Etikett: Ester

Skulden och upprättelsen

Av , , Bli först att kommentera 13
Ester staty

Lilly vid Esters grav. (VK)

Det går i ett rasande tempo. Hänger inte med. Allt det som sker kring Ester tycks drivas av en själv gående maskin. Allt sprunget ur min roman ”Älskade Ester”. En katalysator som öppnat Lycksele kollektiva minne. Jag är glad. Tar emot allt beröm, vilket gör mig en aning starkare. Nästa tisdag lägger Lilly Bäcklund sin motion i fullmäktige; om att resa en staty till Esters ära och att dessutom döpa en gata i hennes namn.

Lilly Bäcklund frågade mig om jag funderat på hur en staty ska se ut och var den ska placeras. Jag svarade att jag för mitt inre ser en naturtrogen staty är på väg till eller från kyrkan, hasande fram i stora skor, men som ”fryst fast” i Långsamheten då hon precis passerat gränsen för evigheten.

Flera av mina vänner och bekanta menar att lämnat spår efter mig, vars avtryck kommer att synas länge. Det är möjligt, men min målsättning har varit att ge Ester upprättelse.

Drivkraften har varit skulden – den jag burit på sedan vintern 1973 då jag inte ingrep när mobbarna styrde omkring med Ester och lekte att hon antingen var ett lok eller en plog. (Japp jag minns flera av de mindre modiga männen.)

En ramsa jag hörde vidden tiden – tidigt 70-tal:
Den som är liten och klen, får gå till Frälsningsarmén,
medan den som stor och stark, får gå till Folkets park.

Det har varit drivkraften, skulden. Men samtidigt fick denna händelse att som vuxen vid ett flertal ingripa och gå emellan då folk tänkt slå varandra och med min skarpa blick och bestämda röst avstyrt situationer dom kunnat sluta i en katastrof. Jag  skällt ut nazister, bett dem lämna mitt bord och dra dit pepparn växer. Jag har i skrift gång på gång i mina krönikor, på denna blogg attackerat knäppa idéer och handlingar, trots att det medfört hot och trakasserier.

14-15 år en ålder då rädslan fick mig att fly.

Den feghet jag som stoppade mig som femtonåring, som grundade sig i min rädsla, var en vändpunkt. Jag är fortfarande feg och en rädd människa, men har i vuxen ålder ständigt ”plattat till” vuxenmobbare, sverigedemokrater, nazister, konspirationsteoretiker, vaccinmotståndare och de som i största allmänhet uppfört sig dumt. Enbart med ord. Strindberg uttrycker detta så väl: ”Där hjärnan tar slut, tar nävarna vid.” Detta om feghet.

En del läsare har listat ut de ”Hitchcockare”  som jag gjort i ”Älskade Ester.” Den store film regissören Alfred Hitchcock hade för vana att dyka upp korta ögonblick i sina filmer. Han kunde stå i en kö till en biograf, passera över en gata och det blev en sport att upptäcka honom.

Jag har varit övertydlig i mina ”uppdykanden” i texten, handlingen. Jag är Skriftställaren, som nog alla upptäckt, berättaren som styr hela historien, rösten i och mellan raderna. Jag dyker upp i Vänjaurträsk skola i form av den ljushårige, skrattade Tore; grabben som inte kunde sitta still: En kopia av ADHD-Kent och som sagt han som befinner sig vid torget i Lycksele när mobbarna ger sig på Ester.

Kent i media
Reportage i Lokaltidningen.

Skriver manus till mina återstående framträdanden. De två första i Umeå och Lycksele drog jag och Patrik Frohm, trubaduren, rejält över utlovad tid. Det krävs skärpning. Men det tar tid att skriva olika typer av manus, beroende hur mycket publiken känner till Ester Duva.

Trubaduren patrik Frohm

Patrik Frohm, den glade trubaduren

Utanför Lycksele krävs fördjupningar. I Åmsele, under LittFors, då vattnet, älven, forsarna ska beskrivas tillsammans med Ester, så kämpar jag med att fläta in Häradshövdingen Thomasson i handlingen: En portalfigur i räddande av Vindelälven. Mina kvarvarande framträdande, i fall ni vill komma och lyssna:

22 september
EXTRAFÖRESTÄLLNING
Trubaduren Patrik Frohm medverkar
Lycksele
18.30 MB Biosalongen
Arrangör: ABF

7 oktober
Storuman 18.30
Medarr: ABF Västerbotten

13 Oktober
Åmsele 18.30
Trubaduren Patrik Frohm medverkar
Medarr: ABF Västerbotten

19 oktober 19.00
Bolidens bibliotek
Berättarfestivalen
Medarr: ABF Västerbotten

20 oktober 19.00
Skellefteå stadsbibliotek
Berättarfestivalen
Medarr: ABF Västerbotten

21 oktober 19.oo
Malå bibliotek
Medarr: ABF

28 oktober 12.00
Lycksele sjukhusbibliotek
Medarr: ABF Västerbotten

2 november 14.00
Umeå, Väven
Medarr: ABF Västerbotten

15 November
Ånäset, kväll
Medarr: ABF Västerbotten

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Ester blir staty

Av , , 4 kommentarer 10
Tidningen VI gör reportage

Tidningen VI på plats i Lycksele: Tomas och Elin.

Gårdagens tur till Lycksele var slitsam för en parkinsonsjuk gubbe – men o så trevligt jag hade det. Vid Esters stod författaren, Tomas reportern får tidningen VI, Elin Berge fotograf och kommunalrådet Lilly Bäcklund. Vid Esters grav tände jag ljus och lämnade ett brev: ”Så länge vi minns en männisch, så länge finns hon kvar”. Ester lär förbli oglömd.

Ester äras med en staty
Lilly berättade att Lycksele kommun har för avsikt att resa en staty till Ester Nilsson Duvas minne. Även en gata ska bära Esters namn. Jag gav detta Lilly förslaget för ett år sen. ”Jag inväntade din roman och nu när den fått sådant enormt genomslag, då Ester håller på att bli en rikskändis, så skrider vi till handling. Nu funderar vi på var statyn ska placeras”, sa Lilly.

Ett förslag är att statyn ska placeras på en parkbänk, men jag skulle vilja se Ester nära Storgatan, där Ester för all evinnerlig tid fastnat i Långsamheten.

En roman som berör många. Snart staty.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Trubaduren patrik Frohm

Patrik Frohm, en glädjespridare spelade och sjöng.

 

 

 

 

Föreställningen på MB blev lång, nära två timmar. Jag snackade (för mycket) så tiden rann iväg. Trubaduren sjöng vackert och han avslutade med en egen komponerad låt, till ägnad mig. Biggan  från förlaget hjälpta mig att sälja en hel del böcker. Tänk så fort det ska svänga från djupaste förtvivlan till sprudlande glädje. I juli hade ingen tidning skrivit ett ord om min roman. Sedan hände allt: Två fina recensioner.

 

 

 

Hotet mot de små förlagen

Av , , 5 kommentarer 5

En resa norrut genom ett kokande land.

Det är inte ofta som jag sover med öppna fönster och med flera fläktar surrande intill sängen, och ändå plågas av värmen. Vi anlände till i går till Skellefteå, efter ett besök hos Johansson ute i hans fina stuga i Getskär (Sikeå), där många berömda schackturneringar spelats (som delvis varit underlag för min förra roman ”Män som spelar schack.” Utmattad av värmen somnade jag tidigt – och vakande ett flertal gång av våldsamma ”senadrag”,  i vaderna. Obalans i kroppens vätskor.

Besökte i går min förläggare Göran Lundin på det lilla förlaget Ord&visor, som överlämnade ett par exemplar av andra upplagan av ”Älskade Ester”; denna gång tryckte i Sverige och i Danskt band, med halvmjuka pärmar. Böckerna blev riktigt fina.

 

Portot för var Esterbok höjs till 120 kr.

MEN … Det hänger ett stort, svart orosmoln över förlaget och alla andra mindre förlag i landet, som till stora delar säljer böcker till läsare, bibliotek, bokhandlare – antingen genom att vara ”postgubbar” eller lagra sin upplagor hos grossister som sköter om att skicka ut läsarnas beställningarna och leverera böcker till bokhandlare och bibliotek. Även om det är dyrt, så är det nödvändigt för Ord & visor som säljer så pass många titlar per år.

Nu kommer den stora chocken som hotar många mindre förlag: En chockhöjningen av portot som äter upp stora delar av vinsten.

Ta min roman ”Älskade Ester” som exempel, som väger ett 1,1 kg med sina 600 sidor, vars porto redan tidigare legat högt: 90 kr per bok. Med den nya portohöjningen ökar kostnaden för var bok till 120 kr (plus 30 kr per bok). Det blir en rejäl merkostnad för en roman vars första upplaga såldes slut efter 3 veckor! Med ett F-priset 160 kr (det pris som bokhandlare, bibliotek får köpa ett exemplar för), blev vinsten 35 kronor för förlaget och 35 kr till författaren.

Ökade portokostnader med 30 kr per bok.

Nu har portot för samma bok höjt till 120 kr per bok, leder till att med den andra upplagan sjunker vinsten rejält. Egentligen borde förlaget ta ut ett pris på över 300 kr/bok för att få en rimlig vinst per exemplar, men det når smärtgränsen för många läsare. Portohöjningen kan i vissa fall bli ett nollsummespel; Ingen vinst alls.

När förlaget sålde slut på 1:a upplagan på tre veckor, via förhandsbeställningar och genom vårt försäljningsställe i Lycksele (Skogsmuseet) så verkar folk tro att vi blivit smått rika på antal sålda exemplar. Icke. Redan tidigare portokostnader på 90 kr åt upp en hel del av vinsten – än värre blir det nu när portot ökar med 30 kr/bok. Det är en smärre katastrof.

Detta borde vara ett het ämne att skriva om.

Detta borde någon kulturjournalist skriva om. Ord & visor har bidragit till fatt berika den västerbottniska berättartraditionen. De har många gånger tagit hand om de författarskap som inte fått plats hos de stora förlagen – dessa Drakar som numera alltmer inriktar sig på ljudboksmarknaden. Det innebär på sikt även ett hot mot pappersböckerna. Färre pappersböcker kommer att ges ut, för att istället ta emot färdiga ljudboksmanus från en kader av nya ”författare”. En ljudbok som inte ”stör” lyssnarna med tillbaka blickar, märkliga ord, svåra namn på karaktärerna. Det ska vara lagom långa kapitel och en miljon cliffhangers. Man ska kunna med hörlurarna på, kunna lösa ett mord samtidigt som du joggar eller målar om huset. I det läget kommer de små förlagen att spela en viktig roll för att inte missa de berättelser som ”slaktas” till ljudböcker.

Ovan på detta: Chockhöjningen av portot.

Nu står hoppet till att jag lyckas sälja riktigt många av förlagets böcker under min höstturné (12 till antalet). Kanske kan jag motivera till stödköp från länets läsare. 100 sålda böcker skulle i varje fall täcka den senaste fakturan för det nya portopriset.

Under Esterdagen kom cirka 300 personer för att få sina böcker signerade.

Någon större hjälp av media är inget som jag hoppas på. Bra den lilla tidningen Lokaltidningen har visat intresse för det kulturfenomen som ”Älskade Ester” orsakat i Västerbottens inland – ”Esterfebern”.

På torsdag åker vi norrut. Ska överlämna ett beställt recensionsexemplar till NSD:s kulturredaktör som tycker att storyn om Ester verkar intressant – och ”Esterfebern” hos befolkningen i Lycksele med omnejd. Även andra tidningar och tidskrifter har hört av sig. Medan länets kulturredaktioner kniper käft.

Det är sorgligt.

Hundratals drog till Gammplatsen

Av , , Bli först att kommentera 13

Esterdagen på Gammplatsen

Var helt slut när jag återvände till Umeå. 2,5 timmes signaturskrivande och ett kort hyllningstal över överlevaren och kämpen Ester Nilsson (Duva), fick mig att se dubbelt. Tur att jag hann smaska i mig två paltar i Ruselegården. Kön väntade därute.

Jag skrev och skrev – allt mer oläsligt.

Jag har aldrig varit med om dess like under mina år som författare. Jag signerade drygt 250-300 böcker. ”Hur har du lyckats pricka in Esters inre egenskaper så träffsäkert?” undrade en kvinna. Ja säg det. Jag tackar för den hjälp jag fått från Lyckseleborna, Lycksele kommun, kyrkan, lantmäteriet osv

Kön ville inte ta slut.

Räddades av stämpeln jag köpt

Min handstil blev allt mer skakig, darrig men som tur var hade jag köpt en stämpel med mitt namn, som jag kunde trycka dit mitt namn när min signatur allt mer liknade ett ”bomärke”. Det blev nog en värdig sorti, för i djupet av min själ ligger sanningen väl förankrad: Lundholm nu har du skrivit klart. Det är över nu.

Radio Västerbotten var på plats, medan övriga lyste med sin frånvaro.  Visst, jag kan luta mig tillbaka och suga åt mig folkets hyllningar, men nog finns där en tagg i mitt hjärta.

Du skall icke förhäva dig! 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Ester landar i postlådorna

Av , , 1 kommentar 6

Sov ut till 06.00. Synnerligen ovanligt. Brukar vara i farten vid 04.00tiden, ibland tidigare. Sol därute, alltid något. Får förära denna dagen med ett apoteksbesök, rent av svänga förbi OK och tanka bilen. Livet leker!

Boken om Ester Duva Nilsson, har börjat skickas ut till beställarna.

Runt om länet (80 procent Lyckselebor), jublar när de fått Älskade Ester i sina brevlådor. Storhopen av läsarna började förhandsbeställa redan i januari, februari, så många har troget väntat på boken. Faktum är att jag redan hösten 2019, när jag skrivit på romanen ett halvår, fick fyra beställningar.

”Harreligen, boka jer ju tjockare än bibla!” Ett citat av en av de som under gårdagen fick sitt exemplar.

Dock har Författaren själv ännu inte fått sina exemplar. Någon gång lär de 100 exemplaren som ska lagras här dyka upp. Ett par hundra ska finnas hos förlaget och 200 lämnats hos återförsäljarna i Lycksele, Skogsmuseet, som ska ha 150 ex, resten ligger och väntar på Förlagssystem. Med andra ord: Jag har aldrig tidigare varit med om att ha sålt så många böcker innan det officiella boksläppet. Det märks på kommentarerna på Facebook att läsarna längtat efter romanen om Ester Duva, som hon kallades i Lycksele.

Nu väntar en orolig väntan på övriga recensioner: Främst i Folkbladet, VK och Norran (om de nu tänker recensera Esterboken, det är inte säkert).

I övrigt har jag tagit av mig järnbojorna kring fötterna och börjat röra mig ute i den stora vida världen här på Ersboda. Besiktade bilen igår (inte en enda anmärkning). Sen handlade jag mat. Men med munskydd på och med ett rejält avstånd till folk inne i matbutiken och att då och då sprita mina händer. Det är lätt att tro man är säker – trots att det sagt att tre veckor efter vaccinationsspruta 1 har man mellan 60-80 procents skydd. Jo, jo polaren Peppe blev smittad under vecka tre och vilar nu i hemmet med en konstaterad Covid-19.

Nu ska jag skriva ett följebrev till den nya Hälsocentral jag tänker lista mig hos. Droppen var när jag efter att under ett drygt år träffat åtta olika läkare (flertalet AT-läkare som ”pryar” där under sin utbildning.) Bidragande var nog när jag blev utskälld av en sköterska, när jag frågade när vi multisjuka kunde boka tid. ”Träng dig inte före i kön” (vilket fullt friska redan gjorde).

När jag sedan, utifrån Patientlagen, begärde en fast läkarkontakt (alltså en lagstiftad rättighet) fick jag surt höra: ”Du får väl göra som alla andra å ta den läkare som finns till hands!” Men nog måste väl en sådan som jag, som bär på 13 diagnoser och räknas till de multisjuka, åtminstone få ställa frågan om en samordning och översyn, lite då och då, och att själv slippa  hålla koll på provsvar, felaktigt utskrivna mediciner och låta 75 procent av besökstiden gå på vänta på att en AT-läkare måste fråga om tillåtelse för att skriva ut en tub mot fotsvamp. En sköterska erkände att de råkat förlägga uppföljningen av min diabetes, vilket förklarade nya provtagningar och uppföljningen kom först efter ett år (för sent). Jag fattar att alla jobbar hårt med vaccinationerna – men den övriga vårdapparaten kan ju inte totalt avstanna. Jag har ingen lust  att dö i förtid för att personalen vägrar lyssna på mina frågor och argument.

Den dag när någon forskare i framtiden studerar pandemitiden och då ser hur många av de isolerade, de som inte fått övrig vård, som indirekt dött av inre stress, galenskap, hjärt- och kärlsjukdomar på grund av stillasittande och påtvingad ensamhet, så lär det vara chockerande siffror.

Våra kroppar och hjärnan blir sjuka av påtvingad ensamhet.

 

 

 

1 kommentar
Etiketter: , ,

En ständig jakt på recept

Av , , 3 kommentarer 8

 

Ester har anlänt med båt till Sverige och åker snart norrut, först till Lycksele där en hel lastpall med böcker lastas  av på Gammplatsen, sedan bär det  av mot Skellefteå, för att sedan transporteras av förlaget till Östra Ersboda i Umeå. Förlaget har slagit på stort och min förläggare gläds åt att boken, som krävt så stora insatser, både från författarens sida, som av förlagets korrekturläsare, lektör, förläggaren, till hon som skapat omslaget. Göran Lundin har onekligen tagit en ekonomisk risk, men han tror verkligen på min roman.

Älskade Ester

Titeln i äkta guld på den 600 sidor breda bokryggen.

Boken säljer sig själv, då stora skaror Lyckselebor förhandsbeställt hundratals böcker från förlaget Ord & visor. Nu kommer rapporter från vår återförsäljare i Lycksele, Skogsmuseet nere på gammplatsen, om en växande kö som vill köpa boken på plats. Sedan lär vi väl sälja storhopen av böcker den 10 juni när jag, utanför Ruselegården, ska signera böcker medan besökarna äter Ester-Bakelse och käkar Ester-palt.

Nog är väl detta en vacker sorti, min tack-och-bock-turné. Det är varmt kring mitt hjärta.

Jag längtar till dagen jag får hålla i mitt livs verk, bläddra i den, lukta på de nytryckta pappersarken.

I övrigt är jag trött. Jakten på recept, läkare och ingången i en väl försluten hälsocentral ute på Teg, har sugit i sig av min energi jag skulle ha behövt för en promenad. I måndags satt jag nästan en timme i bilen, parkerad utanför OK-macken i Lögdeå, i väntan på en kontaktperson som skulle ringa klockan elva, elva och ingen annan tid, för att hjälpa till med ett recept och att det blev tillräckligt många uttag så att medicinen skulle räcka över sommarmånaderna med läkarbrist och vikarier. Eftersom jag inte talar i telefon vid bilkörning väntade jag tappert – i nästan i en timme. Hon har vid dags dato ännu inte ringt.

Jo, det är speciella tider med vaccinationer och covid-19. Men vården måste väl ändå klara av att förnya recepten på redan ordinerade livsnödvändiga mediciner?

Jo, senare den dagen dök medicinen upp i appen till mitt apotek – men naturligtvis med antalet uttag som slutade under semestertider och att nästkommande uttag sammanföll med vaccinspruta nr 2 och dagen före jag ska signera böcker i Lycksele.

Fortsatt strul
Igår uppstod nästa receptstrul. Trots att jag ringde Tegs HC 07.00 så var kön till rådgivande sjuksköterska fulltecknad och sträcker sig till på måndag. Orolig väntan. Hoppet stod till 1177 webbapplikation där man digitalt förnyar sina recept. Fem dag är ställtiden, så jag hade försäkerhets skull beställt receptförnyelse sju dagar i förväg. Receptförnyelse via 1177 är ett lotteri. Ibland får jag min recept efter 3-4 dagar, ibland inte alls. Då brukar jag ringa en distriktssköterska på hälsocentralen – men den telefonlinjen blockerades ju av en telefonsvarare. Allt jag kunde göra var att gång på gång logga in, via appen, på  Apoteket Krononans receptlista.

Men vid tvåtiden kom ett recept – ETT! Men jag hade ju skrivit in TVÅ receptförnyelser! Två mediciner som kommande dag (alltså idag) vara helt slut. 1177 uppmanar oss patienten att förnya recepten fem dagar före det medicinerna  kan expedieras.  Alltså EN medicin av TVÅ. Hade läkarens ork tagit tvär slut mitt i processen av att klicka på knappen ”Förnya receptet”? Det är ett jobb som tar cirka en minut.

Jaha, inga telefonnummer på Tegs HC som var öppna. Så jag ringde regionens växel vid 14.00-tiden, förklarade situationen, och hon i växeln förklarade situationen för en sköterska som förskansat sig inne i Hälsocentralen. Jag fick vänta i det tysta, digitala väntrummet i tio minuter, innan hon i växeln återvände och förklarade för mig att en sköterska skulle ringa upp mig. ”Idag, imorgon eller  på måndag?” blev min fråga. ”Under dagen!”

Väntan. Hur många gånger har jag inte väntat på att sjukvårdens anställda ska ringa, men som sedan inte gör det. Hur många gånger har det gått åt hela dagar till att må dåligt, drabbas av stress i ovissheten om jag ska få något, några av mina recept utskrivna. Det handlar alltså om mediciner som ordinerats av en läkare, i mitt fall ofta specialister, efter läkarbesök och undersökning. Det är inga nya mediciner, utan är mediciner som jag i det ena fallet använt i ett års tid, i det andra fallet stått på sedan 2019. Ändå ska jag behöva tjata, leka detektiv, böna och be och ibland bli rasande. Vid 15.00-tiden ringde en sköterska från Teg och frågade ut mig om varför jag tog denna medicin?

Ibland känner jag mig som en gnällig gammal gubbe.

Jag svarade snällt, innan jag fick en chans att ställa frågan: ”Varför skriver läkaren ut bara EN av TVÅ mediciner?” (En tröttsam berättelse, va?) Till slut skulle sköterskan skriva akutrecept på en särskild blankett och knacka på hos doktorn och BE denna doktor att skriva ut medicinen. ”Akut å akut”, sa jag. ”Läget har ju blivit akut för att er läkare glömt skriva ut medicinen”, sa jag (förmodligen med världens larm och alla känslor kokande inom mig) i ett ironisk tonfall.

Jag fick inte bli en besvärlig patient. ”Mer kan jag inte göra”, sa sköterskan. En timme senare, efter fem-sex inloggningar via appen till  Kronans apotek, upptäckte jag att medicinen fanns att hämta ut. Inte för att jag orkade bry mig, men läkaren hade gjort sig mödan att ändra från fyra uttag (som skulle ha räckt en bit in i augusti) till tre uttag. Nåt jäkla straff skulle jag väl ha för att ha rubbat cirklarna …

Att jaga receptförnyelser och mediciner i mitten juli, i semestertid, är etter värre än nu i maj. Jag tänkte på Tage Danielssons film ”Släpp fångerne loss” och fängelsedirektören som skulle bestämma enbart för bestämmandets skull – om så hur pennorna skulle vässas. Även läkaren som förnyade mina recept, gjorde samma sak. Mitt i semestertider ska även det receptet jagas i fatt, fast med med en veckas intervall från det recept jag fick under måndagen. Nu ska jag oroa mig i två veckor för en sådan skitsak som att skiva antalet uttag, så att jag inte en solig och fin sommardag stannar inne, medan mina kära åker till en sjö och badar. Min Parkinson slår till vid minsta stress. Exempelvis då jag ska jaga ifatt sommarvikarierande läkare och sköterskor.

Varför är det alltid mitt fel att vissa recept inte förnyas i tid? Borde det inte finnas någon slags dataapplikation när en patients mediciner håller på att ta slut?

En sedelärande berättelse? Eller bara gnäll?

Nu ska jag göra klar en Facebooksida åt FoU-Panelen, skriva klart ”Kents skrivtips till blivande författare.” En lång text som ska in på min webb. Kika in där och se så fullmatad och ”snygg” den blivit. Besöksfrekvensen ökar för var dag som går. Sen ska jag försöka få nån av mina vänner att följa mig ut på rollatorpromenad. I går var det 25 plusgrader på min balkong. Våren håller på att slå över till sommar.

Jag kliver in bland mina ord och meningar. Jag ser och hör mitt språk växa fram och bli ett med Jaget. Ett språk, som jag likt med glömska läkare, måste bråka med för att bli förstådd och inte bli ett irrande bloss i glömskans mörker.

 

3 kommentarer
Etiketter: , , , , ,

Rusning efter Ester

Av , , 2 kommentarer 5

Jag som författare har aldrig varit med om något liknande sedan jag debuterade 1999 och ingen heller på förlaget (Ord & visor förlag) som startade 1992 har gjort det. Va, redan tre månader innan romanen släpps så strömmar förhandsbeställningarna in; som om det vore en slags hamstring av livsnödvändig kultur. Det är enbart roligt, och hedrande, att det finns en tillit till mig som författare att de vet att det är en kvalité i det jag skrivit. Jag lovar, det gäller förstås min roman ”Älskade Ester” som släpps i maj. Förlaget menar att det är det bästa jag skrivit (trots att jag varit vansinnigt sjuk, till och från, under skrivandet) – och att  den blev skriven under ett år. I vanliga fall brukar det ta mig tre år att skriva en roman på 300 sidor. Romanen om Ester är på 600 sidor.

Rusning efter Ester

 

De flesta beställde den första versionen som var tänkt att göras i danskt band, halvhårt omslag på 500 sidor. Men vid redigeringen så gick man ner i sidstorlek, bytte till ett lite större typsnitt och vips blev romanen 100 sidor längre, till 600 sidor, och förlaget blev tvungen att byta till hårda pärmar och till ett tryckeri i Lettland (tror jag). Priset verkar inte spela någon roll hos beställarna, utan detta är en roman de vill läsa och äga. Jag är själv sådan, den må kosta vad den vill (väga hur mycket som helst), så köper jag den (som Klas Östergrens senaste ”Renegater” på 750 sidor).

Förbaskat roligt att ha skrivit en roman som folk skriver säger att de längtar efter. Jag är glad för förlagets skull som alla varit på fötter ett bra tag för att korrekturläsa (5 st), 1 som gjort omslaget, 1-2 textredigerare och en extern korrekturläsare som ska hitta de sista småfelen – sen landar korrekturet hos mig igen. Då ska ni veta att korrekturet bollats mellan mig och förläggaren ett par-tre gånger det senaste året. Måste erkänna att börjar bli lite less på texten – och samtidigt glad över hur vacker den blev.

Manus till förlaget

Av de som förhandsbeställt så torde 90 procent vara från Lycksele, eller utflyttade från Lappstockholm. Det handlar om en åldersgrupp på 60 år och uppåt (gissar jag) som liksom jag med egna ögon sett Ester Duva komma hasande längs stadens gator i knapp styrfart, lätt framåtböjd, i ett par allt för stora luddor och med flygarmössan knäppt under halsen och handväskan i ett dubbelgrepp upp mot bröstet. Många har nog undrat vem hon ”egentligen” var och vad som format henne till den hon blev. Det har jag luskat ut i romanen ”Älskade Ester”. Utan att för den skull en sekund påstå att det är överensstämmande med sanningen. Men jag har lagt ut den röda livslinjen och när Ester fått följa den, så har hennes liv passerat revy i min text. Från Stenriket, platsen där hon växte upp och som också hette Nygård, till ålderdomshemmen i Lycksele, där hon närvarade vid 2000 – 3000 begravningarna, hundratals bröllop och alla dessa premiärer, årsmöten, högmässor, julottor och invigningar som hon hann med.

”Älskade Ester” 1977 på äldreboende Skytten.

Frid över ditt minne Ester. Hoppas att boken blir den upprättelse du är värd och att valet av titel (och alla förhandsbeställningar) visar att det är så ofantligt många fler som älskar dig, även de belackare och plågoandar som gjorde narr av dig (skämmes!) och dömde dig till ”idiot” enbart för ditt yttre. Men det är ju som du lär ha sagt: ”Långsamhet jer väl ingen sjukdom!” eller som du leende en gång utbrast: ”Gaphalsa däm få sitt å döpp gammskorpen i svagkaffe, medan jag jer hem hos Häradshövdingen eller Prosten å bli bjudd på prinsesstårta.”

Ta nu och förhandsbeställ ett exemplar från förlaget. I priset är momsen + frakten inräknad!  >>> Till förlaget

 

2 kommentarer
Etiketter: , , ,

I väntan på vaccinet

Av , , Bli först att kommentera 6

Ensamhet, den frivilliga, självvalda, då man får stänga dörren efter sig, för att återhämta sig  i en värld som ofta har roterat för fort, har varit en nödvändighet under hela mitt liv. Mina vänner har sagt; ”Plötsligt var du borta, utan att du sagt ett knyst. Då visste vi att du dragit tillbaka för att hämta andan.”

Men den ofrivilliga, påtvingade ensamheten är något helt annat. Jag har inte haft något annat val (om jag vill leva) än att sitta isolerad sedan september förra året, att inte kunna släppa in mina vänner och bekanta, inte ens min dotter, på grund av smittorisken. Jag är de facto en av dessa högriskpatienter som knappast skulle överleva en behandling av en covid-19. Vår tids pest. Nu har jag bara ett mål: Hålla mig smittfri fram till vaccinationen, som ska ske någon gång i april – om det nu finns något vaccin? Sverige lider brist på vaccin och på många vårdcentraler (i många regioner) står vaccinationsprogrammet stilla på grund av vaccin som inte kommit – trots löften. Otåligt förbannar jag mitt öde.

Vi människor har genom historien ordnat oss i små och stora grupper, inte minst för att klara oss bättre mot ett yttre hot, men även av djupt allmänmänskliga orsaker, som vårt behov av trygghet och närhet – gemenskapen som uppstår när man tillhör en flock.

Någon sådan grupp, flock kan man omöjligt tillhöra när man sitter isolerad. Den påtvingande ensamheten sliter på psyket och kroppen, då det uppstår ett stresstillstånd när vi ”drar oss undan”. Kroppen är hela tiden i beredskap, radarn är påslagen för att på egen hand skapa ett slags skydd: Hormonproduktionen påverkas, blodtrycket, blodsockret ökar, immunförsvaret försämras. Stressmotorn, amygdala, som sitter i tinningarna trycker på gasen så att kortisolnivån ökar. Det är helt enkelt livsfarligt att var ensam.

Det är då vi ska låta vår kreativitet läka såren. I mitt fall genom skrivandet. Redan efter ha skrivit några rader får världen och dess människor konturer. Dörren i vårt inre, som jag stängt, kan symboliskt öppnas på glänt och ger mig tillgång till de ord jag saknat för att kunna beskriva exempelvis min ensamhet. Dessutom: Jag kan se se dem jag skriver till.

Nu lever jag i den digitala världen och umgås och jobbar med via min datorskärm. Jag lever i en social bubbla med det distanserad avståndet som en regel. De få gånger jag träffar några av mina vänner, så har vi tagit en promenad i friska luften – på rekommenderat avstånd. Jag har helt klart blivit smittad av den psykiska pandemin. Frågan är om jag i min väntan på coronavaccinet, hinner jag bli galen eller dö av en blodpropp. Alla dagar har blivit gråa, och jag vet ofta inte vilken dag eller datum det är. De är alla så förbryllande lika. Dessutom har mitt minne blivit uselt.

När får jag mitt vaccin?

Klockan som hänger på vägen inne i köket mäter tidens ursinne och visarna drivs framåt, alltid framåt, av oron. Om jag inte haft min kreativitet, mitt ständiga skrivande hade jag skrumpnat och blivit till en liten hög av rynkig hud på golvet ute i hallen. Jag har ju haft min Ester. I maj släpps romanen ”Älskade Ester”. Jag har fått min första bokning, i oktober, då jag ska delta i Skellefteå Berättarfestival. Har en annan beställning på G – men det är ännu en hemlis.

Min empatiske förläggare Göran Lundin.

Min förläggare ringde igår och berättade om förlagets intensiva arbete som pågår. När de nu gjort kapitelindelningen har romanens omfång ökat till över 600 sidor. Då kan man inte köra med de mjuka, ”danska banden”, utan Ester skickas till de baltiska staterna där den trycks och blir inbundna med hårda pärmar. 600 sidor – att det kunde bli så mycket … och om jag inte strukit vilt vid förra korrekturläsningen, så hade jag slagit Klas Östergrens ”Renegater”, en tegelsten 750 sidor. Omslaget blir snyggt, En blandning mellan mörker och ljus – där en blå himmel visar sig mellan molnen och där det syns en duva som flyger upp mot evigheten. Redaktören som ringde på en knastrande linje (han satt på cykeln på väg in mot Skellefteå centrum) var kvittrande glad och berättade att de på förlaget som läst korrekturet, kunde intyga om att detta är det bästa jag skrivit (Oj, sitter jag här och förhäver mig mig?). ”Vilket underbart slut, Hur kom du på det”, frågade förläggaren. Jag svarade att ibland så vet man inte riktigt vad man skriver. Som vanligt kom jag på slutet mitt i språnget. Ofta har det varit så i mitt romanskrivande: Om slutet vet jag sällan ett dyft om. Det ger sig till känna när jag väl kommer dit – och nu blev Ester inbjuden att bli fullvärdig medlem i en flock.

En författare i ständig väntan.

Graven räddad

Av , , 1 kommentar 9

Esters grav är räddad. När gravfriden gick ut efter 25 år, behöll Svenska kyrkan klokt nog gravrätten av Ester Duva Nilssons grav. Om så inte vore gjort, hade graven grävts upp och upplåtits till någon annan. Ester Duva som var känd som hamnade i kläm mellan fattigdomens armod och det ”moderna” Lycksele tid hon flyttade med föräldrarna 1929. Hon följde med dem från stenriket Nygård, till ålderdomshemmet. Där blev hon kvar i 56 år.

Kyrkan har dessutom markerat Esters gravplats som:

Kulturhistoriskt mycket värdefull.

 

Därför står södra Lapplands pastorat som ägare av denna gravplats och gravstenen. Esters grav kommer därmed att finnas kvar för eftervärlden.

Ester blir evig

Ester Nilssons dog den 21 augusti 1985 på Lycksele Lasarett i en ålder av 89 år. Den 3 september 11.00 hölls begravningsgudstjänst i Lycksele kyrka, den 4 september gravsattes hennes kista. Hennes grav finns på Mellersta kyrkogården i närheten av kyrkan. Senare var det någon som såg till att hennes grav fick en liggande, platt sten.

Ester blev gruvligt underskattad. Hon talade långsamt och otydligt, klädde sig underligt, bara stora skor och märkliga hattar. För många var hon kvinnan var den ”slöa kniven i lådan” – men oj vad de tog fel.

Sitter med slutkorrekturet till ”Älskade Ester” och rättar stavfel. Tror många kommer att få en helt annan bild av Ester efter att ha läst min roman.

1 kommentar
Etiketter: , , ,

Ester i VK

Av , , Bli först att kommentera 9

Ester Nilsson i VK

I gårdagens VK publicerades två kapitel ur min kommande roman ”Älskade Ester”. Har fått en enorm respons från läsarna och flera vill köpa den roman som ännu inte är klar. Alla fina ord värmde mig. Det gick med ens lättare att rätta stavfelen i korrekturet som min förläggare upptäck under sin genomläsning. Sen ska korrekturet tillbaka till förläggaren så att han kan läsa texten en gång till och sen ska jag rätta eventuella kvarvarande fel.

Efter det ska ytterligare två personer på förlaget lusläsa texten, sedan kommer korrekturet åter till mig. Jag ändrar fler fel och grammatiska kullerbyttor, men då är vi inne sluttexten som jag brukar läsa igenom ett par-tre gånger. Så det räcker inte  med att skicka in en text och få den tryckt. Korrekturläsningen är den tyngsta delen i skrivandeprocessen. Men ack så viktig. Förlaget och min noggrannhet leder alltid till att texterna är befriade från irriterande små fel.

Inledningstexten i VK

Även om texten inte gått genom hela systemet av korrekturläsare och rättandet av alla småfel, tackade jag ja till publiceringen, Jag satt en hel dag med texten och den korrekturlästes även av redaktören. Det var för en dryg månad sen. Tre dagar innan publiceringen läste jag igenom texten återigen, för säkerhetsskull. Jag fann drygt tio fel – i en text som vi tidigare varit idiotsäkra på. Lättad skickade jag en ny version, den tredje, till Roland Edlund på VK. Ändå slank ett fel igenom. Men det må så vara. Ingen har klagat.

Utdrag ur texten:

Från en tidigare intervju.

VK våren 2020