Kreativ sårbarhet

Som kreativ människa torde jag vara sårbar. Var gång jag skriver en litterär text som går i tryck och läses av anda är att vara sårbar. Själva ovissheten, den känslomässiga nakenheten är att utmana sin sårbarhet. I stort handlar det att ta reda på hur långt ens sårbarhet sträcker sig och acceptera den. Att visa vår sårbarhet är ju att avslöja såna brister, vilket gör oss ärligare och ökar förståelsen för andra sårbara människor.

Men så är ju också livet att förhålla oss till. Ett riktigt vågspel. Kärleken är oviss där vi blottar våra känslor och egentligen tar en oerhörd risk. Har inte alla nån gång upplevt den hudlöshet som uppstår när man finner sig övergiven, rent av bedragen. Efter en sån smäll backar vi några steg. Tanken: Det är mitt fel. Det som skedde beror på mig. Då är det skammen som börjat visa i ditt öra för att bryta ner din självkänsla.

Men i det stora hela vinner vi på att våga vara sårbara. Först då är vi så pass öppna att vi vågar dela känslor med en annan. I kärlek och vänskap krävs en ömsesidig sårbarhet för att vi ska våga ta fram hammare och såg och bygga upp ett bestående förtroende.

Nåväl, sen måste vi akta oss för det gränslösa. För den överdrivan öppenheten, som får folk i omgivningen att ta ett steg tillbaka. Sårbarhet måste vårdas och inte slösas bort. Något måste hålla oss samman, annars faller vi isär och blir likgiltiga. Om vi blir otydliga i konturerna finns risken att vi ramlar ner i gropen med bitterhet och rädsla. Till skillnad mot en som modigt vara sårbar, och som snubblar, ropar på hjälp, medan den likgiltige och bittre skapar en hemlighet och så en hemlighet till.

Det är en sådan tunn hinna mellan ens sårbarhet och likgiltigheten att vi ibland inte märker när vi byter sida. Medan sårbarhet föder sårbarhet och leder till mod som får oss att visa kärlek som vi sedan kan odla och kan få nåt vackert att växa.

Hur lätt är det inte att leka med ord och beskriva nåt som är rysligt abstrakt, när hela saken handlar att  våga känna sina känslor, lära känna deras sätt att uttrycka sig – då kan vi en dag våga säga: Men herregud, rädsla är ju bara en känsla.

Jag tror mig vara väl förtrogen med den tunna hinna som skiljer oss från lycka och kärlek och hur en stor rispa i hinnan (sårbarheten) snabbt kan förpassa en till själens illaluktande sumpmarker.

Livet i sig är ju som sagt ett vågspel och i dess verklighet kan år av sökande och självläkande övningar krossas av ett avgörande besked, av en kontrollerbar sjukdom som förkortar ens liv. Då tvingas man än mer att acceptera sina begränsningar. Okej, jag hör väl till den sort som är öppen med min sårbarhet  och berättar ofta om mina tillkortakommanden. Många berömmer mig mod (fastän jag är rädd), andra störs av min öppenhet och tycker att jag sluta skriva och ”skaffa mig ett liv” – svårt när det är dags å göra kväll’n och snart kryp ihop på köksgolvet och vila en stund.