Etikett: skam

Modet att vara sårbar

Av , , 3 kommentarer 5

Städade under gårdagen undan efter Ester. Jag har läst tusentals sidor under skrivandet.

Mängder med fakta.

Sovit uselt ett par nätter. Separationsångest, förmodar jag. Jag brukar reagera så när ett projekt är avslutat. Drömmer så intensivt, så verkligt. Ovan på detta – mina sjukdomar. Det är märkligt hur liten den lidande kroppen kan bli, medan känslan blir så ofantligt mycket större. Kroppen är i det stora hela, bara materia som pressats samma. Men bland alla dessa kolatomer finns ett öga, vidöppet mot döden. Livet blir otydligt – men jag hör ännu dess små steg.

Sjukdomen gör mig ofokuserad och sårbar. Jag talar om den Parkinson som bryter ner min kropp, om den stroke som stal min sömn, den diabetes som jobbar hårt för att trasa sönder blodkärlens väggar. Det låter knappast muntert. Rent av tröttsamt?

Det krävs ett visst mått av mod för att öppet våga visa sin sårbarhet. När vi väl gjort det, visat oss sårbara, så kan vi ju omöjligt styra för konsekvenserna. Det finns ju en uppenbar risk att vi misslyckas. Istället för en kram eller klapp på axeln, står man där med en kniv i ryggen.

Varför visa sin sårbarhet, när det kan leda till än mer smärta? Jo, för att behålla sitt Jag. För att komma ifrån skammen som viskar till Jaget att den sjuke och fattige har sig själv att skylla. Det är då man kan få för sig att fly, vilket leder till att man förlorar än fler  vänner.

Att visa sig sårbar är att visa vem man egentligen är. Det dock ingen tävling i lidande, som somliga tror. Däremot handlar det om att bejaka sitt Jag, att ta strid för den man är under skalet av sin lidande kropp. Det är så lätt att bli styrd åt sidan när man blir sjuk. Kanske för att man befinner i närheten av döden och det skrämmer omvärlden. Den sjuke påminner den ”friske” om den egna döden.

Som sjuk upptäcker man ganska snart vilka människor som är medkännande, som har förmågan att vara medlidande – och framförallt inte ändrar sitt beteende i förhållande till den sjuke. Helt enkelt de som bryr sig. Pandemi och sjukdom – och ovanpå det den påtvingade ensamheten kan få den starkaste att brytas ner till golvet. Men jag vet då åtminstone vem jag är.

 

Kreativ sårbarhet

Av , , Bli först att kommentera 5

Som kreativ människa torde jag vara sårbar. Var gång jag skriver en litterär text som går i tryck och läses av anda är att vara sårbar. Själva ovissheten, den känslomässiga nakenheten är att utmana sin sårbarhet. I stort handlar det att ta reda på hur långt ens sårbarhet sträcker sig och acceptera den. Att visa vår sårbarhet är ju att avslöja såna brister, vilket gör oss ärligare och ökar förståelsen för andra sårbara människor.

Men så är ju också livet att förhålla oss till. Ett riktigt vågspel. Kärleken är oviss där vi blottar våra känslor och egentligen tar en oerhörd risk. Har inte alla nån gång upplevt den hudlöshet som uppstår när man finner sig övergiven, rent av bedragen. Efter en sån smäll backar vi några steg. Tanken: Det är mitt fel. Det som skedde beror på mig. Då är det skammen som börjat visa i ditt öra för att bryta ner din självkänsla.

Men i det stora hela vinner vi på att våga vara sårbara. Först då är vi så pass öppna att vi vågar dela känslor med en annan. I kärlek och vänskap krävs en ömsesidig sårbarhet för att vi ska våga ta fram hammare och såg och bygga upp ett bestående förtroende.

Nåväl, sen måste vi akta oss för det gränslösa. För den överdrivan öppenheten, som får folk i omgivningen att ta ett steg tillbaka. Sårbarhet måste vårdas och inte slösas bort. Något måste hålla oss samman, annars faller vi isär och blir likgiltiga. Om vi blir otydliga i konturerna finns risken att vi ramlar ner i gropen med bitterhet och rädsla. Till skillnad mot en som modigt vara sårbar, och som snubblar, ropar på hjälp, medan den likgiltige och bittre skapar en hemlighet och så en hemlighet till.

Det är en sådan tunn hinna mellan ens sårbarhet och likgiltigheten att vi ibland inte märker när vi byter sida. Medan sårbarhet föder sårbarhet och leder till mod som får oss att visa kärlek som vi sedan kan odla och kan få nåt vackert att växa.

Hur lätt är det inte att leka med ord och beskriva nåt som är rysligt abstrakt, när hela saken handlar att  våga känna sina känslor, lära känna deras sätt att uttrycka sig – då kan vi en dag våga säga: Men herregud, rädsla är ju bara en känsla.

Jag tror mig vara väl förtrogen med den tunna hinna som skiljer oss från lycka och kärlek och hur en stor rispa i hinnan (sårbarheten) snabbt kan förpassa en till själens illaluktande sumpmarker.

Livet i sig är ju som sagt ett vågspel och i dess verklighet kan år av sökande och självläkande övningar krossas av ett avgörande besked, av en kontrollerbar sjukdom som förkortar ens liv. Då tvingas man än mer att acceptera sina begränsningar. Okej, jag hör väl till den sort som är öppen med min sårbarhet  och berättar ofta om mina tillkortakommanden. Många berömmer mig mod (fastän jag är rädd), andra störs av min öppenhet och tycker att jag sluta skriva och ”skaffa mig ett liv” – svårt när det är dags å göra kväll’n och snart kryp ihop på köksgolvet och vila en stund.

Döm och bli dömd

Av , , Bli först att kommentera 3

Vaknade med en förfärlig nack- och huvudvärk. Trodde ett tag att jag fått en ny stroke. Men efter att ha tagit ett par starka värktabletter, blodtrycksmedicinen och druckit en kopp kaffe så lättade smärtan. Hade nog legat och bitit ihop. Kanske drömt nåt förfärligt. Har ju en märklig förmåga att leva mig in i mina romankaraktärer och brukar få dras med deras smärtor och rädslor.

Ester, huvudpersonen i min kommande roman, talar ofta om sin ensamhet och rädslan över att bli kvarglömd ute i skogen och övergiven av sin flock. Jo, kanske var det så tankarna gick vid femsnåret. Kvarglömd … Missförstådd av omvärlden och i av de sina, de närmaste.

mask-1027228_960_720

Dessa dömande människor vill till råga på allt inte ens vill lyssna på en förklaring. När sånt drabbar mig, brukar jag bli tjurig som fan. Okej, vill de inte veta vad som hände, och varför det skedde, så gå gräv ner er! Kanske en lite fånig attityd, men ni kan läsa en tidigare blogg hur vi som växt upp med skammen brukar reagera när vi blir oskyldigt anklagade.

Värst är det när det handlar om människor som känner till denna sårbarhet, och som gång på gång utnyttjar detta genom att riva hål på den tunna hinnan. Då känns det rent av utstuderat. Nästa märklighet med sådana personer är att de känner sig kränkta, trots att de suttit på den dömande sidan. Var det så Ester Duva kände? Hon som ständigt dömdes för sitt yttre och som på grund av skammen inte orkade försvara sig. Skammen har en förmåga att anpassa sig efter ens belackares påstående. Får man höra tillräckligt många gånger att man är usel, så vaknar man om morgnarna och tror att man är en usling.

shame-927085_960_720

För övrigt så bör du undvika att döma andra. Annars kommer det sluta med att du en vacker dag gör det som du nu kritiserar. Då kommer det vara du som blir dömd. Det är ju allmänt känt att de som dömer mest, är de som har det lägsta självförtroendet och den uslaste självkänslan.

© Kent Lundholm 2019-12-05

Farliga bakåtpassningar

Av , , Bli först att kommentera 2

Packandet i flyttlådorna har gått i stå. Bara att frakta 400-500 böcker till soptippen eller Pingstkyrkans secondhandbutik, känns oöverstigligt. Själv orkar jag inte bära denna enorma mängd med tunga böcker nerför trapporna. Har blivit beroende av hjälp. Det är ingen rolig känsla. Dels handlar det om kontrollförlust, dels skammen över att ständigt be andra om hjälp. Särskilt när jag genom hela mitt liv varit en Bror Duktig, en som ”kan själv”.

alarm-clock-1193291_960_720

Jobbat med två kortare texter vid sidan av romanen av Ester. Nu är de klara och skickade till köparna. En text om poeten Helmer Grundström, en krönika om klimatkrisen till Lokaltidningen. Det tar tid att tvätta mina texter, att upptäcka alla småfel som smugit sig in på grund av min dyslexi. Min hjärna sätter dit ord som inte finns, som inte syns, tomrum i texten som måste lusläsas för att avslöja det skojeri som min hjärna håller på med. Likadant är det med dessa bloggtexter. Jag måste läsa dem minst fem-sex gånger för att orden ska finnas där på riktigt, ändå finns det säkert kvar ett och annat tomrum; där fattas som, och, att, och en del ändelser, eller så finns det omkastade bokstäver inne i orden. Skickligt dolda. En annan märklighet med dyslexin är att jag ständigt stavar vissa ord fel – och jag stavar dem fel på exakt samma sätt, gång på gång.

ensamman

Ibland tycks det vara så att jag finns genom mina minnen; att min livshistoria ständig skrivs om (ungefär som när jag rättar småfelen i mina texter). Mina minnen redigeras, filas till, allt medan tiden går. Livshistorien anpassas till den nuvarande livssituationen. Allt för att jag ska kunna dra nytta av det jag lärt mig under resans gång. En anpassning för att klara av framtiden. Faktiska minnen blandas med dagdrömmar, fantasier som omger mitt författande. Ibland blir det oreda i skallen. Särskilt då minnen blandas med skam. Vad har jag gjort och inte gjort. Jag rycker i mina minnen, men för var gång jag lyfter upp ett av dem så förändras de en aning. Drar jag för ofta i något av dem, kommer det att med tiden bli oigenkännligt.

För övrigt kan det bli riktigt rörigt om vi blandar in nostalgi i våra försök att minnas vad som hänt. Dessa bitterljuva känslor kan skymma sikten för vad vad som egentligen hände. Då kan tillbakablickarna bli skadliga. Ungefär som att slå en felaktig bakåtpassning i en VM-final i fotboll.

© Kent Lundholm

 

Skuld och skam

Av , , Bli först att kommentera 4

Jag är en rätt så talför person, i varje fall då jag får stå på en scen inför hundra personer och kåsera om inlandsmän och om schack som ett förbrödrande spel. Cirka 100 personer i Missionskyrkans lokaler i Lycksele hade kommit för att höra mig tala om psykisk ohälsa och efter kaffet om männen i min senaste roman. Det är rörande så många i Lycksele som vill höra mig tala och som dessutom läser mina böcker. För första gången under turnén sålde jag slut på de böcker jag hade med mig.

KentMick

Jag växer när jag står på en scen, blir modig och rolig, känner mig avslappnad. Kanske skulle jag bära med mig en mobil scen var än jag går.Gissar att många tror att jag är lika harmonisk hemma på min kammare. Nja. I det alldagliga (verkliga) livet är jag osäker, rädd, skygg och går sällan ut. Det är som om jag vore två olika personligheter. Ibland tror jag att den skam jag utvecklade som barn fortfarande lever kvar i mig. Skammen över att känna mig fel och konstig, att inte duga, rent  av vara en idiot. Minns ju tankarna som for runt i min skalle: ”Det är mitt eget fel!”

Skuld handlar om vad man gjort och skam om hur man är.

När jag har gjort något som är fel, så är det skuld jag känner. Skammen däremot är mer en upplevelse om hur jag är. Jag är fel. Till slut börjar man skämmas för skammen; man börjar omge sig med hemligheter, man försöker vara nån annan än den man är. Man flyr, men fastnar snabbt i skammens träskmarker.

portrait-743550_960_720

Om någon skulle komma fram och anklaga mig för att ha skjutit Palme, så skulle jag, lika fort som en gris blinkar, rodna, flacka med blicken och förmodligen börja darra. Jag skulle se skyldig ut. Trots att jag har vittnen på att jag befann mig Tärnaby när skotten föll, så skulle jag lik förbannat tänka: ”Kan jag ha tagit mig till Stockholm på nåt sätt … måste ha gjort det, annars skulle jag ju inte känna mig så skyldig”. Jag kan reagera på samma sätt när jag blir anklagad för skitsaker i vardagen. Jag förlorar orden och allt som hörs är en grottmans gutturala läten. När jag sedan hämtat mig och står kvar i ilskan, så kan jag bli rosenrasande och säger sånt som inte borde blivit sagt. På nåt sätt blockerar skammen den plats i hjärnan där förnuftet sitter.

Skammen får mig att tvivla på mitt eget värde. Jag duger inte. Som sagt; jag lärde mig att skämmas redan som barn. Jag var en vilsen ADHD-grabb som hade svårt att ta till mig nya kunskaper, vilket berodde på svårigheter att koncentrerar mig och att vara lätt att avleda. Kunde därför knappt läsa och skriva i årskurs sex. Mina snabbläsande klasskamrater var beviset på att jag var sämre än de. Jag var annorlunda, eljest – vilket i mina ögon var liktydigt med att jag var en sämre människa, en usel elev, rent av dum i skallen. Men rolig. Och hellre pajas än att bli kallad idiot, resonerade jag och lade beslag på Roliga timmen.

Skam är väldigt kraftfull och obehaglig känsla. Så när någon anklagar mig för mordet på Palme, så är första tanken: Jo, det var nog jag som sköt! Om jag upplever mig ha blivit oskyldigt anklagad för nåt, så kan jag gå i dagar, veckor, månader och älta det som hänt. Vi som kånkar runt på skam, är tydligen mer sårbara för psykiska åkommor. Inte heller minskar skammen av att man häller i sig för mycket alkohol, det leder bara till fler hemligheter och lögner, och i slutänden till en isolering – tillsammans med än mer skam. Det är nu som skammen blir giftig. Man börjar dricka för att bli av med skammen, men får än mer skam av drickandet.

kermit-1651325_960_720

Trots att det gått tio år sedan jag drack senast, så skäms jag fortfarande över tiden då jag drack. Istället för att känna glädje över att slippa dricka, så tänker jag: Det var mitt eget fel! Jag får skylla mig själv! Jag har säkert lagt ut 100 000 kronor på olika typer av terapier; jag har till och med försökt måla av skammen med fingerfärg. Jag är dödstrött på att sitta och älta mina misstag, analysera alla vägval jag tagit i livet (eller inte tagit). Jo, jag känner leda för de tankar som får mig att krympa än mer.

Jo, jag vet. Bitterhet ger mig rynkor. Det är meningslöst att ägna tankar och känslor åt sådant jag inte kan påverka. Sänk kraven, Lundholm. Ge mig själv beröm. Sluta älta mina misslyckanden. Plocka fram allt bra och gott jag gjort.

Äsch, nu går jag och kokar kaffe och är förbannad en stund.

För övrigt är förmågan att kunna känna tacksamhet nyckeln till lyckan. Tror jag …

© Kent Lundholm

Tärande ensamhet

Av , , Bli först att kommentera 4

Får frågan då och då: ”Kent, varför är du så öppen om dina tillkortakommanden? Är du inte rädd för att ditt öppenhjärtiga bloggande en dag kan vändas emot dig?” Jo, emellanåt är jag livrädd. Men ofta rycker jag bara på axlarna och svarar med ett svagt leende på mina bleka, torra läppar: ”Jag skriver för att jag kan!”

hands-2906458_960_720

Våga vara sårbar
Genom att visa mig sårbarhet kan jag bli den jag egentligen är. Dessutom krävs det mod att vara sårbar. Jo, det finns en risk att man misslyckas och att man då blir djupt sårad. Dessutom är jag en berättande människa, som dagligen försöker formulera min värld. Jag vill försöka förstå den och sedan visa den för andra och mig själv. Om den är beboelig. I detta evighetsarbete tvingas jag vara ärlig och sann – och dessutom, om jag har tur, hjälper jag kanske en medmänniska i nöd. Min historia kan däremot aldrig bli ett facit som andra kan skriva av. Vi är unika som själva måste finna svaren, för att våga be om hjälp när världen kantrar.

Många föreläsningar
På denna blogg har jag metodiskt skrivit om dessa ämnen och skaffat mig en rätt så stor läsarskara. Jag har även kuskat runt som föreläsare under åren 2016-17 och talat om psykisk ohälsa och missbruk, med min självbiografi ”Spring Kent, spring!” som underlag. Jag har även haft en del uppdrag av föreningen ”Hjärnkoll”. Föreningen består av föreläsare som alla har en personlig erfarenhet av psykisk ohälsa. Folk som vet vad de talar om.

flower-887443_960_720

Många fördomar
Tyvärr finns det mängder myter och fördomar kring så väl psykisk ohälsa som missbruk. En återkommande fördom är att vi med en diagnos, skulle gå omkring och vara galna precis hela tiden, dag som natt, vecka efter vecka intill livets slut. I själva verket är det så att de flesta psykiska åkommor kommer i skov. Man är sjuk i en period, sedan kan man vara besvärsfri i flera år. Fördomarna består av lika delar okunskap och rädsla. Nog tusan har dagens kriminalromaner och deckare bidragit till den statiska bilden av psykiskt sjuka mördare; en konstant, helggalen psykopat som på en kafferast hinner dräpa en hel by. Han är så galen att han inte ens märker när polisen genomborrar hans kropp med ett tiotal kulor.

sea-2915187_960_720

Den tärande ensamheten
Även om jag har ett stort behov att vara för mig själv, inte minst för mitt skrivande, så måste jag erkänna att det under de senaste åren börjat kännas allt mer ensamt. Om det beror på att jag numera har färre riktigt nära vänner, eller på mina kroppsliga åkommor, stroke och Parkinson som gjort mig bensvag och rädd, det kan jag inte svara på. Men i mina tysta rum tar ensamheten allt större plats. Den håller på att bli tärande. Detta är dubbelbottnat. För min självkänsla har ju samtidigt ökat med åren, med eller utan stöd från omgivningen – ensam eller inte. Jag har så saktat börjat tycka om den flintskallige tjockisen jag varje morgon möter spegeln inne på toa; den sjuklige mannen som lever sitt liv här på Pig Hill i Umeå. Och framför allt: Jag har blivit av med skammen. Man ska inte behöva skämmes för att man drabbats av en sjukdom.

hand-3978193_960_720

Tack till Er läsare
Vill passa på att tacka ER som troget läser min blogg. Har DU liknande problem så får ni gärna höra av dig, så kan jag kanske vara till nån hjälp. I varje fall som vägvisare. Kom ihåg: Första steget till ett tillfrisknande är att erkänna problemet, att kapitulera inför det faktum att du förlorat kontrollen över drogerna – och sedan be om hjälp.

För övrigt så kan man inte supa bort enbart EN av känslorna, typ rädslan. Hela känsloregistret sopas med bort och lämnar kvar ett svart hål inom en – och en egoist som kan byta bort sin morsa mot ett helrör brännvin.

© Kent Lundholm

Tips, hjälp? Skriv till mig: [email protected]

Beställ min nya roman: ”Män som spelar schack”

 

 

Den ordblinde pojken

Av , , Bli först att kommentera 1

Gjorde inte många knop under gårdagen. I dag ska jag åtminstone vara lite kulturell, då jag och Lena ska göra ett besök på Vårsalongen. In i duschen, på med finkläa, gubbkepsen på huvudet. Under gårdagen och en bit in på natten, skrev jag två krönikor till Lokaltidningen. Jag tvingar mig att skriva och läsa dagligen, inte minst för att träna på min litterära och andliga spänst. Men det finns en annan anledning till mitt flitiga, smått maniska, skrivande. Jag lider av dyslexi. Redan tidigt i livet kom jag på kant med bokstäverna eller siffrorna. De kom att bli mina stora fiender. Lägg då till de problem jag hade i grundskolan, med att inte kunna sitta still, knipa käft och problem med koncentrationen och och fokuseringen – funktionshindret som långt senare skulle få namnet ADHD.

Jag trodde länge att var en idiot. När jag kom hem från skolan var jag utmattad efter alla nederlag. Jag var eljest, annorlunda och det var mitt eget fel. Redan vid sju års ålder lärde jag mig att skämmas.

dyslexia-3014152_960_720

De sex första skolåren var ett helvete. Nederlag på nederlag. Självkänslan sjönk allt djupare ner i mitt mörker. Så var livet för ett ADHD-barn med skriv- och lässvårigheter under 60-talet. I stället för att sitta stilla, förvandlades jag till en orkan som saboterade lektionerna och mitt höga, smått hysteriska skratt, tolkades av studierektorn som sprunget ur ren elakhet. Hans teori var att jag inom några år skulle hamna på ungdomsvårdskola och därefter i fängelse. Men någon stödundervisning ville han inte ordna. Han menade att roten till mitt ohyfsade uppträdande, berodde på att jag fått en usel uppfostran. Det var mors och fars släpphänthet som var orsaken till mitt bus och spring, och min usla läsförmåga. Hur fel hade inte denne studierektor med sitt fula, svarta getskägg. Idag vet vi att Dyslexi och ADHD är funktionsnedsättningar vi tar med oss in i livet. Det har inget med usel uppfostran att göra. Dessutom förhåller det sig så, bäste studierektor, att vi som har dessa diagnoser är på intet sätt dumma i huvudet.

Dyslexi är en funktionsnedsättning i hjärnan som innebär att man har svårt med att läsa, stava och förstå en skriven text. De funktioner i hjärnan som styr språket har inte utvecklats normalt. En del har större problem med att skriva än att läsa medan vissa har svårt att skilja på ord och delar av ord när man hör dem. Andra har svårare att läsa än att höra information. Jag har alla varianterna (känns det som) – och som förmodligen försämrades av min ADHD.

woman-945427_960_720

Många med dyslexi hakar upp sig på orden, läser fel och utelämnar delar av eller hela ord. Man utelämnar ord eller sista delen av ordet vid läsning. När jag föreläser och ska högläsa ur mina romaner, så löser jag det med att lära mig dessa texter utantill. Än i dag måste jag slå upp vissa ord. Hjärnan vägrar ge mig några bilder av hur ordet ser ut och än mindre hur det låter och är uppbyggt. Genom hela livet har jag felstavat några återkommande ord och det värsta är att jag stavar dem fel på (rätt) samma sätt som jag gjorde i tonåren. Hjärnan tycks minnas ett felstavat ord, men inte ge ett tips om hur det ska stavas på rätt sätt.

Min räddning kom i årskurs sju, då jag hamnade i OBS-klass och fick träffa en specialpedagog; en äldre, mullig kvinna med glittrande, snälla ögon. Hon förstod direkt vad jag led av, även om åkommorna hade andra ord på den tiden: Damp och ordblind. Jag fick korta stunder röra mig fritt i rummet för att bli av med springet i benen, men när jag väl placerade arslet på stolen, lärde hon mig språkets byggstenar och berättade hur allt hängde ihop. Inte minst undervisade hon mig i konsten att läsa högt, men i lugn takt, och samtidigt ständigt ge akt på andningen. Jag hade en förmåga att läsa fort och fel – och utan att andas. Jag läste till dess jag var blå i ansiktet. ”Kent, var inte rädd för orden. En dag kommer du att bli sams med dem. De är dina vänner!” sa den kloka kvinnan med de vackra ögonen.

KentPsy

Dyslexin har följt mig genom livet – ändå har jag kunnat verka som journalist, kulturredaktör, informatör, landshövdingens pressekreterare och till detta kan jag lägga de fem romaner och en självbiografi som jag skrivit. Har jag då dyslexi på riktigt? Jag får frågan då och då. ”Du skriver ju så bra, inte kan väl du vara ordblind?” Jo, jag lovar. Är det någon diagnos jag verkligen har så är det dyslexi. Det märker jag i mitt dagliga skrivande. Jag kan aldrig skriva en enda version och sedan lämna ifrån mig den texten. Den texten är fullproppad med dyslexifel. (Den här bloggen har jag läst igenom drygt tio gånger.) Jag skriver alltid under stor vånda och under ytan med osäkerhet. Det tar säkert dubbelt så lång tid för mig att skriva en roman, jämfört med de författare som är befriade från dyslexi. Men jag ger mig aldrig. Lyckan är att få hålla i en ny, rättstavad roman. I augusti är det dags igen. Då publiceras min femte roman: ”Män som spelar schack”. 

Tio kloka råd till dig som har dyslexi:

  1. Skriv varje dag. Om jag under ett par dar struntar i mina skrivövningar/projekt, tar min dyslexi kommandot över tangentbordet och hjärnan. Är uppehållet en längre tid, så rasar jag än längre längre ner i felstavningsträsket.
  2. Läs mycket och varje dag. Emellanåt (när ingen hör) tränar jag på att läsa högt.
  3. Skriv för hand. Vi dyslektiker har för vana att skriva fult och snudd på oläsligt. Jag fyller mina dagböcker med handskrivna ord.
  4. Undvik att korrekturläsa texten på en datorskärm – skriv istället ut den på ett vitt papper. Inte bara att man slipper stressen från datorn, man ser dessutom lättare felen på ett pappersark. Detta beror på att upplösningen på papperet är mångdubbelt bättre än på en flimrande skärm.
  5. Korrekturläs många gånger. Skriv ut, läs på papper, rätta på datorn, printa ut, läs … Jo, ibland känns det som ett evighetsjobb. Men du känner glädje när du kan lämna ifrån dig en ”ren” text.
  6. Låt andra läsa din text (efter att du själv försökt finna alla fel). Jag lovar dig att om läsaren är driven så hittar han en hel drös med småfel. Men det är inget att skämmas över. Utan lektörerna på förlaget som läser mina texter, skulle det aldrig ha blivit några romaner.
  7. Dölj inte att du är dyslektiker. Det blir bara jobbigt- särskilt då dyslexin är svår att gömma undan.
  8. Kolla upp så att du inte har ADHD. Dyslexi och ADHD har en förmåga att gå armkrok. Jag har dem båda.
  9. 5-8 procent av befolkningen i den läskunniga delen av världen har läs- och skrivsvårigheter av dyslektisk art.
  10. Dyslexi är inte kopplat till lägre intelligens! Albert Einstein, John Lennon, Petter, Carl X Gustaf, Steven Spielberg  och Selma Lagerlöf är några kändisar som har/haft dyslexi.

© Kent Lundholm

 

Fördomar och skam

Av , , Bli först att kommentera 2

Tidig morgon på Pig Hill. Tyst i huset, inga billjud från Backenvägen. Legat i sängen och spelat schack, mahjong och tränat min allmänbildning i Quitzkampen. Har detta som ritual var morgon för att ”kicka igång” hjärnan och få många delar av hjärnan att samverka och vakna till liv. Jo, det funkar (ofta). Med en vaken hjärna är jag mogen att vid 05.30 skriva i min blogg och efter det några sidor i min kommande roman. Det brukar bli en fika mitt på hållet, tar mina mediciner, skriver en stund till. Vid tiotiden börjar det brusa och pipa i fettklumpen på 1,5 kilo, den som sitter ovanför axlarna. Så ser min kreativa tid ut. Några timmar i gryningen och under morgonen. Sedan har jag bränt min kreativitet. Men det må så vara, för det är i gryningen och under morgonen som jag får nåt gjort när det gäller mitt litterära skrivande. Det fanns en tid i livet då jag kunde skriva morgon som kväll och stundom även nattetid, men det aktar jag mig för nu mera. Vid ett flertal tillfällen under mitt liv, lyckades jag skriva mig in i en hypoman- rent av manisk fas vilket i slutänden blev en gröt av ord som jag fick skriva om vid ett senare skede, då jag blivit lite mer ”normal”.

woman-2696408_960_720

Man har i forskningen kunnat se att bipolära är mer kreativa än andra. Därför är det ingen överraskning att det är så många skådisar, forskare och författare som lider av bipolär sjukdom. Sjukdomen i sig gör att den del av den bipolära gruppen är mer drivna och målmedvetna. Bland författare är förekomsten av bipolär sjukdom dubbelt så stor som hos andra yrken.

Exempel på författare som haft bipolär sjukdom: 

  • Leo Tolstoj
  • Malcolm Lowry
  • Kenneth Graham
  • Graham Greene
  • Mary Shelley
  • Charles Dickens
  • Jean Stafford
  • Nikolai GoGL
  • Robert Louis Stevenson
  • Francis Parkman
  • Emile Zola
  • James Barrie
  • Maxim Gorkij
  • William Inge
  • Joseph Conrad
  • Eugene O’Neill

Kända skådespelare med bipolär sjukdom:

  • Ned Beatty
  • Drew Carey
  • Jim Carrey
  • Patty Duke
  • Carrie Fisher
  • Cary Grant
  • Linda Hamilton
  • Marilyn Monroe
  • Kevin McDonald
  • Kristy McNichol
  • Tracy Ullman
  • Connie Francis
  • Nicola Pagett
  • Jeremy Brett
  • Margot Kidder

Det finns en hel del fördomar om bipolär sjukdom och eftersom fördomar bygger på lika delar rädsla och okunskap, kan jag väl passa på slakta några av dessa fördomar. Inte minst så leder ökad kunskap hos vänner och familj till en bättre behandling  när sjukdomen bryter ut i ett skov. Det är ju så med BS att den kommer och går, att man vid rätt behandling kan ha mångåriga perioder utan eller med få symtom, då den bipoläre kan sköta sina studier eller jobba som vanligt. Man är med andra ord inte ”galen” hela tiden. Ändå uppger många arbetsgivare (17 %) att de inte skulle anställa en bipolär. Hela 36 % av den svenska befolkningen skulle inte låta en bipolär sitta barnvakt. Sådana fördomar stigmatiserar de sjuka. Vänder man på steken så låter 38 % av de bipolära bli att berätta om sin sjukdom för sina arbetskamrater och 11 % berättar inte om sin sjukdom för sin partner. Det senare beror förmodligen att 41 % av de ”normala” är tveksamma att ingå en relation med en bipolär.

key-96233_960_720

Många psykiskt sjuka blir tysta och hemlighåller sina tankar och känslor. Har man under en längre tid känt sig annorlunda, är det lätt att skammen tar över och riktar sig in mot Jaget så att man börjar skuldbelägga sig själv. ”Det är mitt fel att jag är bipolär! Det är jag som rår för att jag blivit sjuk! MITT FEL!” Skammen får oss att odla hemligheter, skammen får oss att göra oss själva illa. Instängd skam kan få oss att bli aggressiva, deprimerade, ge oss ätstörningar och sist men inte minst – vi börjar självmedicinera oss med piller och alkohol. Skammen är själens sumpmark och får oss att känna oss små och ofullkomliga. Vi duger inte. Vi är inte ens förtjänta av att få kärlek. Men ju mindre vi talar om skammen, desto mer skam känner vi – skammen äter upp oss inifrån. Men skammen förlorar sin makt när vi sätter ord på den. Det är väl nu som det kreativa kommer in i bilden, att det finns så många författare som är bipolära. Vi är en grupp bland bipolära som funnit en väg ut genom att skriva, att sätta ord på känslorna och på så sätt krossa skammen. Genom att släppa kreativiteten loss, kan man gå i närkamp med skammen och efter en lång strid åter känna sig betydelsefull och sann igen.

För övrigt så borde jag som överlevare lära mig att vara mer tacksam. I tacksamheten växer glädjen och andligheten. Får ta och öva på det.

 

Magrutor och skam

Av , , Bli först att kommentera 3

En fin, solig och någorlunda varm dag väntar därute. Det är på tiden. I juni ska man inte behöva toppluva och vinterjacka när man ska ta sina kvällspromenader. I går tillbringade jag och Lena ett par timmar nere på stan. Besök på apoteket, så klart, sen fick jag för mig att köpa ett par tunna sommarbyxor. Det var ett mindre helvete att finna rätt storlek, men till slut satt ett par brallor där de skulle, men de hasade hela tiden ner. Detta löstes genom att köpa ett par breda hängslen – som var dyrare är byxorna. Då tänkte jag: ”Jävlar jag har blivit en gubbe!”

archeology-1502268_960_720

”Fixa magrutorna på fyra veckor”, skriker en annonsrubrik mot mig i en av kvällstidningarna. Midjan ska snabbt bli synlig genom 15 minuters daglig träning, samtidigt som man ska äta och njuta. Sannerligen, vetenskapen om självbedrägeriet har gått framåt. Nån fler än jag som hakar på? En idiotsäker metod, jag lovar.

skammen

Det är viktigt att lära känna den skam vi bär på, eftersom den gnager på vår självkänsla och försöker bryta ner vårt egenvärde. Skammen säger: Det är ditt fel, därför är du en sämre människa. Låter vi den vara ifred så kan det till slut komma att handla om vår rätt att existera. Vi isolerar oss, vi blir rädda för kritik, vi bedövar oss. När jag skrev min självbiografi ”Spring Kent, spring!” bubblade all min skam upp till ytan och periodvis kunde jag inte skriva en enda rad. Men det var genom att prata om skammen, i mitt fall skriva om den, som den till slut lämnade mitt medvetande, mina minnen och min kropp. Det heter ju att vi ska ”bita huvudet av skammen” – och det stämmer. Skammen riktar sig mot vilka vi är och får oss att vara misslyckade, medan skulden riktar sig mot vad vi gör. ”Jag misslyckades!” Det är stor skillnad mot skammens elaka konstaterande: ”Jag är misslyckad!”

För övrigt är jag av den sorten som föredrar att själv skriva mitt manus. Varför ge bort den makten till någon annan?

Signera böcker på ICA

Av , , Bli först att kommentera 2

Så var det plötsligt lördag. Uppe i ottan och möttes av mörker. Tassade mellan rummen och tände mina blinkande tomtar och änglar, fick fart på minigranen som började glimma, tände kyrkan och ytterligare några småtomtar. Tomtarna har jag införskaffat på Clas Olssons – två blinkande tomtar eller änglar för 49 kronor. Som fått. Dagens mål blir att besöka julmarknaden på Gammlia.

Har skrivit 184 sidor i min kommande roman, som naturligtvis utspelar sig i Baklandet, denna gång kring temat kvarglömda män, de som blev kvar, de som blev över. Vad gäller min senaste bok ”Spring Kent, spring!” har jag ett arrangemang kvar för 2016, då jag den 14 december ska signera mina böcker på ICA Supermarket i Lycksele. Jag har faktiskt bara signerat böcker på detta viset EN gång tidigare och det var 2000 då jag satt i ett hörn i entrén på Coop i Vännäs. Då med min debutroman ”Svin föder svin”. Jag fick sälja EN bok till en äldre dam som tyckte synd om mig. Efter det svor jag att aldrig göra om misstaget – ändå har jag tackat ja till arrangemanget i Lycksele. Dels har jag mitt förlag bakom mig som fixar och donar med böcker och annonsering, dels finns det numera inget ställe att sälja mina böcker på i Lycksele. Inte sedan bokhandeln gick i konkurs för x antal år sedan. Tror att det finns ett behov för en och annan att (så här inför julen) köpa en signerad bok av mig. Vi får väl se. Hoppas på en bättre placering i butiken, än den i Vännäs där jag gömdes och glömdes i en mörk vrå.

underhållning

Försöker planera inför våren, då jag som alla andra måste dra in pengar till hyra och mat, men som kulturarbetare är det ta mej tusan inte lätt. Ersättningsnivåerna är inte särskilt höga, samtidigt som det tycks finnas en myt om att vi kulturarbetare enbart sysselsätter oss för att det är så jävla roligt. Jo, det är roligt, men vi vill ha en rimlig ersättning för vårt yrkeskunnande. Det är väl ingen som säger till en snickare att ”det här kan du väl göra gratis för att du haft så himla kul när du spikade ihop min veranda.” Då skulle nog vederbörande riskera att bli avsågad vid anklarna. Jag har nästan 40 års erfarenhet av mitt författarskap, dessutom drygt tio år som journalist och sju år som informatör (åtta som sjuksköterska), plus alla utbildningar jag gått vars kunskaper byggts in i mitt skrivande. Drygt åttio gånger har jag i egenskap av författare stått ensam på scenen runt om i länet och år 2012 slog jag publikrekordet i Lycksele stadsbibliotek – före Åke Lundgren och Torgny Lindgren. ”Nu sitter han där och förhäver sig”, tänker kanske många av er. ”Han tror att han är något”. Det är ett annat elände inom kultursfären, att man måste ha modet att visa sig sårbar på scenen för att ha en chans att nå fram till publiken, man måste vara ärlig, och man måste överlämna sig till media för att bli synliggjord och ”känd”, annars blir inga böcker sålda. Då blir man lätt ett offer för de som inte gillar människor som sticker ut för mycket, som säger obekväma saker som sätter fart på deras egna känslor, oro och rädsla. ”Spring Kent, spring!” är en sådan bok – som oroar och hjälper. Tro inte att du är någonting! Efter mina föreställningar har det kommit fram olyckliga människor som lider av psykisk ohälsa och tackat mig för att jag satt ord på deras skräck och ensamhet. Sådant växer jag av.

skammen

Skammen är verkligen själens surmyr. Står man där och skäms allt för länge, sjunker man ner i den bottenlösa dyn och försvinner. Under stora delar av mitt liv har jag stått på skammens surmyr med dy upp till midjan. Skuld är något som drabbar oss när vi gjort något fel, något som strider mot den moraliska kompassen, något man kan bekänna, be om förlåtelse för och ofta bli förlåten. Skulden berövar inte ditt människovärde. Skammen däremot gräver sig ner i jag-känslan och underminerar ens egenvärde så att man till slut förlorar sitt människovärde. Man har inte bara gjort fel, man ÄR fel. Man dräneras på kärlek eftersom man inte är värd att älskas. man försöker fly, man bedövar smärtan med alkohol och skäms ännu mer. Självkänslan blir än sämre, man börjar ljuga och omge sig med hemligheter. Sedan kommer ilskan när man tror att man blivit orättvist behandlad. Skammen får oss känna oss små, ofullkomliga och att vi aldrig duger. Enda sättet att bli av med skammen är att prata om den, sätta ord på känslorna och ju mer vi berättar desto mer ökar känslan av att vi faktiskt duger, att vi är värdefulla. Med andra ord: det är en kamp för att återigen bli sann, äkta och för att klara av det krävs en hel del mod.

För övrigt tillhör jag den fjärdedel av befolkning som är introvert, alltså innesluten, inåtriktad och stundom frånvarande. En svårighet som vi introverta brottas med och som vi sällan klarar av är att ”kallprata”, eftersom vi av någon anledning ”snålar med orden”.

JULKLAPPSTIPS! >>> Beställ

Eller kom förbi på Pig Hill och köp en signerad bok! (Lite billigare: 190 kr) Boka tid: 070-299 36 80

20160315_163208