Etikett: motorsåg

Pappa och veden

Av , , Bli först att kommentera 6

Min far, Nisse Lundholm, tillbringade en hel del tid bakom lagårn hemma i Bäckmyran. Där fanns hans vedhop. Det var dit han drog  björkar, tallar, granar med snöskotern. Träd som han fällt på Kronans mark. Eftersom han var kronotorpare och anställd huggare i Domänverket, ingick fri ved i kontraktet. Även om han slet ut sig i skogen, så var det förmånligt vad veden. Gratis och gratis, veden skulle dras hem, kapas i lagom långa bitar, klyvas, torkas och sen staplas.

Min far Nisse Lundholm och hans vedhop.

Vedhopen var en fristad för min far. Där fick han utlopp för sina känslor. Det gick faktiskt höra på själva vedklyvandet vilket humör han var på. De rappa, snabba, distinkta yxhuggen tydde ofta på att han var  förbannad. När huggen var lugnare och blandades med hans blistrande på egenkomponerade låtar var han på bra humör.

Kanske blev han med tiden en samlare på ved, för där bakom ladugården fanns ved till förbannelse och skulle komma att räcka många år efter hans död. Vedtravarna var långa och raka och sträckte sig på sina ställen högt upp mot himlen. Han tänkte väl: ”Onga mina ska då int behöv frys ihjäl när jag är död.”

Klart var att pappa och de som samlat på sig ved, blev vinnare 1974 när energikrisen slog till och det blev ransonering av såväl el som olja. De som saknade ved höll på att bli ruinerade.

Nog kom pappas vedhantering att inspirera mitt skrivande av romanen Vedtjuven som släpptes 2012. Många undrade hur jag kände till så mycket om vedhanteringen. Jag hade studerat min far.

 

 

Själv var jag usel på att hantera både yxa och motorsåg och till slut förbjöd min far att använda dessa redskap, då risken var stor att jag skulle skada mig själv och andra. Det fanns fog för hans oro. Jag var född oslög. Jag var mer skapt till att fantisera och polemasa.

Det är en  konst att klyva ved.

Mitt livs första yxhugg (jag var kanske 7 år) träffade mitt smalben. När pappa skulle lära mig att hantera motorsågen  sågade jag först rakt igenom hans stövel, men som tur var hans stövlar försedda med skyddande metall. Sedan högg kedjan fast i en kvist och rev upp hans ena handske. Utan att skada hans händer.

Pappa började i timmerskogen i en ålder av 13 år. Den vintern var snödjupet större än hans längd. De andra huggarna var rädda för att fälla en tall över den lille gossen. Det var då som en av de äldre männen kom på att sätta en röd, stora luva på pappas skalle. Nu syntes han.

Han var utsliten redan i 50 års åldern. Axlarna började kärva och värka. Sedan slog Parkinson till. Med sorg insåg han att han inte längre kunde hantera motorsågen och yxan. Händerna skakade för mycket.

De gånger jag färdas längs inlandets vägar, brukar jag hålla utkik efter vedhopar och vackra vedstaplar. Men numera är dessa sällsynta.

Parkinson och blyet

Av , , Bli först att kommentera 5

 Detta utspelade sig om vintrarna under 60-talet, när min far kom hem från timmerskogen. Han parkerade bussen och kom gående i mörkret. Snart hördes de tunga stegen uppför farstubron. Då visste jag och syrran, och hunden, att vi skulle dämpa oss och hålla oss ur vägen. Det var en sådan eftermiddag då han var eljest. I dag tror jag att han var blyförgiftad.

Nils Lundholm2
Min far, Nils Lundholm

Han började med att svälja två magnecyl. Vattnet rann bredvid munnen och ner efter halsen. Sedan lade han sig på kökssoffan och med armen över ögonen somnade han i nästa andetag. Han verkade vara totalt utmattad. Men så var det också ett tungt arbete han hade och haft, då han sedan tretton års ålder, fällt stortallar och yviga granar i djupsnön. Nu hade pappa huvudvärk och sov tungt. Inget visslande hördes från hans läppar. Han sjöng inga fåniga sånger med nonsenstexter. Inte heller fick vi höra några roliga anekdoter från dagens händelser. Alla andra dagar fanns det ingen på denna jord som kunde få oss att skratta så hysteriskt som pappa. Men inte idag. Bara djup sömn och ett dovt snarkande.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Som sagt, jag tror att han då och då blev blyförgiftad – eller i varje fall kraftigt påverkad av blyröken från motorsågen. Det var ju inte bara motorsågen som var boven i dramat. På den tiden krävde det statliga skogsbolaget att huggarna skulle gräva sig ner till trädets grövsta del. Inga höga stubbar fick de lämna efter sig, då blev det böter. Nere i de där djupa snögroparna cirkulerade blyröken och försvann ner i skogshuggarnas lungor. En förgiftning som vintertid skedde dag efter dag.

20151001_163002
Mor Gunhild och pappa Nisse.

Symtomen på blyförgiftningen är bland annat trötthet, huvudvärk, magvärk, kramper. Alla dessa symtom kunde man klistra på pappa. Ibland hade han sådana magkramper att han kröp omkring på alla fyra och skrek. Huvudvärken och tröttheten hade han periodvis, oftast om vintern. För mycket bly i blodet kan på sikt leda till skador i njurarna och nervsystemet.

I 60-års åldern drabbades pappa av Parkinsons sjukdom. Denne starke, rökfrie godtemplare drabbades av en sjukdom då de nerver ska producera dopamin helt sonika död. Han fick problem med balansen, ena handen började skaka, till slut började han falla och blev ömsom stel, ömsom överrörlig. Till slut förvandlades han till en stenstod. Han blev fånge i sin egen kropp.

Det finns teorier som tyder på att denna kroniska hjärnsjukdom kan vara miljöbetingad. Förutom blyångor, så kan olika bekämpningsmedel var orsaken till sjukdomen. Pappa gick många somrar med ett besprutningsaggregat bakpå ryggen och ”dödade” lövsly – utan munskydd och handskar. Förutom att bly misstänks kunna utlösa Parkinson, så finns även kvicksilver med på den listan.

0 avverkning

”Har du sett på fan”, muttrade pappa där vi stod och tittade på hur maskinerna tuggade sig igenom det resliga skogsbeståndet nedanför berget. De osande maskinerna lämnade stora sår i marken och vidsträckta, fula kalhygge. Pappa sänkte blicken och sparkade i snön. Maskinen behövde inte kapa stammarna djupt nere i snön. Istället lämnade processorn halvmeterhöga stubbar efter sig. Detta var i början av 80-talet och sedan länge hade skogsarbetarna vunnit storstrejken och slapp nu sitt raka ackordsarbete. Istället blev de utbytta mot maskiner.

Tiden innan Parkinson tagit makten över hans kropp, höll han mestadels till vedhopen. Han ville lämna vedhögen och travarna i god ordning efter sig. Det var hans bokslut. Om vintern klöv han björk- och furuklabbarna, och lät dem torka till en bit in på våren, sedan travade han dem. Frugan skulle minsann inte behöva frysa de kommande tio åren. Ingen annan heller för den delen. Pappa hann inte få i ordning de sista travarna, inte heller slänga in klabbarna i vedboden. Då hade han och Parkinson fått lämna Bäckmyran för att avsluta sina dagar på ett serviceboende i Lycksele.

vedholen

Nu har även jag drabbats av Parkinsons sjukdom – utan att ha andats i mig av blyröken. Förutom miljöaspekterna som utlösande faktorer, så finns det förstås någon form av genetiskt arv. Man har bara inte funnit genen. I vissa familjer där sjukdomen är vanlig, har man hittat genetiska förändringar som en bakomliggande orsak. Så förmodligen beror Parkinson på en kombination av arv och miljö.

© Kent Lundholm