Etikett: Poesi

Spåren försvinner

Av , , 2 kommentarer 5

Promenad i torsdags. Igår var benen tunga som bly. Cement i skorna och en djävulsk värk. Parkinson visar upp sitt fula tryne. Separationsångest? Brist på kreativitet? Jag vet inte … Sovit dåligt efter ett tungt samtal med en god vän, som hamnat i knipa. Kan bara hjälpa med mina ord, genom att lyssna, resten av striden får den drabbade klara av på egen hand. Jag kan visa mitt medlidande, om nu det är en tröst.

Klart är – det händer ständigt något nytt i en människas liv. När man just fått ordning på ett problem, så dyker nästa upp. Det talas så fint om att man ska välja sina strider, men jag befinner mig ju i ett ständigt krigstillstånd. Välja sina strider… Det handlar mer om att slåss för sitt liv eller fly, men fienden väntar listigt på flankerna och tar en lätt under flykten. Rädslan tar över, styr en, blir verklig – trots att rädsla bara en känsla, ingen verklig varelse.

Försöker, så långt jag orkar sträcka mig ut ur min smärta, att vara en medkännande människa – men det är ju så lätt att bli självupptagen och bitter. När det gäller de sjukdomar som drabbar oss, kan det ju verka fåfängt att ta plocka fram svärdet och ta till strid. Jag gör så gott jag kan, mer går inte begära av den sjuke. Slåss mot uppgivenheten, mot maktlösheten. Dagen jag förlorar hoppet så har jag kapitulerat. Fast jag blev häromdagen uppiggad och glad, när en av polarna skrev att jag var urstark. Det är bra att få höra sånt, även om det är osant, för att orka kämpa och inte förlora hoppet.

Idag ska jag åter ut vandra, stödd av mina stavar. Vi ska gå en sväng längs strandpromenaden. Guran blir med. Mannen  som måste röka ett tiotal cigaretter och dricka två liter starkt kaffe för att överhuvudtaget orka hålla uppe ögonlocken uppe och så sakta vakna till liv. Han är en gammal vän som jag återfått. En bonuspolare. Tiden är ingenting. Nyss sparkade vi boll, nyss busade vi och drack mellanöl – sen ett tomrum, skilda vägar, för att stöta ihop igen, som sjukliga, gamla gubbar. Fast i sinnet spelar vi fortfarande boll (Nja inte Guran. Han svävar fram med två centimeter luft under skorna.)

En dikt? Inget tvång.

Osynliga fotspår

Den blöta myren,
gurglar hotfullt
för varje steg jag tar.

Skogsbrynets lövsly
piskar mitt ansikte.
Spikraka tallar pekar finger
mot himlen.
Äntligen fast mark under fötterna.

Efter att ha vandrat
i denna skog
i ett sextiotal år,
stannar jag mitt i steget,
och vänder mig om.

Mina spår är borta,
osynliggjorda
av markens andetag.

Tror mig veta var jag är.
Skogen och myrarna
ligger på mina domäner.

Sätter upp ett hundratal skyltar
och skriver
med mitt röda blod
ett budskap till eftervärlden: 

En gång,
i tid och otid,
vandrade här en man
som ständigt var
blöt om fötterna.

Sanningen är smärtsam.

En ensam människa
kan omöjligt göra en stig.

(Juli-feb 2020–21)

© Kent Lundholm

 

 

 

2 kommentarer
Etiketter: , , , , ,

När poesi blir musik

Av , , Bli först att kommentera 1

KENTS LÄSTIPS

Bruno K. Öijer är en bohem, en undergrundpoet som med sin speciella röst trollbundit en stor skara av beundrare. Men han började med det tryckta ordet. Den första diktsamling ”Sång för anarkismen” trycktes 1973 upp på en stencilpress i 300 exemplar, sedan delade han ut hälften gratis till personalen på Stockholms lokaltrafik. Hela tiden har han sökt nya vägar att nå ut med sin poesi; nya sätt att framföra den på och det är ju som uppläsare som fått folk att ta till sig hans lyrik. Man hör hans röst när man läser dikterna och sitter till slut och mimar för att fånga diktens innebörd. Efter att han blivit publicerad ”på riktigt” stod nu de stora förlagen på kö för att få trycka hans nästa diktsamling.

1976 blev han ”massmedial” då han delade ut ett kulturstipendium på 6000 kronor till folk i T-centralen. Han växlade in 4000 enkronor och kastade ut dem på golvet mitt under rusningstid. ”Bonniers har stulit pengar från folket – därför ska folket ha tillbaka sina pengar”, var hans motivering. Numera är Öijer är en av få poeter som drar fulla hus var än han dyker upp. Han har lyckats med att lyfta sina dikter från vita pappersark och låtit dem bli till muntligt berättande, sång, musik. Han har själv hävdat att han befriat den svenska poesin från boksidan.

Från plattan ”Skugga kommer”

Det var i slutet av 1980-talet som jag för första gången kom i kontakt med Bruno K. Öijer. Polaren Lasse hade köpt en LP med en märklig poet som läste upp sina dikter till musik. Plattan hette ”Skugga kommer” (1986) Öijer hade gjort i ett samarbete med pinasiten Brynn Settels från Dag Vag. (Se länk ovanför). Det var mer dag än natt när vi efter en vild fest halvlåg i soffan och lyssnade på Brunos släpiga, långsamma röst som plötsligt kunde brista ut i raseri. Terror/du sätter min hud på kylning … Jag var såld och gjorde honom till min huspoet som jag ofta läste och lyssnade på. Terror/du är staden/som tar mina vänner till slakt … Hans mycket personliga, unika sceniska uttryck är minst sagt suggestivt och ligger nära rockmusiken.

Bruno K. Öijer och Fläskkvaretten


Så kan det gå – från stencileringsapparat, till en av landets mest firade poeter. En poet som ständigt söker nya sätt att ”levandegöra” sin poesi. En undergroundpoeten som blev en rockstjärna. Naturligtvis kan man läsa hans dikter, tyst för sig själv. Själv blir jag ofta drabbad av Bruno K. Öijers, som denna strof här ur ”Giljotin” från 1981 ((W & W):

”dom tog en man

dom högg av båda hans ben

innan dom tröttnade

och bestämde sej

för att låta honom löpa”

 Bruno K. Öijers genombrott på bred front hos kritiker och läsare kom 1990 med ”Medan Giftet verkar.”, diktsamlingen som inledde den numera klassiska trilogin, där även ”Det Förlorade Ordet” (1995) och ”Dimman av allt” (2001) ingår. 2014 släpptes hans senaste diktsamling: ”Och natten viskade Annabel Lee.”

Bruno K. Öijer Intervju i Kulturnyheterna 2014

”Så länge dom har fel bild av dej

har dom spelat bort

varje möjlighet att skada ditt liv”

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,