När poesi blir musik

KENTS LÄSTIPS

Bruno K. Öijer är en bohem, en undergrundpoet som med sin speciella röst trollbundit en stor skara av beundrare. Men han började med det tryckta ordet. Den första diktsamling ”Sång för anarkismen” trycktes 1973 upp på en stencilpress i 300 exemplar, sedan delade han ut hälften gratis till personalen på Stockholms lokaltrafik. Hela tiden har han sökt nya vägar att nå ut med sin poesi; nya sätt att framföra den på och det är ju som uppläsare som fått folk att ta till sig hans lyrik. Man hör hans röst när man läser dikterna och sitter till slut och mimar för att fånga diktens innebörd. Efter att han blivit publicerad ”på riktigt” stod nu de stora förlagen på kö för att få trycka hans nästa diktsamling.

1976 blev han ”massmedial” då han delade ut ett kulturstipendium på 6000 kronor till folk i T-centralen. Han växlade in 4000 enkronor och kastade ut dem på golvet mitt under rusningstid. ”Bonniers har stulit pengar från folket – därför ska folket ha tillbaka sina pengar”, var hans motivering. Numera är Öijer är en av få poeter som drar fulla hus var än han dyker upp. Han har lyckats med att lyfta sina dikter från vita pappersark och låtit dem bli till muntligt berättande, sång, musik. Han har själv hävdat att han befriat den svenska poesin från boksidan.

Från plattan ”Skugga kommer”

Det var i slutet av 1980-talet som jag för första gången kom i kontakt med Bruno K. Öijer. Polaren Lasse hade köpt en LP med en märklig poet som läste upp sina dikter till musik. Plattan hette ”Skugga kommer” (1986) Öijer hade gjort i ett samarbete med pinasiten Brynn Settels från Dag Vag. (Se länk ovanför). Det var mer dag än natt när vi efter en vild fest halvlåg i soffan och lyssnade på Brunos släpiga, långsamma röst som plötsligt kunde brista ut i raseri. Terror/du sätter min hud på kylning … Jag var såld och gjorde honom till min huspoet som jag ofta läste och lyssnade på. Terror/du är staden/som tar mina vänner till slakt … Hans mycket personliga, unika sceniska uttryck är minst sagt suggestivt och ligger nära rockmusiken.

Bruno K. Öijer och Fläskkvaretten

Så kan det gå – från stencileringsapparat, till en av landets mest firade poeter. En poet som ständigt söker nya sätt att ”levandegöra” sin poesi. En undergroundpoeten som blev en rockstjärna. Naturligtvis kan man läsa hans dikter, tyst för sig själv. Själv blir jag ofta drabbad av Bruno K. Öijers, som denna strof här ur ”Giljotin” från 1981 ((W & W):

”dom tog en man

dom högg av båda hans ben

innan dom tröttnade

och bestämde sej

för att låta honom löpa”

 Bruno K. Öijers genombrott på bred front hos kritiker och läsare kom 1990 med ”Medan Giftet verkar.”, diktsamlingen som inledde den numera klassiska trilogin, där även ”Det Förlorade Ordet” (1995) och ”Dimman av allt” (2001) ingår. 2014 släpptes hans senaste diktsamling: ”Och natten viskade Annabel Lee.”

Bruno K. Öijer Intervju i Kulturnyheterna 2014

”Så länge dom har fel bild av dej

har dom spelat bort

varje möjlighet att skada ditt liv”