Pappa och veden

Min far, Nisse Lundholm, tillbringade en hel del tid bakom lagårn hemma i Bäckmyran. Där fanns hans vedhop. Det var dit han drog  björkar, tallar, granar med snöskotern. Träd som han fällt på Kronans mark. Eftersom han var kronotorpare och anställd huggare i Domänverket, ingick fri ved i kontraktet. Även om han slet ut sig i skogen, så var det förmånligt vad veden. Gratis och gratis, veden skulle dras hem, kapas i lagom långa bitar, klyvas, torkas och sen staplas.

Min far Nisse Lundholm och hans vedhop.

Vedhopen var en fristad för min far. Där fick han utlopp för sina känslor. Det gick faktiskt höra på själva vedklyvandet vilket humör han var på. De rappa, snabba, distinkta yxhuggen tydde ofta på att han var  förbannad. När huggen var lugnare och blandades med hans blistrande på egenkomponerade låtar var han på bra humör.

Kanske blev han med tiden en samlare på ved, för där bakom ladugården fanns ved till förbannelse och skulle komma att räcka många år efter hans död. Vedtravarna var långa och raka och sträckte sig på sina ställen högt upp mot himlen. Han tänkte väl: ”Onga mina ska då int behöv frys ihjäl när jag är död.”

Klart var att pappa och de som samlat på sig ved, blev vinnare 1974 när energikrisen slog till och det blev ransonering av såväl el som olja. De som saknade ved höll på att bli ruinerade.

Nog kom pappas vedhantering att inspirera mitt skrivande av romanen Vedtjuven som släpptes 2012. Många undrade hur jag kände till så mycket om vedhanteringen. Jag hade studerat min far.

Själv var jag usel på att hantera både yxa och motorsåg och till slut förbjöd min far att använda dessa redskap, då risken var stor att jag skulle skada mig själv och andra. Det fanns fog för hans oro. Jag var född oslög. Jag var mer skapt till att fantisera och polemasa.

Det är en  konst att klyva ved.

Mitt livs första yxhugg (jag var kanske 7 år) träffade mitt smalben. När pappa skulle lära mig att hantera motorsågen  sågade jag först rakt igenom hans stövel, men som tur var hans stövlar försedda med skyddande metall. Sedan högg kedjan fast i en kvist och rev upp hans ena handske. Utan att skada hans händer.

Pappa började i timmerskogen i en ålder av 13 år. Den vintern var snödjupet större än hans längd. De andra huggarna var rädda för att fälla en tall över den lille gossen. Det var då som en av de äldre männen kom på att sätta en röd, stora luva på pappas skalle. Nu syntes han.

Han var utsliten redan i 50 års åldern. Axlarna började kärva och värka. Sedan slog Parkinson till. Med sorg insåg han att han inte längre kunde hantera motorsågen och yxan. Händerna skakade för mycket.

De gånger jag färdas längs inlandets vägar, brukar jag hålla utkik efter vedhopar och vackra vedstaplar. Men numera är dessa sällsynta.