Ordet är fritt, men inte gratis.

Nej, kulturarbetare arbetar inte gratis.

Det går bra för mig just nu, i varje fall vad gäller min roman Älskade Ester. Jag lyckades med konststycket att när jag var som sjukast, skriva mitt livs roman som gav så väl  Ester Duva och författaren själv upprättelse. Måndagen den 15 november besökte jag Ånäset – en av hållplatserna under min författarturné. Det var det tolfte framträdandet sedan starten den 25 augusti (och lägg därtill boksigneringen i Lycksele, Kultur i Frohms trädgård). Ånäset blev sista turnéstoppet för året 2021, Lycksele, Åsele och Knaften flyttades fram till i februari-mars 2022. Min kropp strejkade. Parkinson hade hunnit i fatt mig. Men det satt hårt inne. Författarbesöken är en av de allra viktigaste sidoinkomsterna som vi författare för att kuska runt i geografin och berätta om våra böcker. Insåg att jag var tvungen att vila och träna för att orka med bokningarna under 2022. Jag hoppas att jag med ”Älskade Ester” för första gången (efter sju romaner),  tjänar mer på sålda bokexemplar än på min framträdanden. Om ni visste vilken usel timlön en författare har, skulle sätta kaffet i vrångstrupen. De pengar jag måste dra in på sidouppdragen, gör att jag har råd att skriva mina böcker. Just det – ha råd att skriva.

Detta är verkligheten för många författare; vi som får våra romaner utgivna på mindre förlag och många av debutanterna på de mellanstora och riktigt stora förlagen. Om du är i färd med att skriva din första roman, ställ då inte till det genom att säga upp dig från ditt världsliga jobb. Sedan har vi klicken av våra stora, bästsäljande författare som tjänar miljoner på varje de ger ut. Det blivit så inom bokbranschen, att författarna både tjänar mest och minst. Om du inte har ett jobb eller pension att falla tillbaka på under skrivfasen (som i snitt varar mellan 3-4 år) så äts det mycket gröt och blodpudding. I bland räcker det inte att skriva en kioskvältare, en bestseller, som får kanonrecensioner. Nu ska du på egen hand sälja både din bok och dig själv. Då krävs det mod. Syns du inte, så finns du inte. Vad gäller mitt turnerande har jag haft turen att ha blivit stöttad av ABF. Utan dem hade jag sedan länge lidit svältdöden och efterlämnat travar med refuserade korrektur. Att bli och förbli författare kräver en stor fokuseringsförmåga, en tjurskalligt uthållighet och ett rejält sittfläsk. Utöver detta krävs inlevelseförmåga och ett patos som driver en framåt.

”Vi bjuder ju på fika”
Jag har fått massor beröm för Älskade Ester och jag känner mig bekräftad, både som person och som författare. Mängder med fina reportage har skrivits, romanen har fått fantastiska recensioner och ett par hundra tack-mejl från läsarna ha strömmat in. Dessutom har min roman lett till en del sidohändelser: Esters grav har blivit kulturminnesmärkts, Lycksele planerar att resa en staty till Esters ära. Allt detta har fått mig att växa och jag har (trots nuvarande trötthet) blivit aningen friskare i jämförelse med skrivstarten i april 2019. Vid sidan av mina offentliga framträdanden, där ABF står för en del av mitt arvode, får jag en hel del förfrågningar från olika slags föreningar, församlingar, företag, skolor. ”Nog kan väl du komma hit ett par timmar och läsa ur boken om Ester. Vi kan inte erbjuda något arvode, men vi bjuder på fika och ger dig en slant till bensinen.” Med andra ord: Visst kan du jobba gratis? Jo, det händer. Men i de flesta fall brukar jag ta betalt. Med rätta och utan att skämmas. Ordet är fritt, men inte gratis. I fallet Älskade Ester har jag samlat fakta och intervjuat folk mellan 1980 och  2019. Jag har skrivit på romanen i mitt huvud i drygt tjugo år, läst mängder med faktaböcker, pluggat filosofi och idéhistoria för att förstå den tidens tankar och idéer – sedan satt jag vid datorn i två års tid, nästan varje dag, ibland upp mot 14 timmar skrev levnadsbeskrivningen om den underskattade Ester Nilsson. Med andra ord – det har krävts en hel del hårt arbete och kunskaper i många ämnen, för att författa de 600 sidorna.

Läkaren får aldrig den frågan
”Kan du jobba gratis?” Den frågan ställs aldrig till en läkare eller en adjunkt vid universitetet. Men är man kulturarbetare får man den frågan ganska ofta – trots att jag har en minst lika lång och bred utbildning i jämförelse med mina två valda exempel. Jo, vi kulturarbetare målar tavlor och skriver tjocka romaner för att det är roligt och intressant, men det är ju inte liktydigt med att vi ständigt framträder gratis.

Timlönen är med andra ord usel, men som tur är har jag en liten sjukpension som räcker till hyra och mat. Med det som utgångspunkt, så skär det en aning i hjärtat när folk verkar ta för givet att jag ska flänga runt och jobba gratis.

Vissa arrangörer tycks tro att jag som författaren blir glad över att få berätta om sig själv och sina böcker och att göra detta gratis kan anses ingå i den marknadsföring som jag idkar för att bli kända och kunna bli rik på fler sålda böcker.

Det är klart att jag blir glad över att få åka på turné och möta mina läsare och få berätta om mina böcker. Jag har sedan debuten 1999 och ytterligare sex romaner, börjat närma mig ett hundratal arvoderade författarbesök.

Ibland jobbar även jag gratis
Ibland är det svårt att tacka nej till ett behjärtansvärt uppdrag – även om det ska utföras femton mil bort. Jag brukar faktiskt då och då framträda gratis. Då har det nästan uteslutande handlat om människor som lider av psykisk ohälsa och äldre människor i gruppboende. Men i övrigt brukar jag vänligt, men bestämt tacka nej. Trots att det finns en risk att jag uppfattas som märkvärdig, rent av högfärdig och snål. Men så är inte fallet, jag lovar.

Känner mig utpressad
Vid en del tillfällen (tidigare i karriären), har det känts som om jag varit utsatt för utpressning. Om och om igen, har jag intalat mig att mina nej bottnar i en yrkesstolthet och att min strategi är viktig för min överlevnad som författare. När jag senaste sa nej till ett gratisarrangemang, löd frågan: ”Kan du komma förbi och vara lite smårolig, max en halvtimme, under fikapausen?” Något arvode skulle icke betalas ut. Dock skulle jag få kaffe och en tårtbit. ”Du kan ju passa på att sälja några böcker”, sa kvinnan som fått i uppgift att finna en smårolig författare som med två dagars varsel ställde upp gratis. På plats skulle det vara upp mot tvåhundra fikagäster. Jo, det  kunde ju leda till en positiv marknadsföring. Att vara smårolig inför tvåhundra medlemmar i en stor organisation, kan på sikt leda till ett tiotal bokningar – med arvode. ”Nej tack”, blev mitt svar. ”Jag jobbar inte gratis, dessutom är jag inte särskilt smårolig längre.” Damen blev tyst. ”Det var tråkigt. Vi hade sett fram emot att få höra dig berätta … nåt underhållande, roligt.” Senare fick jag höra att en (smårolig) trubadur tackat ja till gratisuppdraget.

Det är viktigt att vi alla hävdar och slåss för konstens värde. Jo, jag vet att många föreningar och grupper har ont om pengar, därför har jag till dessa erbjudit mina tjänster (via ABF), till ett överkomligt arvode, som de kan delfinansiera genom att ta inträde, sälja fika och etablera kontakter med något av studieförbunden.

 

Nej, jag har inte blivit miljonär genom framgångarna med ”Älskade Ester.”

 

Så här förhåller det sig. För att en författare, utgiven på ett traditionellt eller mindre förlag, ska kunna leva på bokutgivningen och kunna ta ut EN årslön med en medianlön på 32 000 kr i månaden, måste förlaget sälja mellan 50 000 och 100 000 böcker per år. Hur många författare kommer upp i sådana upplagor? En klick på knappa fem procent, om ens det, kan dra in mångmiljonbelopp på en enda (oftast) kriminalroman. Om romanen sedan översätts till ett tiotal språk och att något stort filmproduktionsbolag köper filmrättigheterna och ljudboken säljer hyggligt – så trillar miljonerna in. Jag har hittills endast vågat köpa en ergonomiskt utförd skrivstol och en Smart-TV.

Brist på försäljningsställen
Det stora problemet för de små förlagen är distributionen och bristen på försäljningsställen. Trots det fick vi en smakstart då Lyckseleborna förhandsbeställde merparten av den första upplagan. Biblioteken runt HELA landet har beställt ett eller flera exemplar, Bokus.com (nätbokhandeln) säljer bra, liksom bokhandlarna längs Norrlandskusten. Nä, några 50 000 exemplar är det inte tal om. Ska det bli verkligt måste jag vinna något stort pris, bli omnämnd i DN och SvD, och vara smårolig i något av SVT:s eller Fyrans soffprogram. Allt detta är utopier. Tyvärr.

Arga gubben vill framträda, men ej gratis!

Sidouppdragen viktiga
Därför är sidouppdragen, annat arbete och de arvoderade författarbesöken så oerhört viktiga för författarna och naturligtvis för andra kulturarbetare. Men det finns risker med att tacka nej till dessa framträdande utan arvode, att jobba gratis. Det kan snabbt spridas ut att Lundholm är något så djävulskt gruvligt missunnsam och ogin – rent av girig. Den jäkeln bojkottar vi!

Oerhört viktigt i sammanhanget är Författarfondens skattefria stipendier, som jag haft lyckan att emottaga ett flertal. Förra året fick jag ett skattefritt arbetsstipendium. Vet inte hur det skulle ha slutat, om inte pengarna kommit som manna från himlen mitt under pandemitider.

Men nu ska jag ju lägga av. Då kan jag ju sitta hemma och vara smårolig. Trots allt så blev det en värdig sorti. Tror inte inte att jag orkar med att skriva ytterligare en roman. Parkinson jagar mig, biter mig i hälarna. Men jag kommer att skriva i andra former – ända till den dagen jag faller till golvet. För vem är JAG när språket försvinner. Men inte ens när jag blivit en runsten, tänker jag jobba gratis. Möjligtvis kan jag vara lite smårolig.

Ordet må vara fritt – men så snart det kommer in i författarens tankar, skrivs ner på vita ark och läses upp inför en publik, så är ordet inte gratis längre.

Etiketter: , , , , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.