Etikett: sårbarhet

Modet att vara sårbar

Av , , 3 kommentarer 5

Städade under gårdagen undan efter Ester. Jag har läst tusentals sidor under skrivandet.

Mängder med fakta.

Sovit uselt ett par nätter. Separationsångest, förmodar jag. Jag brukar reagera så när ett projekt är avslutat. Drömmer så intensivt, så verkligt. Ovan på detta – mina sjukdomar. Det är märkligt hur liten den lidande kroppen kan bli, medan känslan blir så ofantligt mycket större. Kroppen är i det stora hela, bara materia som pressats samma. Men bland alla dessa kolatomer finns ett öga, vidöppet mot döden. Livet blir otydligt – men jag hör ännu dess små steg.

Sjukdomen gör mig ofokuserad och sårbar. Jag talar om den Parkinson som bryter ner min kropp, om den stroke som stal min sömn, den diabetes som jobbar hårt för att trasa sönder blodkärlens väggar. Det låter knappast muntert. Rent av tröttsamt?

Det krävs ett visst mått av mod för att öppet våga visa sin sårbarhet. När vi väl gjort det, visat oss sårbara, så kan vi ju omöjligt styra för konsekvenserna. Det finns ju en uppenbar risk att vi misslyckas. Istället för en kram eller klapp på axeln, står man där med en kniv i ryggen.

Varför visa sin sårbarhet, när det kan leda till än mer smärta? Jo, för att behålla sitt Jag. För att komma ifrån skammen som viskar till Jaget att den sjuke och fattige har sig själv att skylla. Det är då man kan få för sig att fly, vilket leder till att man förlorar än fler  vänner.

Att visa sig sårbar är att visa vem man egentligen är. Det dock ingen tävling i lidande, som somliga tror. Däremot handlar det om att bejaka sitt Jag, att ta strid för den man är under skalet av sin lidande kropp. Det är så lätt att bli styrd åt sidan när man blir sjuk. Kanske för att man befinner i närheten av döden och det skrämmer omvärlden. Den sjuke påminner den ”friske” om den egna döden.

Som sjuk upptäcker man ganska snart vilka människor som är medkännande, som har förmågan att vara medlidande – och framförallt inte ändrar sitt beteende i förhållande till den sjuke. Helt enkelt de som bryr sig. Pandemi och sjukdom – och ovanpå det den påtvingade ensamheten kan få den starkaste att brytas ner till golvet. Men jag vet då åtminstone vem jag är.

 

Vad är mod?

Av , , Bli först att kommentera 9

Kan man träna upp sitt mod, ungefär som när man tränar upp en muskel? Vad nu mod egentligen är? Ja, det kan faktiskt vara lika modigt att göra upp med sina rädslor som att syssla med fallskärmshoppning. Ett hopp är över på ett par minuter, en kamp mot daglig panik kan ta flera år och kräver ett mycket stort mod. I varje fall anses det som modigt att klättra uppför en brant klippa, bestiga höga berg, hoppa fallskärm, syssla med backhoppning. I mångt och mycket om korta dopaminkickar – precis som när en alkis tar dagens första sup.

Logisk måste man då vara en fegis om man vägrar hoppa bungyjump från en hög bro med vassa klippor inunder? Är det verkligen alltid så att det förknippas med tuffhet och smula huvudlöshet lika med mod? Vad händer om jag lägger till orden förnuftig – omdömesgill, resonabel, klarsynt. Får vi då en annan syn på äventyrarna som kastar sig ut från ett flygplan och förlitar sig på att en tygbit ska veckla ut sig bakpå ryggen, innan man slår i backen blir till en blöt fläck – tjugo, trettio år före ens egentliga, statistiska död som en 82 årig feg gubbe på ett sjukhem.

Jag har jobbat många år inom åldringsvården och aldrig hört någon säga med bitter röst och tårfyllda ögon: ”Harreligen att jag inte försökte bestiga Mont Everest!” Ingen annan har rullat runt i sängen, skrikande av ånger: ”Att jag aldrig prova på att dyka från 50-metersklippan när jag var i Grekland 1949.”

Nä, vad som är mod och ren dumdristighet är emellanåt hårfint. Likaså kan det var vara knepigt att begripa sig på feghet/rädsla.

Modet är kanske något som finns mycket närmare oss än vi någonsin kan tro. Modet att våga visa oss sårbara och stå upp för oss själva, att inte låta andra trampa på en, göra narr av oss. Modet kan ju också vara att våga ingripa när någon medmänniska håller på att sparkas ihjäl av ett gäng ”mentala kalhyggen”. Eller är det bara dumdristigt eftersom att skinnskallarna förmodligen kommer att sparka ihjäl även dig.

Jag tror att vissa slags mod har att göra med grupptryck. Man klättrar trots en vansinnig skräck och en fara för livet för att få bli ”medlem” i just denna flock av bergsklättrande och fallskärmshoppande alfahannar. Utsätter vi oss för ett sådant mod, så har vi inte bara besegrat sina rädslor, utan även naggat våra inre övertygelser att inte riskera livet i onödan. Dessutom har jag inte tillfredsställt mitt egna, personliga mod och kanske besegrat en förlamande rädsla, utan jag har klättrat uppför klippan för att tillfredsställa andra människor.

Människan är ett flockdjur. Flocken är en social gemenskap som ger oss trygghet och gemenskap. Hamnar vi utanför flocken, vårt sociala sammanhang, är det lätt att modet sviker oss. Våra hjärnor kan bete sig underligt och larmar om faror som inte finns. Vi hamnar i en ständig jourverksamhet. Det handlar om djupt nedärvda egenskaper från tiden vi levde i grottor och ute på savannen. Utan flock kan en 500 meter lång promenad till matbutiken kantas av en rädsla (eller brist på mod) som påminner om att dyka med huvudet ner mot havsvågorna 150 meter längre ner. I ensamheten och brist på en flock kommer vi att bli rädda för att misslyckas och vi drabbas av skam och känner oss värdelösa. Vi blir rädda för att misslyckas. Den ångest som en gång var nödvändig för att vi skulle överleva på savannen, kan i våra dagar bli till ett sånt meningslöst, plågsamt lidande att man tar sitt liv.

Åter till frågan: Kan vi träna upp vårt mod? Jo, jag är övertygad om det. Men det kommer att krävas ett stort mod av den som ska börja träna på detta. Det handlar om att utmana de värsta av våra rädslor, och i nästa andetag inse att rädsla bara är en känsla. Själv har jag gått i KPT-terapi för att få bukt med en massa rädslor. Dock handlade det aldrig om att våga hoppa fallskärm eller klättra uppför höga klippor. Hjärnan är en kemisk fabrik och kan feltolka farorna. En urgammal nedärvd funktion som var nyttig när vi levde på savannen, kan i våra dagar ställa till med ett rent helvete. I djupet av hjärnans tinninglober finns små knölar som heter amygdala, vars uppgift är att dra igång larmet när något farligt hotar oss. Det är då som rädslan slår till: Du får svindel inne i hissen, tror att en trädgren är en orm, och om rädslan övergår i panik kan du förledas tro att ditt hjärta håller på att stanna. Kort man beskriva det som sker är att amygdala tar en genväg och struntar i förnuftet (som skulle ha gett oss rätt information). Istället startar amygdala hela det urgamla larmsystemet som får rädslan att sätta sig i kroppen beredskap genom att ge oss hjärtklappning och flytta om blodet i kroppen: ”Gör dig redo för att fly eller slåss mot den sabeltandade tigern!”

Jag tränade i ett drygt år i KPT innan mitt medvetande och förnuft besegrade amygdala. För att göra något sådant krävs att man vågar visa sin sårbarhet – och för att göra det krävs ett stort mod. Det krävs även mod för att provocera fram en panikattack (som kan kännas som att hoppa från ett plan utan fallskärm) och sedan vänta ut känslan genom att lära sig en särskild andningsteknik.

Läste en studie som visade att ”äventyrare” som hoppar och faller mot döden och kör för fort har mindre amygdla än normalt. Kanske borde ”äventyrarna” behöva träna på att ge tusan i att riskera sina liv genom att kasta sig utför en klippa eller från ett flygplan med ”några tygbitar” bakpå ryggen. Ja, rynka på näsan! Kalla mig fegis. Men jag tänker inte riskera livet för ett 30 sekunders kort dopaminrus som om det vill sig riktigt illa leder till värre och större utmaningar av livet. Äventyrskickar är som hälla i sig rejält med alkohol. Till slut vill man bara  ha mer och mer till dess ”känslan” ockuperat hjärnan och det limbiska systemet, så att man till slut bara kan njuta av alkoholen eller att falla från höga klippor.

Så att definiera vad mod egentligen är – är inte alltid så lätt.

 

 

Kreativ sårbarhet

Av , , Bli först att kommentera 5

Som kreativ människa torde jag vara sårbar. Var gång jag skriver en litterär text som går i tryck och läses av anda är att vara sårbar. Själva ovissheten, den känslomässiga nakenheten är att utmana sin sårbarhet. I stort handlar det att ta reda på hur långt ens sårbarhet sträcker sig och acceptera den. Att visa vår sårbarhet är ju att avslöja såna brister, vilket gör oss ärligare och ökar förståelsen för andra sårbara människor.

Men så är ju också livet att förhålla oss till. Ett riktigt vågspel. Kärleken är oviss där vi blottar våra känslor och egentligen tar en oerhörd risk. Har inte alla nån gång upplevt den hudlöshet som uppstår när man finner sig övergiven, rent av bedragen. Efter en sån smäll backar vi några steg. Tanken: Det är mitt fel. Det som skedde beror på mig. Då är det skammen som börjat visa i ditt öra för att bryta ner din självkänsla.

Men i det stora hela vinner vi på att våga vara sårbara. Först då är vi så pass öppna att vi vågar dela känslor med en annan. I kärlek och vänskap krävs en ömsesidig sårbarhet för att vi ska våga ta fram hammare och såg och bygga upp ett bestående förtroende.

Nåväl, sen måste vi akta oss för det gränslösa. För den överdrivan öppenheten, som får folk i omgivningen att ta ett steg tillbaka. Sårbarhet måste vårdas och inte slösas bort. Något måste hålla oss samman, annars faller vi isär och blir likgiltiga. Om vi blir otydliga i konturerna finns risken att vi ramlar ner i gropen med bitterhet och rädsla. Till skillnad mot en som modigt vara sårbar, och som snubblar, ropar på hjälp, medan den likgiltige och bittre skapar en hemlighet och så en hemlighet till.

Det är en sådan tunn hinna mellan ens sårbarhet och likgiltigheten att vi ibland inte märker när vi byter sida. Medan sårbarhet föder sårbarhet och leder till mod som får oss att visa kärlek som vi sedan kan odla och kan få nåt vackert att växa.

Hur lätt är det inte att leka med ord och beskriva nåt som är rysligt abstrakt, när hela saken handlar att  våga känna sina känslor, lära känna deras sätt att uttrycka sig – då kan vi en dag våga säga: Men herregud, rädsla är ju bara en känsla.

Jag tror mig vara väl förtrogen med den tunna hinna som skiljer oss från lycka och kärlek och hur en stor rispa i hinnan (sårbarheten) snabbt kan förpassa en till själens illaluktande sumpmarker.

Livet i sig är ju som sagt ett vågspel och i dess verklighet kan år av sökande och självläkande övningar krossas av ett avgörande besked, av en kontrollerbar sjukdom som förkortar ens liv. Då tvingas man än mer att acceptera sina begränsningar. Okej, jag hör väl till den sort som är öppen med min sårbarhet  och berättar ofta om mina tillkortakommanden. Många berömmer mig mod (fastän jag är rädd), andra störs av min öppenhet och tycker att jag sluta skriva och ”skaffa mig ett liv” – svårt när det är dags å göra kväll’n och snart kryp ihop på köksgolvet och vila en stund.

Sårbara människor

Av , , Bli först att kommentera 6

Det är ganska lätt att hålla sig för skratt vad gäller smittorisken av coronavirus och den infektionssjukdom som det orsakar: Covid-19. Eftersom immunsystemet inte tycks funka så leder smittan till en explosion av coronavirus i mun och svalg, och när sedan viruset tar sig ner i lungorna kan det leda till döden. Särskilt om man tillhör nån av de 8 riskgrupperna.

Undertecknad finns med på tre av grupperna: Hjärt- och kärlsjuka (har haft en stroke), övervikt (yes) och Parkinson (okej då). Sedan finns det en grupp som nämner folk med olika former av rörelsehinder, så om jag räknar in min smärtande höftartos har jag prickat in hälften av de åtta grupperna och torde kallas för högriskpatient. Kan med fog kalla mig för Övre Norrlands sjukaste författare. Jag måste isolera mig, att undvika att röra mig där det finns mycket folk, gå på fester, vara med när det är dags för gubbfikat om tisdagarna. Jag portar de allra flesta besökare redan i dörren, de som kommer förbi min stora kroppshydda skickas in på toa där de får tvätta händerna och gnugga in dem med sprit.

Gud så ofta, nu på sistone, som jag fått lust att skita i alla regler och rekommendationer och kasta mig ut i livet – istället för att sitta i en påtvingad ensamhet och försöka överleva. Det som hindrar mig är rädslan för att bli en av de Covid-19 patienterna som tvingas leva med hjälp av en respirator, kanske dåligt nersövd under 10-12 dygn, så att man ligger där i panik utan att kunna meddela sig. Påminner ju om medeltida tortyrmetoder – samtidigt som det kan hjälpa en åter till livet.

Ibland är det en nackdel att veta för mycket om olika faror i livet. Det kan begränsa en, eller rädda ens liv. Men som utbildad sjuksköterska vet jag en hel del om hur kroppen fungerar och vad som sker om Covid-19 slår sig på njurarna, vilka lungskador man kan drabbas av på grund av det höga trycket från respiratorn, om skadorna i halsen och på stämbanden – för att inte tala om det nervvrak som man kan bli efter att ha balanserat på slak lina över evigheten.

Är ju en sårbar människa som bara av isoleringen börjat må psykiskt dåligt och har känt hur ett nytt skov av min bipolära sjukdom knacka på dörren och hur gamla fobier återvänder efter att ha varit ”släckta” i tio års tid. Dör jag inte av ett fånigt virus, riskerar jag att bli galen eller att av inaktiviteten drabbas av en ny stroke. En kompis som är läkare tror att det senare, en ny blodpropp, är mångt större risk än att bita i gräset på grund av coronaviruset.

Kan jag välja? Vågar jag göra det? Tänk om min sista tid här på jorden slutar i ensamhet i en tvårummare på Ersboda … När jag istället borde tillbringa mer tid med min dotter (som redan levt många år med en frånvarande, sjuk far) och vara hos min älskade Lena, träffa polarna och snacka om de böcker vi läst, knata in på ett fik utan munskydd, vinylhandskar och med ett par tre småflaskor handsprit i ytterfickorna. Än hur jag gör så blir det ju fel och det som driver mig framåt är viljan att leva – och då måste jag först överleva.

Hoppas att mina vänner och käraste verkligen förstår mitt dilemma och att jag inte är pjoskig och inbillningssjuk i största allmänhet. Så snälla, klappa mig inte på huvudet och säg: ”Ryck upp dig för fan, Lundholm!” Generellt så är mänskligheten attackerad av ett virus som mekaniskt, känslolöst kan utplåna oss alla. Ja, om man drar frågan till sin spets. Redan före coronapandemin har vi kunnat se tendenser av kollektiv ångest vilket synts i F-kassans statistik där ”psykisk ohälsa” ligger i topp vad gäller sjukskrivningsorsak.

 

Hur tusan kommer det att se ut när dödshotet från Covid-19 klingar av och vi långtidsisolerade ska ut i samhället – men som har hunnit utveckla en social fobi/ångest som gjort oss livrädda för livet, för att kliva ut i verkligheten. Då har vi kanske skapat en psykisk pandemi?

Bloggade om detta ämne bl.a den 1 maj.

Bloggtext om psykisk pandemi

Isolerade med psykisk ohälsa

 

Isolerade med psykisk ohälsa

Av , , 1 kommentar 6

Social distans. Ett uttryck som länge kommer att förknippas med ett elakt, livsfarligt coronavirus. Att hålla oss undan är ett enkelt råd som räddar liv. Inte särskilt svårt att förstå eller att förhålla sig till. Vi tar livsviktigt ansvar; en solidarisk handling mot våra medmänniskor. I detta nu sitter flera miljarder människor isolerade och håller social distans. Det är ett sätt att överleva.

Jag ifrågasätter inte myndigheternas rekommendationer, utan litar fullt och fast på de som vet. Däremot skriver jag om en grupp som är särskilt sårbara, de som sällan höjer rösten, trots att de trängs mot väggen. En grupp som riskerar att hamna mellan stolarna. Jag talar om de som i någon form lider av psykisk ohälsa eller har en diagnostiserad psykisk sjukdom. Det handlar bland annat om människor som sedan tidigare har problem med olika former av isolering.

I deras sårbarhet finns ofta en dålig förmåga att hantera stress, att ha svårt för att bli instängd, för påtvingad ensamhet, känna sig bortglömd: känslor och tankar som sätter fart på stressen i kroppen, vilket sätter igång en rad kroppsliga processer som ökar oron och ångesten än mer, och som kanske leder till sömnproblem. En typ av symtom vi även ser vid utmattningssyndrom och ångestsyndrom. Alltså, detta är i korthet beskrivet de som sedan tidigare finns mitt i bland oss och under årens lopp haft besvär med nån form av psykisk ohälsa. Under den långvariga isoleringen kommer det att dyka nya människor, som under resans gång upptäckt en sårbarhet som leder till det jag beskrivit ovan. Redan före pandemin levde vi i ett samhälle som präglades av ensamhet, som nu blir tydligt då symtom och gamla beteende kan väckas till liv.

Svårare för somliga
Det kan med andra ord finnas grupper som har extra svårt att stå ut med isolering, ensamhet och med själva dödshotet som kommer från hemska Covid-19. Det är för somliga plågsamt jobbigt i nuläget, och det kommer att bli än tuffare dagen då myndigheterna blåser faran över och alla får återvända till samhället. Misstänker att många stannar kvar i den sociala isoleringen som vuxit fram under veckorna, månaderna som gått.

För er som inte eller aldrig lidit av någon psykisk åkomma, så verkar kanske detta som rent nonsens. Men jag lovar att detta inte är nåt påhitt.

Ohälsan är redan hög
Sådana här siffror fanns att ta del av långt före pandemins utbrott.

  • Socialstyrelsen har meddelat att mellan 20 – 40 procent av Sveriges befolkning lever med samlingsnamnet psykisk ohälsa. (Psykisk ohälsa är ett sammanfattande begrepp som inbegriper både mindre allvarliga psykiska problem såsom oro och nedstämdhet, och mer allvarliga symtom som uppfyller kriterierna för psykiatrisk diagnos.) (Socialstyrelsen)
  • Psykisk ohälsa, som samlingsbegrepp, är den vanligaste sjukskrivningsorsaken. (I denna grupp beräknas 10–15 procent behöva psykiatrisk behandling.) (F-kassan)
  • Psykiatriska diagnoser har de längst sjukskrivningsperioderna. (F-kassan)
  • FN:s Världshälsoorganisation WHO har tidigare varnat för att psykisk ohälsa kommer att bli den största och snabbast växande utmaningarna mot folkhälsan i världen.

 

Missbrukets baksida
Nu beskriver jag något mycket viktigt. Det handlar om den yttersta olyckan som kan vara resultatet av en lång tids oro och ångest. Samsjukligheten är vanliga vid en rad psykiska åkommor, som gör att behandlingstiden ökar än mer. Många psykiska sjukdomar och även tillfälliga ångest/paniktillstånd kan leda till någon form av självmedicinering: Alkohol och/eller droger. Har man en psykiatrisk diagnos ex. bipolär och är fast i ett missbruk (som är vanligt) så kallas det för en dubbeldiagnos och som är synnerligen svår att bota. Det är alltså troligt att många av de som tagit stryk p.g.a. sin sårbarhet, som vid utsläppandet släpar med sig ett par svårbotade diagnoser.

Resultat: Det kan i framtiden (när nu den inträffar) komma att bli ett enormt tryck mot psykiatrin, men även mot öppenvården. Förmodligen kommer det att bli mer jobb på vårdcentralerna och socialtjänsten. Det är många som sitter instängda i detta avlånga land, så kommer att behöva hjälp. Finns det nån sådan beredskap? Borde det inte finnas en sådan … Går det att rädda egendomar, företag, flygbolag måste det väl finnas hjälp till sårbara människor som fått betala ett högt pris p.g.a coronan? Som sagt: Generellt är det en tystlåten patientgrupp som inte gör mycket väsen av sig.

”FN:s Världshälsoorganisation WHO har tidigare varnat för att psykisk ohälsa kommer att bli den största och snabbast växande utmaningarna mot folkhälsan i världen.”

Vi är flockdjur som söker oss till andra ”djur” för att få finnas med i en gemenskap. Gamla system går igång vid olika slags hot. Ett sådant är att bli lämnad ensam, bli tvingad till isolering. Ulvarna kan ta dig! Stressystemet går igång vare sig vi vill eller inte. Isoleringen gör oss mer sårbara. Vi vet sedan tidigare, att ensamma människor löper en högre risk för drabbas av stroke, hjärtinfarkt, depressioner, och har lättare att ta till flaskan. Amerikanska studier visar att socialt isolerade och ensamma människor löper över 30 procents högre risk för stroke och 25 procents högre risk att drabbas av cancer.

Vad kan Du göra för en isolerad person som lider av psykisk ohälsa:

  • Ta kontakt (mobil, Skype, skriv ett brev, epost, SMS)
  • Våga störa.
  • Hjälp till med det praktiska (handla mat, godis, EJ alkohol.)
  • Om det är en förälder och du är ung, kom ihåg: Bär inte på nån skuld. Det är INTE ditt fel.
  • Om ett barn far illa, gör en orosanmälan till soc.

 

@ Kent Lundholm

Skriver ofta om psykisk ohälsa, förläser en hel del i ämnet. Har egen erfarenhet, både som vårdare och som den som blivit vårdad för bl.a min bipolära sjukdom.

Läs min självbiografi ”Spring Kent, spring!” (2016 Ord & visor förlag)

Beställ den för 113 kr! >>> Bokus beställning

Det goda samtalet

Av , , Bli först att kommentera 8

Det måste väl finnas ett land, ett liv som ligger mellan ordning och kaos. Där man befinner sig ungefär mitt på hållet, i nån slags vägkorsning, där man kan stå och vila upp sig. Dock med risk att bli överkörd av de som i en rasande fart kör mot det ordningsamma landet.

I tider av kaos, under hotet av ett dödligt virus som tvingar oss till isolering, så är de goda samtalen av vikt. Under den senaste månaden har de mest skett via mobilen, ett och annat via dörrspringan – och förstås de korthuggna meddelanden jag lämnar på Facebook som leder till ett och annat ”gilla”, tummen upp, rent av ett hjärta eller en leende gul gubbe.

Ibland är det inte så himla noga vad som sägs när man väl får tag i nån att prata med. Det är mer intressant vilka känslor och tankar som bubblar upp under samtalets gång. Varje dag talar jag med Lena, så har vi gjort i stort varenda dag i fyra års tid. Det brukar i snitt bli en halvtimme, ibland mer, då vi rapporterar om hur dagen varit. Det är trivsamma och ofta glädjande samtal, om vår längtan, vårt medlidande och en och annan politisk analys. Igår pratade jag en timme och tio minuter med Uffe i Stockholm. Vi ringer varandra nån gång i månaden, ibland med längre uppehåll. Därav de långrandiga samtalen. Det är en hel del skoj och flams när vi talas vid och det fyller sin roll. Det är det skrattande samtalet.

I det goda samtalet blir vi utforskande, upptäcktsresande samtidigt som vi själv vågar tala klarspråk. Ett sådant samtal får tid och rum att försvinna, där vi ger och tar och där båda månar om rättvis fördelning av ordet. Sånt som stärker gemenskapen och relationen. Det är då som vi kan spegla våra tankar och ord i någon som lyssnar. Någon som tar oss på allvar.

Det är nog ganska viktigt att man känner trygghet, att det finns så pass mycket harmoni att man vågar säga vad man egentligen tycker, utan att vara rädd för att den andres värld ska rasa sönder och samman. Samtidigt som man själv måste lära sig att stå pall för lite konstruktiv kritik. Det kan vara förödande om man under samtalet måste stå i ständig beredskap mot ironiska nålstick, passiv aggression – där det finns en svårtydd undertext. Vissa samtal är dömda att misslyckas. Sådan man har med någon som fått för sig att vara den viktigaste personen på jorden, den toppar ligan för personligt lidande och som visar noll intresse för omvärlden.

Men visst måste man tillåta att andra, periodvis, är mer sårbara, som mår så illa att de har svårt att lyssna på andra. Då handlar det om empati. Fast den kan ju ha sina gränser. Om denna sårbarhet pågår ständigt och jämt, utan synbart slut, så kan det bli tröttsamt. Personligen har jag alltid haft svårt att föra samtal i grupp, när det babblas till höger och vänster om mig. Bättre har det inte blivit med åren, särskilt inte då jag drabbades av Parkinson. I den sjukdomen kan tankeverksamheten gå långsammare. Hur jag än försöker hänga med och försöka få ordet, så är jag steget efter. Det är rent av pinsamt. Så jag blir ofta tyst.

Men goda samtal med en och en, öga mot öga eller via mobilen, är livsviktiga. Särskilt i tider av isolering och påtvingad ensamhet.

 

© Kent Lundholm 2020

Känslomässig nakenhet

Av , , Bli först att kommentera 2

Kristi himmelsfärds dag – dagen då Jesus lämnade jorden. Enligt den kristna läran är det i dag 40 dagar sedan han uppstod från döden. Så är det. Kanske den högtidsdag jag haft minst relation till, utan som mest varit en klämdag då man varit ledig från jobbet.

Blå himmel, solsken – men termometern visar blott tio grader.

brain

Sovit fem timmar, vilket är mycket i mina ögon. Sedan stroken 2015 sover jag i snitt 3-4 timmar, vilket åt fanders för lite. Hjärnan får aldrig vila och hinner inte ”nollställa” sig. Jag har aldrig varit någon sjusovare, kanske för att min ADHD störde sömnen redan från barndomen. Jag har alltid haft en ”motor” som brummat inne i skallen. Det sägs att vi ska sova en tredjedel av våra liv, men då ska vi sussa sött i snitt åtta timmar. Låter som om jag har en rejäl sömnskuld.

Sårbarheten lär vara alla känslors kärna. Men det krävs mod för att visa sig sårbar; något vi tvingas göra i kärleken, glädjen, kreativiteten. Att som författare visa sin text för världen är att visa sig sårbar. I sårbarheten bor ovissheten, risktagandet – en känslomässig nakenhet. Vi blottar oss och då kan vi bli sårade. Samtidigt är det viktigt att vi vågar dela med oss av våra känslor till de människor som betyder något. Fast vi kommer inte särskilt långt om inte motparten vågar visa sig sårbar. Det hela handlar om ett ömsesidigt vågspel.

morning-2243465_960_720

Vi odlar kärleken när vi låter någon se vårt mest sårbara jag. Först då växer tilliten och ömheten. Kanske även respekten för varandra. Tyvärr har vi dessa ulvar som inte gör annat än att sätta tänderna i de som vågar visa sig sårbara. Därför kan vi inte vara överdrivet, gränslöst öppna. Då riskerar vi att bli uppätna.

För övrigt lär vi tänka 65 000 tankar per dygn. Tankar påminner om motorvägar i hjärnan. Vid fortkörning kan hjärnan inte skilja på vad som är sanning och det som är rena rama fantasierna.

© Kent Lundholm

Modet att visa sin sårbarhet

Av , , Bli först att kommentera 3

Det krävs mod för att blotta sin sårbarhet. Tyckte att jag såg en hel del sårbarhet i gårdagens TV-program: ”Hallå! Magnus Uggla show.” Efter en och en halv timme blev Uggla begriplig och fick ett djup i sin karaktär. Strongt att visa upp baksidan av myntet.

Uggla2

Sårbarhet handlar inte om att vinna eller förlora; det är ingen tävling. Sårbarhet handlar mer om att våga visa vem man egentligen är; om att vara sig själv. Men det krävs som sagt mod att våga visa upp sina sårbara sidor. Ibland kan det leda till ett och annat knivhugg i ryggen. Jo, det finns en risk att man misslyckas i försöken att blotta bröstet. En av fördelarna med att visa sig sårbar är att man blir mer levande. Det är viktigt för självkänslan att vi tar kommandot över vår egen berättelse.

För övrigt är vi födda för att skapa.

Stå på en stol!

Av , , Bli först att kommentera 3

Uppe i ottan. Sovit oroligt. Kanske saknas det andlighet som kan ge mig både spänning och trygghet? Ingen annan än jag kan formulera mitt livs mening; vem annars skulle göra det? Det finns ett kodord: INNERLIGHET. Det innebär att ta livet och dig själv på yttersta allvar. Då kan vi inte gå omkring och bära på hemligheter, eftersom hemligheter med tiden tvingar dig att börja ljuga, om litet och stort, och innan du hinner blinka så lever du i en livslögn. Vi tvingas sluta oss, när vi i själva verket borde vara öppna, nyfikna och ärliga. Glädjande är att alla människor är andliga – men det är upp till var och en att hitta andligheten och träna upp dess egenskaper.

morning-2243465_960_720

Andlighet är inte att tro på en helig skrift. Andlighet är när vi människor söker svar i upplevelser i det som existerar; ett inre fönster som öppnas och ger oss ett nytt perspektiv. Jag hade en gång i livet en klurig terapeut  som tog till ett knep var gång hon ansåg att jag ”kört fast” i mitt sätt att tänka. En dag sa hon att jag skulle ställa mig på en stol. Detta för att få nya perspektiv. Ja, det låter kanske flummigt, men det funkade. Uppe på stolen såg jag ett helt annat rum och jag upptäckte saker som jag inte sett då suttit på stolen och grubblat. Det var en andlig känsla, en upptäckt av något nytt i den miljö, i det rummet. Jag kände mig som en upptäcktsresande – och det gav mig lugn och en känsla av att jag fått ett medlemskap i ett kringresande sällskap: ”Vi som ser världen stående på en stol”. Efter den terapin åkte jag hem och stod på olika stolar i min trerummare och insåg sanningen om världen kan vara svår att hantera. Särskilt om man tror att det enda sättet att vistas i ett rum är att sitta på en stol. Punkt slut. Någon har skrivit: ”Andlighet är tron på människans samhörighet och kärleken.” Alltså: Hitta din kärlek, dela med dig av den.

IMG_20160813_182318_resized

Att vara kreativ eller att träna upp densamma, gör oss medvetna om våra erfarenheter och skapar en lust att veta mer om sig själv och världen. Att skriva sin berättelse kan emellanåt göra väldigt ont och då får man stålsätta sig och plocka fram sitt mod. Har man chansen så ska man skriva sin berättelse, även om man får vara beredd att känslorna kommer i svaj, att tankarna skenar och hjärtat försöker banka sig ut ur bröstkorgen. Ungefär så kändes det för mig när bestämde mig att skriva min berättelse; min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Många gånger ville jag fly, men valde ofta nyfikenheten och modet. Fyra års arbete och ett flertal omskrivningar blev det innan förlaget tryckte den. Sedan har jag hållit ett tjugotal föreläsningar runt om i länet och stått inför publiken och blottat min sårbarhet – och enbart hört positiva reaktioner. Trots att jag under skrivandet och inför de första föreläsningarna, var övertygad om att vargarna skulle hugga tänderna i mig.

För övrigt finns det somliga som saknar förmågan se ett problem ur ett annat perspektiv än det egna. Orsaken bottnar ofta i en oförmåga att tänka självständigt. Då är steget inte långt till fanatismen. Väl där får de ett facit på hur livet, jorden och himlen är beskaffad och de som säger emot dem – är deras fiender och en samling oupplysta idioter.

Olika tolkningar

Av , , Bli först att kommentera 2

Himlen ovanför Pig Hill ser en aning orolig ut. Bland stackmolnen har några större moln tagit plats, ljusa på ovansidan men mörkgråa inunder. Kanske blir det regn här i Umeå, men enligt väderrapporterna ska solen lysa i AIK-land – och dit åker jag om ett par timmar. Blir kvar där till nästa tisdag. Ser fram emot det.

Hur upplever vi världen? Ja, genom våra sinnen som bearbetas av hjärnan, men det är inte på det viset att vi tar ”kamerabilder” med våra ögon. Om vi står framför en vacker målning så tenderar hjärnan att istället lägga till vad som ”borde” finnas i målningen. Figurer tolkas på ett ställe i hjärnan och färger på ett annat och i slutänden sätts dessa ihop. Ur detta skapas känslor – som sedan kan bromsas av ”förnuftet” i pannloberna.

vincent-van-gogh

Så om en människa ser en alldeles underbar målning, kan den som står bredvid känna obehag. Vi kan alltså uppfatta världen på helt olika sätt beroende av våra tidigare erfarenheter och hur våra hjärnor ”arbetar”. Jag som har ett defekt färgseende där rött och grönt tenderar att flyta ihop, har svårt att bli euforisk när höstträdens löv står i brand. ”Men se, hela berget är fullt med röda lingon”, som pappa brukade säga. Jag såg bara grönt. Inga röda lingon. Likadant är det med hallon, som jag kan se först när jag står inne i busken och böjer mig ner.

För övrigt torde det vara på det viset att de som känner förakt mot svaghet, i själva verket försöker fly från sin egen svaghet. I mina ögon är ödmjukhet ett tecken på styrka och mod. En ödmjuk människa vågar visa sin sårbarhet.