Etikett: Poesi

Biblioterapi botar sorg

Av , , 1 kommentar 6

Undvik olyckskorpar

Det finns människor som släcker varenda lampa, suger åt sig allt ljus, när de kliver in i ett rum. Andra tänder ljusen. De som slukar energi, ska vi akta oss för. Deras enda uppgift på jorden är att få andra att må minst lika dåligt som dem själva. Helst ännu sämre. Deras blickar döljs av svarta moln. Jag kom att minnas några av dessa Mörkermänniskor, när jag satte mig vid datorn vid femsnåret och började bearbeta en av mina noveller. Nu har jag med ålderns rätt blivit en aning visare och vänder dessa energitjuvar ryggen. Jag har inga behov av att bli vän, polare med resten av världen, allra minst de som vill få mig att må sämre.

Poeten Tomas Tranströmer avled 2015.

Några få ord
Kryper allt oftare in poesins koncentrerade språk, där en mening, en vacker metafor eller träffsäker liknelse, kan sammanfatta livets mening. Bra poesi kan hjälpa oss att kliva ut ur våra kroppar, och se världen med helt andra, nya perspektiv. Några få rader kan gestalta en känsla, en människa. Livet i koncentrerad form.

Utdrag ur två av Tomas Tranströmers dikter. Några få rader och han har han fångat livets mening. Det som tar en författare 600 sidor att försöka sammanfatta. Läs dem ett par gånger så förstår ni vad jag menar.

Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

*

Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Under pandemin, under uppehållen i romanskrivandet, gav jag mig hän med att bearbeta ett hundratal dikter jag skrev från 1980-1990 talen. Till slut lät jag dem vila (i all evighet) och påbörjade en ny diktsamling. Poesi är inget man leker med, ord som man rabblar fram och sedan försöker sätta samman till en helhet. Då håller du på med ”plocke pinn.” Några dikter, ett tiotal blev ganska bra som jag under ett års tid försökt bringa reda i.

Jag måste erkänna att jag underskattat poesin och trott att de blivit skrivna i flykten – när det i själva fallet ligger ett enormt arbete bakom att skriva bra poesi. Lite högfärdigt och styvnackat har jag ansett att den litterära prosan är den högsta  konstformen. Jag har haft fel. Prosan kräver tålamod, både hos författaren och läsaren, medan poesin träffar en mer direkt då tre fyra rader ur en dikt kan kliva direkt in de stora känslorna.

En dikt kan påverka våra kroppar, öka pulsens och hjärnans hastighet. Dessutom påverkas våra känslor. Särskilt vid sorg. De sörjande, som i vanliga fall aldrig läser poesi, sitter i väntrummet hos Fonus och bläddrar i pärmar med dikter som ska passa i mors eller fars nekrolog. Bland populäraste begravningsdikterna är:

Det är något bortom bergen – Dan Andersson
Det är vackrast när det skymmer – Pär Lagerkvist
Det gick en gammal odalman – Bo Setterlind

Eftersom vi i sorg reagerar så starkt på poesi, har det dykt upp terapier som ska läka såren.

Biblioterapi är en sådan terapeutisk behandlingsform. Genom att läsa och skriva, ofta i grupp, så utforskar man de upplevelser, känslor som uppstår av litteratur, skrivande, konst. Meningen är att få folk att växa och kliva ur sin sorg, genom reflektioner och samtal. Tja, det verkar ju vettigare än många andra småknäppa terapiformer. På 1980-talet lärde jag känna en kvinna som lade ut tusentals kronor på ”matterapi”: Hon rullades helt sonika in i en stor, tung matta, sedan satte sig en lönnfet terapeut ovanpå. Meningen var att hon skulle minnas traumat av att bli född till världen.

Poeten med rösten

Under åren har Tranströmer och Bruno K. Öijer varit mina huspoeter.

”Vid banvallen
låg ett omkullvält lok
tungt och kallnat
svart
svartare än svart
låg det på sidan
och under kom
blåsippor upp
ömtåliga och små
måste dom växt till sej
på sina stjälkar
och slagit ut till
en blå rymd
som långsamt pressade
sej högre och högre
och välte tillbaka loket
lyfte upp det till rälsen
igen”

– Bruno K. Öijer

1 kommentar
Etiketter: , , ,

Spåren försvinner

Av , , 2 kommentarer 5

Promenad i torsdags. Igår var benen tunga som bly. Cement i skorna och en djävulsk värk. Parkinson visar upp sitt fula tryne. Separationsångest? Brist på kreativitet? Jag vet inte … Sovit dåligt efter ett tungt samtal med en god vän, som hamnat i knipa. Kan bara hjälpa med mina ord, genom att lyssna, resten av striden får den drabbade klara av på egen hand. Jag kan visa mitt medlidande, om nu det är en tröst.

Klart är – det händer ständigt något nytt i en människas liv. När man just fått ordning på ett problem, så dyker nästa upp. Det talas så fint om att man ska välja sina strider, men jag befinner mig ju i ett ständigt krigstillstånd. Välja sina strider… Det handlar mer om att slåss för sitt liv eller fly, men fienden väntar listigt på flankerna och tar en lätt under flykten. Rädslan tar över, styr en, blir verklig – trots att rädsla bara en känsla, ingen verklig varelse.

Försöker, så långt jag orkar sträcka mig ut ur min smärta, att vara en medkännande människa – men det är ju så lätt att bli självupptagen och bitter. När det gäller de sjukdomar som drabbar oss, kan det ju verka fåfängt att ta plocka fram svärdet och ta till strid. Jag gör så gott jag kan, mer går inte begära av den sjuke. Slåss mot uppgivenheten, mot maktlösheten. Dagen jag förlorar hoppet så har jag kapitulerat. Fast jag blev häromdagen uppiggad och glad, när en av polarna skrev att jag var urstark. Det är bra att få höra sånt, även om det är osant, för att orka kämpa och inte förlora hoppet.

Idag ska jag åter ut vandra, stödd av mina stavar. Vi ska gå en sväng längs strandpromenaden. Guran blir med. Mannen  som måste röka ett tiotal cigaretter och dricka två liter starkt kaffe för att överhuvudtaget orka hålla uppe ögonlocken uppe och så sakta vakna till liv. Han är en gammal vän som jag återfått. En bonuspolare. Tiden är ingenting. Nyss sparkade vi boll, nyss busade vi och drack mellanöl – sen ett tomrum, skilda vägar, för att stöta ihop igen, som sjukliga, gamla gubbar. Fast i sinnet spelar vi fortfarande boll (Nja inte Guran. Han svävar fram med två centimeter luft under skorna.)

En dikt? Inget tvång.

Osynliga fotspår

Den blöta myren,
gurglar hotfullt
för varje steg jag tar.

Skogsbrynets lövsly
piskar mitt ansikte.
Spikraka tallar pekar finger
mot himlen.
Äntligen fast mark under fötterna.

Efter att ha vandrat
i denna skog
i ett sextiotal år,
stannar jag mitt i steget,
och vänder mig om.

Mina spår är borta,
osynliggjorda
av markens andetag.

Tror mig veta var jag är.
Skogen och myrarna
ligger på mina domäner.

Sätter upp ett hundratal skyltar
och skriver
med mitt röda blod
ett budskap till eftervärlden: 

En gång,
i tid och otid,
vandrade här en man
som ständigt var
blöt om fötterna.

Sanningen är smärtsam.

En ensam människa
kan omöjligt göra en stig.

(Juli-feb 2020–21)

© Kent Lundholm

 

 

 

2 kommentarer
Etiketter: , , , , ,

När poesi blir musik

Av , , Bli först att kommentera 1

KENTS LÄSTIPS

Bruno K. Öijer är en bohem, en undergrundpoet som med sin speciella röst trollbundit en stor skara av beundrare. Men han började med det tryckta ordet. Den första diktsamling ”Sång för anarkismen” trycktes 1973 upp på en stencilpress i 300 exemplar, sedan delade han ut hälften gratis till personalen på Stockholms lokaltrafik. Hela tiden har han sökt nya vägar att nå ut med sin poesi; nya sätt att framföra den på och det är ju som uppläsare som fått folk att ta till sig hans lyrik. Man hör hans röst när man läser dikterna och sitter till slut och mimar för att fånga diktens innebörd. Efter att han blivit publicerad ”på riktigt” stod nu de stora förlagen på kö för att få trycka hans nästa diktsamling.

1976 blev han ”massmedial” då han delade ut ett kulturstipendium på 6000 kronor till folk i T-centralen. Han växlade in 4000 enkronor och kastade ut dem på golvet mitt under rusningstid. ”Bonniers har stulit pengar från folket – därför ska folket ha tillbaka sina pengar”, var hans motivering. Numera är Öijer är en av få poeter som drar fulla hus var än han dyker upp. Han har lyckats med att lyfta sina dikter från vita pappersark och låtit dem bli till muntligt berättande, sång, musik. Han har själv hävdat att han befriat den svenska poesin från boksidan.

Från plattan ”Skugga kommer”

Det var i slutet av 1980-talet som jag för första gången kom i kontakt med Bruno K. Öijer. Polaren Lasse hade köpt en LP med en märklig poet som läste upp sina dikter till musik. Plattan hette ”Skugga kommer” (1986) Öijer hade gjort i ett samarbete med pinasiten Brynn Settels från Dag Vag. (Se länk ovanför). Det var mer dag än natt när vi efter en vild fest halvlåg i soffan och lyssnade på Brunos släpiga, långsamma röst som plötsligt kunde brista ut i raseri. Terror/du sätter min hud på kylning … Jag var såld och gjorde honom till min huspoet som jag ofta läste och lyssnade på. Terror/du är staden/som tar mina vänner till slakt … Hans mycket personliga, unika sceniska uttryck är minst sagt suggestivt och ligger nära rockmusiken.

Bruno K. Öijer och Fläskkvaretten


Så kan det gå – från stencileringsapparat, till en av landets mest firade poeter. En poet som ständigt söker nya sätt att ”levandegöra” sin poesi. En undergroundpoeten som blev en rockstjärna. Naturligtvis kan man läsa hans dikter, tyst för sig själv. Själv blir jag ofta drabbad av Bruno K. Öijers, som denna strof här ur ”Giljotin” från 1981 ((W & W):

”dom tog en man

dom högg av båda hans ben

innan dom tröttnade

och bestämde sej

för att låta honom löpa”

 Bruno K. Öijers genombrott på bred front hos kritiker och läsare kom 1990 med ”Medan Giftet verkar.”, diktsamlingen som inledde den numera klassiska trilogin, där även ”Det Förlorade Ordet” (1995) och ”Dimman av allt” (2001) ingår. 2014 släpptes hans senaste diktsamling: ”Och natten viskade Annabel Lee.”

Bruno K. Öijer Intervju i Kulturnyheterna 2014

”Så länge dom har fel bild av dej

har dom spelat bort

varje möjlighet att skada ditt liv”

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,