Etikett: Älskade Ester

Hundratals drog till Gammplatsen

Av , , Bli först att kommentera 11

Esterdagen på Gammplatsen

Var helt slut när jag återvände till Umeå. 2,5 timmes signaturskrivande och ett kort hyllningstal över överlevaren och kämpen Ester Nilsson (Duva), fick mig att se dubbelt. Tur att jag hann smaska i mig två paltar i Ruselegården. Kön väntade därute.

Jag skrev och skrev – allt mer oläsligt.

Jag har aldrig varit med om dess like under mina år som författare. Jag signerade drygt 250-300 böcker. ”Hur har du lyckats pricka in Esters inre egenskaper så träffsäkert?” undrade en kvinna. Ja säg det. Jag tackar för den hjälp jag fått från Lyckseleborna, Lycksele kommun, kyrkan, lantmäteriet osv

Kön ville inte ta slut.

Räddades av stämpeln jag köpt

Min handstil blev allt mer skakig, darrig men som tur var hade jag köpt en stämpel med mitt namn, som jag kunde trycka dit mitt namn när min signatur allt mer liknade ett ”bomärke”. Det blev nog en värdig sorti, för i djupet av min själ ligger sanningen väl förankrad: Lundholm nu har du skrivit klart. Det är över nu.

Radio Västerbotten var på plats, medan övriga lyste med sin frånvaro.  Visst, jag kan luta mig tillbaka och suga åt mig folkets hyllningar, men nog finns där en tagg i mitt hjärta.

Du skall icke förhäva dig! 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Hon är fri att gå

Av , , Bli först att kommentera 5

Ester, du är fri att gå!

Jag befinner mig i skrivandets depressiva fas. Det är inte så märkvärdigt. Du har säkert sörjt någon nära som gått bort. Det är än värre med författandet. I år lever man nära, nära en huvudkaraktär och bifigurerna som kommer och går. Jag har ju grävt upp Ester ur sin grav, gett henne nytt liv och när det är klart, efter ett par år, så överlåter jag henne till läsarna. Det är som att förlora ett barn. Det är en sådan sorg jag känner.

Nu när jag inte har skrivandet att luta mig mot, så blir det tid över till vända blicken mot mig själv och ställa frågan: Jaha, vem har vi här då? Vad är det för en herre?

 

Detta är onekligen jag. Eller …

Introvert eller folkskygg
Ja, jag är utåt sett en stillsam man. Somliga anser att jag är en lat och folkskygg karaktär. Tja. Däremot är det felaktigt, och oförskämt, att påstå att jag är så högfärdig, att jag inte kan umgås med vanligt folk. Mina belästa vänner menar att jag är introvert – ett finare ord för de som grubblar för mycket, som tycker att större anhopningar av folk är störande och som högaktar stunder av ensamhet och tystnad.

Social analfabet
Somliga menar att introverta människor är sociala analfabeter, som inte lärt sig att umgås med folk. Skitsnack! Det är snarare en genomskådande visdom som får mig att fly bullriga miljöer, som undviker skränande fyllhundar, och som går hem, utan att tacka för maten, när ”samhällsvetaren”, som på Bolibompanivå beskriver problemen som drabbar oss på grund av den slappa migrationspolitiken. Då är det njutningsfullt att komma hem, att få stänga dörren efter mig, och stå i hallen och lyssna på den bitande tystnaden. Det är i denna enslighet som jag kan koncentrera mig på göra något meningsfullt: som att skriva en roman på 600 sidor.

Det är skillnad på ensamhet och ensamhet
Jo, jag har ett stort behov av avskildhet. När jag får välja ensamheten. Naturligtvis. En påtvingad ensamhet, som under pandemin, kan skapa rädsla och oro. Ett arv från tiden vi levde i grottor. En ensam grottman blev snabbt uppäten av en sabeltandad tiger.

Om folk vill nu nödvändigtvis vill sätta en etikett på mig, så föreslår jag kuf. Det kan jag gå med på. En särling som suttit ständig beredskap. Ja, jag föddes nämligen med en motor inne i skallen, som kan börja brumma precis när som helst. Då måste jag bryta upp, då blodet i benen byts mot sockerdricka. Vid ett av dessa tillfällen köpte jag en enkelbiljett till Kina. Jag räknar tyst. Herregud, jag flyttat drygt tjugofem gånger till och från olika hyresrätter. Att skaffa ett eget hus, som polarna, skapar en kvävande känsla. Tanken på ett gigantiskt bolån, får mig att associera till fotbojor av järn.

Eller bor jag i ett torn …

Numera bor jag i ett höghus i Umeå. Hyresrätt. Jag kommer förmodligen inte att lära känna några av mina grannar. Den enda kommunikation som förekommer, är via de lappar som ”Irriterad granne” sätter upp i tvättstugan. ”Rengör luddfiltret, din dumma jäkel!”

Jag är en oslög man, som är glad över att kunna ringa vaktmästaren när en packning ska bytas, elementen måste luftas eller när ett stopp i toalett måste åtgärdas. Ett gott råd: Se till att stå på god fot med vaktmästaren. Jag bjuder alltid på kaffe, senast när han bytt en propp som lagt arbetsrummet i mörker. Jag stärker hans Jag-känsla, genom att berömma hans ovärderliga, unika kunskaper.

Främlingar som inte hör ropen
Jag trivs utmärkt i sina två rum och kök. Ko-ko. Dessutom får jag av kommunen hyra ett larm för 300 kronor i månaden. Inom tjugo minuter kommer en patrull – om jag skulle ramla och bli liggande på köksgolvet. I detta åtta våningar höga betonghus, bor bara främlingar och ingen av dem hör ett rop på hjälp.

Drömmer om att få dyka ner i en sjö. Jag som glömt hur man simmar.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Med en damhatt på huvudet

Av , , Bli först att kommentera 8
Kent Lundholm i Lokaltidnigen

Började onsdagen med att läsa Lokaltidningen.

Trevligt reportage i Lokaltidningen. Där står jag, författaren med stråhatten på flintskallen, och lutar mig mot den svarta käppen. Där står skrivet att jag lanserar en 600 sidor tjock bok om Ester Duva Nilsson. Mellan raderna står att jag lyckats skriva denna omfattande roman, trots allt elände som stört mig. Roligt att Lokaltidningen ville uppmärksamma min sista bok, mitt tack och farväl till det litterära skrivandet. Det fattas ork och tid. Några andra länstidningar lär inte skriva något om min person, utan jag får vara glad om de ens ids recensera romanen. Jag tycks ha råkat ut för en kulturell bannbulla.

Fem arvoderade framträdanden blir nog lagom, men skulle tippa på att det blir ett par till – mer orkar jag inte med. 2019 när jag var ute på turné med ”Män som spelar schack” blev det 15 framträdande, men då höll jag på att dräpa mig. Blev liggande över Julhelgen. Sedan slog pandemin till i januari-februari 2020. Inte förrän den 25 augusti 2010, då jag ska framträda på Kafé Pilgatan, lett arvode.

Jag tappade ca 60 000 kronor under 2020 och fram till nu.

Dock – redan innan utgivningen har förhandsbeställningen varit fantastiskt bra, men det är en dyr bok att framställa, inbunden med hårda pärmar, vacker omslag och med titeln i guldfärg.

För att förlaget ska få igen för sina utlägg för storsatsningen på min roman, måste vi sälja många hundratals exemplar och sälja boken till ett pris per bok mellan 250-300 kronor. Den vinst som det eventuellt blir, utbetalas först om ett år. Jag lever på de arvoden jag eventuellt får. Vill det riktigt illa, att vi inte når taket i försäljningen – ja då kan både jag och förläggaren bli utan ”lön” – det skulle betyda 0 kronor för två års dagligt arbete, cirka 8-10 timmar per dag.

Så romantiskt är författarskapet. Nu känner jag mig säker på att Lyckselebornas köp av boken kommer att ge en slant i fickan. Men att leva mitt skrivande är omöjligt. Boken måste utanför länsgränserna, bli omskriven i storbladen (typ DN, Svenskan, Aftonbladet eller Expressen. Men de sorterar på förhand bort författarskap som är utgivna på små Norrländska förlag. Det hjälper inte att BTJ i sin recension gav min roman + + + + (4 av 5).

Kent Lundholm i Lokaltidningen 2021

En helsida i Lokaltidningen.

Dessa framträdande jag kommer att genomföra, trots att Parkinson biter mig i nacken och häller betong i mina ben, stelnat min mimik och sakta med säkert stjäl mitt språk och min röst.

Bokningar

10/6 Boksignering och ett kort tal till folket. Gammplatsen i Lycksele. Ett arrangemang som mina och förlagets återförsäljare av mina romaner. Roligt att Skogsmuseet vill sälja mina böcker som i stort utspelar sig i och kring Lycksele; i en trakt som jag döpt till Baklandet.
22/7 Tärnaby.
25/8 Pilgatan i Umeå.
22/9 Församlingsgården i Lycksele. Samtal med stadens prästerskap om och kring romanen om Ester.
13/10 Åmsele under Vindelälvens litteraturfest.
19/10 Bolidens bibliotek.
20/10 Skellefteå stadsbibliotek (Berättarfestivalen)

Sedan kan det bli ett eget arrangemang i Lycksele i slutet av augusti. Det beror på övrig bokning.

För övrigt hasar jag fram på hala golv och väntar på leveransen av ”Älskade Ester”. Till veckan ska lastbilen anlända till Gammplatsen, sedan fortsätter lastbilen till förlaget i Skellefteå och därefter till mig här i Umeå. Försöker klura ut var jag ska ställa alla kartonger innehållande hundratals med böcker.

Jag lever på hoppet och hoppas på en skön sommar då jag kan sitta på balkongen och läsa alla de böcker jag inte orkat läsa under mitt skrivande. Klas Östergrens senaste är en av de romaner som väntar. Även Karin Smirnoffs trilogi som börjar med ”Jag for ner till bror”, vill jag läsa.

Jag vill även meddela att jag inköpt en ny stråhatt. På H M:s damavdelning. Stråhattar för flintskalliga män verkar inte saluföras längre. Skit samma, jag är nöjd med min nya hatt.

Lev väl.

Kent Lundholms stråhatt

Min hatt från damavdelning.

 

En ständig jakt på recept

Av , , 3 kommentarer 8

 

Ester har anlänt med båt till Sverige och åker snart norrut, först till Lycksele där en hel lastpall med böcker lastas  av på Gammplatsen, sedan bär det  av mot Skellefteå, för att sedan transporteras av förlaget till Östra Ersboda i Umeå. Förlaget har slagit på stort och min förläggare gläds åt att boken, som krävt så stora insatser, både från författarens sida, som av förlagets korrekturläsare, lektör, förläggaren, till hon som skapat omslaget. Göran Lundin har onekligen tagit en ekonomisk risk, men han tror verkligen på min roman.

Älskade Ester

Titeln i äkta guld på den 600 sidor breda bokryggen.

Boken säljer sig själv, då stora skaror Lyckselebor förhandsbeställt hundratals böcker från förlaget Ord & visor. Nu kommer rapporter från vår återförsäljare i Lycksele, Skogsmuseet nere på gammplatsen, om en växande kö som vill köpa boken på plats. Sedan lär vi väl sälja storhopen av böcker den 10 juni när jag, utanför Ruselegården, ska signera böcker medan besökarna äter Ester-Bakelse och käkar Ester-palt.

Nog är väl detta en vacker sorti, min tack-och-bock-turné. Det är varmt kring mitt hjärta.

Jag längtar till dagen jag får hålla i mitt livs verk, bläddra i den, lukta på de nytryckta pappersarken.

I övrigt är jag trött. Jakten på recept, läkare och ingången i en väl försluten hälsocentral ute på Teg, har sugit i sig av min energi jag skulle ha behövt för en promenad. I måndags satt jag nästan en timme i bilen, parkerad utanför OK-macken i Lögdeå, i väntan på en kontaktperson som skulle ringa klockan elva, elva och ingen annan tid, för att hjälpa till med ett recept och att det blev tillräckligt många uttag så att medicinen skulle räcka över sommarmånaderna med läkarbrist och vikarier. Eftersom jag inte talar i telefon vid bilkörning väntade jag tappert – i nästan i en timme. Hon har vid dags dato ännu inte ringt.

Jo, det är speciella tider med vaccinationer och covid-19. Men vården måste väl ändå klara av att förnya recepten på redan ordinerade livsnödvändiga mediciner?

Jo, senare den dagen dök medicinen upp i appen till mitt apotek – men naturligtvis med antalet uttag som slutade under semestertider och att nästkommande uttag sammanföll med vaccinspruta nr 2 och dagen före jag ska signera böcker i Lycksele.

Fortsatt strul
Igår uppstod nästa receptstrul. Trots att jag ringde Tegs HC 07.00 så var kön till rådgivande sjuksköterska fulltecknad och sträcker sig till på måndag. Orolig väntan. Hoppet stod till 1177 webbapplikation där man digitalt förnyar sina recept. Fem dag är ställtiden, så jag hade försäkerhets skull beställt receptförnyelse sju dagar i förväg. Receptförnyelse via 1177 är ett lotteri. Ibland får jag min recept efter 3-4 dagar, ibland inte alls. Då brukar jag ringa en distriktssköterska på hälsocentralen – men den telefonlinjen blockerades ju av en telefonsvarare. Allt jag kunde göra var att gång på gång logga in, via appen, på  Apoteket Krononans receptlista.

Men vid tvåtiden kom ett recept – ETT! Men jag hade ju skrivit in TVÅ receptförnyelser! Två mediciner som kommande dag (alltså idag) vara helt slut. 1177 uppmanar oss patienten att förnya recepten fem dagar före det medicinerna  kan expedieras.  Alltså EN medicin av TVÅ. Hade läkarens ork tagit tvär slut mitt i processen av att klicka på knappen ”Förnya receptet”? Det är ett jobb som tar cirka en minut.

Jaha, inga telefonnummer på Tegs HC som var öppna. Så jag ringde regionens växel vid 14.00-tiden, förklarade situationen, och hon i växeln förklarade situationen för en sköterska som förskansat sig inne i Hälsocentralen. Jag fick vänta i det tysta, digitala väntrummet i tio minuter, innan hon i växeln återvände och förklarade för mig att en sköterska skulle ringa upp mig. ”Idag, imorgon eller  på måndag?” blev min fråga. ”Under dagen!”

Väntan. Hur många gånger har jag inte väntat på att sjukvårdens anställda ska ringa, men som sedan inte gör det. Hur många gånger har det gått åt hela dagar till att må dåligt, drabbas av stress i ovissheten om jag ska få något, några av mina recept utskrivna. Det handlar alltså om mediciner som ordinerats av en läkare, i mitt fall ofta specialister, efter läkarbesök och undersökning. Det är inga nya mediciner, utan är mediciner som jag i det ena fallet använt i ett års tid, i det andra fallet stått på sedan 2019. Ändå ska jag behöva tjata, leka detektiv, böna och be och ibland bli rasande. Vid 15.00-tiden ringde en sköterska från Teg och frågade ut mig om varför jag tog denna medicin?

Ibland känner jag mig som en gnällig gammal gubbe.

Jag svarade snällt, innan jag fick en chans att ställa frågan: ”Varför skriver läkaren ut bara EN av TVÅ mediciner?” (En tröttsam berättelse, va?) Till slut skulle sköterskan skriva akutrecept på en särskild blankett och knacka på hos doktorn och BE denna doktor att skriva ut medicinen. ”Akut å akut”, sa jag. ”Läget har ju blivit akut för att er läkare glömt skriva ut medicinen”, sa jag (förmodligen med världens larm och alla känslor kokande inom mig) i ett ironisk tonfall.

Jag fick inte bli en besvärlig patient. ”Mer kan jag inte göra”, sa sköterskan. En timme senare, efter fem-sex inloggningar via appen till  Kronans apotek, upptäckte jag att medicinen fanns att hämta ut. Inte för att jag orkade bry mig, men läkaren hade gjort sig mödan att ändra från fyra uttag (som skulle ha räckt en bit in i augusti) till tre uttag. Nåt jäkla straff skulle jag väl ha för att ha rubbat cirklarna …

Att jaga receptförnyelser och mediciner i mitten juli, i semestertid, är etter värre än nu i maj. Jag tänkte på Tage Danielssons film ”Släpp fångerne loss” och fängelsedirektören som skulle bestämma enbart för bestämmandets skull – om så hur pennorna skulle vässas. Även läkaren som förnyade mina recept, gjorde samma sak. Mitt i semestertider ska även det receptet jagas i fatt, fast med med en veckas intervall från det recept jag fick under måndagen. Nu ska jag oroa mig i två veckor för en sådan skitsak som att skiva antalet uttag, så att jag inte en solig och fin sommardag stannar inne, medan mina kära åker till en sjö och badar. Min Parkinson slår till vid minsta stress. Exempelvis då jag ska jaga ifatt sommarvikarierande läkare och sköterskor.

Varför är det alltid mitt fel att vissa recept inte förnyas i tid? Borde det inte finnas någon slags dataapplikation när en patients mediciner håller på att ta slut?

En sedelärande berättelse? Eller bara gnäll?

Nu ska jag göra klar en Facebooksida åt FoU-Panelen, skriva klart ”Kents skrivtips till blivande författare.” En lång text som ska in på min webb. Kika in där och se så fullmatad och ”snygg” den blivit. Besöksfrekvensen ökar för var dag som går. Sen ska jag försöka få nån av mina vänner att följa mig ut på rollatorpromenad. I går var det 25 plusgrader på min balkong. Våren håller på att slå över till sommar.

Jag kliver in bland mina ord och meningar. Jag ser och hör mitt språk växa fram och bli ett med Jaget. Ett språk, som jag likt med glömska läkare, måste bråka med för att bli förstådd och inte bli ett irrande bloss i glömskans mörker.

 

3 kommentarer
Etiketter: , , , , ,

4 ++++ till Ester

Av , , Bli först att kommentera 12

Jobbat med PR-utskick mest hela dagen. Gjorde lång mobilintervju med Lokaltidningen utanför Merkonomen. Knas med bromsarna. Kan bli dyrt. Nåväl tror att det blir ett bra reportage. Nu är klockan 22.00, drygt, och jag packar inför morgondagens bilfärd till Lena i Skellefteå.

Igår kom ett glädjande besked; Recensionen från BTJ, Bibliotekstjänst. 4 plus av fem, vilket är liktydigt med Mycket bra. Varsågod, här kommer den.

Älskade Ester
Roman av Kent Lundholm

”Älskade Ester är en roman med dokumentära inslag där vi får följa Ester som åren 1896–1985 levde i Västerbotten. Författaren Kent Lundholm ger nytt liv åt en kvinna som från småbarnsåren ansågs vara eljest, annorlunda. Ester föddes som ensambarn till äldre föräldrar och växte upp i stor ensamhet på en gård i väglöst land. Vi tas med på en resa genom barndomen och den närmast obefintliga skolgången, vidare genom livet och flytten till Lycksele, där familjen p.g.a. föräldrarnas svaghet och ålderdom fick plats på ett äldreboende.

Ester, som vid denna tid var i 30-årsåldern, fick också flytta in på hemmet där hon blev kvar till sin död vid 89 års ålder. Boken öppnar upp och levandegör en helt annan värld än dagens. Den tar upp utanförskap, men berättar också om den inneboende kraften i en människa att mot alla odds lyckas skapa sig en egen tillvaro, om än annorlunda.

I romanen tecknas ett finstämt och levande porträtt av en kvinna som levde ett speciellt liv. Älskade Ester är en riktigt bra historielektion i romanform. Kent Lundholm har skrivit flera romaner med miljöer från Västerbottens inland. Den mest kända är Konungarnas konung från Baklandet (2006)..”

Helhetsbetyg: 4. Mycket bra

Lektör Birgitta Ehn Eliason Recension
Publiceras i BTJ-häftet nr 11, 2021.

Skriftställaren Lundholm har stavat rätt och har lyckats med sitt drama.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

I väntan på det mesta

Av , , Bli först att kommentera 4

I väntan på Älskade Ester, min roman som trycks i Litauen. Den verkar bli en-två veckor försenad. Förseningen har inte uppstått vid tryckeriet i Baltikum, utan de lär uppstå inom landet. Ja, så att ni vet, alla ni som förhandsbeställt boken. Rekordmånga.

Ester försenad 1-2 veckor

Det är en svårplanerad tid. Vaccin, de kommande rekommendationerna: Blir det fler än 8 i publiken eller ökar de till 50? Smittspridningen tycks ju fortgå. Har en känsla att att folk börjat slarva. Klungbildningar, inget munskydd – sedan lär väl påskfirarna som trängts i liftköerna och inne på hotellen ha bidragit till den ökningen. FHM prognos om att efter en pik upp i april ska liksom under fjolåret peka neråt, verkar inte hålla. Jag kan inte spika varken boksignering, boksläpp eller ett framträdande på Gammplatsens utomhusscen eller storloge kring midsommartid. En bokning har jag tackat ja till: v.29 torsdagen den 22 juli: Ett framträdande i Tärnaby i samband med gränsmarknaden. Sen borde det väl bibliotekens bokningar för hösten snart börja trilla in. Men alla inväntar nog den 2 maj då FHM rekommendationer kommer.

Förlaget och jag väntar med spänning och en viss oro på recensionen från Bibliotekstjänst (BTJ). Det är ofta kortfattade recensioner som i stort inte säger så himla mycket, men är avgörande för hur många exemplar som beställs av landets bibliotek. Fast det verkar ju inte allt vara avgörande alls, för trots strålande recensioner har beställningarna varit måttliga. Mer avgörande är om det uppstår en efterfrågan från läsarna: Ifall ni går till ert bibliotek och vill låna mina böcker: I detta fallet ”Älskade Ester”. Jag har ofta fått bra recensioner av BTJ och borde även få det för romanen av Ester, som utan att förhäva mig är det bästa jag skrivit.

Så här skrev BTJ om min förra roman ”Män som spelar schack” (2019, Ord & visor förlag”

”Schackspel, vänskap, alkohol och skrönor gör att dödens intentioner kommer på skam. Absurditeter, vulgariteter, finurligheter och vanligheter kombineras i en prosa som i sina bästa stunder påminner om Stig Slas Claesson. Ömsinthet i vänskap, miljöskildringar, schackspelandets metaforiska funktion och insikterna om en variant av manligt döende tillhör textens styrkor. Språket är lättillgängligt med flyt och dramatik. / Jan Hansson BTJ

En roman som inte recenserades av vare sig VK eller Norran. Vilket i mina ögon (många andras) är lite märkligt.

BTJ:s recension: 5 av 5 möjliga.

BTJ om självbiografin ”Spring Kent, spring!” (2016, Ord & Visor förlag)

”Språket är detaljerat, vackert och väl avvägt. […] Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet. 5 poäng av 5 möjliga”. / Katharina Jacobsson BTJ

”Vedtjuven” (2012, Ord & Visor förlag)

”Boken håller läsaren fängslad från första till sista sidan. Språket är spänstigt och har inslag av dialektala uttryck. Med denna roman har Kent Lundholm definitivt övertygat om att han är en mycket läsvärd författare.”
/ Lars Rask, BTJ

I övrigt händer inte mycket vad gäller min vaccination – förutom att jag får höra att fler och fler av mina friska och krya släktingar och bekanta fått sin första spruta, medan multisjuke Lundholm vackert får vänta – eller? Händer inget nästa vecka så styr jag bilen 13 mil söder ut och vaccinerar mig i en annan region. Har fått tid och fått ett vänligt mejl där jag hälsas välkommen! Vid minst lilla förfrågan här i Umeå har jag blivit surt bemött och till och med anklagad för att för att försöka tränga mig förbi – trots att jag vet att det finns listor på andra multisjuka som de ringer upp ifall det blir något återbud som de med kort varsel vill ersätta.

Multisjuk i väntan.

I efterhand måste det väl ändå bli någon diskussion om detta tokstirrande enbart det år som folk är födda. Det finns 75 åringar som åker Vasaloppet och springer maraton och har kroppar som 50 åringar, samtidigt som det finns sådana som jag: en 63-åring med en kropp som en 75-åring och med fem-sex dödliga diagnoser.

En dag i Parkinsons namn

Av , , Bli först att kommentera 4

Den 11 april anno 2021 är det Världsparkinsondagen. Skriver några reflektioner kring sjukdomens symtom för att öka förståelsen. Runt om i landet genomförs aktioner som ska sprida kunskaper om den obotliga hjärnsjukdomen. I Sverige är det drygt 20 000 som har Parkinson. I världen i stort finns det 55 miljoner Parkinsonsjuka.

Uje kändis som drabbats av Parkinson.

75 procent består av kroppsspråk
Bläddrar i en bok som är full med goda råd till dem som vill nå framgång och snabbt bli accepterad i gruppen och därmed  bli en i flocken. Om man nu ska lyckas reda ut problem eller vinna billiga poäng hos den övriga gruppen på arbetsplatsen eller föreningen och på familjefesten, så räcker det inte att tala väl. Man måste även vara medveten i ämnet kroppsspråket. Nedan ges några goda råd:

1. Vänd dig mot personen i fråga, men glöm inte att låta skorna peka mot den du tilltalar.
2. Sedan ska du luta lite svagt fram mot personen för att visa att du inte tänker fly, utan vill ha kontakt med du kommunicerar med. Viktigt när du diskuterar  löneförhöjning med chefen. Framåtlutningen visar nämligen att du känner tillit.
3. Titta med öppenblick. Då ger du en signal som får den du samtalar med, som en sedd människa.
4. Visa dina öppna händer. Det visar att du vill samtala i all vänlighet, inte bråka (eller slåss …)

Tala med kroppen

Faktum är att kroppen är ett viktigt verktyg när vi kommunicerar med varandra. Så folk lär sig dessa ovanstående tipsen (går till och med dyra kurser) för att lära sig kroppens olika dialekter och därmed bli accepterad. Den som kan göra sig förstådd, som bemästrar såväl det verbala som det kroppsliga språket, får ofta vara med i flocken. Men vad händer om man nu inte kan kontrollera sin kropp? När man sänder olika budskap; säger en sak verbalt, och utstrålar något helt annat med kroppen. Jag har personligen upplevt att folk blir förbryllade över mina budskap sedan Parkinsons sjukdom satt klorna i mig. Det är en hemsk känsla att inte kunna vara tydlig, att inte kunna tala Ett språk, att inte blanda ihop allt till en grötig massa. Det är lätt bli missförstådd, att bli sårbara och attackerad av de som förbryllas över ens märkliga budskap. För med Parkinson i kroppen så kan man omedvetet sända dubbla budskap – vilket leder till att man kan bli utsparkad ur de flockar man tidigare varit en naturlig del av. Då och då får man vara beredd på knivhugg i ryggen.

Själv liknar jag alltmer en runsten
Som Parkinsonsjuk behöver jag bara komma hasande in i rummet, heja med hes och svag röst, vara stel som en pinne, med armarna hängande lodrätt nerefter kroppssidorna. I den kroppsmedvetnes ögon (en sådan där kroppsmedveten person som står där med skorna pekande mot dig och med inbjudande utsträckta händerna) lika snabbt som en gris blinkar, göra en feltolkning. Sådan feltolkningar kommer från reptilhjärna. Det är den äldsta del av den mänskliga hjärnan, som med sina nedärvda egenskaper en gång fick grottmännen på fötterna när tigern kom. Den larmar nu i åsynen av mig och min märkliga kroppshållning: Fara! Fara! Se upp något stämmer inte! På några röda sekunder döms jag omedelbart till någon som inte hör hemma i gänget! Det blir lätt så när vi Parkinsonpatienter oförhappandes dyker upp. Vi som inte kan hålla ordning på vår mimik eller stirriga blick – och allra minst den stela kroppen, eller överrörliga armar som viftar som väderkvarnar. Man blir sådan när man blivit kidnappad av sjukdomen. Jag är så annorlunda att jag upplevs som ett HOT. Ingen bra förutsättning att inleda ett samtal på, eller att ställa sig på en scen och försöka vara rolig. Där står jag stel och säger något lågt och väsande. Blicken flackar, jag svettas floder (som är typiskt Parkinson). När jag prövar ett avväpnande leende, fastnar ena mungipan högt upp kinden, uppe vid knotan, och påminner om ett elakt grind. En Parkinsonsjuk kan alltså snabbt dömas för sitt yttre och förblir så till dess någon intresserar sig för ens inre tankeliv. Bara för att min kropp och ansikte sänder fel signaler, betyder det ju inte att jag är krokad eller mindre vetande. Men det är hemsk känsla att bli missförstådd. Snacka om att känna sig ensam.

Parkinsongubben som spelade schack
Det var som när vår informella schackförening år 1995 lät en äldre man vara med och spela. Han såg så ensam ut. Hur han skulle hinna med att spela blixtschack med sina darrande händer begrep vi inte. Men föreningens sex ständiga medlemmar behövde en slagpåse. Så blev det nu inte, då gubben, den underbare och humoristiske R., hade tagit SM-brons i det ädla spelet. En underbar man som ”gömde” sig under en yta av stelhet och fastfrusna miner. Ibland sa han: ”Jag hatar Parkinson! Gossar, akta er för den sjukdomen!” Jo, vi visste nog vad det  handlade om då två av oss var sjuksköterskor (även undertecknad) och två läste till läkare. Jag hade dessutom en far som fick diagnosen i mitten av 90-talet.

Jag flyttade från Tomtebo. 2006 tror jag att det var, då jag gjorde ett inhopp på ett sjukhem här i Umeå, och återfann R. Den gamle mannen låg hopkrupen, stel och i det närmaste blind. Det sades att han skulle vara så pass senil att det inte var någon mening att tala med honom. ”Hej R”, sa jag. Han trevade med sin darrande hand, kramade min hand och väste fram: ”Men är det du, Kent. Spelar ni fortfarande schack?” Vi hade slutat för fyra-fem år sedan. Det blev tyvärr mer spritdrickande, än schackspelande. Vi tröttnande. Jag hjälpte R upp, bar honom som en sparv i min famn och satte honom i en fåtölj inne samlingsrummet. Jag frågade om de hade ett schackspel. När spel och pjäser var på plats, ville en kaxig ung man möta den skakande och blinda gubben. R. såg som vanligt pjäsernas placering inne i sitt huvud (han brukade under våra turneringar spela med ryggen mot oss). R viskade fram dragen. Jag flyttade pjäserna åt honom. Som vanligt gjorde han en skotsk öppning. Det tog endast ett tiotal drag för R. att vinna partiet. Gubben försökte le, men ansiktet fastna i en skev grimas. Han fick spela några partier till, innan han någon månad senare dog. Med denna anekdot vill jag ha sagt att trots att man skakar eller är stel och har fått ett stenansikte, så ska ens intellektet inte underskattas. Allra minst förmågan att spela schack med slutna ögon.

Mötet med R. och vår schackförening inspirerade mig att långt senare att skriva romanen ”Män som spelar schack” (2019).

Jag har genom livet (ofta) varit en skrattande och leende människa. I mellan åt farligt pratsam. Till det ska läggas ett rikt och medvetet kroppsspråk. Genom att använda mina minnen och min fantasi, lärde jag med tiden att omvandla mitt tänkta språk till de nedskrivna orden. Det ledde till att jag blev en hygglig och smårolig föreläsare – och som lyckats skriva sju romaner.

Nu märker jag att somliga börjat distansera sig. Jag har blivit en jobbig, svårbegriplig typ. Jag känner mig missförstådd. Precis som mitt ansikte måste tränas, så måste en människas sociala kompetens övas och övas. Ett problem som uppstod redan efter den stroke som slog till 2015, och som blivit värre med tiden, är min oförmåga att sortera intryck och vad som sägs kring ett bord. Max fyra personer är vad jag klarar, sedan släcker hjärnan ner och jag missar några minuter av samtalet. Antingen svarar jag på nåt ämne som avslutades för fem minuter sedan – eller så blixtrar det till och jag blir förbannad.”Slow thinking” är ett fenomen som förekommer hos en del Parkinsonpatienter. Ibland kan trögheten få mig att tro att jag håller att bli senil.

Det krävs ett levande språk för att vi ska kunna ha ett inre liv. Språket finns i våra tankar så att vi kan minnas och fantisera. Utan språk kedjas vi fast vid Nuet. Det krävs ett språk för att vi ska kunna ”lämna rummet” och med minnets hjälp kunna resa i tiden. Vi har ett inneboende behov att uttrycka våra känslor och beskriva något vackert vi sett under dagens promenad. Ett barn som har problem med sitt språk blir lätt en pajas eller bråkstake – allt för att dölja bristen på ord. Eller som Strindberg skrev: ”Där hjärnan tar slut, tar nävarna vid!”

I väntan på vaccinet

Vad är Parkinson?
Jo si …Parkinsons sjukdom är en neurologisk sjukdom som leder till att det blir knas på signalerna inne i hjärnan och det i sin tur påverkar resten av kroppen. Orsaken till sjukdomen är att nervceller som tillverkar dopamin, helt sonika dör. Dopaminet är viktigt för att signalerna från olika delar av hjärnan ska nå varandra.

Dopamin är nyckelspelaren i hjärnans belöningssystem och bär det kemiska ansvaret för hur vi mår. Brist på dopamin leder inte enbart till nedstämdhet, utan även till stelhet, och skakningar i kropp och händer. Balansen blir usel och vi blir långsam i största allmänhet. Med tiden Parkinson breder ut sig och drabbar till slut det mesta i en människas liv – en process som kan variera stort i tid.

Senare i sjukdomen är det inte enbart dopaminet som försvinner, även nivåerna av andra signalämnen sjunker. Då dyker det upp andra symtom än stelhet och skakningar. Man blir trögtänkt, blir plötsligt trött, får svårare att lära sig något nytt, sömnen drabbas. Till det ska läggas att man kan råka ut för ett plötsligt blodtrycksfall, man tvingas pissa i tid och otid – och ett av de värsta och mest plågsamma symtomen: Förstoppning. Tarmarnas rörelseförmåga stannar av och det som ska ut blir till cement.

Jag sattes in på medicinering, L-dopa som omvandlas tilldopamin i hjärnan. Tar en rad andra mediciner. Totalt vid åtta tillfällen per dag. Det finns en rad metoder att tillgå när medicinerna slutar verka. Sjukdomen är ärftlig. Jag och min far åkte dit. När min far förlorade rösten och inte kunde berätta sina roliga historier och skrönor, så gav han upp. Själv står jag inför ett liknande dilemma: Är ”Älskade Ester” min sista roman och hur ska mina läsare, min publik förstå vad jag säger  och menar när jag ska ut på turné?

Stötta forskningen (så att gåtan med Parkinson blir löst)

Parkinsonfonden

Hjärnfonden

Min webb: kentlundholm.com

Kända personer som hade/har Parkinson

Muhammad Ali
Johannes Paulus II
Bengt Bedrup
Orvar Bergmark
Erland Josephson
Michael J. Fox
Robin Williams
Eugene O’Neill
Suzzie Tapper
Salvador Dalí
Robert Broberg
Uje Brandelius
Billy Connolly
Ozzy Osbourne

Söva lave kräka

Av , , 2 kommentarer 6

Under Ester Duva Nilssons barndom och uppväxt, var fattigdomen det hon skulle få ärva. Det var en tid av orättvisa och tydliga klasskillnader; en tid då de bättre beställda ansåg att fattigt folk saknade moral, vett och pliktkänsla. Med andra ord: De hade sig själva att skylla. (Är det inte likadant idag? Debatten och närande och tärande …) Med fattigdomen följde inte enbart hunger och armod. Invävd i fattigdomen fanns skammen. Ester föddes 1896 i Öretorp och dog 1985 i Lycksele, och gjorde en otrolig resa genom Fattigsverige, förbi 20–30-talens stolliga idéer om rashygien, för att med åren komma in i värmen, i  välfärdssamhället, med riktning mot Folkhemmet – som var en såpbubbla som sprack.

Ester Duva Nilsson

I början av 1900-talet var fattigdomen synbar. Den gick rent av att ta på, lukta sig till. Ungarna gick barfota i lappade kläder, armar och ben var mest skinn och ben; en fattigdom som tvingade fattighjonen ut på grusvägarna för att tigga sig till en plats i någon storbondes ladugård och en bit mat – som byttes mot gratis arbete. Esters mor och far hade båda vuxit upp som fattighjon som drog fram mellan byarna i hopp om att bli inhysta i någon loge eller ladugård.

”Fattifölke få söva lave kräka in i fähuset!”

 ”Dömda till fattigdom” tvingades Esters mor och far i barndomen att: Tramp farsgubben baki häla … Följ ätter ti fälen hans… Trask å gå gålmella för å få sä nå mat ti magan. När de var tolv, tretton år vart dem städslade som tjänstehjon (piga och dräng).

Bo å söva lave kräka …

Esters far sig kände sig med all säkerhet stolt då han blev arrendator; trots att den magra jorden mest bestod av sten och att stugan låg gömd och glömd i väglöst land. Dessutom ändrade prästen i församlingsboken från dräng, till arbetare och slutligen till brukare. Okunskapen hängde ofta samman fattigdomen. I den närmaste släkten var det bara morfar som kunde läsa. Ester gick två månader i folkskolan, men måste ha lärt sig läsa på egen hand. Det var således ingen slump att Esters arv bestod av fattigdom, utanförskap och armod. Det berodde inte på arvsynden. Däremot hon hade Gud försett henne med fars stora näsa och mors varma leende.

När Ester i trettioårsåldern flyttade till Lycksele var hon så van med fattigdomen, att hon inte ens försökte dölja den. Hon hasade längs gatorna i ett par förstora skor och iklädd mors svarta långkappa och märkliga hatt.

Små fattighjon

Nutid: Fattigdomen ökar. De rika blir rikare. I dag är den ärvda fattigdomen mätbar (med Gatsby-kurvan). 2020 visade hjälporganisationen Oxfam att den procent av jordens befolkning som är rikast, har dubbelt så stor förmögenhet som sju miljarder människor. Ju större inkomstskillnader, desto fler ärver fattigdomen. 2020 var Sverige bland de tio länder med flest miljardärer i relation till folkmängden (över 200). Det ska påpekas att fattigdomen i Sverige för hundra år sedan var värre. Naturligtvis. Då fanns inga sociala skyddsnät. Ett felsteg, en missväxt kunde leda till en katastrof. Arbetslöshet, sjukdom ledde till att kronofogden tog huset och fattigvården hämtade barnen (som kunde auktioneras ut till den som bjöd lägst). Men orättvisans mekanismer var då och nu desamma.

Mörkerman?

Coronaviruset och pandemin kan vända upp och ner på allt. En miljardär faller tungt vid en börskrasch. Från en dag till en annan kan kartan över den ekonomiska fördelningen komma att ritas om. Andra skumma aktörer hukar i all tysthet  i skuggorna. Mörkermän som önskar sig ett ekonomiskt och politiskt kaos, så att de kan presentera sina svart-vita förenklade ”sanningar”. Ungefär det som Ester fick se och höra när hon passerade det oroliga trettiotalet. I grund och botten var det arvet av fattigdomen som skapade den tidens oförsonliga, blinda vrede. Detta obegripliga hat mot de annorlunda, de som var ”orsaken” till allt från dåliga vägar till det kylslagna vädret.

Beställ idag!

Ja, några funderingar som dök upp då jag tänkte på vad jag skrivit om i min kommande roman ”Älskade Ester” (Ord & visor förlag), som släpps i maj. Passa på att förhandsbeställa den redan nu, så kommer den hem till dig med posten. Länken till: Beställ boken ”Älskade Ester” av Kent Lundholm.

Läs mer om Ester: Till Kents webb

Bitterhet och Nuets diktatur

Av , , Bli först att kommentera 6

Nej ,Folkhälsomyndigheten nya prioriteringsordning gällde inte Herr Lundholm. Så här skrev de i fredags: ”Den som har störst behov av ett skydd mot covid-19 ska erbjudas vaccinet före den som löper lägre risk för allvarlig sjukdom och död.” Det skulle ha kunnat gälla mig, men efter många samtal, ända upp i Region Västerbottens vaccinationsledning, stod det klart att jag även fortsättningsvis stannar i grupp tre och det torde dröja ett par månader till i isolering innan jag får den första sprutan. Håller på att bli galen efter sju månader i min tvåa – då jag  varit utomhus och gjort korta promenader när jag haft sällskap. Under tio gånger sen i september.

Glada, fattiga författare

Glad blev jag när Författarförbundets krisfond, meddelade att en anonym författare hade skänkt en miljon kronor. Jag har skickat in en ansökan för ett schablonbidrag på 25 000 kronor. Då räcker miljonen till 40 fattiga författare. Inställda föreställningar sedan mars 2020 har tömt mina konton och lett till ett underskott och ovan på det 5500 kr i skatt för år 2019 då det rullade på ganska bra med 15 framträdande och ny roman ”Män som spelar schack”. Nu när nästa roman släpps i maj, så kan jag inte ens planera för ett boksläpp. Men det får väl bli nåt i sommar och under tidig höst – sen kommer väl en fjärde och femte våg …

Inget boksläpp planerat 

Satt igår och gjorde en lista över tidningar och övrig media till vilka vi ska skicka ett recensionsexemplar. Tidigare har det ofta varit en lång lista, men eftersom så många inte recenserar böckerna har det varit att kasta dem i sjön. Jag har valt att först fråga om intresse finns att läsa ”Älskade Ester” och recensera den. De som svarat ja, får ett ex. Till storstadstidningarna är det inte ens lönt att skicka några exemplar, då deras attityd är att författare som ge ut sina böcker på mindre förlag är ett likhetstecken på att de tillhör skaran av dåliga författare. Sedan 1999 har jag endast en gång blivit kapad vid fotknölarna av en recensent – resten av recensionerna har varit bra, många har varit strålande och jag har jämförts med så väl Torgny Lindgren och Stig Slas Claesson, fått högsta betyg och fem av fem stjärnor. Eller som en recensent skrev efter ”Spring Kent, spring!”: Nu hade jag skrivit en bok som MÅSTE bli upptäckt på riksplanet”. Icke. Inte ens när en av länstidningarna utsåg ”Konungarnas konung” till årets bästa svenska roman, så skrev den fina storstadspressen ett enda ord.

Bitter? Javisst!

Bitter? Tacka fan för det. Men bitterheten går armkrok med sorgen över att Parkinson som sakta men säkert tar ifrån mig mitt språk och förvandlar mig till en stel staty och berövar mig min röst. Då går man inte omkring och trallar.

NUETS diktatur

Det finns en sjuk föreställningen om att vi ska vara glada varje sekund. Det är mänskligt att må dåligt ibland. Ibland finns det fog för att vara bitter.  Det är ett sätt att ta sig själv på allvar och inte ständigt fly in i NUET, där så många tror att man kan lösa allt elände genom positivt tänkande. ”Jag kan flyga, jag kan flyga …”

Även ni kan stötta en fattig författare. Förhandsbeställ ”Älskade Ester” Länk >>>  Till förlagets förhandsbeställning

Bokutgivning på G

Av , , 7 kommentarer 6

Manus till förlaget

Att skriva romaner är ett tidskrävande arbete, särskilt då jag blivit så trögtänkt p.g.a. min Parkinson. Lägg till en stroke som skadat mig, en ADHD som gör det svårt att behålla fokus och som får mig tappa greppet om tiden, en bipolär sjukdom som gör mig impulsiv och en dyslexi som sabbar texten jag skriver. Det skapar ett enormt extraarbete. Jag skulle kunna säga att jag måste lägga ner dubbelt så mycket tid innan jag kan påstå att texten är klar att lämnas till förlaget. Timpenningen torde vara låg.

”Älskade Ester” börjar bli klar.

Nu har jag lämnat ifrån mig texten som omfattar cirka 500 sidor i bokform. Efter ett femtontal omskrivningar med mängder med fel i. Det korrektur som förläggaren läst, var fullt med småfel, som jag rättat – och förmodligen skapat nya fel. Min tålmodige förläggare och kloka lektör och de som korrekturläser mina texter, rad för rad, är till stor hjälp. Sedan återkommer ett korrektur till mig som jag rättar (och tillför nya fel) och så bollas korrekturet en massa gånger mellan mig och förlaget. Detta skulle de aldrig gjort på nåt annat förlag. Därför har jag av tacksamhet stannat hos det lilla förlaget Ord&visor förlag. Det jag kan och är bra på är det dramaturgiska, att finna de berättelser som är udda, ofta med människor som är eljest.

Mardrömmar vid boksläpp

Jag brukar drabbas av svår separationsångest var gång jag lämnar ifrån mig ett korrektur till en roman. Det är som att förlora ett barn. Sedan i maj 2019 har jag skrivit var eviga dag (Max 5-6 lediga dagar) – eftersom jag blivit så trög i skallen. Bara att placera mina fingrar på rätt tangenterna, är ett mindre helvete. Min Parkinson gör att motoriken försämras.

Skickade korrekturet i går kväll, och fick genast ångest, och drömde en djävulsk mardröm om hur det blivit nåt fel vid tryckningen så att  300 sidor kom bort och boken blev till ett tunt häfte i en bokserie som hette typ Roliga bygdehistorier (typ Åsa-Nisse). Vaknade av mitt eget skrik. Somnade och fortsatte drömma samma dröm där jag försökte sälja boken men alla bara skrattade. Stötte ihop med Umeås kulturelit som hånade mig. Till slut gick jag omkring med ett rep kring halsen – men räddades av en klok författarkollega.

Åter till hantlarna

Klev upp fem och skakade av mig mardrömmen, sen började jag tänka: ”Vad ska jag nu gör när Ester är bortlämnad”. I vanliga fall så skulle jag direkt påbörjat ett nytt romanprojekt, men denna gång måste jag få en längre period av skrivförbud, så att hjärnan får vila upp sig. Jag måste styrketräna mer, träna balansen, komma mig ut och promenera och försöka återknyta kontakten med mina vänner och se och höra min flickvän – då skrivandet har en förmåga att sluka mig helt och hållet. Jag blir osynlig för omvärlden.

Dags att vila sig i form.

Pandemin har gjort mig pank. Istället för  40 000-50 000 kronor i intäkter för mina framträdande, har alla inställda författarträffar gett min lilla firma ett minus drygt 8000 kronor. Även om boken ges ut i vår, så misstänker jag att det blir få framträdanden under detta år. Möjligen några under bar himmel nästa sommar. Så mitt hopp står till att ”Älskade Ester” säljer utav tusan – fast de pengarna betalas inte ut förrän februari 2022.

Här säljs mina böcker i Lycksele.

Som jag skrev för några dagar sedan, så har jag fått tag på ett bra försäljningsställe: Butiken/caféet på Skogsmuseet i Lycksele. Öppet på veckorna och med en himla massa turister som besöker Gammplatsen sommartid. De har redan beställt ett 20-tal böcker. Mycket glädjande. Det var tur att de övriga butikerna och platserna inte ens svarade på min fråga om att bli återförsäljare. Skogsmuseet är ändock det bästa stället.

För övrigt är nedanstående bild rätt talande.

Ja, gör så!