Etikett: Ester

Jul med Ester

Av , , Bli först att kommentera 10

Ester i VK

Har i helgen arbetat åtskilliga timmar med ett utdrag ur Ester-boken och kortat ner avsnittet där familjen äntligen ska få lämna Nygård och flytta till ålderdomshemmet i Lycksele, Hela den dokumentationen återfanns 2019 i Lycksele fattigvårdsarkiv. I dessa dokument återfinns ett märkligt skeende där fadern Gustav Nilsson fick ett ”spel” och rörde till det hela å det gruvligaste.

Roligt är att VK:s Roland Edlund vill publicera ett avsnitt ur romanen som ”Julläsning”. 7000 tecken var budet, jag svarade 9000. Då blir det ett uppslag om de drar upp bilderna och lägger till några faktarutor. Men det krävs en hel del extraarbete där texten måste förkortas, förtätas, redigeras.

För att göra texten begriplig har varit tvungen att skriva en kort förklarande förhistoria och en avslutande epilog, Får se ifall VK betalar ut nån ersättning, kultur brukar ju anses vara gratis och nåt som vi författare sysslar med för att det är så himla roligt. (Gnäller en aning …) Men förutom detta är det en bra reklam för min Ester-roman. Den väcker uppseende var än den dyker upp, vart hän jag råkar säga nåt om den.

Romanen, den tegelstenen, ligger hos förlaget för korrekturläsning vilket lär ta tid. Om Coronan tar ny fart, så lär den inte bli utgiven förrän hösten 2021.

En duvas färd till himlen

Av , , Bli först att kommentera 7

Skrivandet av romanen ”Älskade Ester”, den om Ester Nilssons liv fortskrider mot sitt slut. Den märkliga kvinnan som blev känd i Lycksele med omnejd under öknamnet Ester Duva. Kommer idag (hoppas jag) att att färdigställa den senaste versionen, den tionde tror jag. Sen har jag en genomkörare till, för att stryka lite till och kontrollera grammatiken och stavfelen som brukar gömma sig i textmassan – som omsluter cirka 500 sidor. Ja, sen ska ju förlagets korrektur rättas och förmodligen strykas ner. Hela romanprojektet lär ta hela detta år. Jo, det kräver sin man att skriva en roman om Ester Nilsson …

Ester Nilsson även kallad Duva.

Jag har aldrig lagt så mycket krut på en roman som på denna. I början skrev jag i ren skräck då jag förra sommaren var så dålig i min Parkinson att jag bara kunde hantera tangentbordet med mitt högra pekfinger. Var övertygad om att detta skulle bli det sista jag skrev – om jag ens hann skriva klart ”Älskade Ester” innan jag skulle förvandlas till en stenstod, en oförstådd runsten. Men i början av augusti justerade en läkare på Neurologen medicindoserna och jag blev piggare än nånsin. Dock med en malande tanke: Skynda på Kent! Du vet aldrig hur livet är tänkt att fortsätta. Jag ljuger inte om jag påstår att jag skrivit cirka 8-10 timmar precis varenda dag sen i juni 2019.

Nu tänker jag ta några veckors semester från romanen och låta den ligga till sig ett tag. Målet är att ge ut romanen våren 2021. Om inte den andra vågen slagit till … Intresset för denna roman har varit rekordstort och jag har aldrig omgett med så många skrönor, så mycket fakta och information i något av mina tidigare romanprojekt. Det har varit på gott och ont. Eftersom jag inledningsvis litade för mycket på några av uppgiftslämnarna, tog romanen ständigt nya riktningar. Höll på att bli galen. För varje sanning fanns där en annan sanning som gjorde att en av dessa sanningar rimligtvis måste vara en lögn, i varje fall en skröna eller ett ”planterat” minne. Det finns de som tvärsäkert påstår sig har besökt Ester i Nygård på 40-talet – då hon i själva verket flyttade till Lycksele 1929 och som sedan aldrig återvände till sina hemtrakter kring Knaften och Örån. På 40-talet var byggnaderna i Nygård rivna.

Skrivandet kan ha ett högt pris.

Som tur var klev några av mina läsare och vänner, även min förläggare, fram och menade att jag var tvungen att sätta ner fötterna och som författare till denna roman bestämma riktning och innehåll. I och med valet av romanen som form kan jag ju krydda sanningar med rena rama lögner, för att kunna dramatisera MIN berättelse om Esters liv. Precis som jag gjorde i romanen om Valfrid Johanssons liv: ”Konungarnas konung från Baklandet” (2006 Ord & visor förlag). Med min empatiska förmåga och mitt medlidande kom jag rätt så nära sanningen – samtidigt som det blev en jävligt bra roman.

Men tusan så det tar på kroppen och psyket att tränga in i en annan människas psyke, tankar och kropp. Ibland blir det rent av svårt att skilja på Jag och DU. Lena har storögt lyssnat på mig när jag emellanåt berättat hur jag frågat Ester om råd, om vad hon skulle ha sagt och gjort i en del knepiga partier i mitt skrivande. Harreligen, nu har han vorte tokut!

Jag skyr coronaviruset och värmen.

Skönt med en molnig och lite kallare dag. Värmeböljan höll på att dräpa mig. Var det inte coronaviruset som höll mig isolerad, var det nu den 30-gradiga värmen som tvingade mig att sitta instängd med två brummande fläktar riktade mot mitt skrivbord, så att pappersarken kom i rörelse och föll till golvet.

Lev väl!

/Kent.

Dyka i grottor

Av , , Bli först att kommentera 8

Korrläsning av manus leder sällan till bättre kondition. Inte undra på att man blir fet. Men det är lätt att bli uppslukad av den text man skapat och som ska levereras till mina läsare. Särskilt om att texten om Ester Duva Nilsson omsluter 507 sidor. Men nu ska 100 bort. Det finns lika mycket oro som iver i detta hantverk.

Att skriva romaner borde vara en bra form av minnesträning, kan man tycka. Ofta använder vi författare minnet för att blicka bakåt. Något har hänt som vi vill berätta om, rent av skriva en tjock roman om. Men sliter vi och drar för ofta i ett särskilt minne kan vi faktiskt bli glömska. Flitiga besök hos ett särskilt minne, kan leda till att det förändras och omtolkas till något helt annat.

Fick en hjälte häromdagen. Han heter Mikko Paasi och var gäst hos Skavlan i lördags och berättade om räddningsinsatsen vid Tham Luang-grottan i Thailand. Det var 2018 som ett thailändskt pojklag i fotboll fastnade djupt inne i ett grottsystem. Vattnet steg hela tiden och pojkarna väntade på drunkningsdöden.

I trånga tunnlar dök Mikko och hans kompisar in i grottsystemet och lyckades rädda hela pojklaget. USA:s marinkår var på plats, men de klarade inte av dyka genom grottsystemet. Har för mig att det rörde sig om två kilometer. De fick in ett läkarteam som sövde ner pojkarna, sedan band de ihop fötterna och händerna på dem – och så började dykningen mot räddningen. Vilken story. Torde väl bli en film. Ska bli intressant att läsa boken ”Grottdykaren” som nyss har släppts.

För övrigt så har jag inte sovit många minuter i natt. Ja, om det skulle vara av intresse.