Etikett: Älskade Ester

Ester – nu som ljudbok

Av , , Bli först att kommentera 6

Örjan Holmberg, en trött man efter inläsningen av Älskade Ester.

Älskade Ester är inläst.  27-dagar och 137 arbetstimmar tog det Mannen med rösten att på sjungande Lyckselemål läsa in de snudd på 600 sidorna. Ett officiellt stort tack Örjan för ditt engagemang, dina många röster, och skickliga dramatiseringar av texten i stort och smått.

Det är en märklig upplevelse att som författare få höra mina ord läsas upp och tolkas. Va? Har jag skrivit detta? Låter ju riktigt bra, förbaskat bra. Nu är det bara en liten detalj som fattas: Var, hur, när säljer man en digital Esterbok? Jag och Göran Lundin (förläggaren) bestämde oss tidigt för att bekosta inläsningen ur egen ficka, för att behålla makten över orden.

I våras då jag undersökte möjligheterna att få boken inläst på de stora ljudboksförlagen, så var jag nära på att bli blåst. Tur att jag lät författarförbundets jurister ”Kasta ett öga” på detta kontrakt. Draken skulle prompt ha rättigheterna på pappersboken i 3–4 år, ifall de skulle trycka en pocketupplaga OM/EVENTUELLT om 3–4 år, ljudboken skulle påbörjas först om två år.

Nu som ljudbok.

I det finstilta stod skrivet att jag som författare inte hade rätt att exempelvis tycka att Ester borde tala Lyckseledialekt. De kunde, ifall de inte fick tag i någon norrländsk inläsare, låta en stockholmare eller skåning läsa in boken. ”Ester, tjena, kom in å käka! Morsan din har rört ihop en pizza.” Eftersom de dessutom skulle ha rättigheterna på pappersboken, så skulle varken förlaget eller jag (under turnén) ha kunnat sälja ett enda ex av den då nyligen tryckta 10e upplagan. Mellan raderna lät pojkspolingen påskina att det lämpligaste hade varit att bränna dem.

Sålunda bad jag skojarna fara å flyga och skrev över rättigheter till Göran. Ord & Visor står som utgivare av ljudboken. Det är dyrt att producera ljudböcker, sedan är kruxet att finna försäljningsställen. I Inlandet finns inga bokhandlare. Det vi ska sälja består av ett och nollor. Vi känner oss som två trötta gubbar som gått vilse denna djungel av appar, ljudspelare etc. I varje fall i detta skede. Men vi ger oss inte.

Vi har satsat stort för att göra projektet Älskade Ester komplett. Glöm inte att jag dessutom skriver på ett filmmanus.

Lyckselebor – gör som med första upplagan av Älskade Ester – förhandsbeställ ljudboken. Vi behöver hjälp med finansieringen. Nån som har ett tips på sponsorer, kulturbidrag eller nåt annat sätt att lansera ljudboken.

I övrigt har jag denna dag fått fotvård. Härligt.

BESTÄLL EN LJUDBOK: Mejla [email protected]

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Esterstatyn för dyr

Av , , 2 kommentarer 4

Ester i våra minnen. Dock inte som staty

Det måste ha talats i timmar, dagar, rent av veckor om innehållet i Lilly Bäcklunds (s) motion som lämnades in i oktober 2021. Först den 17 maj 2022 låg den på kommunstyrelsens bord, klar att röstas om. För och emot en Esterstaty. Förvaltningens förslag till beslut är undertecknat av fyra chefer från Gatu- och parkkontoret, kulturnämnden, samhällsbyggnad och myndighetsnämnden.

De är överens: Nej, till en staty. Det fattas pengar. Möjligen finns ekonomi till en mindre minnessten Tingshusparken. Det enda som förvaltningen sagt ja till, är att kommunen ska upplåta en av Lyckseles gator med Ester Nilsson Duvas namn.

Egentligen är jag för trött och alltför plågad av värk, för att börja munhuggas med Lycksele kommun. Min hemstad. Jag vill ju ingen något ont och jag hoppas att vi kan skilja på sak och person – och att man inte behöver bli ovänner bara för att man har olika åsikt i ämnet. Men folk vänder sig ofta till mig i ämnet Ester och särskilt nu i statyfrågan. Det var ju jag som väckte liv i Ester med min roman ”Älskade Ester”, så jag måste väl rimligtvis uttrycka en åsikt i statyfrågan.

Statyer är dyra
Nej. Väntat – ja. Men varför tog det sådan tid, varför sätter man ner klackarna så hårt? Varför i hela friden göra en kostnadsjämförelse med statyn av Zlatan. Dessutom måste kommunen utlysa en tävling där bildkonstnärer skissar fram ett vinnande bidrag.  Då har man kommit fram på dryga 500 000 kr. Nog bör det väl finnas alternativ för en lägre kostnad. Zlatanstatyn är ju rätt så stor. Har nejsidan sett ”flyktingpojken” i Skellefteå stadspark?

Flyktinggrabben sitter staty i Skellefteå stadspark.

Återremiss av ärendet
Lilly Bäcklund (s) och Roland Sjögren (Kd) begärde återremiss till myndighetsnämnden. Men det är mest för att vinna tid. Det lär inte bli några förändringar i tjänstemannaförslaget.

Troligtvis återvänder motionen arbetsutskottet i augusti – som då säger bu eller bä innan det blir omröstningen i fullmäktige. Nu ska det sägas att tjänstemännen bara har gjort sitt jobb och konstaterat att det fattas pengar.

Tjänstemännen står för kunskapen. Politikerna för åsikterna. Man kan även säga: Politikerna beslutar vad som ska göras i kommunen, tjänstemännen bereder ärendet för att ta reda på om det är genomförbart. I fallet Ester blir det för dyrt.

En annan skillnad är politikerna är valda av folket, förtroendevalda, medan tjänstemännen är anställda i kommunen.

Medborgarnas röst
Om Ester någonsin stå staty, krävs nog att medborgarna i Lycksele gör sina röster hörda. Faktum är att frågan om Esterstatyn sammanfaller med höstens val. Det kan få politikerna att visa lite andliga spänst och sluta upp kring andemeningen i motionen: ”Det är dags för Lycksele kommun att ge sitt bidrag till Ester Nilssons upprättelse.”  Då krävs en omfördelning av resurserna i budgeten. En svår process om ekonomin är pressad. Men – visioner måste få kosta en slant. Drömmar och visioner kan ju inte för alltid bli kvar inne politikernas skallar. Där gör visionerna ingen som helst nytta.

Kulturen – en tunn tårtbit
Ställer politikerna kulturen mot skola, vård och omsorg, så brukar valet var givet. I en kommunal budget brukar kultur/fritid vara cirka 5 procent av den totala kostnaden. Skola, vård och omsorg 80 procent. Kulturen är en mycket tunn bit av den kommunala tårtan. Inkomsterna kommer till största delen från skatter och statsbidrag (80 %).

Ester Duva Nilsson. En riktig kändis.

Utifrån de tuffa tiderna med inflation och skenande räntor, hotas vi av en klimatkris och kriget i Ukraina. Då är enkelt, ur en strikt ekonomisk synvinkel, att avstå från att resa en staty föreställande en liten, långsam gumma. Eller …  är det just i dessa tider som vi behöver något konkret i tillvaron. En klurig Ester som får oss att le och återfå framtidstron. Coronapandemins långvariga isolering har skapat en hunger kultur. I sin isolering har många upptäckt hur viktig kulturen är ens liv. Den är luften vi andas, som ger oss ro, vidgar synfältet. Kultur i alla dess former berikar våra liv.

Esters kändisskap
Ester var så mycket mer än en långsamt, leende gumma i ett par förstora skor. Dock dömdes hon ofta för sin utsida. Men inunder fanns en klok, allmänbildad, självlärd, tänkande kvinna – med en alldeles unik världsbild. Ester är vida känd. Jag har varit på över 30 platser och berättat om Ester. Ända uppe i Boden finns skrönor om Ester Duva.

Det är förstås svårt att omsätta filosofiska resonemang i kronor och ören. Men att en av Lyckseles mest kända personer har ett värde torde stå klart. Med då krävs marknadsföring.

Kan leda till ökad turism
Även statyer kan locka turister till orten. Statyn i sig generar inga pengar, men indirekt kan statyn av Ester leda till en ökad turism, som i sin tur gynnar stadens näringsliv. Dessutom, genom kulturella upplevelser och insikter, är det faktiskt möjligt att skapa hälsa och inspiration som förbättra kreativiteten. Kreativa människor är ofta duktiga på att lösa problem..Okej, folk blir inte friska av kultur, men man kan känna sig friskare. Kulturen i alla dess former vidgar perspektiven, ger oss nya tankar.

Kultur är mer än vad ögat ser.  Kultur är förändring. Kultur ger oss hopp som i sin tur skapar framtidstro.

Därför bör man i beslutet om en Esterstaty väga in faktorer som:

Att Esterstatyn blir en historisk brobyggare mellan olika generationer. En berättelse om Lycksele, från köping till stad. Statyn som påminner oss om andra historiska personer som levat sina liv i Lycksele. Tänk er att en skolklass samlas kring statyn – om 100 år – för att få följa Esters röda tråd genom fattigdom och ständiga hot om att hamna på en ”idiotskola”. Kanske tar lärarna upp hur det gick till när kommunen beslutade sig för att resa statyn. Eller som Ester sa; ”Sä länge man kunn minnes en männisch, sä länge finns hon kvar.”

En staty med Ester som förebild får oss att förstå, eller ana, den unika världsbild Ester upplevde genom sina autistiska sinnen.

Statyn blir även en berättelse ur ett jämställdhetsperspektiv:  På hur synen på ensamstående, fattiga kvinnor förändrats genom tiderna. Statyn blir en berättelse om en kreativ kvinna som på egen hand lärde sig att läsa och skriva; om en kvinna med extraordinära kunskaper i siffrornas värld.

Ester är även en förebild för de som då och nu anses vara eljest (annorlunda men icke sämre) och att det krävs mod att vara eljest.

Lycksele var länge en skådeplats för striden mellan Svenska kyrkan och de frireligiösa.

Kanske kan vi även se Ester som en fredsmäklande symbol i den forna striden mellan Svenska kyrkan och de frireligiösa i Lycksele. Ester rykte på axlarna. ”Låt däm stå å kast bibelola åt varann. till slut så tröttna däm.”” Ester sig rörde sig fritt, som en fri kvinna, mellan Pingstvännerna, Frälsningsarmén och kyrkan som var hennes hemvist. I VK 1977 säger hon apropå striden mellan de religiösa parterna:

”Jag kunn tänk mä å besök en gudstjänst i vilken slags körka hä än kunn vara. För mej finns alltid en plats i kyrkosalen.”

Vår historia är ovärderlig – den är vår identitet
Konst kan alltså, med lite vilja och en gnutta fantasi, ses som en investering i upplevelser. En Esterstaty skapar känslor, ställer frågor och berättar en historia. En staty torde väl knappast kräva några löpande kostnader. Däremot kommer resandet av en staty, att kräva den goda viljan från samtliga inblandade.

Esters mod och ensamhet
Ester fanns där händelserna utspelade sig. Hon var där folk samlades. Själv var Ester en ensam människa. Hennes förmodade medfödda autism medförde att hon hade svårt att tyda de sociala reglernasom gäller hos en flock av människor. Men hennes mod segrade över rädslan. En Esterstaty i Lycksele, får oss att minnas kvinnan som närvarade vid 3000 begravningar, upp mot tusen bröllop, som satt ett par år i tingshuset och studerade ondskan och lögnen, för att sedan bli hängiven fotbollssupporter. Hon som fick namnet Ester Duva och senare Allestädes närvarande. Hon dök upp då det bjöds på fika. Blev hon inte inbjuden, så bjöd hon in sig själv. Hon älskade att bli inbjuden och hon myntade uttrycket ”å då är jag å bjudd!” Frågan kan med fog ställs till Lycksele kommun: Ska ni bju på na fika?

Esterdagen firas årligen

Älskade Ester
Trots att Ester varit död i snart 40 år, är hon fortfarande en av Lycksele mest kända personligheter. Hört att det ska arrangeras resor i Ester spår som bland annat går till Stenriket Nygård där Ester bodde i 27 år. Nygård, Esters skydd och fängelse. 1929 flyttade Fattigvårdsstyrelsen den svältande familjen Nilsson till ett ålderdomshem nere vid Lugnet i Lycksele. Där börjar en ny kamp. Kampen för att bli accepterad. Det blev hon också. Älskade Ester. Hon var då 33 år och blev kvar i Lyckseles äldreboende i 56 år.

Den kvinnan är värd en staty!

 

Lyckselebornas egna idé
Redan vid boksläppet, Esterdagen den 10 juni 2021, dök förslaget upp: ”Ester Duva är värd en staty!” Sedan har frågan då och då blossat upp på Facebook.

Kyrkan hade redan markerat Esters grav som kulturhistorisk värdefull och därför ska hennes grav förbli orörd i all evighet. Vid mitt första (av åtta) framträdande i Lycksele, berättade Lilly Bäcklund om planerna att skriva en motion i frågan om en staty. Hon hade snappat upp folkviljan i Lycksele.

Stort reportage i Vi

Epilog
Tidningen VI:s redaktionschef Thomas Dur Fläckman
, följde mig i två dagar i samband med mitt framträdande i Lycksele den 1 september 2021. Han ville ta del av fenomenet Ester Duva. Det resulterade i ett vackert och elegant gestaltat reportage. Rubriken blev: ”Tänk att Ester ska bli staty”. Thomas Dur Fläckman har sedan mejlat: Nåt nytt om statyn. ”Jaså, har de börjat jämföra Ester med Zlatan,” svarade han. I januari 2022 hör filmregissören Kjell-Åke Andersson av sig. ”Jäklar vilken gumma! Henne vill jag filmatisera.”
Alltså – eventuellt kan Ester skapa en hel del gratis-PR för staden.

Själv kämpar jag med min Parkinson. Det är ett under att jag orkade skriva den 600 sidor långa romanen med titeln ”Älskade Ester.” En period var jag så svag att fick bäras nerför trapporna och byta bostad till en med hiss. Jag kunde inte svika Ester. Jag skulle, till vilket pris som helst, ge den grymt underskattade Ester Nilsson Duva upprättelse.

Kvinnan som blev en del av Lyckseles stadsbild. Vad skulle hon sagt?

”Köst hä nanting?” O ja, hundratusentals kronor! ”Säj du hä?”

FOLKETS OCH NÄRINGSLIVETS INSAMLING
Om kommunen hoppar av finns det bara en möjlighet kvar: Att Lyckseleborna tillsammans med stadens näringsliv skramlar ihop till en staty. En halv Zlatanstaty går loss på en si så där 250 000 kr. Om 3000 personer skänker 100 kronor var, så blir väl det 300 000 kr. Det skulle ge eko över hela vårt avlånga land.

Men till den striden fattas ork. För Lundholm håller Parkinson på att bli en heltidssysselsättning. Men än har jag kvar så pass mycket kvar av mitt språk, att min roll blir att påverka skeendet med ord. Om det mot all förmodan skulle resas en Esterstaty, skulle jag vara den förste att ge statyn en kram. Närmare än så kommer vi inte Ester. Men ändå … fullt tillräckligt.

Esters grav – kulturminne. I all evighet.

 

Text av Kent Lundholm

2 kommentarer
Etiketter: , ,

Den stora tröttheten

Av , , Bli först att kommentera 10

Tyvärr, det blev ingen vinst för Älskade Ester.

Jo, jag hade hoppats, trott, att Älskade Ester, med den vind i seglen romanen har sedan ett år tillbaka (inte minst med 30 bokade författarbesök), otroligt bra recensioner, 300 tackbrev, många sålda exemplar, skulle vinna Norrlands litteraturpris. Älskade Ester nominerades ju som en av de fem bästa böckerna som gavs ut under fjolåret. Men igår fick min förläggare beskedet att första priset gått till en annan författare. Jag kan äta upp min hatt om inte Kerstin Ekman utropats som segrare. .

Kanske faller jag återigen på mitt ihärdiga skrivande om de små, ibland märkliga, människorna som levt sina liv vid sidan av allfarvägarna eller som med Ester som levde gömd i 27 år i väglöst land och sedan 56 år i Lycksele, där hon flyttade runt mellan olika ålderdomshem och äldre boende. 33 år gammal kom hon och sina åldrade föräldrar till ett ommålat före detta fattighus, då man inte hann bygga ålderdomshem i samma takt som efterfrågan ökade. De unga drog till städerna, gamlingarna blev kvar. De låg där och jämrades i samma jävla soffa de en gång blivit födda i. Den soffan skulle de också dö i.

Skit samma. Jag har ju sett till att skaffa mig fiender på alla håll och kanter som finns i kultursfären och nog finns även ett par tre i juryn som delar ut förstapriset. ”Kulturens Svarte Petter” som Folkbladet hade som rubrik när de till slut intervjuade mig. Tja, varför inte. Jag närmar mig även den tid i mitt skrivande då jag inte har så mycket mer att komma med, när jag tvingas kapitulera inför den övermäktige Herr Parkinson. Den senaste tiden har jag varit riktigt usel. Efter de 44 milen t.o.r. till Vilhelmina, så kunde jag knappt prata och hasade mig fram så som parkinsongubbar ska förflytta sig i sin färd från A till B. Dessutom har jag förstått att Parkinson är en av de mest plågsamma sjukdomarna, med sina fruktansvärda muskelkramper, den pinande värken än i nacken, än i ryggen eller djupt inne i magen.

Den stora tröttheten har slagit till.

Jag har börjat bli otålig. Orkar inte med människor – skriver jag som inte göra annat än kuskar runt för att träffa folk och hålla 90 minuter långa monologer, se glad ut för att få publiken att ta i utav helskotta i refrängen på Pärleporten.

Jag är urusel på att be om hjälp, utan tar i stället på mig fler och fler uppdrag. Jag blir riktigt trött när jag nån gång ber om hjälp på grund brist på ork och får höra att ”som man bäddar får man ligga” eller ”tagga ner för helvete”. När folk fått häva ur sig det (förmodligen på grund av dåligt samvete) så inte i helskotta hjälper till då jag trots allt bett om hjälp.

I och med att mina framträdande snart är avklarade, så samlas Tiden kring och i mig. Jag får mer tid över för att skriva en sista bok. Hoppas jag. Jag kommer att rensa i mina uppdrag och i mitt umgänge. Jag ska luta mig mot de som får mig att växa och som jag kan växa tillsammans med. Jag har på gamla dar insett att jag nog duger som människa och kamrat och att jag i och med Älskade Ester fått upprättelse i mitt författarskap. Jag håller på att lära mig att det inte är någon större skada eller förlust att inte vara älskad och omtyckt av kreti och pleti. Jag har även gett mig själv ett löfte: Att säga och skriva vad jag innerst inne känner och tycker. Med Döden i bakhasorna kan jag unna mig att få uttrycka mig lite skarpare än vanligt.

Så det så! Å hör sen!

Nu ska jag ringa och ställa in en Stockholmsresa jag för en månad sedan bokade, då jag vid den tiden mådde prima liv. Men med Parkinson går det knappt att planera en enda dag in i framtiden. Sedan ska jag lämna en förening som mest leker tysta leken, särskilt med de som råkar vara duktiga eller som inte förstår att man inte behöver bli ovänner bara för att man råkar tycka olika.

Hej hopp i lingonskogen. Dagarna äro räknade.

Och Tok-Putin står på samma podium som Stalin en gång stod och ljög. Fast Putin är nog en än värre lögnare. ”Ryssland är under attack. Vi måste besegra nazisterna en gång till!” Nazist kan du vara själv, herr Putin.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Eljest framträdande på LittFest

Av , , Bli först att kommentera 9

LittFest 2022. Samtal kring ämnet Eljest.

Det är mycket nu. Var totalt utmattad efter en dag på LittFestivalen i Umeå. Min hjärna är inte gjord för att vistas i stora människoflockar – den kan inte sortera alla intryck. Men jäklar så kul det var att framträda inför en rekordstor publik. Träkonstnären Jögge Sundkvist och jag förde ett samtal kring ”Älskade Ester” och temat ”Modet att vara eljest”. Jag och Jögge kompletterade varandra på ett utmärkt sätt – som om vi inte gjort annat. Trots att det är 15-20 år sedan vi träffades senast.

Tror att jag endast talat ett par-tre gånger inför en större publik, än den i Äpplet: Det måste ha varit nån av föreläsningarna i samband med självbiografin ”Spring Kent Spring!” (år 2016) eller inför Landstingsfullmäktige (anno 2003) när tilldelades kulturstipendiet för romanen ”All världens lycka.

Jögge ställde kluriga frågor som krävde kluriga svar.

De 56 minuterna gick snabbt. En fråga från publiken; ”Hade Ester det bra?” ”Jo” svarade jag. ”Sedan hon fick plats på ålderdomshemmet. Däremot svalt hon i Nygård. I Lycksele fick utlopp för sin nyfiken. Hon löste utanförskapet genom att bju in sä själv på olika slags kalas.

Förlaget fick sälja ett 80-tal böcker och jag signerade till dess pennan tog eld … Riktar ett tack till arrangörerna som gjort ett bra jobb

 

Detta om att vara ELJEST:

Läser högt ut Älskade Ester.

I Västerbotten är eljest sprunget ur vår dialekt. Här är eljest mer levande och används även i betydelsen ’annorlunda’. Dock icke sämre.  Alltså annorlunda; lite egen eller speciell; lite udda; inte som andra. Att vara eljest är att vara avvikande. För många betyder det nog att det är en person som är udda, avvisande, rent av dum i huvudet.  För andra kan det handla om ett original, en udda prick — utan att lägga till värderingen att en person som är eljest skulle vara sämre på något sätt. Eljest — ja! Men absolut inte sämre. Normala tänker i raka linjer. De som är eljest i zick-zack och runt hörnen.

Jögges alter ego: Sur Olle

 

Ester var ELJEST. Hon var undantaget, den annorlunda, den som avvek från normen. Men inte dum, korkad. Även om många än i dag anser att hon var … En Idiot. Esters karaktärsdrag: LÅNGSAM. I kroppen och i talet. Kvinnan med en egen världsbild. Hon var född sådan. Jag känner igen mig i Ester. En som stör, är i vägen – är annorlunda. En sådan där som fungerar illa i grupper, i en flock. En sån där som inte kan tyda flockens sociala regelverk. De som är eljest har ofta en annorlunda världsbild. Men inte en felaktig.

De ser bara världen på ett med spännande sätt, annorlunda sätt. Nästan alltid kan vi sammanbinda en person som utpekas som eljest, med ett utanförskap. Men Ester bjöd in sig själv på begravningar, teaterföreställningar, invigningar. Jag hävdar också att en som är eljest har svårt att finna sin flock — och de släpps ogärna in i en flock som består av dem som är … oeljest.  De som är eljest oroar, stör, är allmänt märkliga.

Att bli accepterad av andra är ett djupt instinktivt behov. Människor är sociala av naturen, lyckliga då de är en del av gruppen och ledsna då de blir marginaliserade. Men jag nog ville hävda att även en person på grund av sitt yttre, ett lyte, funktionshinder, ovanligt kortväxt, lång å smal som en hässjestör kan kallas för att vara eljest. Vi ser, vi dömer! (Döm inte hunden efter håren!) Ju mindre man vet, känner till om den annorlunda, ju mer luft sväljer gaphalsarna, ju närmare kommer vi mobbingen.

Författare och konstnärer är eljest
Människan vill både fly och tillhöra en gemenskap. Men för konstnären, författaren är utanförskapet en bättre grogrund. Det är nu som modet kommer in. Jag har under intensiva skrivperioder, med sorg i hjärtat medvetet valt bort vänner, familj, socialt umgänge för att klara av att fokusera på mitt skrivande. Då får inga flockar störa mig. Klart att man blir ensam.

Det ligger i betraktarens ögon vad som det annorlunda i vad som egentligen är eljest.

  • Eljest är en person som vi inte riktigt behöver ta på allvar.
  • En människa man kan driva med och dumförklara. Skratta åt.
  • Vi vill skilja OSS från DEM och vi gör det genom att ställa våra val, vårt beteende och våra åsikter och tankar mot dem som beter sig och tänker annorlunda. ”

Det avvikande, icke-normala kan av vissa anses vara en fara. Det är NEDÄRVT, så att grottmannen skulle se en eljest tiger. Vi funkar så än i dag. En som är eljest får svårt att bli fullt ut accepterad. Men vem avgör vem som är en udda fågel, en särling, udda person — vem som är eljest? Vad är norm och vad är avvikande? Men att få till förändring är ofta svårt för oss. För faktum är: det finns de som redan dömer dig.

Trött, trött …

Vi kan inte vara gillade av alla. Och världen går inte under för det.
Välj de som gillar dig och låt dem växa med dig, samtidigt som du växer med dem.

 

 

 

 

 

Mobbare
Personer med usel JAG-känsla! har lättare att bekräfta sig själva genom verbal och fysisk mobbing. De saknar förmåga att förstå hur ont det gör för sina offer. Andra känner sig starkare när de är elaka mot någon annan. Alltså de lider brist på empati och saknar förmågan att känna medlidande. De begriper heller inte att det är en starkt kränkande och en förödmjukande upplevelse att bli utsatt för systematisk mobbning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ester mot Kerstin

Av , , 3 kommentarer 8

Svarte Petter mår gott.

Ja, nu har jag fått en stund över för att kommunicera med er läsare. Jag har ju sagt i en intervju att jag upplevt mig själv som Svarte Petter i den uppnästa finkulturen. Ler i detta NU i mjugg. Jag har aldrig haft så mycket att stå och ställa med, sedan jag gick

i pension. Långfilmsmanus under arbete, då planen är att filmatisera ”Älskade Ester”. Sen har skrivit ett kortare manus på 30 minuter till P1-programmet ”Min berättelse där min inspelning kan höras någon gång i mars.

Ester-turnén växer och växer och jag lär få fortsätta i höst, då ABF nu bokar in framträdanden i maj. Kommer att nå upp till ett tjugotal framträdanden – och efterfrågan vill inte mattas av. Jag är Västerbottens mest bokade författare med höga betyg från bibliotekspersonalen. Sitter jag här och förhäver mig? Skryter jag? Tja, det går bra för Lundholm just nu. Efter alla dessa år som kulturens Svarte Petter., räcker det inte att svepa förbi mina böcker – nu måste de även runda mig,

Vedtjuven på ryska.

författaren, som till mångas förvåning faktiskt är litterär i sitt skrivande och inte alls nån slags Åsa-Nisseskribent.

Jag har till och med (hör och häpna) blivit inbjuden till LittFestivalen i Umeå. Mitt namn finns med i programmet på deras webb, dock ej med bild. Men det må så vara. Jögge ”Sur-Olle” Sundkvist ska samtala med mig under en hel timme i Äpplet.

Jag visste att jag skrivit mitt livs roman, en sådan man skriver en enda gång i livet, när jag överlämnade korrekturet till min förläggare Göran Lundin. Därför var jag och han så måna att få landets kulturredaktörer att läsa romanen. Då skulle de vara fast. För så blev det också. Men stortjurskallen på Norran ger sig inte. Inte ens om jag kliver in på redaktionen fullt klädd i AIK-dräkt, så ger han sig inte. Lundholm ska inte få en rad i deras monopoltidning.

Heja Ester!

Jag har vid sidan av film- och radiomanus även jobbat med ett förkortat utkast av Vedtjuven som ska översättas till ryska och om intresse uppstår för att få veta slutet på romanen, så översätts romanen i sin helhet. Ja, ni förstår. Det bor ju några miljoner i Ryssland.

Men detta är inte nog. Häromdagen fick jag veta vilka fem romaner som nominerats till Norrlands Litteraturpris. Kerstin Ekmans Löpa varg är en. Älskade Ester en annan. Va? Nu går det lite för bra … Eller?

 

3 kommentarer
Etiketter: , ,

Film och radio – full fart

Av , , 2 kommentarer 9

Det går undan nu … Jag hakar på.

Tiden har snabba fötter. Bokade ju av alla åtagande december-januari för att hämta andan, men då blev det riktigt intensivt. Inleder ett samarbete med regissören Kjell-Åke Andersson för att om möjligt filmatisera Ester, i någon form. Sedan har SR P1 plockat ut fyra personer som föll på målsnöret som fjolårets sommarpratare. Jag är en av dessa. Dessa två projekt har slukat all tid – den tid som skulle bestå av vila och återhämtning.

Vad gäller filmatiseringen så är vi öppna för antingen långfilm eller TV-serie. Jag hoppas på en serie. Det är stor skillnad i kanalutbudet mot 2004-2005 då jag och Kjell-Åke var i färd att producera en serie i SVT-Drama. Det fanns inga andra kanaler som producerade serier. Det visade sig när allt lades på is på grund av ekonomiska problem på SVT. Nu finns en mängd kanaler och produktionsbolag att vända sig till.

Nå väl, under mellandagarna satt jag och skrev synopsis (filmen sammanfattas på ett A4-ark). En knepig uppgift när det gäller en roman som omsluter 600 sidor. Sedan var det dags för att skriva ett treatment, då hela filmen ska presenteras lite mer ingående, då storyn presenteras i scener. Det handlar om att på ett överskådligt sätt presentera handlingen, karaktärerna och en målsättning med filmen. Det blev ett tiotal sidor. Avslutningsvis skrev jag ihop en karaktärsbeskrivning av de viktigaste personerna i handlingen.

Allt detta skickade jag till ett produktionsbolag, producenterna, som är nyckelpersoner i  en filmatisering. Det är de som skaka fram pengar från Filminstitutet, de regionala filmproducenterna( Film i Västerbotten, Filmpool Nord, sponsorer, produktplaceringar etc) Typ 50-60 miljoner.

Ur mitt filmmanus

Ja kan snabbt bli nej
Eftersom jag till namnet bara känner en producent, så hamnade mitt synopsis hos dennes dotterbolag som har producerat en rad bra serier för alla slags kanaler och SVT. Några dagar senare hörde de av sig och ville att jag skulle skicka två exemplar av ”Älskade Ester” – vilket torde visa på att de är intresserade.

Men i filmbranschen kan allt hända, ett ja blir ett nej, lika snabbt som en grisblink. Jag lärde mig vid förra besöket i filmvärlden, att den påminner en hel del med att göra lumpen: Merparten av all tid som läggs ner består av väntan.

Från roman till filmspråk
Efter det togs nästa steg: Ett manus. Jag skrev under tre veckor avsnitt 1 som ska vara ca 57 minuter (en sida per minut), plus två grovmanus där jag berättar lite yvigt hur berättelsen fortsätter. Detta för att kunna visa att jag och Kjell-Åke har en plan, att vi har en idé. Det är en jäkla skillnad att skriva en roman och ett filmmanus. Först i version 3 så hade jag skalat bort det litterära och hamnat i filmspråket. Varje scen ska ”synas”, den ska gestaltas med ansiktsuttryck, miljön, dialog. Det är svårt att filma tankar och inre monologer. Ja, om man inte gör som i Kalla Anka – förser skådisarna med pratbubblor.

Radiopratare.

Pratar i radion
P1 har en serie som heter ”Min berättelse”, en miniversion av ”Sommarpratarna,” men utan musik och max 26-27 minuter. Även denna gång krävs ett manus, vilket tog fyra dagar att sno ihop. Detta manus ska nu bollas fram och åter mellan mig och producenten. När det är klart så tar han flyget till Umeå för inspelning i en studio hos Radio Västerbotten.

Författarbesöken fortsätter
Vid sidan av det så fortlöper mina författarbesök – i pandemitider. Lycksele sjukhusbibliotek den 26/1, Åsele bibliotek den 3/2, Granö, Knaften .. och fem till och i mars Umeå LittFest. Två av dessa bokningar är i Norrbotten (Boden och Piteå). Tydligen är fler bokningar på ingående. I vanliga fall brukar en roman vara ”död” i mitten av december, då upphör bokningarna. Men inte med Ester. Väl uppväckt från de döda så hasar hon vidare mot nya mål.

Parkinson jävlas …
Bekymmersamt är att min Parkinson börjat bli mer aggressiv. Trots träning på neurorehab och fortsatt träning här hemma, så är benen tunga som betongpelare. Framför allt märker jag av den allt mer tilltagande trögheten, som beror på att den pågående massdöden av de nervceller som tillverkar Dopaminet: Glädjens och Njutningen transmittorsubstans. Trots alla framgångar har jag svårt att känna glädje, vilket beror att dopaminet försvinner från hjärnan. Parkinson har även stulit lukt- och smaksinnet. Inget smakar. Trögheten märks även i mitt skrivande. Det tar dubbelt så lång tid att, exempelvis, att skriva denna blogg än för ett år sedan. Sirap i skallen, fingrar som inte lyder. Mer om detta i P1-progrrammet som ska sändas i mars.

Brist på papper
Det råder  pappersbrist i landet. När förlaget beställde den nionde (!) upplagan, så fanns det inte papper till omslagen. Till slut fick de ihop tillräckligt till de 58 exemplaren so kom i fredags. Annars hade jag fått påbörja min turné utan en enda bok till försäljning. Men hur kan det råda brist på papper i den stora skogarnas land? Jo, dels är det en global brist på papper som en konsekvens av pandemin och en skakig ekonomi, dels har många pappersbruk i Sverige lagts ner. Det är slut på papper till matkassar, förpackningar – och böcker och tidningar. Fortsätter lär det bli prishöjningar, inte minst på pappersböcker som redan kämpar för sin överlevnad. Detta lär påskynda digitaliseringen av allt läsbart. Dags att köpa en läsplatta.

För övrig har jag köpt en SMART-TV. Dummare TV har jag aldrig tidigare haft i min ägo.

Vägen mot ett friskare liv

Av , , Bli först att kommentera 5

Kämpar för att leva ett friskare liv.

Det tar sig. Äntligen har det tagits ett samlat, gemensamt grepp kring mina sjukdomar, diagnoser som går in i varandra, hänger ihop och gör att jag de senaste åren levt nära avgrunden. Det tog nästan tre månader att ställa in mitt blodsocker som under  två-tre års tid legat på tok för högt, livsfarligt högt. Diabetes talar man om när fasteblodsockret (fP-gluc) på morgonen är över 7,0 mmol/l på två olika dagar eller om blodsockret vid blodsockertest överskrider värdet 11,0 mmol/l. Jag har under långa perioder legat över 25,0 mmol/l.

Hälsocentralen jag tillhört i ett tiotal år ”tappade först bort” min kallelse till  uppföljning och provtagning. Fick sedan träffa åtta olika läkare under loppet på ett år. Till slut fick jag hurtfrisk ST-läkare som antog utmaningen att få ordning på min galopperande diabetes. ”Du ska bli mitt projekt”, sa han och tog bort ALLT insulin och ersatte det med piller som göra så att jag helt sonika pissade ut sockret. Det var bara det att jag pissade hela tiden – och i kombination med min Parkinson (där man har 30 sekunder på sig att kasta vatten när det tränger på), var jag till slut tvungen att gå omkring med blöjor i kalsongerna. Vilket naturligtvis ledde till ett långlivat och plågsamt svampangrepp. Dessutom drabbades jag av ett flertal blodsockerfall – en gång ner till 2,1 mmol/l. Dödligt lågt. Blev plötsligt förvirrad, hittade inte ens i min egen lägenhet. Om jag lagt mig för att sova den gången, hade jag förmodligen aldrig vaknat upp. Som tur var hittade jag en marmeladburk som jag skyfflade i mig. Hamnade hos en specialist på medicinkliniken, som blev heligt förbannad då hon menade att ST-läkarens ordinationer och behandling inte fick kombineras med min Parkinson. ”Är han inte klok?” muttrade den kvinnliga specialisten.

Sen kom Pandemin och jag blev sittande på arslet ett par år. Inaktivitet och misskötsel av kosten bidrog att jag åter låg över 20 i blodsockervärdena. Fick meddelandet från min dåvarande HC att jag fick vänta med läkarbesök och provtagning. När det blev lite lugnare fram mot försommaren 2021, så bad jag återigen om ett läkarbesök och undrade om det var möjligt att få träffa en och samma läkare (vilket jag har rätt till enligt patentlagen), varvid jag fick veta att jag ”inte skulle inbilla mig någon särbehandling (= att jag inte skulle tro att jag var någon), utan jag fick göra som alla andra och ta den läkare som erbjöds”. Alla skulle få lika usel behandling. Jo, det är ju rättvist … Jag försökte säga att jag är multisjuk (har ett flertal farliga diagnoser) och att merparten av besökstiden gick åt att förklara, beskriva mina sjukdomar och hur de går in i varandra.” ”Så arbetar vi inte här”, sa damen bakom glasluckan. Då bytte jag Hälsocentral och är nu listad på Ersboda HC. Vilken skillnad! Här på Ersboda möts jag av leende sköterskor och engagerade läkare som tar mitt tillstånd på allvar. Vid ett läkarbesök i onsdags fick jag tredje coronasprutan – när jag ändå var på plats. Inga problem, inga sura miner.

Fick tredje sprutan för tre dagar sedan.

Ringer var vecka
Nu har jag enbart ett långtidsverkande insulin, som tog ett par månader att ställa in. Dosen ökades dosen var tredje dag och  blodsockervärdena sjönk. Nu verkar dosen vara perfekt och fastevärdet ligger kring 5-7 mmol/l. Denna engagerade, snälla diabetessköterska har under hösten ringt mig en gång i veckan för att höra hur jag mår och för att peppa mig. I onsdags var jag på Ersboda för provtagning och läkarbesök för att ta itu med min smärtproblematik. Inte minst beroende på ”puckelbildningen” av bröstryggen och snedställningen av nacken. Remiss till röntgen. När jag ändå var på plats, så fick DESSUTOM den tredje vaccinationssprutan! Va, utan att ha behövt ringa var dag i tre veckor för att till slut få vaccin nr.2 (detta efter att ha blivit utskälld ett flertal gånger på min förra HC.)

Som f.d. ambulerande sköterska har jag många gånger kommit till avdelningar där det råder kaos, där ilskan satt sig i väggarna, där patienterna är till besvär. Ofta finns det ett par-tre stycken i personalen med en informell makt som sprider negativa vibbar. 

När man är sjuk är det viktigt att bli sedd och tagen på allvar av vårdpersonalen. Det är läkande.

På måndag ska jag få träffa en neurologspecialist för justering av Parkinson medicinerna, då jag går sämre (korta steg) i kombination med sämre balans och med en mer trögtänkt hjärna. Ytterligare en klinik är inblandad i ”räddandet av Lundholms liv”. Träningsperioden på Neurorehab har förlängts med två veckor fram till den 22 december och jag har dessutom fått en permanent tid i träningsbassängen (onsdagar 09.15).

I ÖVRIGT VÄNDER DET
Samtidigt händer det plötsligt en massa positiva saker i mitt liv. I måndags kom ett skattefritt stipendium på 100 000 kr. Dessutom ska en god vän hjälpa mig att ”plantera” ett tiotal filmmanus hos rätt person inom filmbranschen.

Tackmejlen fortsätter att strömma in, men nu allt oftare utanför mitt provinsiella bakland. De senaste veckorna har mejlen och telefonsamtalen kommit från läsare i Ystad, Malmö, Karlskrona, Stockholm, Göteborg. ”Älskade Ester” fortsätter att sälja bra. Förlaget som för två veckor sedan fick hem den femte upplagan sedan boksläppet den 10 juni, har snart, återigen, slut på böcker. Helt otroligt. Samtidigt fortsätter inbjudningarna att strömma in. Nu senast från Granö och Grubbe bilioteket. (Är dock ”ledig” fram till februari.)

Kom till Pilgatan och köp den perfekta julklappen: ”Älskade Ester”. Signerad!

I övrig: Detta förbannade coronavirus. På med munskyddet, undvik folk i klunga, sprittorka händerna.

Tips i jultider

Av , , Bli först att kommentera 9

Ett litet julklappstips! Femte upplagan har anlänt, lagom inför julfirandet. (Klicka på bilden så syns texten tydligare.)

I övrigt lider jag mest av träningsvärk och tunga ben. En vecka kvar på neurorehab.

I onsdagens upplaga av Lokaltidningen, fanns där en uppmuntrande insändare. Man tackar!

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Myter som lever kvar

Av , , Bli först att kommentera 11
Älskade Ester

Fullsatt i Väven, Umeå, den 2 november

Fullsatt i Väven, snudd på rekord och taket höll på lyfta när vi sjöng Pärleporten ur Esters sånghäfte. En av de låtar som Ester gillade. Många kända ansikten. Georg och Hjördis Andersson, kusin Rikard som transporterade mig dit och hem, ABF-Katharina.

På första bänkraden satt tre äldre damer, som ofta skakade på huvudet medan jag  kåserade om Ester och läste ur ”Älskade Ester”. Riktigt tröttsamt blev det när damerna ville hävda att Ester Duva var ett felaktigt namn. ”Hon har i alla tider kallats för Ester Duven!” Jag har förstått att Duven lever kvar, särskilt hos äldre ute på landsbygden.

När jag för nåt år sedan skrev en krönika i Lokaltidningen om Esters öknamn, blev jag uppringd av två män som undrade varför jag använde fel namn på Ester? Tanterna på första bänkraden sa i en mun: ”Det ska var Ester Duven!” Jag log stelt. Kunde inte låta bli. Det slank ur mig. ”Är det ingen av er som äger ett ordlexikon. ”Slå då upp ordet Duven. Där finns en rad synonymer, som exempelvis slö, slapp, olustig, slokande, hängig, vissen.” Duven är ett fulord… Ett riktigt mobbarord!

Vandringssägner ute i byarna
De tre tanterna dök senare upp vid signeringsbordet. De skulle inte köpa någon bok. Istället ville de prata ut med mig. Det tog inte många sekunder att räkna ut vad den kortaste, men mest högljudda tanten ville ha sagt. Hon väckte liv i myten om att Ester skulle ha födds i en grannby, i en gård där det bodde sjutton andra barn – plus ett tiotal vuxna. Nä, det var inget barnhem. Hon placerades bland vanligt folk, som hade många ungar. Alltså 27 personer i den tidens små stugor. Senast jag hörde talas om denna myt, var det tolv barn, första gången var tio barn plus 2-3 vuxna. Alla gångerna har familjen Johansson i Hornmyr dykt upp i handlingen. ”Det är sanningen”, sa kvinnan högt vid signeringsbordet. Hennes två väninnor nickade instämmande. ”Detta är ju en vandringssägen”, muttrade jag. Jag gissade kvinnorna var cirka 80 år, med andra ord var de födda i slutet på 30-talet. Ester föddes 1896 – 40 år tidigare. När damerna föddes hade Ester lämnat Nygård och bosatt sig i Lycksele. Det fanns med andra ord många år att konstruera en riktigt spännande berättelse i efterhand – många ärvda minnen som med åren gjordes om till deras egna.

Missunnsamhet?
Ja, som Esters skriftställare faller det på min lott att försvara Ester och den upprättelse hon faktiskt fått. I min roman har jag såväl fiktivt, som dokumentärt och faktamässigt, kärleksfullt och på distans, gjort Ester begriplig. Detta har gjort att många har erkänt att de grovt underskattat denna långsamma, men kloka kvinna. Min roman har bidragit till att kyrkan kulturminnesmärkt hennes grav, till att Lilly Bäcklund skrivit en motion till fullmäktige om att staden ska bekosta en staty av Ester och att en av gatorna ska bära hennes namn. Att i denna upprättelseprocess då stöta på dessa gamla myter, sägner och fördomar, ger mig en känsla av att det vilar en missunnsamhet om och kring det som nu sker i Esters namn.  Så jag upprepar det jag skrivit förr i ämnet. Upprepar mig övertydligt. Logiken talar till Esters fördel. Även till den historiebeskrivning som finns i min roman.

1977 bodde Ester på äldreboende Skytten.

Tre olika födelseplatser
I dödsannonsen från 1985, som skrevs av ”Vännerna” (Ester som knappt hade några besök alls de två sista åren av sitt liv). Vännerna påstod att Ester var född i Vänjaur. Däremot hade de rätt i att Ester och föräldrarna övertog arrendet Nygård 1902. I en tidningsintervju 1977 blev Ester felciterad när hon skulle ha sagt att hon föddes i Nygård. I vilket fall som helst så hade det varit omöjligt, då Nygård vid den tiden var bebodd av Fritz Johansson, fyra vuxna barn och hustrun Anna Göransdotter.

Riksarkivet svarar
I svaret från Lycksele församling är att Ester föddes i Öretorp. Detsamma svarar Riksarkivet: ”I Lycksele kyrkoarkiv, i födelseboken och dopboken återfinns Ester som född den 28 september 1896 i Öretorp.” För övrigt gifte Gustav och Kristina sig i Öretorp 1894. Även fadern Gustav Nilsson och modern Kristina är vid den tiden skrivna i Öretorp. Riksarkivet skickar även med en kopia ur Lycksele kyrkoarkiv, en sida ur Lycksele församlingsbok över ”Nygård 1” gällande år 1902. Där står det svart på vitt att Fritz Johansson med familj den 28 januari 1902 flyttar till Örträsk. Inunder står som inflyttade till Nygård anno 1902: Gustav Nilsson, hustrun Kristina och dottern Ester. Gustav som tidigare titulerats som dräng och arbetare är nu Brukare.

Oreda i befolkningsarkiven
Trots ordning och reda i Riksarkivets svar, så det en salig oreda i andra församlingsböcker och dokument som rör den tidens folkräkningar. I en församlingsbok bor familjen Nilsson kvar i Öretorp 1910, och flyttar först 1912 till Nygård. Då skulle ju Ester ha varit 16 år, samtidigt som Mo Domsjös arrende Nygård stått tomt. Ologiskt. Även i Folkräkningen bor familjen Nilsson kvar i Öretorp både 1900 och 1910. De som hjälpt mig med släktforskningen vittnar om att det generellt i vid denna tid i inlandet, var rörigt i folkbokföringen. Esters far, Gustav, skulle precis som alla andra som flyttade lämna ett flyttningsintyg till Prästgården i Lycksele. Fram till 1900 var det fortfarande många som var på väg att utvandra till Amerika och som hade annat att tänka på, än att leverera intyg till kyrkan. Detsamma tänkte förmodligen Esters far efter att de flyttat till Nygård, som låg i väglöst land, några kilometer från Öretorp. I romanen spekulerar jag i möjligheten att Gustav avsiktligt gav tusan i att meddela deras flytt, då Ester som ett eljest, annorlunda barn riskerade att bli omhändertagen och rent av bli skickat till någon av Idiotskolorna.

Sanningen om Ester

Ingen dokumentation
Sockenarkivet söktes igenom, flera gånger. Det vi sökte efter var de barnavårdsakter som borde ha upprättats vid ett omhändertagande. Inte en enda fanns i Esters namn. I  arkiven tillhörande Lycksele landskommuns fattigvårdsstyrelse mellan åren 1875-1966 finns inga dokument om Ester, förutom flytten till ålderdomshemmet 1929. I Barnavårdsnämnden saknas en del dokument, mellan 1918-1929 finns inga dokument som rör Ester, detsamma gäller skolans register. Lycksele församlings arkivarier söker i ärendet, men finner inget som tyder på något omhändertagande.

1904 – nya torpare
Den 5 april 1904 flyttar nya torpare in i Öretorp. Det är Anders Gerard  Johansson från Långsele, som flyttar in med sin stora familj: hustrun Hanna och tio barn. Det yngsta barnet två månader. De fyller huset med råge. Enligt riksarkivet bodde familjen Nilsson i Nygård, men enligt övriga redovisningar från kyrkan så skulle Ester och hennes föräldrar bott kvar till åtminstone till 1912. Välj: vad är mer logiskt? Ett vittne som jag intervjuade, vars mor var den lilla tvåmånaders babyn som flyttade in i Öretorp 1904. Vittnet själv är född 1929 – samma år  som Ester flyttar till Lycksele. Hon återberättar genom de minnen hon ärvt av sin mor. Vittnet var under 1950-talet tillsamman med sin mor och hälsade på Ester i Lycksele. Hennes berättelser är enligt min åsikt tungt vägande när det gäller mytbildningen om att Ester skulle ha fötts någon annanstans än i Öretorp och dessutom varit omhändertagen (hos en familj med 9-17 barn.

”Jag skulle ha fått veta”
”Mamma och hennes syskon, även mormor och morfar var ju närmaste grannar med Nygårds-Ester. Det skulle aldrig ha undgått mor eller far ifall Ester blivit omhändertagen. Det skulle aldrig gått göra i hemlighet. Varför då? Då skulle väl Gustav och Kristina ha kommit till morfar och mormor och bett om hjälp. Mor eller mormor skulle, senare i livet, ha berättat det för mig”, säger vittnet om ett eventuellt omhändertagande.
”Jag följde med mor några gånger till ålderdomshemmet för att hälsa på Ester. Aldrig någonsin kom något sådant på tal.”
Jag frågar om Ester kunde ha varit i Hornmyr frivilligt, som piga?
”Jag tror ingen skulle vilja ha en sådan långsam piga, tyvärr.” Jag frågar om folk kan ha blandat ihop deras familj med den i Hornmyr, båda hette Johansson, båda hade tio ungar.
”Mycket möjligt. Vad jag förstår var Ester ofta på besök i Öretorp. Särskilt när eftermiddagskaffet serverades.”

Vill de inte veta sanningen?
Ni märker att det lagts ner tid och stor möda av mig och arkivarierna i kommunen och kyrkoförsamlingen. Riksarkivets redovisning borde räcka för att en gång för alla slå fast att Ester föddes i Öretorp och att familjen flyttade till Nygård 1902. Samma år som det blev missväxt. Vittnet med anknytning till Öretorp, hon som vuxen höll kontakten med Ester, vars mor som var åtta år yngre än Ester, borde ha hört talas om saken. Lika så mormor och morfar.

Ledsamt med dessa myter
Jag blev verkligen sänkt och ledsen över att dessa gamla myter och fördomar om och kring Ester, fortfarande har ett liv och som sprids i egenskap av ”sanningar.” Om man vet innebörden av duven och prompt vill fortsätta att använda det, så kan i varje fall jag, med lite fantasi, ana hur jävligt Ester hade som barn och vuxen i trakterna kring Nygård. Det visar även att jag inte var helt fel ute när jag beskrev Esters korta skoltid, som en period av mobbing. Idiot blev hon med all säkerhet kallad.

Självlärd kvinna

Lärde sig själv
Ester dök som tolvåring upp i Vänjaurträsk skola. Försvann efter 25 dagar, för att dyka upp två år senare. Hon skrev in sig på närvarolistan.1909 skrev med en något darrig handstil, som vuxit till sig två år senare och blivit riktigt vacker.  Ester, bor i Nygård. Far Gustav Nilsson. Då hade hon levt isolerat med åldrade föräldrar, där ingen av dem var skriv- eller läskunniga. Vem hade lärt Ester att skriva? Om hon kunde skriva, så kunde hon med all säkerhet även läsa.

Det finns intelligenta barn som lär sig att läsa och skriva alldeles på egen hand. Jag tror att Esters långsamhet, hennes plötsliga infall, och sin oförmåga att kommunicera och förstå sig på dynamiken och reglerna i människoflockarna, bottnar i en autism. Hon var en klok, vis och humoristisk kvinna – ofta grovt underskattad då hon vid attackerna kröp än djupare in i sitt skal. Ester var en modig kvinna – en kämpe. Hon vann till slut folkets hjärtan och kärlek.

Fördomar kan verkligen bli seglivade. En fördom består av lika delar rädsla och okunskap. Rädslan för det annorlunda och främmande lever kvar i oss sedan tiden vi bodde i grottor. Ska man krossa fördomar så är det genom omvandla okunskapen till kunskap. Först då slutar vi döma en människa enbart för hennes yttre.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Bokningar i Norrbotten

Av , , Bli först att kommentera 9

Lek inte med tiden. Det rubbar kroppens biologiska klocka.

04.27 visar datorns klocka, medan armbandsurets visar 05.27, vilket torde tyda på att det är i natt som vi klev in i vintertid. Då armbandsuret och köksklockan ska ställas tillbaka. Det har jag totalt glömt. Fast det spelar ju ingen roll då jag brukar vakna vid denna tid, oavsett vintertid eller inte. Förstår inte varför vi ska i dessa moderna tider ska hålla på och leka med tiden. 2018 fanns ett förslag i EU-parlamentet att sommartiden (och vintertiden) skulle skrotas 2021, men det visade sig att merparten av EU-länderna ville ha kvar ”klockvridandet”.

Nu har Parlamentet sagt att det är upp till vart ett medlemsland att avgöra om man vill avskaffa sommartiden. Det finns även tankegångar om att införa permanent sommartid. Vilket skulle leda till mer mörker under vintertiden, under en period då vi behöver mer ljus för att vår biologiska klocka inte ska slå larm om ljusbrist och påbörja en depression. Vi behöver morgonljuset i starten av dagen för att våra kroppsliga system ska fungera. Morgonljuset väcker oss och eftermiddagsljuset ser till att behålla den rytm vi har i kroppen.

En rubbad dygnsrytm gör oss mindre produktiva och tar på kropp och psyke. 

Sex författarbesök kvar av min långa turné med Älskade Ester. Det blir sjutton nedslag runt om i länet och med ytterligare en bokning i Lycksele den 8 december (11.00 sjukhusbiblioteket) blir det med Esterdagen i juni fem framträdanden enbart i Lycksele. Sex om jag räknar in Knaftens bygdegård den 8 december 14.00.

Lycksele 28 oktober.

Roligt är att jag fått mina första bokningar i Norrbotten. Boden och Piteå i april 2022. Det är tydligen så att en hel drös av mina läsare uppe i norr, besökt biblioteken och undrat när författaren Kent Lundholm ska besöka Norrbotten. Så nu utökas mitt revir, vilket torde leda till fler nya läsare – och då i synnerhet av min senaste roman Älskade Ester.

Men norrbottningarna borde känna igen sig i mina inlandsromaner; det karga landskapet, de ensliga platserna och det tjurskalliga kynnet som präglar mina karaktärer.

Handlingen till Vedtjuven kom till efter en verklig händelse i Norrbotten; en notis i Piteå tidningen som jag klippte ut i slutet av 1980-talet och som blev en roman och ett filmmanus 2012.

Vedtjuven utspelade sig på riktigt i Norrbotten.

Verkligheten slår ofta fantasin. Som den om hur en gubbe i Norrbotten hämnades på en vedtjuv genom att borra ett hål i en vedklabb och stoppa in dynamit, varvid tjuvens vedpanna exploderade och huset brann ner till grunden.