Etikett: Ester

Hundratals drog till Gammplatsen

Av , , Bli först att kommentera 11

Esterdagen på Gammplatsen

Var helt slut när jag återvände till Umeå. 2,5 timmes signaturskrivande och ett kort hyllningstal över överlevaren och kämpen Ester Nilsson (Duva), fick mig att se dubbelt. Tur att jag hann smaska i mig två paltar i Ruselegården. Kön väntade därute.

Jag skrev och skrev – allt mer oläsligt.

Jag har aldrig varit med om dess like under mina år som författare. Jag signerade drygt 250-300 böcker. ”Hur har du lyckats pricka in Esters inre egenskaper så träffsäkert?” undrade en kvinna. Ja säg det. Jag tackar för den hjälp jag fått från Lyckseleborna, Lycksele kommun, kyrkan, lantmäteriet osv

Kön ville inte ta slut.

Räddades av stämpeln jag köpt

Min handstil blev allt mer skakig, darrig men som tur var hade jag köpt en stämpel med mitt namn, som jag kunde trycka dit mitt namn när min signatur allt mer liknade ett ”bomärke”. Det blev nog en värdig sorti, för i djupet av min själ ligger sanningen väl förankrad: Lundholm nu har du skrivit klart. Det är över nu.

Radio Västerbotten var på plats, medan övriga lyste med sin frånvaro.  Visst, jag kan luta mig tillbaka och suga åt mig folkets hyllningar, men nog finns där en tagg i mitt hjärta.

Du skall icke förhäva dig! 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Ester landar i postlådorna

Av , , 1 kommentar 6

Sov ut till 06.00. Synnerligen ovanligt. Brukar vara i farten vid 04.00tiden, ibland tidigare. Sol därute, alltid något. Får förära denna dagen med ett apoteksbesök, rent av svänga förbi OK och tanka bilen. Livet leker!

Boken om Ester Duva Nilsson, har börjat skickas ut till beställarna.

Runt om länet (80 procent Lyckselebor), jublar när de fått Älskade Ester i sina brevlådor. Storhopen av läsarna började förhandsbeställa redan i januari, februari, så många har troget väntat på boken. Faktum är att jag redan hösten 2019, när jag skrivit på romanen ett halvår, fick fyra beställningar.

”Harreligen, boka jer ju tjockare än bibla!” Ett citat av en av de som under gårdagen fick sitt exemplar.

Dock har Författaren själv ännu inte fått sina exemplar. Någon gång lär de 100 exemplaren som ska lagras här dyka upp. Ett par hundra ska finnas hos förlaget och 200 lämnats hos återförsäljarna i Lycksele, Skogsmuseet, som ska ha 150 ex, resten ligger och väntar på Förlagssystem. Med andra ord: Jag har aldrig tidigare varit med om att ha sålt så många böcker innan det officiella boksläppet. Det märks på kommentarerna på Facebook att läsarna längtat efter romanen om Ester Duva, som hon kallades i Lycksele.

Nu väntar en orolig väntan på övriga recensioner: Främst i Folkbladet, VK och Norran (om de nu tänker recensera Esterboken, det är inte säkert).

I övrigt har jag tagit av mig järnbojorna kring fötterna och börjat röra mig ute i den stora vida världen här på Ersboda. Besiktade bilen igår (inte en enda anmärkning). Sen handlade jag mat. Men med munskydd på och med ett rejält avstånd till folk inne i matbutiken och att då och då sprita mina händer. Det är lätt att tro man är säker – trots att det sagt att tre veckor efter vaccinationsspruta 1 har man mellan 60-80 procents skydd. Jo, jo polaren Peppe blev smittad under vecka tre och vilar nu i hemmet med en konstaterad Covid-19.

Nu ska jag skriva ett följebrev till den nya Hälsocentral jag tänker lista mig hos. Droppen var när jag efter att under ett drygt år träffat åtta olika läkare (flertalet AT-läkare som ”pryar” där under sin utbildning.) Bidragande var nog när jag blev utskälld av en sköterska, när jag frågade när vi multisjuka kunde boka tid. ”Träng dig inte före i kön” (vilket fullt friska redan gjorde).

När jag sedan, utifrån Patientlagen, begärde en fast läkarkontakt (alltså en lagstiftad rättighet) fick jag surt höra: ”Du får väl göra som alla andra å ta den läkare som finns till hands!” Men nog måste väl en sådan som jag, som bär på 13 diagnoser och räknas till de multisjuka, åtminstone få ställa frågan om en samordning och översyn, lite då och då, och att själv slippa  hålla koll på provsvar, felaktigt utskrivna mediciner och låta 75 procent av besökstiden gå på vänta på att en AT-läkare måste fråga om tillåtelse för att skriva ut en tub mot fotsvamp. En sköterska erkände att de råkat förlägga uppföljningen av min diabetes, vilket förklarade nya provtagningar och uppföljningen kom först efter ett år (för sent). Jag fattar att alla jobbar hårt med vaccinationerna – men den övriga vårdapparaten kan ju inte totalt avstanna. Jag har ingen lust  att dö i förtid för att personalen vägrar lyssna på mina frågor och argument.

Den dag när någon forskare i framtiden studerar pandemitiden och då ser hur många av de isolerade, de som inte fått övrig vård, som indirekt dött av inre stress, galenskap, hjärt- och kärlsjukdomar på grund av stillasittande och påtvingad ensamhet, så lär det vara chockerande siffror.

Våra kroppar och hjärnan blir sjuka av påtvingad ensamhet.

 

 

 

1 kommentar
Etiketter: , ,

En ständig jakt på recept

Av , , 3 kommentarer 8

 

Ester har anlänt med båt till Sverige och åker snart norrut, först till Lycksele där en hel lastpall med böcker lastas  av på Gammplatsen, sedan bär det  av mot Skellefteå, för att sedan transporteras av förlaget till Östra Ersboda i Umeå. Förlaget har slagit på stort och min förläggare gläds åt att boken, som krävt så stora insatser, både från författarens sida, som av förlagets korrekturläsare, lektör, förläggaren, till hon som skapat omslaget. Göran Lundin har onekligen tagit en ekonomisk risk, men han tror verkligen på min roman.

Älskade Ester

Titeln i äkta guld på den 600 sidor breda bokryggen.

Boken säljer sig själv, då stora skaror Lyckselebor förhandsbeställt hundratals böcker från förlaget Ord & visor. Nu kommer rapporter från vår återförsäljare i Lycksele, Skogsmuseet nere på gammplatsen, om en växande kö som vill köpa boken på plats. Sedan lär vi väl sälja storhopen av böcker den 10 juni när jag, utanför Ruselegården, ska signera böcker medan besökarna äter Ester-Bakelse och käkar Ester-palt.

Nog är väl detta en vacker sorti, min tack-och-bock-turné. Det är varmt kring mitt hjärta.

Jag längtar till dagen jag får hålla i mitt livs verk, bläddra i den, lukta på de nytryckta pappersarken.

I övrigt är jag trött. Jakten på recept, läkare och ingången i en väl försluten hälsocentral ute på Teg, har sugit i sig av min energi jag skulle ha behövt för en promenad. I måndags satt jag nästan en timme i bilen, parkerad utanför OK-macken i Lögdeå, i väntan på en kontaktperson som skulle ringa klockan elva, elva och ingen annan tid, för att hjälpa till med ett recept och att det blev tillräckligt många uttag så att medicinen skulle räcka över sommarmånaderna med läkarbrist och vikarier. Eftersom jag inte talar i telefon vid bilkörning väntade jag tappert – i nästan i en timme. Hon har vid dags dato ännu inte ringt.

Jo, det är speciella tider med vaccinationer och covid-19. Men vården måste väl ändå klara av att förnya recepten på redan ordinerade livsnödvändiga mediciner?

Jo, senare den dagen dök medicinen upp i appen till mitt apotek – men naturligtvis med antalet uttag som slutade under semestertider och att nästkommande uttag sammanföll med vaccinspruta nr 2 och dagen före jag ska signera böcker i Lycksele.

Fortsatt strul
Igår uppstod nästa receptstrul. Trots att jag ringde Tegs HC 07.00 så var kön till rådgivande sjuksköterska fulltecknad och sträcker sig till på måndag. Orolig väntan. Hoppet stod till 1177 webbapplikation där man digitalt förnyar sina recept. Fem dag är ställtiden, så jag hade försäkerhets skull beställt receptförnyelse sju dagar i förväg. Receptförnyelse via 1177 är ett lotteri. Ibland får jag min recept efter 3-4 dagar, ibland inte alls. Då brukar jag ringa en distriktssköterska på hälsocentralen – men den telefonlinjen blockerades ju av en telefonsvarare. Allt jag kunde göra var att gång på gång logga in, via appen, på  Apoteket Krononans receptlista.

Men vid tvåtiden kom ett recept – ETT! Men jag hade ju skrivit in TVÅ receptförnyelser! Två mediciner som kommande dag (alltså idag) vara helt slut. 1177 uppmanar oss patienten att förnya recepten fem dagar före det medicinerna  kan expedieras.  Alltså EN medicin av TVÅ. Hade läkarens ork tagit tvär slut mitt i processen av att klicka på knappen ”Förnya receptet”? Det är ett jobb som tar cirka en minut.

Jaha, inga telefonnummer på Tegs HC som var öppna. Så jag ringde regionens växel vid 14.00-tiden, förklarade situationen, och hon i växeln förklarade situationen för en sköterska som förskansat sig inne i Hälsocentralen. Jag fick vänta i det tysta, digitala väntrummet i tio minuter, innan hon i växeln återvände och förklarade för mig att en sköterska skulle ringa upp mig. ”Idag, imorgon eller  på måndag?” blev min fråga. ”Under dagen!”

Väntan. Hur många gånger har jag inte väntat på att sjukvårdens anställda ska ringa, men som sedan inte gör det. Hur många gånger har det gått åt hela dagar till att må dåligt, drabbas av stress i ovissheten om jag ska få något, några av mina recept utskrivna. Det handlar alltså om mediciner som ordinerats av en läkare, i mitt fall ofta specialister, efter läkarbesök och undersökning. Det är inga nya mediciner, utan är mediciner som jag i det ena fallet använt i ett års tid, i det andra fallet stått på sedan 2019. Ändå ska jag behöva tjata, leka detektiv, böna och be och ibland bli rasande. Vid 15.00-tiden ringde en sköterska från Teg och frågade ut mig om varför jag tog denna medicin?

Ibland känner jag mig som en gnällig gammal gubbe.

Jag svarade snällt, innan jag fick en chans att ställa frågan: ”Varför skriver läkaren ut bara EN av TVÅ mediciner?” (En tröttsam berättelse, va?) Till slut skulle sköterskan skriva akutrecept på en särskild blankett och knacka på hos doktorn och BE denna doktor att skriva ut medicinen. ”Akut å akut”, sa jag. ”Läget har ju blivit akut för att er läkare glömt skriva ut medicinen”, sa jag (förmodligen med världens larm och alla känslor kokande inom mig) i ett ironisk tonfall.

Jag fick inte bli en besvärlig patient. ”Mer kan jag inte göra”, sa sköterskan. En timme senare, efter fem-sex inloggningar via appen till  Kronans apotek, upptäckte jag att medicinen fanns att hämta ut. Inte för att jag orkade bry mig, men läkaren hade gjort sig mödan att ändra från fyra uttag (som skulle ha räckt en bit in i augusti) till tre uttag. Nåt jäkla straff skulle jag väl ha för att ha rubbat cirklarna …

Att jaga receptförnyelser och mediciner i mitten juli, i semestertid, är etter värre än nu i maj. Jag tänkte på Tage Danielssons film ”Släpp fångerne loss” och fängelsedirektören som skulle bestämma enbart för bestämmandets skull – om så hur pennorna skulle vässas. Även läkaren som förnyade mina recept, gjorde samma sak. Mitt i semestertider ska även det receptet jagas i fatt, fast med med en veckas intervall från det recept jag fick under måndagen. Nu ska jag oroa mig i två veckor för en sådan skitsak som att skiva antalet uttag, så att jag inte en solig och fin sommardag stannar inne, medan mina kära åker till en sjö och badar. Min Parkinson slår till vid minsta stress. Exempelvis då jag ska jaga ifatt sommarvikarierande läkare och sköterskor.

Varför är det alltid mitt fel att vissa recept inte förnyas i tid? Borde det inte finnas någon slags dataapplikation när en patients mediciner håller på att ta slut?

En sedelärande berättelse? Eller bara gnäll?

Nu ska jag göra klar en Facebooksida åt FoU-Panelen, skriva klart ”Kents skrivtips till blivande författare.” En lång text som ska in på min webb. Kika in där och se så fullmatad och ”snygg” den blivit. Besöksfrekvensen ökar för var dag som går. Sen ska jag försöka få nån av mina vänner att följa mig ut på rollatorpromenad. I går var det 25 plusgrader på min balkong. Våren håller på att slå över till sommar.

Jag kliver in bland mina ord och meningar. Jag ser och hör mitt språk växa fram och bli ett med Jaget. Ett språk, som jag likt med glömska läkare, måste bråka med för att bli förstådd och inte bli ett irrande bloss i glömskans mörker.

 

3 kommentarer
Etiketter: , , , , ,

Rusning efter Ester

Av , , 2 kommentarer 5

Jag som författare har aldrig varit med om något liknande sedan jag debuterade 1999 och ingen heller på förlaget (Ord & visor förlag) som startade 1992 har gjort det. Va, redan tre månader innan romanen släpps så strömmar förhandsbeställningarna in; som om det vore en slags hamstring av livsnödvändig kultur. Det är enbart roligt, och hedrande, att det finns en tillit till mig som författare att de vet att det är en kvalité i det jag skrivit. Jag lovar, det gäller förstås min roman ”Älskade Ester” som släpps i maj. Förlaget menar att det är det bästa jag skrivit (trots att jag varit vansinnigt sjuk, till och från, under skrivandet) – och att  den blev skriven under ett år. I vanliga fall brukar det ta mig tre år att skriva en roman på 300 sidor. Romanen om Ester är på 600 sidor.

Rusning efter Ester

 

De flesta beställde den första versionen som var tänkt att göras i danskt band, halvhårt omslag på 500 sidor. Men vid redigeringen så gick man ner i sidstorlek, bytte till ett lite större typsnitt och vips blev romanen 100 sidor längre, till 600 sidor, och förlaget blev tvungen att byta till hårda pärmar och till ett tryckeri i Lettland (tror jag). Priset verkar inte spela någon roll hos beställarna, utan detta är en roman de vill läsa och äga. Jag är själv sådan, den må kosta vad den vill (väga hur mycket som helst), så köper jag den (som Klas Östergrens senaste ”Renegater” på 750 sidor).

Förbaskat roligt att ha skrivit en roman som folk skriver säger att de längtar efter. Jag är glad för förlagets skull som alla varit på fötter ett bra tag för att korrekturläsa (5 st), 1 som gjort omslaget, 1-2 textredigerare och en extern korrekturläsare som ska hitta de sista småfelen – sen landar korrekturet hos mig igen. Då ska ni veta att korrekturet bollats mellan mig och förläggaren ett par-tre gånger det senaste året. Måste erkänna att börjar bli lite less på texten – och samtidigt glad över hur vacker den blev.

Manus till förlaget

Av de som förhandsbeställt så torde 90 procent vara från Lycksele, eller utflyttade från Lappstockholm. Det handlar om en åldersgrupp på 60 år och uppåt (gissar jag) som liksom jag med egna ögon sett Ester Duva komma hasande längs stadens gator i knapp styrfart, lätt framåtböjd, i ett par allt för stora luddor och med flygarmössan knäppt under halsen och handväskan i ett dubbelgrepp upp mot bröstet. Många har nog undrat vem hon ”egentligen” var och vad som format henne till den hon blev. Det har jag luskat ut i romanen ”Älskade Ester”. Utan att för den skull en sekund påstå att det är överensstämmande med sanningen. Men jag har lagt ut den röda livslinjen och när Ester fått följa den, så har hennes liv passerat revy i min text. Från Stenriket, platsen där hon växte upp och som också hette Nygård, till ålderdomshemmen i Lycksele, där hon närvarade vid 2000 – 3000 begravningarna, hundratals bröllop och alla dessa premiärer, årsmöten, högmässor, julottor och invigningar som hon hann med.

”Älskade Ester” 1977 på äldreboende Skytten.

Frid över ditt minne Ester. Hoppas att boken blir den upprättelse du är värd och att valet av titel (och alla förhandsbeställningar) visar att det är så ofantligt många fler som älskar dig, även de belackare och plågoandar som gjorde narr av dig (skämmes!) och dömde dig till ”idiot” enbart för ditt yttre. Men det är ju som du lär ha sagt: ”Långsamhet jer väl ingen sjukdom!” eller som du leende en gång utbrast: ”Gaphalsa däm få sitt å döpp gammskorpen i svagkaffe, medan jag jer hem hos Häradshövdingen eller Prosten å bli bjudd på prinsesstårta.”

Ta nu och förhandsbeställ ett exemplar från förlaget. I priset är momsen + frakten inräknad!  >>> Till förlaget

 

2 kommentarer
Etiketter: , , ,

I väntan på vaccinet

Av , , Bli först att kommentera 6

Ensamhet, den frivilliga, självvalda, då man får stänga dörren efter sig, för att återhämta sig  i en värld som ofta har roterat för fort, har varit en nödvändighet under hela mitt liv. Mina vänner har sagt; ”Plötsligt var du borta, utan att du sagt ett knyst. Då visste vi att du dragit tillbaka för att hämta andan.”

Men den ofrivilliga, påtvingade ensamheten är något helt annat. Jag har inte haft något annat val (om jag vill leva) än att sitta isolerad sedan september förra året, att inte kunna släppa in mina vänner och bekanta, inte ens min dotter, på grund av smittorisken. Jag är de facto en av dessa högriskpatienter som knappast skulle överleva en behandling av en covid-19. Vår tids pest. Nu har jag bara ett mål: Hålla mig smittfri fram till vaccinationen, som ska ske någon gång i april – om det nu finns något vaccin? Sverige lider brist på vaccin och på många vårdcentraler (i många regioner) står vaccinationsprogrammet stilla på grund av vaccin som inte kommit – trots löften. Otåligt förbannar jag mitt öde.

Vi människor har genom historien ordnat oss i små och stora grupper, inte minst för att klara oss bättre mot ett yttre hot, men även av djupt allmänmänskliga orsaker, som vårt behov av trygghet och närhet – gemenskapen som uppstår när man tillhör en flock.

Någon sådan grupp, flock kan man omöjligt tillhöra när man sitter isolerad. Den påtvingande ensamheten sliter på psyket och kroppen, då det uppstår ett stresstillstånd när vi ”drar oss undan”. Kroppen är hela tiden i beredskap, radarn är påslagen för att på egen hand skapa ett slags skydd: Hormonproduktionen påverkas, blodtrycket, blodsockret ökar, immunförsvaret försämras. Stressmotorn, amygdala, som sitter i tinningarna trycker på gasen så att kortisolnivån ökar. Det är helt enkelt livsfarligt att var ensam.

Det är då vi ska låta vår kreativitet läka såren. I mitt fall genom skrivandet. Redan efter ha skrivit några rader får världen och dess människor konturer. Dörren i vårt inre, som jag stängt, kan symboliskt öppnas på glänt och ger mig tillgång till de ord jag saknat för att kunna beskriva exempelvis min ensamhet. Dessutom: Jag kan se se dem jag skriver till.

Nu lever jag i den digitala världen och umgås och jobbar med via min datorskärm. Jag lever i en social bubbla med det distanserad avståndet som en regel. De få gånger jag träffar några av mina vänner, så har vi tagit en promenad i friska luften – på rekommenderat avstånd. Jag har helt klart blivit smittad av den psykiska pandemin. Frågan är om jag i min väntan på coronavaccinet, hinner jag bli galen eller dö av en blodpropp. Alla dagar har blivit gråa, och jag vet ofta inte vilken dag eller datum det är. De är alla så förbryllande lika. Dessutom har mitt minne blivit uselt.

När får jag mitt vaccin?

Klockan som hänger på vägen inne i köket mäter tidens ursinne och visarna drivs framåt, alltid framåt, av oron. Om jag inte haft min kreativitet, mitt ständiga skrivande hade jag skrumpnat och blivit till en liten hög av rynkig hud på golvet ute i hallen. Jag har ju haft min Ester. I maj släpps romanen ”Älskade Ester”. Jag har fått min första bokning, i oktober, då jag ska delta i Skellefteå Berättarfestival. Har en annan beställning på G – men det är ännu en hemlis.

Min empatiske förläggare Göran Lundin.

Min förläggare ringde igår och berättade om förlagets intensiva arbete som pågår. När de nu gjort kapitelindelningen har romanens omfång ökat till över 600 sidor. Då kan man inte köra med de mjuka, ”danska banden”, utan Ester skickas till de baltiska staterna där den trycks och blir inbundna med hårda pärmar. 600 sidor – att det kunde bli så mycket … och om jag inte strukit vilt vid förra korrekturläsningen, så hade jag slagit Klas Östergrens ”Renegater”, en tegelsten 750 sidor. Omslaget blir snyggt, En blandning mellan mörker och ljus – där en blå himmel visar sig mellan molnen och där det syns en duva som flyger upp mot evigheten. Redaktören som ringde på en knastrande linje (han satt på cykeln på väg in mot Skellefteå centrum) var kvittrande glad och berättade att de på förlaget som läst korrekturet, kunde intyga om att detta är det bästa jag skrivit (Oj, sitter jag här och förhäver mig mig?). ”Vilket underbart slut, Hur kom du på det”, frågade förläggaren. Jag svarade att ibland så vet man inte riktigt vad man skriver. Som vanligt kom jag på slutet mitt i språnget. Ofta har det varit så i mitt romanskrivande: Om slutet vet jag sällan ett dyft om. Det ger sig till känna när jag väl kommer dit – och nu blev Ester inbjuden att bli fullvärdig medlem i en flock.

En författare i ständig väntan.

Graven räddad

Av , , 1 kommentar 9

Esters grav är räddad. När gravfriden gick ut efter 25 år, behöll Svenska kyrkan klokt nog gravrätten av Ester Duva Nilssons grav. Om så inte vore gjort, hade graven grävts upp och upplåtits till någon annan. Ester Duva som var känd som hamnade i kläm mellan fattigdomens armod och det ”moderna” Lycksele tid hon flyttade med föräldrarna 1929. Hon följde med dem från stenriket Nygård, till ålderdomshemmet. Där blev hon kvar i 56 år.

Kyrkan har dessutom markerat Esters gravplats som:

Kulturhistoriskt mycket värdefull.

 

Därför står södra Lapplands pastorat som ägare av denna gravplats och gravstenen. Esters grav kommer därmed att finnas kvar för eftervärlden.

Ester blir evig

Ester Nilssons dog den 21 augusti 1985 på Lycksele Lasarett i en ålder av 89 år. Den 3 september 11.00 hölls begravningsgudstjänst i Lycksele kyrka, den 4 september gravsattes hennes kista. Hennes grav finns på Mellersta kyrkogården i närheten av kyrkan. Senare var det någon som såg till att hennes grav fick en liggande, platt sten.

Ester blev gruvligt underskattad. Hon talade långsamt och otydligt, klädde sig underligt, bara stora skor och märkliga hattar. För många var hon kvinnan var den ”slöa kniven i lådan” – men oj vad de tog fel.

Sitter med slutkorrekturet till ”Älskade Ester” och rättar stavfel. Tror många kommer att få en helt annan bild av Ester efter att ha läst min roman.

1 kommentar
Etiketter: , , ,

Ester i VK

Av , , Bli först att kommentera 9

Ester Nilsson i VK

I gårdagens VK publicerades två kapitel ur min kommande roman ”Älskade Ester”. Har fått en enorm respons från läsarna och flera vill köpa den roman som ännu inte är klar. Alla fina ord värmde mig. Det gick med ens lättare att rätta stavfelen i korrekturet som min förläggare upptäck under sin genomläsning. Sen ska korrekturet tillbaka till förläggaren så att han kan läsa texten en gång till och sen ska jag rätta eventuella kvarvarande fel.

Efter det ska ytterligare två personer på förlaget lusläsa texten, sedan kommer korrekturet åter till mig. Jag ändrar fler fel och grammatiska kullerbyttor, men då är vi inne sluttexten som jag brukar läsa igenom ett par-tre gånger. Så det räcker inte  med att skicka in en text och få den tryckt. Korrekturläsningen är den tyngsta delen i skrivandeprocessen. Men ack så viktig. Förlaget och min noggrannhet leder alltid till att texterna är befriade från irriterande små fel.

Inledningstexten i VK

Även om texten inte gått genom hela systemet av korrekturläsare och rättandet av alla småfel, tackade jag ja till publiceringen, Jag satt en hel dag med texten och den korrekturlästes även av redaktören. Det var för en dryg månad sen. Tre dagar innan publiceringen läste jag igenom texten återigen, för säkerhetsskull. Jag fann drygt tio fel – i en text som vi tidigare varit idiotsäkra på. Lättad skickade jag en ny version, den tredje, till Roland Edlund på VK. Ändå slank ett fel igenom. Men det må så vara. Ingen har klagat.

Utdrag ur texten:

Från en tidigare intervju.

VK våren 2020

Struktur i juletider

Av , , Bli först att kommentera 8

Parkinsonstrött man


Efter ett par
veckors skov i sjukdomen, har jag åter börjat träna och ta korta promenader. Mådde ju prima efter de fyra veckorna på neurologirehabiliteringen. Genom intensiv träning fick jag bättre hållning, balans och blev starkare. Har tappat en hel del muskler. Fan, benen påminde om piprensare. Köpte hantlar och dragsnoddar för att kunna träna här hemma. Var flitig. Men  två  veckor efter hemgång, slog värken till, och nervsmärtorna hoppade runt i kroppen.

Strukturtavla

Jag blev mentalt sänkt av bakslaget vilket utlöste mig en Parkinson relaterad depression. Sa inget  om detta till mina doktorer. Det fick självläka. Plågades av en molande tungsinthet som försämrade mitt minne och fantasi. Visste knappt vilken veckodag det var. Ett tag fick jag för mig att jag blivit dement. En bipolär depression är explosiv, förlamande och är fallet tillräckligt högt, om man strax innan varit uppe i det blå, så tappar man helt luften vid landningen. En depression som är sprungen ur min Parkinson är lika trög som sjukdomen i sig.
Jag har försökt följa rutiner och styrt upp dagarna med få struktur  över var dag. När man mår dåligt och lever ensam är det lätt att släppa taget om sin omgivning, sin bostad och sig själv. Man blir sittande. Därför fick jag en struktur- och planeringstavla av min arbetsterapeut. Det låter kanske löjligt att sätta upp lappar där det står skrivet: Städa, plocka ur diskmaskinen, tvätta kläder, vila, träning, men faktum är att det fungerar. Genom att planera sina dagar blir tiden tydlig och man inser hur många småsysslor man har att hålla reda på och då uppstår kaos.

Jag har i väntan på att förlaget korrekturläste Esterromanen, har jag utfört uppdrag till FoU-panelen, skrivit julkrönika till Lokaltidningen, skrivit fem noveller och pulat på med något som påminner om en diktsamling – samtidigt som jag hållit koll på mina småsysslor i vardagen. Sakta har tungsinnet släppt.

Romanen om Ester

I torsdags återfick korrekturet som lektören och förläggaren läst. I den stora textmassan (ca 450-500 sidor i en tryckt bok) finns som vanligt en del knäppa dyslexifel, men det var väntat. Efter  långa diskussioner har jag tagit bort en tongivande karaktär som tog för mycket plats och störde gestaltningen av Ester. Kill your darlings som det kallas på författarspråk. Men efter 45 sidor saknar jag inte diakonissan som var tänkt att vara Esters andliga stigfinnare. Det fixar Ester på egen hand. Jag har även filat på dialogerna och noga följt mitt berättaperspektiv. Det kommer att krävas 3-4 korrekturläsningar till (minst), så det är en lång sträcka kvar innan romanen trycks. Skulle gissa till hösten. Förlaget påstår att detta är den bästa roman jag skrivit, vilket gör mig barnsligt glad. Därför var jag uppe i ottan för att ta mig an arbetet med romanen ”Älskade Ester”.

Liten flock

 

Snart är det jul. Ibland slås jag av sorgen över att ha förlorat min flock. Jag får strunta i inlandsflocken och istället ty mig till den lilla flock som jag har bildat med dottern Hanna och min älskade Lena + mina vänner här i Umeå. Det bli sannerligen en märklig jul som denna gång ska firas i sociala bubblor bestående av max åtta personer per hushåll. Jag och Lena firar julen här i Umeå. Ledsamt att inte kunna träffa dottern då hon i sitt jobb som butiksbiträde i en affär i stora Avion och att hennes kille snurrar runt på universitetet gör att risken finns att de bär på smitta.

 

Hoppas att vaccinet stoppar Corona och covid-19, men det  är synnerligen oklart hur vaccinationen ska genomföras. Gamlingar och sjukhuspersonal först – och även högriskpatienter (sådana som jag.) Men ingen tycks veta hur de samordnade enheterna ”hittar” oss som tillhör gruppen av de som icke överlever en attack från covid-19.

Arbetslösa tomtar

De lär inte bli insläppta i dessa Coronatider.

Jul med Ester

Av , , Bli först att kommentera 10

Ester i VK

Har i helgen arbetat åtskilliga timmar med ett utdrag ur Ester-boken och kortat ner avsnittet där familjen äntligen ska få lämna Nygård och flytta till ålderdomshemmet i Lycksele, Hela den dokumentationen återfanns 2019 i Lycksele fattigvårdsarkiv. I dessa dokument återfinns ett märkligt skeende där fadern Gustav Nilsson fick ett ”spel” och rörde till det hela å det gruvligaste.

Roligt är att VK:s Roland Edlund vill publicera ett avsnitt ur romanen som ”Julläsning”. 7000 tecken var budet, jag svarade 9000. Då blir det ett uppslag om de drar upp bilderna och lägger till några faktarutor. Men det krävs en hel del extraarbete där texten måste förkortas, förtätas, redigeras.

För att göra texten begriplig har varit tvungen att skriva en kort förklarande förhistoria och en avslutande epilog, Får se ifall VK betalar ut nån ersättning, kultur brukar ju anses vara gratis och nåt som vi författare sysslar med för att det är så himla roligt. (Gnäller en aning …) Men förutom detta är det en bra reklam för min Ester-roman. Den väcker uppseende var än den dyker upp, vart hän jag råkar säga nåt om den.

Romanen, den tegelstenen, ligger hos förlaget för korrekturläsning vilket lär ta tid. Om Coronan tar ny fart, så lär den inte bli utgiven förrän hösten 2021.

En duvas färd till himlen

Av , , Bli först att kommentera 7

Skrivandet av romanen ”Älskade Ester”, den om Ester Nilssons liv fortskrider mot sitt slut. Den märkliga kvinnan som blev känd i Lycksele med omnejd under öknamnet Ester Duva. Kommer idag (hoppas jag) att att färdigställa den senaste versionen, den tionde tror jag. Sen har jag en genomkörare till, för att stryka lite till och kontrollera grammatiken och stavfelen som brukar gömma sig i textmassan – som omsluter cirka 500 sidor. Ja, sen ska ju förlagets korrektur rättas och förmodligen strykas ner. Hela romanprojektet lär ta hela detta år. Jo, det kräver sin man att skriva en roman om Ester Nilsson …

Ester Nilsson även kallad Duva.

Jag har aldrig lagt så mycket krut på en roman som på denna. I början skrev jag i ren skräck då jag förra sommaren var så dålig i min Parkinson att jag bara kunde hantera tangentbordet med mitt högra pekfinger. Var övertygad om att detta skulle bli det sista jag skrev – om jag ens hann skriva klart ”Älskade Ester” innan jag skulle förvandlas till en stenstod, en oförstådd runsten. Men i början av augusti justerade en läkare på Neurologen medicindoserna och jag blev piggare än nånsin. Dock med en malande tanke: Skynda på Kent! Du vet aldrig hur livet är tänkt att fortsätta. Jag ljuger inte om jag påstår att jag skrivit cirka 8-10 timmar precis varenda dag sen i juni 2019.

Nu tänker jag ta några veckors semester från romanen och låta den ligga till sig ett tag. Målet är att ge ut romanen våren 2021. Om inte den andra vågen slagit till … Intresset för denna roman har varit rekordstort och jag har aldrig omgett med så många skrönor, så mycket fakta och information i något av mina tidigare romanprojekt. Det har varit på gott och ont. Eftersom jag inledningsvis litade för mycket på några av uppgiftslämnarna, tog romanen ständigt nya riktningar. Höll på att bli galen. För varje sanning fanns där en annan sanning som gjorde att en av dessa sanningar rimligtvis måste vara en lögn, i varje fall en skröna eller ett ”planterat” minne. Det finns de som tvärsäkert påstår sig har besökt Ester i Nygård på 40-talet – då hon i själva verket flyttade till Lycksele 1929 och som sedan aldrig återvände till sina hemtrakter kring Knaften och Örån. På 40-talet var byggnaderna i Nygård rivna.

Skrivandet kan ha ett högt pris.

Som tur var klev några av mina läsare och vänner, även min förläggare, fram och menade att jag var tvungen att sätta ner fötterna och som författare till denna roman bestämma riktning och innehåll. I och med valet av romanen som form kan jag ju krydda sanningar med rena rama lögner, för att kunna dramatisera MIN berättelse om Esters liv. Precis som jag gjorde i romanen om Valfrid Johanssons liv: ”Konungarnas konung från Baklandet” (2006 Ord & visor förlag). Med min empatiska förmåga och mitt medlidande kom jag rätt så nära sanningen – samtidigt som det blev en jävligt bra roman.

Men tusan så det tar på kroppen och psyket att tränga in i en annan människas psyke, tankar och kropp. Ibland blir det rent av svårt att skilja på Jag och DU. Lena har storögt lyssnat på mig när jag emellanåt berättat hur jag frågat Ester om råd, om vad hon skulle ha sagt och gjort i en del knepiga partier i mitt skrivande. Harreligen, nu har han vorte tokut!

Jag skyr coronaviruset och värmen.

Skönt med en molnig och lite kallare dag. Värmeböljan höll på att dräpa mig. Var det inte coronaviruset som höll mig isolerad, var det nu den 30-gradiga värmen som tvingade mig att sitta instängd med två brummande fläktar riktade mot mitt skrivbord, så att pappersarken kom i rörelse och föll till golvet.

Lev väl!

/Kent.