Etikett: Ester

Fullt upp

Av , , Bli först att kommentera 11

Ett exakt långt tal, tar tid att skriva.

Att skriva tal är inte svårt, när man fritt tidsutrymme. Värre är det när man ska skriva ett välkomsttal på tio minuter, pip. Sedan ett sammanfattat tal på 20 minuter. Tog mig hela helgen. Men nu är mina två tal under Esterdagen den 11 juni klara att användas.

Vid sidan av detta har jag korrekturläst det treatment som sammanfattar filmens handling. En av många texter som ska skickas till de personer inom filmbranschen som sitter på pengarna.

Ett par veckor av försämrad Parkinson. Benen tunga, som vore de fulla av betong, förvirrad, svårt att finna ord. Orsak: Brist på gymnastik och styrketräning – i kombination med ständig stress och förstås brist på dopamin.

Söndag. Stannar en dag till, sedan åker jag mot Umeå.

Livet går vidare – ett tag till.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Tips i jultider

Av , , Bli först att kommentera 9

Ett litet julklappstips! Femte upplagan har anlänt, lagom inför julfirandet. (Klicka på bilden så syns texten tydligare.)

I övrigt lider jag mest av träningsvärk och tunga ben. En vecka kvar på neurorehab.

I onsdagens upplaga av Lokaltidningen, fanns där en uppmuntrande insändare. Man tackar!

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Myter som lever kvar

Av , , Bli först att kommentera 11
Älskade Ester

Fullsatt i Väven, Umeå, den 2 november

Fullsatt i Väven, snudd på rekord och taket höll på lyfta när vi sjöng Pärleporten ur Esters sånghäfte. En av de låtar som Ester gillade. Många kända ansikten. Georg och Hjördis Andersson, kusin Rikard som transporterade mig dit och hem, ABF-Katharina.

På första bänkraden satt tre äldre damer, som ofta skakade på huvudet medan jag  kåserade om Ester och läste ur ”Älskade Ester”. Riktigt tröttsamt blev det när damerna ville hävda att Ester Duva var ett felaktigt namn. ”Hon har i alla tider kallats för Ester Duven!” Jag har förstått att Duven lever kvar, särskilt hos äldre ute på landsbygden.

När jag för nåt år sedan skrev en krönika i Lokaltidningen om Esters öknamn, blev jag uppringd av två män som undrade varför jag använde fel namn på Ester? Tanterna på första bänkraden sa i en mun: ”Det ska var Ester Duven!” Jag log stelt. Kunde inte låta bli. Det slank ur mig. ”Är det ingen av er som äger ett ordlexikon. ”Slå då upp ordet Duven. Där finns en rad synonymer, som exempelvis slö, slapp, olustig, slokande, hängig, vissen.” Duven är ett fulord… Ett riktigt mobbarord!

Vandringssägner ute i byarna
De tre tanterna dök senare upp vid signeringsbordet. De skulle inte köpa någon bok. Istället ville de prata ut med mig. Det tog inte många sekunder att räkna ut vad den kortaste, men mest högljudda tanten ville ha sagt. Hon väckte liv i myten om att Ester skulle ha födds i en grannby, i en gård där det bodde sjutton andra barn – plus ett tiotal vuxna. Nä, det var inget barnhem. Hon placerades bland vanligt folk, som hade många ungar. Alltså 27 personer i den tidens små stugor. Senast jag hörde talas om denna myt, var det tolv barn, första gången var tio barn plus 2-3 vuxna. Alla gångerna har familjen Johansson i Hornmyr dykt upp i handlingen. ”Det är sanningen”, sa kvinnan högt vid signeringsbordet. Hennes två väninnor nickade instämmande. ”Detta är ju en vandringssägen”, muttrade jag. Jag gissade kvinnorna var cirka 80 år, med andra ord var de födda i slutet på 30-talet. Ester föddes 1896 – 40 år tidigare. När damerna föddes hade Ester lämnat Nygård och bosatt sig i Lycksele. Det fanns med andra ord många år att konstruera en riktigt spännande berättelse i efterhand – många ärvda minnen som med åren gjordes om till deras egna.

Missunnsamhet?
Ja, som Esters skriftställare faller det på min lott att försvara Ester och den upprättelse hon faktiskt fått. I min roman har jag såväl fiktivt, som dokumentärt och faktamässigt, kärleksfullt och på distans, gjort Ester begriplig. Detta har gjort att många har erkänt att de grovt underskattat denna långsamma, men kloka kvinna. Min roman har bidragit till att kyrkan kulturminnesmärkt hennes grav, till att Lilly Bäcklund skrivit en motion till fullmäktige om att staden ska bekosta en staty av Ester och att en av gatorna ska bära hennes namn. Att i denna upprättelseprocess då stöta på dessa gamla myter, sägner och fördomar, ger mig en känsla av att det vilar en missunnsamhet om och kring det som nu sker i Esters namn.  Så jag upprepar det jag skrivit förr i ämnet. Upprepar mig övertydligt. Logiken talar till Esters fördel. Även till den historiebeskrivning som finns i min roman.

1977 bodde Ester på äldreboende Skytten.

Tre olika födelseplatser
I dödsannonsen från 1985, som skrevs av ”Vännerna” (Ester som knappt hade några besök alls de två sista åren av sitt liv). Vännerna påstod att Ester var född i Vänjaur. Däremot hade de rätt i att Ester och föräldrarna övertog arrendet Nygård 1902. I en tidningsintervju 1977 blev Ester felciterad när hon skulle ha sagt att hon föddes i Nygård. I vilket fall som helst så hade det varit omöjligt, då Nygård vid den tiden var bebodd av Fritz Johansson, fyra vuxna barn och hustrun Anna Göransdotter.

Riksarkivet svarar
I svaret från Lycksele församling är att Ester föddes i Öretorp. Detsamma svarar Riksarkivet: ”I Lycksele kyrkoarkiv, i födelseboken och dopboken återfinns Ester som född den 28 september 1896 i Öretorp.” För övrigt gifte Gustav och Kristina sig i Öretorp 1894. Även fadern Gustav Nilsson och modern Kristina är vid den tiden skrivna i Öretorp. Riksarkivet skickar även med en kopia ur Lycksele kyrkoarkiv, en sida ur Lycksele församlingsbok över ”Nygård 1” gällande år 1902. Där står det svart på vitt att Fritz Johansson med familj den 28 januari 1902 flyttar till Örträsk. Inunder står som inflyttade till Nygård anno 1902: Gustav Nilsson, hustrun Kristina och dottern Ester. Gustav som tidigare titulerats som dräng och arbetare är nu Brukare.

Oreda i befolkningsarkiven
Trots ordning och reda i Riksarkivets svar, så det en salig oreda i andra församlingsböcker och dokument som rör den tidens folkräkningar. I en församlingsbok bor familjen Nilsson kvar i Öretorp 1910, och flyttar först 1912 till Nygård. Då skulle ju Ester ha varit 16 år, samtidigt som Mo Domsjös arrende Nygård stått tomt. Ologiskt. Även i Folkräkningen bor familjen Nilsson kvar i Öretorp både 1900 och 1910. De som hjälpt mig med släktforskningen vittnar om att det generellt i vid denna tid i inlandet, var rörigt i folkbokföringen. Esters far, Gustav, skulle precis som alla andra som flyttade lämna ett flyttningsintyg till Prästgården i Lycksele. Fram till 1900 var det fortfarande många som var på väg att utvandra till Amerika och som hade annat att tänka på, än att leverera intyg till kyrkan. Detsamma tänkte förmodligen Esters far efter att de flyttat till Nygård, som låg i väglöst land, några kilometer från Öretorp. I romanen spekulerar jag i möjligheten att Gustav avsiktligt gav tusan i att meddela deras flytt, då Ester som ett eljest, annorlunda barn riskerade att bli omhändertagen och rent av bli skickat till någon av Idiotskolorna.

Sanningen om Ester

Ingen dokumentation
Sockenarkivet söktes igenom, flera gånger. Det vi sökte efter var de barnavårdsakter som borde ha upprättats vid ett omhändertagande. Inte en enda fanns i Esters namn. I  arkiven tillhörande Lycksele landskommuns fattigvårdsstyrelse mellan åren 1875-1966 finns inga dokument om Ester, förutom flytten till ålderdomshemmet 1929. I Barnavårdsnämnden saknas en del dokument, mellan 1918-1929 finns inga dokument som rör Ester, detsamma gäller skolans register. Lycksele församlings arkivarier söker i ärendet, men finner inget som tyder på något omhändertagande.

1904 – nya torpare
Den 5 april 1904 flyttar nya torpare in i Öretorp. Det är Anders Gerard  Johansson från Långsele, som flyttar in med sin stora familj: hustrun Hanna och tio barn. Det yngsta barnet två månader. De fyller huset med råge. Enligt riksarkivet bodde familjen Nilsson i Nygård, men enligt övriga redovisningar från kyrkan så skulle Ester och hennes föräldrar bott kvar till åtminstone till 1912. Välj: vad är mer logiskt? Ett vittne som jag intervjuade, vars mor var den lilla tvåmånaders babyn som flyttade in i Öretorp 1904. Vittnet själv är född 1929 – samma år  som Ester flyttar till Lycksele. Hon återberättar genom de minnen hon ärvt av sin mor. Vittnet var under 1950-talet tillsamman med sin mor och hälsade på Ester i Lycksele. Hennes berättelser är enligt min åsikt tungt vägande när det gäller mytbildningen om att Ester skulle ha fötts någon annanstans än i Öretorp och dessutom varit omhändertagen (hos en familj med 9-17 barn.

”Jag skulle ha fått veta”
”Mamma och hennes syskon, även mormor och morfar var ju närmaste grannar med Nygårds-Ester. Det skulle aldrig ha undgått mor eller far ifall Ester blivit omhändertagen. Det skulle aldrig gått göra i hemlighet. Varför då? Då skulle väl Gustav och Kristina ha kommit till morfar och mormor och bett om hjälp. Mor eller mormor skulle, senare i livet, ha berättat det för mig”, säger vittnet om ett eventuellt omhändertagande.
”Jag följde med mor några gånger till ålderdomshemmet för att hälsa på Ester. Aldrig någonsin kom något sådant på tal.”
Jag frågar om Ester kunde ha varit i Hornmyr frivilligt, som piga?
”Jag tror ingen skulle vilja ha en sådan långsam piga, tyvärr.” Jag frågar om folk kan ha blandat ihop deras familj med den i Hornmyr, båda hette Johansson, båda hade tio ungar.
”Mycket möjligt. Vad jag förstår var Ester ofta på besök i Öretorp. Särskilt när eftermiddagskaffet serverades.”

Vill de inte veta sanningen?
Ni märker att det lagts ner tid och stor möda av mig och arkivarierna i kommunen och kyrkoförsamlingen. Riksarkivets redovisning borde räcka för att en gång för alla slå fast att Ester föddes i Öretorp och att familjen flyttade till Nygård 1902. Samma år som det blev missväxt. Vittnet med anknytning till Öretorp, hon som vuxen höll kontakten med Ester, vars mor som var åtta år yngre än Ester, borde ha hört talas om saken. Lika så mormor och morfar.

Ledsamt med dessa myter
Jag blev verkligen sänkt och ledsen över att dessa gamla myter och fördomar om och kring Ester, fortfarande har ett liv och som sprids i egenskap av ”sanningar.” Om man vet innebörden av duven och prompt vill fortsätta att använda det, så kan i varje fall jag, med lite fantasi, ana hur jävligt Ester hade som barn och vuxen i trakterna kring Nygård. Det visar även att jag inte var helt fel ute när jag beskrev Esters korta skoltid, som en period av mobbing. Idiot blev hon med all säkerhet kallad.

Självlärd kvinna

Lärde sig själv
Ester dök som tolvåring upp i Vänjaurträsk skola. Försvann efter 25 dagar, för att dyka upp två år senare. Hon skrev in sig på närvarolistan.1909 skrev med en något darrig handstil, som vuxit till sig två år senare och blivit riktigt vacker.  Ester, bor i Nygård. Far Gustav Nilsson. Då hade hon levt isolerat med åldrade föräldrar, där ingen av dem var skriv- eller läskunniga. Vem hade lärt Ester att skriva? Om hon kunde skriva, så kunde hon med all säkerhet även läsa.

Det finns intelligenta barn som lär sig att läsa och skriva alldeles på egen hand. Jag tror att Esters långsamhet, hennes plötsliga infall, och sin oförmåga att kommunicera och förstå sig på dynamiken och reglerna i människoflockarna, bottnar i en autism. Hon var en klok, vis och humoristisk kvinna – ofta grovt underskattad då hon vid attackerna kröp än djupare in i sitt skal. Ester var en modig kvinna – en kämpe. Hon vann till slut folkets hjärtan och kärlek.

Fördomar kan verkligen bli seglivade. En fördom består av lika delar rädsla och okunskap. Rädslan för det annorlunda och främmande lever kvar i oss sedan tiden vi bodde i grottor. Ska man krossa fördomar så är det genom omvandla okunskapen till kunskap. Först då slutar vi döma en människa enbart för hennes yttre.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Bokningar i Norrbotten

Av , , Bli först att kommentera 9

Lek inte med tiden. Det rubbar kroppens biologiska klocka.

04.27 visar datorns klocka, medan armbandsurets visar 05.27, vilket torde tyda på att det är i natt som vi klev in i vintertid. Då armbandsuret och köksklockan ska ställas tillbaka. Det har jag totalt glömt. Fast det spelar ju ingen roll då jag brukar vakna vid denna tid, oavsett vintertid eller inte. Förstår inte varför vi ska i dessa moderna tider ska hålla på och leka med tiden. 2018 fanns ett förslag i EU-parlamentet att sommartiden (och vintertiden) skulle skrotas 2021, men det visade sig att merparten av EU-länderna ville ha kvar ”klockvridandet”.

Nu har Parlamentet sagt att det är upp till vart ett medlemsland att avgöra om man vill avskaffa sommartiden. Det finns även tankegångar om att införa permanent sommartid. Vilket skulle leda till mer mörker under vintertiden, under en period då vi behöver mer ljus för att vår biologiska klocka inte ska slå larm om ljusbrist och påbörja en depression. Vi behöver morgonljuset i starten av dagen för att våra kroppsliga system ska fungera. Morgonljuset väcker oss och eftermiddagsljuset ser till att behålla den rytm vi har i kroppen.

En rubbad dygnsrytm gör oss mindre produktiva och tar på kropp och psyke. 

Sex författarbesök kvar av min långa turné med Älskade Ester. Det blir sjutton nedslag runt om i länet och med ytterligare en bokning i Lycksele den 8 december (11.00 sjukhusbiblioteket) blir det med Esterdagen i juni fem framträdanden enbart i Lycksele. Sex om jag räknar in Knaftens bygdegård den 8 december 14.00.

Lycksele 28 oktober.

Roligt är att jag fått mina första bokningar i Norrbotten. Boden och Piteå i april 2022. Det är tydligen så att en hel drös av mina läsare uppe i norr, besökt biblioteken och undrat när författaren Kent Lundholm ska besöka Norrbotten. Så nu utökas mitt revir, vilket torde leda till fler nya läsare – och då i synnerhet av min senaste roman Älskade Ester.

Men norrbottningarna borde känna igen sig i mina inlandsromaner; det karga landskapet, de ensliga platserna och det tjurskalliga kynnet som präglar mina karaktärer.

Handlingen till Vedtjuven kom till efter en verklig händelse i Norrbotten; en notis i Piteå tidningen som jag klippte ut i slutet av 1980-talet och som blev en roman och ett filmmanus 2012.

Vedtjuven utspelade sig på riktigt i Norrbotten.

Verkligheten slår ofta fantasin. Som den om hur en gubbe i Norrbotten hämnades på en vedtjuv genom att borra ett hål i en vedklabb och stoppa in dynamit, varvid tjuvens vedpanna exploderade och huset brann ner till grunden.

Skulden och upprättelsen

Av , , Bli först att kommentera 13
Ester staty

Lilly vid Esters grav. (VK)

Det går i ett rasande tempo. Hänger inte med. Allt det som sker kring Ester tycks drivas av en själv gående maskin. Allt sprunget ur min roman ”Älskade Ester”. En katalysator som öppnat Lycksele kollektiva minne. Jag är glad. Tar emot allt beröm, vilket gör mig en aning starkare. Nästa tisdag lägger Lilly Bäcklund sin motion i fullmäktige; om att resa en staty till Esters ära och att dessutom döpa en gata i hennes namn.

Lilly Bäcklund frågade mig om jag funderat på hur en staty ska se ut och var den ska placeras. Jag svarade att jag för mitt inre ser en naturtrogen staty är på väg till eller från kyrkan, hasande fram i stora skor, men som ”fryst fast” i Långsamheten då hon precis passerat gränsen för evigheten.

Flera av mina vänner och bekanta menar att lämnat spår efter mig, vars avtryck kommer att synas länge. Det är möjligt, men min målsättning har varit att ge Ester upprättelse.

Drivkraften har varit skulden – den jag burit på sedan vintern 1973 då jag inte ingrep när mobbarna styrde omkring med Ester och lekte att hon antingen var ett lok eller en plog. (Japp jag minns flera av de mindre modiga männen.)

En ramsa jag hörde vidden tiden – tidigt 70-tal:
Den som är liten och klen, får gå till Frälsningsarmén,
medan den som stor och stark, får gå till Folkets park.

Det har varit drivkraften, skulden. Men samtidigt fick denna händelse att som vuxen vid ett flertal ingripa och gå emellan då folk tänkt slå varandra och med min skarpa blick och bestämda röst avstyrt situationer dom kunnat sluta i en katastrof. Jag  skällt ut nazister, bett dem lämna mitt bord och dra dit pepparn växer. Jag har i skrift gång på gång i mina krönikor, på denna blogg attackerat knäppa idéer och handlingar, trots att det medfört hot och trakasserier.

14-15 år en ålder då rädslan fick mig att fly.

Den feghet jag som stoppade mig som femtonåring, som grundade sig i min rädsla, var en vändpunkt. Jag är fortfarande feg och en rädd människa, men har i vuxen ålder ständigt ”plattat till” vuxenmobbare, sverigedemokrater, nazister, konspirationsteoretiker, vaccinmotståndare och de som i största allmänhet uppfört sig dumt. Enbart med ord. Strindberg uttrycker detta så väl: ”Där hjärnan tar slut, tar nävarna vid.” Detta om feghet.

En del läsare har listat ut de ”Hitchcockare”  som jag gjort i ”Älskade Ester.” Den store film regissören Alfred Hitchcock hade för vana att dyka upp korta ögonblick i sina filmer. Han kunde stå i en kö till en biograf, passera över en gata och det blev en sport att upptäcka honom.

Jag har varit övertydlig i mina ”uppdykanden” i texten, handlingen. Jag är Skriftställaren, som nog alla upptäckt, berättaren som styr hela historien, rösten i och mellan raderna. Jag dyker upp i Vänjaurträsk skola i form av den ljushårige, skrattade Tore; grabben som inte kunde sitta still: En kopia av ADHD-Kent och som sagt han som befinner sig vid torget i Lycksele när mobbarna ger sig på Ester.

Kent i media
Reportage i Lokaltidningen.

Skriver manus till mina återstående framträdanden. De två första i Umeå och Lycksele drog jag och Patrik Frohm, trubaduren, rejält över utlovad tid. Det krävs skärpning. Men det tar tid att skriva olika typer av manus, beroende hur mycket publiken känner till Ester Duva.

Trubaduren patrik Frohm

Patrik Frohm, den glade trubaduren

Utanför Lycksele krävs fördjupningar. I Åmsele, under LittFors, då vattnet, älven, forsarna ska beskrivas tillsammans med Ester, så kämpar jag med att fläta in Häradshövdingen Thomasson i handlingen: En portalfigur i räddande av Vindelälven. Mina kvarvarande framträdande, i fall ni vill komma och lyssna:

22 september
EXTRAFÖRESTÄLLNING
Trubaduren Patrik Frohm medverkar
Lycksele
18.30 MB Biosalongen
Arrangör: ABF

7 oktober
Storuman 18.30
Medarr: ABF Västerbotten

13 Oktober
Åmsele 18.30
Trubaduren Patrik Frohm medverkar
Medarr: ABF Västerbotten

19 oktober 19.00
Bolidens bibliotek
Berättarfestivalen
Medarr: ABF Västerbotten

20 oktober 19.00
Skellefteå stadsbibliotek
Berättarfestivalen
Medarr: ABF Västerbotten

21 oktober 19.oo
Malå bibliotek
Medarr: ABF

28 oktober 12.00
Lycksele sjukhusbibliotek
Medarr: ABF Västerbotten

2 november 14.00
Umeå, Väven
Medarr: ABF Västerbotten

15 November
Ånäset, kväll
Medarr: ABF Västerbotten

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Ester blir staty

Av , , 4 kommentarer 10
Tidningen VI gör reportage

Tidningen VI på plats i Lycksele: Tomas och Elin.

Gårdagens tur till Lycksele var slitsam för en parkinsonsjuk gubbe – men o så trevligt jag hade det. Vid Esters stod författaren, Tomas reportern får tidningen VI, Elin Berge fotograf och kommunalrådet Lilly Bäcklund. Vid Esters grav tände jag ljus och lämnade ett brev: ”Så länge vi minns en männisch, så länge finns hon kvar”. Ester lär förbli oglömd.

Ester äras med en staty
Lilly berättade att Lycksele kommun har för avsikt att resa en staty till Ester Nilsson Duvas minne. Även en gata ska bära Esters namn. Jag gav detta Lilly förslaget för ett år sen. ”Jag inväntade din roman och nu när den fått sådant enormt genomslag, då Ester håller på att bli en rikskändis, så skrider vi till handling. Nu funderar vi på var statyn ska placeras”, sa Lilly.

Ett förslag är att statyn ska placeras på en parkbänk, men jag skulle vilja se Ester nära Storgatan, där Ester för all evinnerlig tid fastnat i Långsamheten.

En roman som berör många. Snart staty.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Trubaduren patrik Frohm

Patrik Frohm, en glädjespridare spelade och sjöng.

 

 

 

 

Föreställningen på MB blev lång, nära två timmar. Jag snackade (för mycket) så tiden rann iväg. Trubaduren sjöng vackert och han avslutade med en egen komponerad låt, till ägnad mig. Biggan  från förlaget hjälpta mig att sälja en hel del böcker. Tänk så fort det ska svänga från djupaste förtvivlan till sprudlande glädje. I juli hade ingen tidning skrivit ett ord om min roman. Sedan hände allt: Två fina recensioner.

 

 

 

Hotet mot de små förlagen

Av , , 5 kommentarer 5

En resa norrut genom ett kokande land.

Det är inte ofta som jag sover med öppna fönster och med flera fläktar surrande intill sängen, och ändå plågas av värmen. Vi anlände till i går till Skellefteå, efter ett besök hos Johansson ute i hans fina stuga i Getskär (Sikeå), där många berömda schackturneringar spelats (som delvis varit underlag för min förra roman ”Män som spelar schack.” Utmattad av värmen somnade jag tidigt – och vakande ett flertal gång av våldsamma ”senadrag”,  i vaderna. Obalans i kroppens vätskor.

Besökte i går min förläggare Göran Lundin på det lilla förlaget Ord&visor, som överlämnade ett par exemplar av andra upplagan av ”Älskade Ester”; denna gång tryckte i Sverige och i Danskt band, med halvmjuka pärmar. Böckerna blev riktigt fina.

 

Portot för var Esterbok höjs till 120 kr.

MEN … Det hänger ett stort, svart orosmoln över förlaget och alla andra mindre förlag i landet, som till stora delar säljer böcker till läsare, bibliotek, bokhandlare – antingen genom att vara ”postgubbar” eller lagra sin upplagor hos grossister som sköter om att skicka ut läsarnas beställningarna och leverera böcker till bokhandlare och bibliotek. Även om det är dyrt, så är det nödvändigt för Ord & visor som säljer så pass många titlar per år.

Nu kommer den stora chocken som hotar många mindre förlag: En chockhöjningen av portot som äter upp stora delar av vinsten.

Ta min roman ”Älskade Ester” som exempel, som väger ett 1,1 kg med sina 600 sidor, vars porto redan tidigare legat högt: 90 kr per bok. Med den nya portohöjningen ökar kostnaden för var bok till 120 kr (plus 30 kr per bok). Det blir en rejäl merkostnad för en roman vars första upplaga såldes slut efter 3 veckor! Med ett F-priset 160 kr (det pris som bokhandlare, bibliotek får köpa ett exemplar för), blev vinsten 35 kronor för förlaget och 35 kr till författaren.

Ökade portokostnader med 30 kr per bok.

Nu har portot för samma bok höjt till 120 kr per bok, leder till att med den andra upplagan sjunker vinsten rejält. Egentligen borde förlaget ta ut ett pris på över 300 kr/bok för att få en rimlig vinst per exemplar, men det når smärtgränsen för många läsare. Portohöjningen kan i vissa fall bli ett nollsummespel; Ingen vinst alls.

När förlaget sålde slut på 1:a upplagan på tre veckor, via förhandsbeställningar och genom vårt försäljningsställe i Lycksele (Skogsmuseet) så verkar folk tro att vi blivit smått rika på antal sålda exemplar. Icke. Redan tidigare portokostnader på 90 kr åt upp en hel del av vinsten – än värre blir det nu när portot ökar med 30 kr/bok. Det är en smärre katastrof.

Detta borde vara ett het ämne att skriva om.

Detta borde någon kulturjournalist skriva om. Ord & visor har bidragit till fatt berika den västerbottniska berättartraditionen. De har många gånger tagit hand om de författarskap som inte fått plats hos de stora förlagen – dessa Drakar som numera alltmer inriktar sig på ljudboksmarknaden. Det innebär på sikt även ett hot mot pappersböckerna. Färre pappersböcker kommer att ges ut, för att istället ta emot färdiga ljudboksmanus från en kader av nya ”författare”. En ljudbok som inte ”stör” lyssnarna med tillbaka blickar, märkliga ord, svåra namn på karaktärerna. Det ska vara lagom långa kapitel och en miljon cliffhangers. Man ska kunna med hörlurarna på, kunna lösa ett mord samtidigt som du joggar eller målar om huset. I det läget kommer de små förlagen att spela en viktig roll för att inte missa de berättelser som ”slaktas” till ljudböcker.

Ovan på detta: Chockhöjningen av portot.

Nu står hoppet till att jag lyckas sälja riktigt många av förlagets böcker under min höstturné (12 till antalet). Kanske kan jag motivera till stödköp från länets läsare. 100 sålda böcker skulle i varje fall täcka den senaste fakturan för det nya portopriset.

Under Esterdagen kom cirka 300 personer för att få sina böcker signerade.

Någon större hjälp av media är inget som jag hoppas på. Bra den lilla tidningen Lokaltidningen har visat intresse för det kulturfenomen som ”Älskade Ester” orsakat i Västerbottens inland – ”Esterfebern”.

På torsdag åker vi norrut. Ska överlämna ett beställt recensionsexemplar till NSD:s kulturredaktör som tycker att storyn om Ester verkar intressant – och ”Esterfebern” hos befolkningen i Lycksele med omnejd. Även andra tidningar och tidskrifter har hört av sig. Medan länets kulturredaktioner kniper käft.

Det är sorgligt.

Hundratals drog till Gammplatsen

Av , , Bli först att kommentera 13

Esterdagen på Gammplatsen

Var helt slut när jag återvände till Umeå. 2,5 timmes signaturskrivande och ett kort hyllningstal över överlevaren och kämpen Ester Nilsson (Duva), fick mig att se dubbelt. Tur att jag hann smaska i mig två paltar i Ruselegården. Kön väntade därute.

Jag skrev och skrev – allt mer oläsligt.

Jag har aldrig varit med om dess like under mina år som författare. Jag signerade drygt 250-300 böcker. ”Hur har du lyckats pricka in Esters inre egenskaper så träffsäkert?” undrade en kvinna. Ja säg det. Jag tackar för den hjälp jag fått från Lyckseleborna, Lycksele kommun, kyrkan, lantmäteriet osv

Kön ville inte ta slut.

Räddades av stämpeln jag köpt

Min handstil blev allt mer skakig, darrig men som tur var hade jag köpt en stämpel med mitt namn, som jag kunde trycka dit mitt namn när min signatur allt mer liknade ett ”bomärke”. Det blev nog en värdig sorti, för i djupet av min själ ligger sanningen väl förankrad: Lundholm nu har du skrivit klart. Det är över nu.

Radio Västerbotten var på plats, medan övriga lyste med sin frånvaro.  Visst, jag kan luta mig tillbaka och suga åt mig folkets hyllningar, men nog finns där en tagg i mitt hjärta.

Du skall icke förhäva dig! 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Ester landar i postlådorna

Av , , 1 kommentar 6

Sov ut till 06.00. Synnerligen ovanligt. Brukar vara i farten vid 04.00tiden, ibland tidigare. Sol därute, alltid något. Får förära denna dagen med ett apoteksbesök, rent av svänga förbi OK och tanka bilen. Livet leker!

Boken om Ester Duva Nilsson, har börjat skickas ut till beställarna.

Runt om länet (80 procent Lyckselebor), jublar när de fått Älskade Ester i sina brevlådor. Storhopen av läsarna började förhandsbeställa redan i januari, februari, så många har troget väntat på boken. Faktum är att jag redan hösten 2019, när jag skrivit på romanen ett halvår, fick fyra beställningar.

”Harreligen, boka jer ju tjockare än bibla!” Ett citat av en av de som under gårdagen fick sitt exemplar.

Dock har Författaren själv ännu inte fått sina exemplar. Någon gång lär de 100 exemplaren som ska lagras här dyka upp. Ett par hundra ska finnas hos förlaget och 200 lämnats hos återförsäljarna i Lycksele, Skogsmuseet, som ska ha 150 ex, resten ligger och väntar på Förlagssystem. Med andra ord: Jag har aldrig tidigare varit med om att ha sålt så många böcker innan det officiella boksläppet. Det märks på kommentarerna på Facebook att läsarna längtat efter romanen om Ester Duva, som hon kallades i Lycksele.

Nu väntar en orolig väntan på övriga recensioner: Främst i Folkbladet, VK och Norran (om de nu tänker recensera Esterboken, det är inte säkert).

I övrigt har jag tagit av mig järnbojorna kring fötterna och börjat röra mig ute i den stora vida världen här på Ersboda. Besiktade bilen igår (inte en enda anmärkning). Sen handlade jag mat. Men med munskydd på och med ett rejält avstånd till folk inne i matbutiken och att då och då sprita mina händer. Det är lätt att tro man är säker – trots att det sagt att tre veckor efter vaccinationsspruta 1 har man mellan 60-80 procents skydd. Jo, jo polaren Peppe blev smittad under vecka tre och vilar nu i hemmet med en konstaterad Covid-19.

Nu ska jag skriva ett följebrev till den nya Hälsocentral jag tänker lista mig hos. Droppen var när jag efter att under ett drygt år träffat åtta olika läkare (flertalet AT-läkare som ”pryar” där under sin utbildning.) Bidragande var nog när jag blev utskälld av en sköterska, när jag frågade när vi multisjuka kunde boka tid. ”Träng dig inte före i kön” (vilket fullt friska redan gjorde).

När jag sedan, utifrån Patientlagen, begärde en fast läkarkontakt (alltså en lagstiftad rättighet) fick jag surt höra: ”Du får väl göra som alla andra å ta den läkare som finns till hands!” Men nog måste väl en sådan som jag, som bär på 13 diagnoser och räknas till de multisjuka, åtminstone få ställa frågan om en samordning och översyn, lite då och då, och att själv slippa  hålla koll på provsvar, felaktigt utskrivna mediciner och låta 75 procent av besökstiden gå på vänta på att en AT-läkare måste fråga om tillåtelse för att skriva ut en tub mot fotsvamp. En sköterska erkände att de råkat förlägga uppföljningen av min diabetes, vilket förklarade nya provtagningar och uppföljningen kom först efter ett år (för sent). Jag fattar att alla jobbar hårt med vaccinationerna – men den övriga vårdapparaten kan ju inte totalt avstanna. Jag har ingen lust  att dö i förtid för att personalen vägrar lyssna på mina frågor och argument.

Den dag när någon forskare i framtiden studerar pandemitiden och då ser hur många av de isolerade, de som inte fått övrig vård, som indirekt dött av inre stress, galenskap, hjärt- och kärlsjukdomar på grund av stillasittande och påtvingad ensamhet, så lär det vara chockerande siffror.

Våra kroppar och hjärnan blir sjuka av påtvingad ensamhet.

 

 

 

1 kommentar
Etiketter: , ,

En ständig jakt på recept

Av , , 3 kommentarer 8

 

Ester har anlänt med båt till Sverige och åker snart norrut, först till Lycksele där en hel lastpall med böcker lastas  av på Gammplatsen, sedan bär det  av mot Skellefteå, för att sedan transporteras av förlaget till Östra Ersboda i Umeå. Förlaget har slagit på stort och min förläggare gläds åt att boken, som krävt så stora insatser, både från författarens sida, som av förlagets korrekturläsare, lektör, förläggaren, till hon som skapat omslaget. Göran Lundin har onekligen tagit en ekonomisk risk, men han tror verkligen på min roman.

Älskade Ester

Titeln i äkta guld på den 600 sidor breda bokryggen.

Boken säljer sig själv, då stora skaror Lyckselebor förhandsbeställt hundratals böcker från förlaget Ord & visor. Nu kommer rapporter från vår återförsäljare i Lycksele, Skogsmuseet nere på gammplatsen, om en växande kö som vill köpa boken på plats. Sedan lär vi väl sälja storhopen av böcker den 10 juni när jag, utanför Ruselegården, ska signera böcker medan besökarna äter Ester-Bakelse och käkar Ester-palt.

Nog är väl detta en vacker sorti, min tack-och-bock-turné. Det är varmt kring mitt hjärta.

Jag längtar till dagen jag får hålla i mitt livs verk, bläddra i den, lukta på de nytryckta pappersarken.

I övrigt är jag trött. Jakten på recept, läkare och ingången i en väl försluten hälsocentral ute på Teg, har sugit i sig av min energi jag skulle ha behövt för en promenad. I måndags satt jag nästan en timme i bilen, parkerad utanför OK-macken i Lögdeå, i väntan på en kontaktperson som skulle ringa klockan elva, elva och ingen annan tid, för att hjälpa till med ett recept och att det blev tillräckligt många uttag så att medicinen skulle räcka över sommarmånaderna med läkarbrist och vikarier. Eftersom jag inte talar i telefon vid bilkörning väntade jag tappert – i nästan i en timme. Hon har vid dags dato ännu inte ringt.

Jo, det är speciella tider med vaccinationer och covid-19. Men vården måste väl ändå klara av att förnya recepten på redan ordinerade livsnödvändiga mediciner?

Jo, senare den dagen dök medicinen upp i appen till mitt apotek – men naturligtvis med antalet uttag som slutade under semestertider och att nästkommande uttag sammanföll med vaccinspruta nr 2 och dagen före jag ska signera böcker i Lycksele.

Fortsatt strul
Igår uppstod nästa receptstrul. Trots att jag ringde Tegs HC 07.00 så var kön till rådgivande sjuksköterska fulltecknad och sträcker sig till på måndag. Orolig väntan. Hoppet stod till 1177 webbapplikation där man digitalt förnyar sina recept. Fem dag är ställtiden, så jag hade försäkerhets skull beställt receptförnyelse sju dagar i förväg. Receptförnyelse via 1177 är ett lotteri. Ibland får jag min recept efter 3-4 dagar, ibland inte alls. Då brukar jag ringa en distriktssköterska på hälsocentralen – men den telefonlinjen blockerades ju av en telefonsvarare. Allt jag kunde göra var att gång på gång logga in, via appen, på  Apoteket Krononans receptlista.

Men vid tvåtiden kom ett recept – ETT! Men jag hade ju skrivit in TVÅ receptförnyelser! Två mediciner som kommande dag (alltså idag) vara helt slut. 1177 uppmanar oss patienten att förnya recepten fem dagar före det medicinerna  kan expedieras.  Alltså EN medicin av TVÅ. Hade läkarens ork tagit tvär slut mitt i processen av att klicka på knappen ”Förnya receptet”? Det är ett jobb som tar cirka en minut.

Jaha, inga telefonnummer på Tegs HC som var öppna. Så jag ringde regionens växel vid 14.00-tiden, förklarade situationen, och hon i växeln förklarade situationen för en sköterska som förskansat sig inne i Hälsocentralen. Jag fick vänta i det tysta, digitala väntrummet i tio minuter, innan hon i växeln återvände och förklarade för mig att en sköterska skulle ringa upp mig. ”Idag, imorgon eller  på måndag?” blev min fråga. ”Under dagen!”

Väntan. Hur många gånger har jag inte väntat på att sjukvårdens anställda ska ringa, men som sedan inte gör det. Hur många gånger har det gått åt hela dagar till att må dåligt, drabbas av stress i ovissheten om jag ska få något, några av mina recept utskrivna. Det handlar alltså om mediciner som ordinerats av en läkare, i mitt fall ofta specialister, efter läkarbesök och undersökning. Det är inga nya mediciner, utan är mediciner som jag i det ena fallet använt i ett års tid, i det andra fallet stått på sedan 2019. Ändå ska jag behöva tjata, leka detektiv, böna och be och ibland bli rasande. Vid 15.00-tiden ringde en sköterska från Teg och frågade ut mig om varför jag tog denna medicin?

Ibland känner jag mig som en gnällig gammal gubbe.

Jag svarade snällt, innan jag fick en chans att ställa frågan: ”Varför skriver läkaren ut bara EN av TVÅ mediciner?” (En tröttsam berättelse, va?) Till slut skulle sköterskan skriva akutrecept på en särskild blankett och knacka på hos doktorn och BE denna doktor att skriva ut medicinen. ”Akut å akut”, sa jag. ”Läget har ju blivit akut för att er läkare glömt skriva ut medicinen”, sa jag (förmodligen med världens larm och alla känslor kokande inom mig) i ett ironisk tonfall.

Jag fick inte bli en besvärlig patient. ”Mer kan jag inte göra”, sa sköterskan. En timme senare, efter fem-sex inloggningar via appen till  Kronans apotek, upptäckte jag att medicinen fanns att hämta ut. Inte för att jag orkade bry mig, men läkaren hade gjort sig mödan att ändra från fyra uttag (som skulle ha räckt en bit in i augusti) till tre uttag. Nåt jäkla straff skulle jag väl ha för att ha rubbat cirklarna …

Att jaga receptförnyelser och mediciner i mitten juli, i semestertid, är etter värre än nu i maj. Jag tänkte på Tage Danielssons film ”Släpp fångerne loss” och fängelsedirektören som skulle bestämma enbart för bestämmandets skull – om så hur pennorna skulle vässas. Även läkaren som förnyade mina recept, gjorde samma sak. Mitt i semestertider ska även det receptet jagas i fatt, fast med med en veckas intervall från det recept jag fick under måndagen. Nu ska jag oroa mig i två veckor för en sådan skitsak som att skiva antalet uttag, så att jag inte en solig och fin sommardag stannar inne, medan mina kära åker till en sjö och badar. Min Parkinson slår till vid minsta stress. Exempelvis då jag ska jaga ifatt sommarvikarierande läkare och sköterskor.

Varför är det alltid mitt fel att vissa recept inte förnyas i tid? Borde det inte finnas någon slags dataapplikation när en patients mediciner håller på att ta slut?

En sedelärande berättelse? Eller bara gnäll?

Nu ska jag göra klar en Facebooksida åt FoU-Panelen, skriva klart ”Kents skrivtips till blivande författare.” En lång text som ska in på min webb. Kika in där och se så fullmatad och ”snygg” den blivit. Besöksfrekvensen ökar för var dag som går. Sen ska jag försöka få nån av mina vänner att följa mig ut på rollatorpromenad. I går var det 25 plusgrader på min balkong. Våren håller på att slå över till sommar.

Jag kliver in bland mina ord och meningar. Jag ser och hör mitt språk växa fram och bli ett med Jaget. Ett språk, som jag likt med glömska läkare, måste bråka med för att bli förstådd och inte bli ett irrande bloss i glömskans mörker.

 

3 kommentarer
Etiketter: , , , , ,