Etikett: Poesi

Lider av tidsanemi

Av , , Bli först att kommentera 6

Fem dagars ledighet. Sedan bär det av mot Lycksele för att berätta om Ester, fjärde framträdandet i Lycksele, om jag räknar med Esterdagen i juni. Kan bli en femte, om bokningen i Knaftens bygdegård blir av. Ständigt detta framåtblickande. Blicken fastspikad vid horisonten. Tidsanemi. Kompis med harmen.

Spring Kent, spring! Signera all världens böcker.

Tiden – ett hot och en möjlighet. Jag har tidigare skrivit och sagt att jag inte hinner skriva någon fler roman. Hinner inte, orkar inte. Tre års skrivande är orealistiskt med Herr Parkinson hängande över mig.

”Tiden efter Ester” är en titel som tilltalar mig: en slags självbiografi som beskriver allt som skedde i samband med boksläppet. Om det inte blir genomförbart, skulle jag kunna skriva om skrivandet, en slags handbok om skrivandet i stort och smått; en bok som vänder sig till de som ville bli författare.

Om jag, med alla hinder, klarat av att skriva sju romaner och en självbiografi, så borde det finnas fler som fixar det. Däremot kan jag inte hjälpa och tipsa de som saknar vilja och uthållighet. Saknar man dessa egenskaper kan jag endast rekommendera ett inköp av ”Stora trolleriboken för hemmabruk”. Det finns helt klart något som kan benämnas för skrivandets smärta. Naturligtvis finns det även ett skrivandets glädje. Ni som klarar av att dagligen sitta på ändan och skriva, år efter år, kan redan nu börja att samla på detaljer, läsa in sig på de ämnesområden som hakar tag i en kommande roman – kunskaper som författaren kan ha nytta av när det i framtiden blir tal att ”skriva mellan raderna”. Det är i radernas och ordens mellanrum som livets väsen finns. Ett sådant manus har jag liggande, i stort sett klart.

Vintern 2020 var rullatorn min vän. 

I det dunkla, i dimman, kan vi göra orden klara, tydliga. Genom lära sig att använda språkets alla möjligheter, kan vi göra oss förstådda. Många författare trasslar till sitt språk i en önskan att visa hur ”mycket man som författare kan”, vilket ovillkorligen leder till att man strävar bort från sitt språk. Glöm inte bort att använda dig av det du upplevt, berättelserna som finns kvar i dina sinnen och minnen. Kring det kan man sedan bygga på med det fiktiva.

Men för att detta ska bli verklighet måste man ha ett språk.

I allt vi ämnar skriva måste vi finna drivkraften, i Älskade Ester, var drivkraften att ge henne upprättelse. I viss mån att betala av en skuld. Det som är bland det svåraste i skrivandet är att finna den rätta berättarrösten och dess tonläge. Jag trasslade till det rejält när jag i de första versionerna av Älskade Ester, lät en diakonissa vara berättare. Men Ester och diakonissan kom inte överens.

Ska jag bli poet?
Jag har en stor mängd poesi som blivit liggande och som jag emellanåt filar på. Ibland bråkar jag med EN dikt i Månader. Somliga dikter är riktigt bra, men om det räcker till en diktsamling vete tusan. Jag är ju inte någon poet i grunden. En bra dikt har en inbyggd harmoni i orden – det svåra är att skriva vackert om något som har en djupare mening. Resultatet blir ofta en massa ytliga ord som inte betyder något annat – förutom att vara vackra.

Skriva noveller
Jag har börjat peta i gamla och nya noveller, men har ju så rysligt svårt att skriva kort. Minns tiden som journalist och de arbetspass då jag skulle skriva notiser. Det är svårt att skriva kort och begripligt. Att sno ihop ett mittuppslag är enklare, än att i korthet beskriva en trafikolycka eller kommunstyrelsens ja/nej till ett ärende. Vad gäller novellerna, så har jag prövat en teknik där jag lägger anslaget så nära slutet som är möjligt. I några noveller finns mycket riktigt anslaget i de två, tre sista rader.

Tiden – ett hot!

Filmmanus?
Jo, tankarna går ofta till de filmmanus som jag skrev mellan år 1998 och 2005 och nu har frågan kommit från en producent, att jag borde ta mig an ett av de längre filmmanus jag skrev: ”All världens lycka” (3 x 60 minuter), som var tänkt att bli en TV-serie, regisserad av Kjell-Åke Andersson, med Daniel Alfredssons (Chef på SVT Drama) som delfinansiär. Allt var klart för filmstart 2004 – då SVT Drama ”rasar sönder och samman” av nåt internt bråk där TV-sporten fick ökade anslag, som togs från Drama. Plötsligt var där nytt folk. Ingen av dem kände till någon TV-serie vid namn All världens lycka. De tiotal personer som stöttat mig med kontakter, manusbearbetning, lön, försvann och upplöstes, och jag där stod jag med en bunt med filmmanus. Dessutom var där ett flertal producenter/regissörer som ryckte i mina novellfilmsmanus: Vedtjuven och ett tiotal till. Även de projekten gick i stöpet.

Ni förstår min tvekan att använda den tid jag har kvar, till att riskera ett hårt arbete med manus som bara blir liggande. Samtidigt finns där en kittlande nyfikenhet. Faktum var ju att det en gång fanns en hel hop med kunnigt filmfolk som höjde mina filmmanus till skyarna. faktum är att orsaken till att det inte blev några filmer, berodde på bristande ekonomi – inte på grund av mina manus.

En kort, kort roman?
Romanen om farmors mor Maria ropar på min uppmärksamhet. Kommer trots allt inte förbi berättelsen om min farmors mor Maria och hennes märkliga resa i geografin och den skam hon var tvungen att bära resten av livet. Men hinner jag skriva denna roman?

Ett litet barn söker sig till föräldrarnas trygghet. En författare skriver för att bli hörd och sedd genom sina ord. Paniken rör sig i mitt bröst. Den gör det var gång jag påminns om mitt öde, om att jag kommer att förlora mitt språk. Hur trögheten i mina tankar kommer bli än värre. Vem, vad blir jag utan språk? Jag är ju författaren som med MITT språk berättar för andra hur världen gestaltar sig, hur den kan förändras, bli tydligare genom den fantasi som jag levt i sedan barndomen.

Bäckmyran. Torpet, det rödmålade. Mitt hem.

För närvarande känner jag mig inte hemma någonstans. Jag har blivit en uteliggare bland minnen, liggande på en bädd av harm. Jag förflyttar mig mellan de rum där bokstäver, ord och meningar är inristade i väggar och tak. Men rummen kan inte sammantaget bli ett hem. Jag hade ett hem i det rödmålade torp som nu bebos av andra människor. I tonåren längtade jag mig bort från torpet i Bäckmyran, glömde platsen, till dess jag började skriva och snart börja inse att allt jag skriver om utspelar sig i och utanför torpet.

Ilskan bottnar ofta i oro och rädsla. Det gör mig till en stridbar figur. Har kommit på kant med ”hela världen”. Slåss för att få svängrum, för att hitta hem och att under tiden hitta rätt nivå för att beskriva de minnen jag har kvar – med ett språk som förtvinar, för att sedan försvinna.

Kanske bottnar allt i min oförmåga att uppskatta och njuta av det jag har; det jag faktiskt har åstadkommit – efter att ha levt ett liv i 200 km/h. Vad ska det bli av den där pojken iklädd en kropp som tillhör en gammgubbe; en man som inte kan lära sig att leva i Nuet – som går armkrok med sin harm.

 

Biblioterapi botar sorg

Av , , 1 kommentar 6

Undvik olyckskorpar

Det finns människor som släcker varenda lampa, suger åt sig allt ljus, när de kliver in i ett rum. Andra tänder ljusen. De som slukar energi, ska vi akta oss för. Deras enda uppgift på jorden är att få andra att må minst lika dåligt som dem själva. Helst ännu sämre. Deras blickar döljs av svarta moln. Jag kom att minnas några av dessa Mörkermänniskor, när jag satte mig vid datorn vid femsnåret och började bearbeta en av mina noveller. Nu har jag med ålderns rätt blivit en aning visare och vänder dessa energitjuvar ryggen. Jag har inga behov av att bli vän, polare med resten av världen, allra minst de som vill få mig att må sämre.

Poeten Tomas Tranströmer avled 2015.

Några få ord
Kryper allt oftare in poesins koncentrerade språk, där en mening, en vacker metafor eller träffsäker liknelse, kan sammanfatta livets mening. Bra poesi kan hjälpa oss att kliva ut ur våra kroppar, och se världen med helt andra, nya perspektiv. Några få rader kan gestalta en känsla, en människa. Livet i koncentrerad form.

Utdrag ur två av Tomas Tranströmers dikter. Några få rader och han har han fångat livets mening. Det som tar en författare 600 sidor att försöka sammanfatta. Läs dem ett par gånger så förstår ni vad jag menar.

Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

*

Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Under pandemin, under uppehållen i romanskrivandet, gav jag mig hän med att bearbeta ett hundratal dikter jag skrev från 1980-1990 talen. Till slut lät jag dem vila (i all evighet) och påbörjade en ny diktsamling. Poesi är inget man leker med, ord som man rabblar fram och sedan försöker sätta samman till en helhet. Då håller du på med ”plocke pinn.” Några dikter, ett tiotal blev ganska bra som jag under ett års tid försökt bringa reda i.

Jag måste erkänna att jag underskattat poesin och trott att de blivit skrivna i flykten – när det i själva fallet ligger ett enormt arbete bakom att skriva bra poesi. Lite högfärdigt och styvnackat har jag ansett att den litterära prosan är den högsta  konstformen. Jag har haft fel. Prosan kräver tålamod, både hos författaren och läsaren, medan poesin träffar en mer direkt då tre fyra rader ur en dikt kan kliva direkt in de stora känslorna.

En dikt kan påverka våra kroppar, öka pulsens och hjärnans hastighet. Dessutom påverkas våra känslor. Särskilt vid sorg. De sörjande, som i vanliga fall aldrig läser poesi, sitter i väntrummet hos Fonus och bläddrar i pärmar med dikter som ska passa i mors eller fars nekrolog. Bland populäraste begravningsdikterna är:

Det är något bortom bergen – Dan Andersson
Det är vackrast när det skymmer – Pär Lagerkvist
Det gick en gammal odalman – Bo Setterlind

Eftersom vi i sorg reagerar så starkt på poesi, har det dykt upp terapier som ska läka såren.

Biblioterapi är en sådan terapeutisk behandlingsform. Genom att läsa och skriva, ofta i grupp, så utforskar man de upplevelser, känslor som uppstår av litteratur, skrivande, konst. Meningen är att få folk att växa och kliva ur sin sorg, genom reflektioner och samtal. Tja, det verkar ju vettigare än många andra småknäppa terapiformer. På 1980-talet lärde jag känna en kvinna som lade ut tusentals kronor på ”matterapi”: Hon rullades helt sonika in i en stor, tung matta, sedan satte sig en lönnfet terapeut ovanpå. Meningen var att hon skulle minnas traumat av att bli född till världen.

Poeten med rösten

Under åren har Tranströmer och Bruno K. Öijer varit mina huspoeter.

”Vid banvallen
låg ett omkullvält lok
tungt och kallnat
svart
svartare än svart
låg det på sidan
och under kom
blåsippor upp
ömtåliga och små
måste dom växt till sej
på sina stjälkar
och slagit ut till
en blå rymd
som långsamt pressade
sej högre och högre
och välte tillbaka loket
lyfte upp det till rälsen
igen”

– Bruno K. Öijer

1 kommentar
Etiketter: , , ,

Spåren försvinner

Av , , 2 kommentarer 5

Promenad i torsdags. Igår var benen tunga som bly. Cement i skorna och en djävulsk värk. Parkinson visar upp sitt fula tryne. Separationsångest? Brist på kreativitet? Jag vet inte … Sovit dåligt efter ett tungt samtal med en god vän, som hamnat i knipa. Kan bara hjälpa med mina ord, genom att lyssna, resten av striden får den drabbade klara av på egen hand. Jag kan visa mitt medlidande, om nu det är en tröst.

Klart är – det händer ständigt något nytt i en människas liv. När man just fått ordning på ett problem, så dyker nästa upp. Det talas så fint om att man ska välja sina strider, men jag befinner mig ju i ett ständigt krigstillstånd. Välja sina strider… Det handlar mer om att slåss för sitt liv eller fly, men fienden väntar listigt på flankerna och tar en lätt under flykten. Rädslan tar över, styr en, blir verklig – trots att rädsla bara en känsla, ingen verklig varelse.

Försöker, så långt jag orkar sträcka mig ut ur min smärta, att vara en medkännande människa – men det är ju så lätt att bli självupptagen och bitter. När det gäller de sjukdomar som drabbar oss, kan det ju verka fåfängt att ta plocka fram svärdet och ta till strid. Jag gör så gott jag kan, mer går inte begära av den sjuke. Slåss mot uppgivenheten, mot maktlösheten. Dagen jag förlorar hoppet så har jag kapitulerat. Fast jag blev häromdagen uppiggad och glad, när en av polarna skrev att jag var urstark. Det är bra att få höra sånt, även om det är osant, för att orka kämpa och inte förlora hoppet.

Idag ska jag åter ut vandra, stödd av mina stavar. Vi ska gå en sväng längs strandpromenaden. Guran blir med. Mannen  som måste röka ett tiotal cigaretter och dricka två liter starkt kaffe för att överhuvudtaget orka hålla uppe ögonlocken uppe och så sakta vakna till liv. Han är en gammal vän som jag återfått. En bonuspolare. Tiden är ingenting. Nyss sparkade vi boll, nyss busade vi och drack mellanöl – sen ett tomrum, skilda vägar, för att stöta ihop igen, som sjukliga, gamla gubbar. Fast i sinnet spelar vi fortfarande boll (Nja inte Guran. Han svävar fram med två centimeter luft under skorna.)

En dikt? Inget tvång.

Osynliga fotspår

Den blöta myren,
gurglar hotfullt
för varje steg jag tar.

Skogsbrynets lövsly
piskar mitt ansikte.
Spikraka tallar pekar finger
mot himlen.
Äntligen fast mark under fötterna.

Efter att ha vandrat
i denna skog
i ett sextiotal år,
stannar jag mitt i steget,
och vänder mig om.

Mina spår är borta,
osynliggjorda
av markens andetag.

Tror mig veta var jag är.
Skogen och myrarna
ligger på mina domäner.

Sätter upp ett hundratal skyltar
och skriver
med mitt röda blod
ett budskap till eftervärlden: 

En gång,
i tid och otid,
vandrade här en man
som ständigt var
blöt om fötterna.

Sanningen är smärtsam.

En ensam människa
kan omöjligt göra en stig.

(Juli-feb 2020–21)

© Kent Lundholm

 

 

 

2 kommentarer
Etiketter: , , , , ,

När poesi blir musik

Av , , Bli först att kommentera 1

KENTS LÄSTIPS

Bruno K. Öijer är en bohem, en undergrundpoet som med sin speciella röst trollbundit en stor skara av beundrare. Men han började med det tryckta ordet. Den första diktsamling ”Sång för anarkismen” trycktes 1973 upp på en stencilpress i 300 exemplar, sedan delade han ut hälften gratis till personalen på Stockholms lokaltrafik. Hela tiden har han sökt nya vägar att nå ut med sin poesi; nya sätt att framföra den på och det är ju som uppläsare som fått folk att ta till sig hans lyrik. Man hör hans röst när man läser dikterna och sitter till slut och mimar för att fånga diktens innebörd. Efter att han blivit publicerad ”på riktigt” stod nu de stora förlagen på kö för att få trycka hans nästa diktsamling.

1976 blev han ”massmedial” då han delade ut ett kulturstipendium på 6000 kronor till folk i T-centralen. Han växlade in 4000 enkronor och kastade ut dem på golvet mitt under rusningstid. ”Bonniers har stulit pengar från folket – därför ska folket ha tillbaka sina pengar”, var hans motivering. Numera är Öijer är en av få poeter som drar fulla hus var än han dyker upp. Han har lyckats med att lyfta sina dikter från vita pappersark och låtit dem bli till muntligt berättande, sång, musik. Han har själv hävdat att han befriat den svenska poesin från boksidan.

Från plattan ”Skugga kommer”

Det var i slutet av 1980-talet som jag för första gången kom i kontakt med Bruno K. Öijer. Polaren Lasse hade köpt en LP med en märklig poet som läste upp sina dikter till musik. Plattan hette ”Skugga kommer” (1986) Öijer hade gjort i ett samarbete med pinasiten Brynn Settels från Dag Vag. (Se länk ovanför). Det var mer dag än natt när vi efter en vild fest halvlåg i soffan och lyssnade på Brunos släpiga, långsamma röst som plötsligt kunde brista ut i raseri. Terror/du sätter min hud på kylning … Jag var såld och gjorde honom till min huspoet som jag ofta läste och lyssnade på. Terror/du är staden/som tar mina vänner till slakt … Hans mycket personliga, unika sceniska uttryck är minst sagt suggestivt och ligger nära rockmusiken.

Bruno K. Öijer och Fläskkvaretten


Så kan det gå – från stencileringsapparat, till en av landets mest firade poeter. En poet som ständigt söker nya sätt att ”levandegöra” sin poesi. En undergroundpoeten som blev en rockstjärna. Naturligtvis kan man läsa hans dikter, tyst för sig själv. Själv blir jag ofta drabbad av Bruno K. Öijers, som denna strof här ur ”Giljotin” från 1981 ((W & W):

”dom tog en man

dom högg av båda hans ben

innan dom tröttnade

och bestämde sej

för att låta honom löpa”

 Bruno K. Öijers genombrott på bred front hos kritiker och läsare kom 1990 med ”Medan Giftet verkar.”, diktsamlingen som inledde den numera klassiska trilogin, där även ”Det Förlorade Ordet” (1995) och ”Dimman av allt” (2001) ingår. 2014 släpptes hans senaste diktsamling: ”Och natten viskade Annabel Lee.”

Bruno K. Öijer Intervju i Kulturnyheterna 2014

”Så länge dom har fel bild av dej

har dom spelat bort

varje möjlighet att skada ditt liv”

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,