Etikett: Älskade Ester

Dyka i grottor

Av , , Bli först att kommentera 8

Korrläsning av manus leder sällan till bättre kondition. Inte undra på att man blir fet. Men det är lätt att bli uppslukad av den text man skapat och som ska levereras till mina läsare. Särskilt om att texten om Ester Duva Nilsson omsluter 507 sidor. Men nu ska 100 bort. Det finns lika mycket oro som iver i detta hantverk.

Att skriva romaner borde vara en bra form av minnesträning, kan man tycka. Ofta använder vi författare minnet för att blicka bakåt. Något har hänt som vi vill berätta om, rent av skriva en tjock roman om. Men sliter vi och drar för ofta i ett särskilt minne kan vi faktiskt bli glömska. Flitiga besök hos ett särskilt minne, kan leda till att det förändras och omtolkas till något helt annat.

Fick en hjälte häromdagen. Han heter Mikko Paasi och var gäst hos Skavlan i lördags och berättade om räddningsinsatsen vid Tham Luang-grottan i Thailand. Det var 2018 som ett thailändskt pojklag i fotboll fastnade djupt inne i ett grottsystem. Vattnet steg hela tiden och pojkarna väntade på drunkningsdöden.

I trånga tunnlar dök Mikko och hans kompisar in i grottsystemet och lyckades rädda hela pojklaget. USA:s marinkår var på plats, men de klarade inte av dyka genom grottsystemet. Har för mig att det rörde sig om två kilometer. De fick in ett läkarteam som sövde ner pojkarna, sedan band de ihop fötterna och händerna på dem – och så började dykningen mot räddningen. Vilken story. Torde väl bli en film. Ska bli intressant att läsa boken ”Grottdykaren” som nyss har släppts.

För övrigt så har jag inte sovit många minuter i natt. Ja, om det skulle vara av intresse.

 

 

 

 

 

Sömnlös i Pig Hill

Av , , Bli först att kommentera 6

Jag har råkat hamna i en sådan där sömnlös natt, igen. Sömnlös i Pig Hill. Det är helt omöjligt att somna. Men jag har inga måsten i morgon förmiddag. Däremot bio vid 17.30. Har också mitt korrekturläsande. Igår printade jag ut 407 sidor av det som ska bli romanen ”Älskade Ester”.

För ett år sen var jag säker på att jag inte skulle kunna skriva några fler romaner. Men så skakade också min vänsterhand så jäkligt att jag bara kunde skriva med höger pekfinger. Till dess neurologerna justerade min parkinsonmedicin. Numera är jag bara allmänt fumlig.

copy-solens-ljus.jpg

Min stund på jorden. Tänk om vi alla befinner oss här som utsända observatörer. En dag kallas vi hem för att avlägga rapport. Vad har vi sett och hört, vad har vi känt? Finns här några uppenbara orättvisor? Vi får frågan: Vilka är goda, vilka onda? Säg deras namn. Det kommer att bli problem för den som samlar in svaren. Det blir säkert över miljarden, kanske fler, olika svar. Vi människor kan inte göra oss en gemensam bild av världen. Tyvärr.

Vi människor har en förkärlek till att se våra egna handlingar som alltings orsak. Samtidigt ska vi betänka att varje människa är ansvarig för sin egen dumhet, för sina åsikter och attityder.

person-984124_960_720

För övrigt säger vänner och bekanta att jag ser piggare och har blivit mer närvarande. Stämmer nog. Jag har ju i 5-10 år gått omkring med en brist på dopamin. När jag nu får mediciner som sätter fart på det dopamin som finns kvar och läkemedel som omvandlas till dopamin, så kan jag åter känna njutning i livet.