Etikett: ved

Pappa och veden

Av , , Bli först att kommentera 6

Min far, Nisse Lundholm, tillbringade en hel del tid bakom lagårn hemma i Bäckmyran. Där fanns hans vedhop. Det var dit han drog  björkar, tallar, granar med snöskotern. Träd som han fällt på Kronans mark. Eftersom han var kronotorpare och anställd huggare i Domänverket, ingick fri ved i kontraktet. Även om han slet ut sig i skogen, så var det förmånligt vad veden. Gratis och gratis, veden skulle dras hem, kapas i lagom långa bitar, klyvas, torkas och sen staplas.

Min far Nisse Lundholm och hans vedhop.

Vedhopen var en fristad för min far. Där fick han utlopp för sina känslor. Det gick faktiskt höra på själva vedklyvandet vilket humör han var på. De rappa, snabba, distinkta yxhuggen tydde ofta på att han var  förbannad. När huggen var lugnare och blandades med hans blistrande på egenkomponerade låtar var han på bra humör.

Kanske blev han med tiden en samlare på ved, för där bakom ladugården fanns ved till förbannelse och skulle komma att räcka många år efter hans död. Vedtravarna var långa och raka och sträckte sig på sina ställen högt upp mot himlen. Han tänkte väl: ”Onga mina ska då int behöv frys ihjäl när jag är död.”

Klart var att pappa och de som samlat på sig ved, blev vinnare 1974 när energikrisen slog till och det blev ransonering av såväl el som olja. De som saknade ved höll på att bli ruinerade.

Nog kom pappas vedhantering att inspirera mitt skrivande av romanen Vedtjuven som släpptes 2012. Många undrade hur jag kände till så mycket om vedhanteringen. Jag hade studerat min far.

 

 

Själv var jag usel på att hantera både yxa och motorsåg och till slut förbjöd min far att använda dessa redskap, då risken var stor att jag skulle skada mig själv och andra. Det fanns fog för hans oro. Jag var född oslög. Jag var mer skapt till att fantisera och polemasa.

Det är en  konst att klyva ved.

Mitt livs första yxhugg (jag var kanske 7 år) träffade mitt smalben. När pappa skulle lära mig att hantera motorsågen  sågade jag först rakt igenom hans stövel, men som tur var hans stövlar försedda med skyddande metall. Sedan högg kedjan fast i en kvist och rev upp hans ena handske. Utan att skada hans händer.

Pappa började i timmerskogen i en ålder av 13 år. Den vintern var snödjupet större än hans längd. De andra huggarna var rädda för att fälla en tall över den lille gossen. Det var då som en av de äldre männen kom på att sätta en röd, stora luva på pappas skalle. Nu syntes han.

Han var utsliten redan i 50 års åldern. Axlarna började kärva och värka. Sedan slog Parkinson till. Med sorg insåg han att han inte längre kunde hantera motorsågen och yxan. Händerna skakade för mycket.

De gånger jag färdas längs inlandets vägar, brukar jag hålla utkik efter vedhopar och vackra vedstaplar. Men numera är dessa sällsynta.

Bilder från Åmsele

Av , , Bli först att kommentera 3

Så har vi avklarat vår premiär med föreställningen ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Inför ett trettiotal nyfikna (och förbluffade) lyssnare körde vi våra berättelser – en föreställning på en dryg timme. Sen blev det kaffe och prat. Många hade läst min roman ”Vedtjuven” som ligger till grund för min berättelse, men de flesta ville tala med mig om en tidigare roman – ”Konungarnas konung från Baklandet”, eftersom huvudfiguren i romanen, Valfrid Johansson, levde sitt liv på andra sidan älven i Bjurselefors.

Åmsele 7
Jag och Linda Marklund strax innan föreställningen.Linda hade fixat både rabarbersaft och ved.

Åmsele 5 Åmsele 6
Varje berättelse inleds med en dans. Jag ska dansa in till en schottis – men det vete tusan vad slags dans detta blev … Nån primitiv form av krigsdans? Men att inleda med dans, och att bjuda på sig själv, är ett bra sätt att börja berättandet på. Det uppstår kontakt med publiken och stämningen blir inte lika spänd. Så både jag och Linda kommer att fortsätta med vårt dansande.

KentensamÅmsele
Människor kan starta krig för precis vad som helst. I stort och smått. Ja, det kan till och med bli krig om veden. Något som blev ett faktum i Baklandet vintern 1974.

20151010_215748
En ur publiken tackar Linda och vill ha receptet på den goda rabarbersaften. Men icke, det receptet är hemligt.

Åmsele10
Min snälla chaufför Kirsi satt på första parkett och gav oss sedan tummen upp.

Nästa föreställning
Måndag 12/10 18.30
Lycksele stadsbibliotek

 

Om att bli vuxen

Av , , Bli först att kommentera 0

Fick fint besök igår då min dotter kom förbi och åt en bit mat. Hon har varit på resande fot då hon följt med sin mor på en semestertripp genom sommarsverige. Hon hann knappt landa förrän hon igår kväll klev på södergående tåg, för att tillsammans med en kompis göra Göteborg osäkert. Det är hennes första resa på ”egen hand” – lilljäntan min, blott sexton vårar tror jag att hon är. Det är nu hon växer och blir stor, både utanpå och inuti. Det är nu hon ska göra sig fri från oss föräldrar och bli en självständig individ. Det är så det funkar – men jag ser ju henne ännu som lilljäntan min och kommer kanske att göra det resten av mitt liv. Och det är väl så det funkar.

Jag flyttade själv hemifrån när jag fyllde 16 år, när jag började på gymnasiet. Mamma och pappa hyrde ett rum hos min faster i Lycksele, då de tyckte att det var ohållbart att jag skulle åka med bussen in till stan ytterligare två år – totalt två timmars daglig restid längs krokiga och guppiga grusvägar mellan Baklandet och Lycksele. Det var jag tacksam för. Det var så min resa ut i världen började, i ett rum på övre våningen på Granvägen. Den började i det lilla, och fortsatte i det stora. Det är så det funkar.

På söndag blir det generalrepetition av min och Linda Marklunds berättarföreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Detta sker inför ett tiotal personer någonstans här i Umeå, så i dag blir det till  att gå mellan rummen och prata högt, rakt ut i tomma luften, för att det riktigt ska sitta till på söndag. Fast både jag och Linda är ganska trygga i våra berättelser – vi fyller utan problem ut den timme som föreställningen ska vara. Det känns verkligen roligt att detta blir av, inte minst efter allt trassel som varit under resans gång. Men allt har ordnat upp sig till det bästa.

För övrigt är det snart dags för Stora Nolia här i Umeå. Ska gå dit ett par svängar för att ta reda på om det finns något att skriva om till tidningen Vasaplan. Har några små idéer. Efter det så bär det av till Hjukensjön och Esoxfestivalen (8 augusti) som bröderna Brändström arrangerar. Det som för några år sedan började som en kamratfest i en av logarna, har blivit en festival med musik, konst, god mat och bastubad. Dessutom ligger ju Hjukensjön så vackert till, en pärla i inlandet, ett stenkast eller två från Åmsele.