 1904 flyttar nya torpare in i Öretorp. Det är Anders Gerard  Johansson från Långsele, som flyttar in med sin stora familj: hustrun Hanna och tio barn. Det yngsta barnet två månader. De fyller huset med råge. Enligt riksarkivet bodde familjen Nilsson i Nygård, men enligt övriga redovisningar från kyrkan så skulle Ester och hennes föräldrar bott kvar till åtminstone till 1912. Välj: vad är mer logiskt? Ett vittne som jag intervjuade, vars mor var den lilla tvåmånaders babyn som flyttade in i Öretorp 1904. Vittnet själv är född 1929 – samma år  som Ester flyttar till Lycksele. Hon återberättar genom de minnen hon ärvt av sin mor. Vittnet var under 1950-talet tillsamman med sin mor och hälsade på Ester i Lycksele. Hennes berättelser är enligt min åsikt tungt vägande när det gäller mytbildningen om att Ester skulle ha fötts någon annanstans än i Öretorp och dessutom varit omhändertagen (hos en familj med 9-17 barn.

”Jag skulle ha fått veta”
”Mamma och hennes syskon, även mormor och morfar var ju närmaste grannar med Nygårds-Ester. Det skulle aldrig ha undgått mor eller far ifall Ester blivit omhändertagen. Det skulle aldrig gått göra i hemlighet. Varför då? Då skulle väl Gustav och Kristina ha kommit till morfar och mormor och bett om hjälp. Mor eller mormor skulle, senare i livet, ha berättat det för mig”, säger vittnet om ett eventuellt omhändertagande.
”Jag följde med mor några gånger till ålderdomshemmet för att hälsa på Ester. Aldrig någonsin kom något sådant på tal.”
Jag frågar om Ester kunde ha varit i Hornmyr frivilligt, som piga?
”Jag tror ingen skulle vilja ha en sådan långsam piga, tyvärr.” Jag frågar om folk kan ha blandat ihop deras familj med den i Hornmyr, båda hette Johansson, båda hade tio ungar.
”Mycket möjligt. Vad jag förstår var Ester ofta på besök i Öretorp. Särskilt när eftermiddagskaffet serverades.”

Vill de inte veta sanningen?
Ni märker att det lagts ner tid och stor möda av mig och arkivarierna i kommunen och kyrkoförsamlingen. Riksarkivets redovisning borde räcka för att en gång för alla slå fast att Ester föddes i Öretorp och att familjen flyttade till Nygård 1902. Samma år som det blev missväxt. Vittnet med anknytning till Öretorp, hon som vuxen höll kontakten med Ester, vars mor som var åtta år yngre än Ester, borde ha hört talas om saken. Lika så mormor och morfar.

Ledsamt med dessa myter
Jag blev verkligen sänkt och ledsen över att dessa gamla myter och fördomar om och kring Ester, fortfarande har ett liv och som sprids i egenskap av ”sanningar.” Om man vet innebörden av duven och prompt vill fortsätta att använda det, så kan i varje fall jag, med lite fantasi, ana hur jävligt Ester hade som barn och vuxen i trakterna kring Nygård. Det visar även att jag inte var helt fel ute när jag beskrev Esters korta skoltid, som en period av mobbing. Idiot blev hon med all säkerhet kallad.

Självlärd kvinna

Lärde sig själv
Ester dök som tolvåring upp i Vänjaurträsk skola. Försvann efter 25 dagar, för att dyka upp två år senare. Hon skrev in sig på närvarolistan.1909 skrev med en något darrig handstil, som vuxit till sig två år senare och blivit riktigt vacker.  Ester, bor i Nygård. Far Gustav Nilsson. Då hade hon levt isolerat med åldrade föräldrar, där ingen av dem var skriv- eller läskunniga. Vem hade lärt Ester att skriva? Om hon kunde skriva, så kunde hon med all säkerhet även läsa.

Det finns intelligenta barn som lär sig att läsa och skriva alldeles på egen hand. Jag tror att Esters långsamhet, hennes plötsliga infall, och sin oförmåga att kommunicera och förstå sig på dynamiken och reglerna i människoflockarna, bottnar i en autism. Hon var en klok, vis och humoristisk kvinna – ofta grovt underskattad då hon vid attackerna kröp än djupare in i sitt skal. Ester var en modig kvinna – en kämpe. Hon vann till slut folkets hjärtan och kärlek.

Fördomar kan verkligen bli seglivade. En fördom består av lika delar rädsla och okunskap. Rädslan för det annorlunda och främmande lever kvar i oss sedan tiden vi bodde i grottor. Ska man krossa fördomar så är det genom omvandla okunskapen till kunskap. Först då slutar vi döma en människa enbart för hennes yttre.