Etikett: Kulturarbetare

Ordet är fritt, men inte gratis.

Av Kent Lundholm, 14 november 2021 kl 13:43, Bli först att kommentera

Nej, kulturarbetare arbetar inte gratis.

Det går bra för mig just nu, i varje fall vad gäller min roman Älskade Ester. Jag lyckades med konststycket att när jag var som sjukast, skriva mitt livs roman som gav så väl Ester Duva och författaren själv upprättelse. Måndagen den 15 november besökte jag Ånäset – en av hållplatserna under min författarturné. Det var det tolfte framträdandet sedan starten den 25 augusti (och lägg därtill boksigneringen i Lycksele, Kultur i Frohms trädgård). Ånäset blev sista turnéstoppet för året 2021, Lycksele, Åsele och Knaften flyttades fram till i februari-mars 2022. Min kropp strejkade. Parkinson hade hunnit i fatt mig. Men det satt hårt inne. Författarbesöken är en av de allra viktigaste sidoinkomsterna som vi författare för att kuska runt i geografin och berätta om våra böcker. Insåg att jag var tvungen att vila och träna för att orka med bokningarna under 2022. Jag hoppas att jag med ”Älskade Ester” för första gången (efter sju romaner), tjänar mer på sålda bokexemplar än på min framträdanden. Om ni visste vilken usel timlön en författare har, skulle sätta kaffet i vrångstrupen. De pengar jag måste dra in på sidouppdragen, gör att jag har råd att skriva mina böcker. Just det – ha råd att skriva.

Detta är verkligheten för många författare; vi som får våra romaner utgivna på mindre förlag och många av debutanterna på de mellanstora och riktigt stora förlagen. Om du är i färd med att skriva din första roman, ställ då inte till det genom att säga upp dig från ditt världsliga jobb. Sedan har vi klicken av våra stora, bästsäljande författare som tjänar miljoner på varje de ger ut. Det blivit så inom bokbranschen, att författarna både tjänar mest och minst. Om du inte har ett jobb eller pension att falla tillbaka på under skrivfasen (som i snitt varar mellan 3-4 år) så äts det mycket gröt och blodpudding. I bland räcker det inte att skriva en kioskvältare, en bestseller, som får kanonrecensioner. Nu ska du på egen hand sälja både din bok och dig själv. Då krävs det mod. Syns du inte, så finns du inte. Vad gäller mitt turnerande har jag haft turen att ha blivit stöttad av ABF. Utan dem hade jag sedan länge lidit svältdöden och efterlämnat travar med refuserade korrektur. Att bli och förbli författare kräver en stor fokuseringsförmåga, en tjurskalligt uthållighet och ett rejält sittfläsk. Utöver detta krävs inlevelseförmåga och ett patos som driver en framåt.

”Vi bjuder ju på fika”
Jag har fått massor beröm för Älskade Ester och jag känner mig bekräftad, både som person och som författare. Mängder med fina reportage har skrivits, romanen har fått fantastiska recensioner och ett par hundra tack-mejl från läsarna ha strömmat in. Dessutom har min roman lett till en del sidohändelser: Esters grav har blivit kulturminnesmärkts, Lycksele planerar att resa en staty till Esters ära. Allt detta har fått mig att växa och jag har (trots nuvarande trötthet) blivit aningen friskare i jämförelse med skrivstarten i april 2019. Vid sidan av mina offentliga framträdanden, där ABF står för en del av mitt arvode, får jag en hel del förfrågningar från olika slags föreningar, församlingar, företag, skolor. ”Nog kan väl du komma hit ett par timmar och läsa ur boken om Ester. Vi kan inte erbjuda något arvode, men vi bjuder på fika och ger dig en slant till bensinen.” Med andra ord: Visst kan du jobba gratis? Jo, det händer. Men i de flesta fall brukar jag ta betalt. Med rätta och utan att skämmas. Ordet är fritt, men inte gratis. I fallet Älskade Ester har jag samlat fakta och intervjuat folk mellan 1980 och 2019. Jag har skrivit på romanen i mitt huvud i drygt tjugo år, läst mängder med faktaböcker, pluggat filosofi och idéhistoria för att förstå den tidens tankar och idéer – sedan satt jag vid datorn i två års tid, nästan varje dag, ibland upp mot 14 timmar skrev levnadsbeskrivningen om den underskattade Ester Nilsson. Med andra ord – det har krävts en hel del hårt arbete och kunskaper i många ämnen, för att författa de 600 sidorna.

Läkaren får aldrig den frågan
”Kan du jobba gratis?” Den frågan ställs aldrig till en läkare eller en adjunkt vid universitetet. Men är man kulturarbetare får man den frågan ganska ofta – trots att jag har en minst lika lång och bred utbildning i jämförelse med mina två valda exempel. Jo, vi kulturarbetare målar tavlor och skriver tjocka romaner för att det är roligt och intressant, men det är ju inte liktydigt med att vi ständigt framträder gratis.

Timlönen är med andra ord usel, men som tur är har jag en liten sjukpension som räcker till hyra och mat. Med det som utgångspunkt, så skär det en aning i hjärtat när folk verkar ta för givet att jag ska flänga runt och jobba gratis.

Vissa arrangörer tycks tro att jag som författaren blir glad över att få berätta om sig själv och sina böcker och att göra detta gratis kan anses ingå i den marknadsföring som jag idkar för att bli kända och kunna bli rik på fler sålda böcker.

Det är klart att jag blir glad över att få åka på turné och möta mina läsare och få berätta om mina böcker. Jag har sedan debuten 1999 och ytterligare sex romaner, börjat närma mig ett hundratal arvoderade författarbesök.

Ibland jobbar även jag gratis
Ibland är det svårt att tacka nej till ett behjärtansvärt uppdrag – även om det ska utföras femton mil bort. Jag brukar faktiskt då och då framträda gratis. Då har det nästan uteslutande handlat om människor som lider av psykisk ohälsa och äldre människor i gruppboende. Men i övrigt brukar jag vänligt, men bestämt tacka nej. Trots att det finns en risk att jag uppfattas som märkvärdig, rent av högfärdig och snål. Men så är inte fallet, jag lovar.

Känner mig utpressad
Vid en del tillfällen (tidigare i karriären), har det känts som om jag varit utsatt för utpressning. Om och om igen, har jag intalat mig att mina nej bottnar i en yrkesstolthet och att min strategi är viktig för min överlevnad som författare. När jag senaste sa nej till ett gratisarrangemang, löd frågan: ”Kan du komma förbi och vara lite smårolig, max en halvtimme, under fikapausen?” Något arvode skulle icke betalas ut. Dock skulle jag få kaffe och en tårtbit. ”Du kan ju passa på att sälja några böcker”, sa kvinnan som fått i uppgift att finna en smårolig författare som med två dagars varsel ställde upp gratis. På plats skulle det vara upp mot tvåhundra fikagäster. Jo, det kunde ju leda till en positiv marknadsföring. Att vara smårolig inför tvåhundra medlemmar i en stor organisation, kan på sikt leda till ett tiotal bokningar – med arvode. ”Nej tack”, blev mitt svar. ”Jag jobbar inte gratis, dessutom är jag inte särskilt smårolig längre.” Damen blev tyst. ”Det var tråkigt. Vi hade sett fram emot att få höra dig berätta … nåt underhållande, roligt.” Senare fick jag höra att en (smårolig) trubadur tackat ja till gratisuppdraget.

Det är viktigt att vi alla hävdar och slåss för konstens värde. Jo, jag vet att många föreningar och grupper har ont om pengar, därför har jag till dessa erbjudit mina tjänster (via ABF), till ett överkomligt arvode, som de kan delfinansiera genom att ta inträde, sälja fika och etablera kontakter med något av studieförbunden.

Nej, jag har inte blivit miljonär genom framgångarna med ”Älskade Ester.”

Så här förhåller det sig. För att en författare, utgiven på ett traditionellt eller mindre förlag, ska kunna leva på bokutgivningen och kunna ta ut EN årslön med en medianlön på 32 000 kr i månaden, måste förlaget sälja mellan 50 000 och 100 000 böcker per år. Hur många författare kommer upp i sådana upplagor? En klick på knappa fem procent, om ens det, kan dra in mångmiljonbelopp på en enda (oftast) kriminalroman. Om romanen sedan översätts till ett tiotal språk och att något stort filmproduktionsbolag köper filmrättigheterna och ljudboken säljer hyggligt – så trillar miljonerna in. Jag har hittills endast vågat köpa en ergonomiskt utförd skrivstol och en Smart-TV.

Brist på försäljningsställen
Det stora problemet för de små förlagen är distributionen och bristen på försäljningsställen. Trots det fick vi en smakstart då Lyckseleborna förhandsbeställde merparten av den första upplagan. Biblioteken runt HELA landet har beställt ett eller flera exemplar, Bokus.com (nätbokhandeln) säljer bra, liksom bokhandlarna längs Norrlandskusten. Nä, några 50 000 exemplar är det inte tal om. Ska det bli verkligt måste jag vinna något stort pris, bli omnämnd i DN och SvD, och vara smårolig i något av SVT:s eller Fyrans soffprogram. Allt detta är utopier. Tyvärr.

Arga gubben vill framträda, men ej gratis!

Sidouppdragen viktiga
Därför är sidouppdragen, annat arbete och de arvoderade författarbesöken så oerhört viktiga för författarna och naturligtvis för andra kulturarbetare. Men det finns risker med att tacka nej till dessa framträdande utan arvode, att jobba gratis. Det kan snabbt spridas ut att Lundholm är något så djävulskt gruvligt missunnsam och ogin – rent av girig. Den jäkeln bojkottar vi!

Oerhört viktigt i sammanhanget är Författarfondens skattefria stipendier, som jag haft lyckan att emottaga ett flertal. Förra året fick jag ett skattefritt arbetsstipendium. Vet inte hur det skulle ha slutat, om inte pengarna kommit som manna från himlen mitt under pandemitider.

Men nu ska jag ju lägga av. Då kan jag ju sitta hemma och vara smårolig. Trots allt så blev det en värdig sorti. Tror inte inte att jag orkar med att skriva ytterligare en roman. Parkinson jagar mig, biter mig i hälarna. Men jag kommer att skriva i andra former – ända till den dagen jag faller till golvet. För vem är JAG när språket försvinner. Men inte ens när jag blivit en runsten, tänker jag jobba gratis. Möjligtvis kan jag vara lite smårolig.

Ordet må vara fritt – men så snart det kommer in i författarens tankar, skrivs ner på vita ark och läses upp inför en publik, så är ordet inte gratis längre.

Signera böcker på ICA

Av Kent Lundholm, 3 december 2016 kl 07:49, Bli först att kommentera

Så var det plötsligt lördag. Uppe i ottan och möttes av mörker. Tassade mellan rummen och tände mina blinkande tomtar och änglar, fick fart på minigranen som började glimma, tände kyrkan och ytterligare några småtomtar. Tomtarna har jag införskaffat på Clas Olssons – två blinkande tomtar eller änglar för 49 kronor. Som fått. Dagens mål blir att besöka julmarknaden på Gammlia.

Har skrivit 184 sidor i min kommande roman, som naturligtvis utspelar sig i Baklandet, denna gång kring temat kvarglömda män, de som blev kvar, de som blev över. Vad gäller min senaste bok ”Spring Kent, spring!” har jag ett arrangemang kvar för 2016, då jag den 14 december ska signera mina böcker på ICA Supermarket i Lycksele. Jag har faktiskt bara signerat böcker på detta viset EN gång tidigare och det var 2000 då jag satt i ett hörn i entrén på Coop i Vännäs. Då med min debutroman ”Svin föder svin”. Jag fick sälja EN bok till en äldre dam som tyckte synd om mig. Efter det svor jag att aldrig göra om misstaget – ändå har jag tackat ja till arrangemanget i Lycksele. Dels har jag mitt förlag bakom mig som fixar och donar med böcker och annonsering, dels finns det numera inget ställe att sälja mina böcker på i Lycksele. Inte sedan bokhandeln gick i konkurs för x antal år sedan. Tror att det finns ett behov för en och annan att (så här inför julen) köpa en signerad bok av mig. Vi får väl se. Hoppas på en bättre placering i butiken, än den i Vännäs där jag gömdes och glömdes i en mörk vrå.

Försöker planera inför våren, då jag som alla andra måste dra in pengar till hyra och mat, men som kulturarbetare är det ta mej tusan inte lätt. Ersättningsnivåerna är inte särskilt höga, samtidigt som det tycks finnas en myt om att vi kulturarbetare enbart sysselsätter oss för att det är så jävla roligt. Jo, det är roligt, men vi vill ha en rimlig ersättning för vårt yrkeskunnande. Det är väl ingen som säger till en snickare att ”det här kan du väl göra gratis för att du haft så himla kul när du spikade ihop min veranda.” Då skulle nog vederbörande riskera att bli avsågad vid anklarna. Jag har nästan 40 års erfarenhet av mitt författarskap, dessutom drygt tio år som journalist och sju år som informatör (åtta som sjuksköterska), plus alla utbildningar jag gått vars kunskaper byggts in i mitt skrivande. Drygt åttio gånger har jag i egenskap av författare stått ensam på scenen runt om i länet och år 2012 slog jag publikrekordet i Lycksele stadsbibliotek – före Åke Lundgren och Torgny Lindgren. ”Nu sitter han där och förhäver sig”, tänker kanske många av er. ”Han tror att han är något”. Det är ett annat elände inom kultursfären, att man måste ha modet att visa sig sårbar på scenen för att ha en chans att nå fram till publiken, man måste vara ärlig, och man måste överlämna sig till media för att bli synliggjord och ”känd”, annars blir inga böcker sålda. Då blir man lätt ett offer för de som inte gillar människor som sticker ut för mycket, som säger obekväma saker som sätter fart på deras egna känslor, oro och rädsla. ”Spring Kent, spring!” är en sådan bok – som oroar och hjälper. Tro inte att du är någonting! Efter mina föreställningar har det kommit fram olyckliga människor som lider av psykisk ohälsa och tackat mig för att jag satt ord på deras skräck och ensamhet. Sådant växer jag av.

Skammen är verkligen själens surmyr. Står man där och skäms allt för länge, sjunker man ner i den bottenlösa dyn och försvinner. Under stora delar av mitt liv har jag stått på skammens surmyr med dy upp till midjan. Skuld är något som drabbar oss när vi gjort något fel, något som strider mot den moraliska kompassen, något man kan bekänna, be om förlåtelse för och ofta bli förlåten. Skulden berövar inte ditt människovärde. Skammen däremot gräver sig ner i jag-känslan och underminerar ens egenvärde så att man till slut förlorar sitt människovärde. Man har inte bara gjort fel, man ÄR fel. Man dräneras på kärlek eftersom man inte är värd att älskas. man försöker fly, man bedövar smärtan med alkohol och skäms ännu mer. Självkänslan blir än sämre, man börjar ljuga och omge sig med hemligheter. Sedan kommer ilskan när man tror att man blivit orättvist behandlad. Skammen får oss känna oss små, ofullkomliga och att vi aldrig duger. Enda sättet att bli av med skammen är att prata om den, sätta ord på känslorna och ju mer vi berättar desto mer ökar känslan av att vi faktiskt duger, att vi är värdefulla. Med andra ord: det är en kamp för att återigen bli sann, äkta och för att klara av det krävs en hel del mod.

För övrigt tillhör jag den fjärdedel av befolkning som är introvert, alltså innesluten, inåtriktad och stundom frånvarande. En svårighet som vi introverta brottas med och som vi sällan klarar av är att ”kallprata”, eftersom vi av någon anledning ”snålar med orden”.

JULKLAPPSTIPS! >>> Beställ

Eller kom förbi på Pig Hill och köp en signerad bok! (Lite billigare: 190 kr) Boka tid: 070-299 36 80

Kulturarbetarens mörker

Av Kent Lundholm, 10 maj 2016 kl 10:14, Bli först att kommentera

Var uppe vid fyrasnåret och började då att gå igenom min bokföringen. Där finns ännu inte så många poster att bocka av, då jag körde igång min lilla författarfirma så sent som i april. Jo, det har kommit in en del slantar från mina framträdanden, både som författare och som berättare tillsammans med Linda Marklund.

Gör detta på prov med egen firma då jag gått ner 25 procent av min sjukersättning, för att på lika stor del pröva ”vara min egen”, för att se att jag klarar stressen av att vara ute på den öppna marknaden. Än så länge rör det som ett nollsummesespel – de dryga 3000 som försvinner från min redan usla pension, ska tas från författeriet och för att återföra de 3000 kronorna krävs det brutto 6000 kronor från min firma (då skatt, sociala avgifter och moms ska betalas.) Sedan funkar inte ett författarskap som vilket annat kneg som helst. Efter flera framträdanden, med inkomster, i april-maj så blir det noll inkomster i juni. Sedan ett framträdande i juli, noll i augusti. Sedan kommer det en stor klump av jobb i september-november. Om nästa vår vet jag inte ett skvatt. Så är det att vara kulturarbetare i dagens Sverige (Umeå).

Tänker ännu med glädje på de fina recensioner jag fått i pressen här i länet. Jag har slutat drömma om att bli recenserad i någon av de stora drakarna. Jag och förlaget har beslutat att sluta skicka recensionsexemplar till DN, Aftonbladet, Expressen m.fl. Mina böcker blir bara liggande i en skrubb fram till dess utlottningen vid redaktionernas julfirande Vet inte vad jag ska kalla det, men det finns hos stortidningarnas kultursidor ett förakt mot små förlag utanför tullarna och särskilt mot oss som får våra böcker utgivna på dem. Blir man inte utgiven på de stora förlagen är man inte värd att läsas än mindre att recenseras.

Under stora delar av mitt liv, har jag gått omkring och varit rädd för att bli rädd. Men så har också panikattackerna handlat om liv eller död. Under trettio år har rädslan styrt över mitt förnuft och tvingat mig att uppleva min död ett hundratal gånger. Det sög sakta musten ur mig. För att paniksyndrom ska kunna kallas för en sjukdom krävs att attackerna är oförklarliga och att de inte går att förutsäga, och att de återkommer gång på gång, och då med en sådan kraft att livet begränsas. Det blir svårt att fungera i vardagen och sköta sitt jobb. De intensiva panikattackerna ger kraftiga kroppsliga symtom, som framkallar en obegriplig dödsångest. Man är övertygad om att man ska dö. Ett paniksyndrom börjar ofta i tonåren och det finns en samsjuklighet med exempelvis bipolär sjukdom och ADHD. De kraftiga panikattackerna gör att ADHD:n blir värre, som i sin tur kan sätta fart på den bipolära sjukdomen. Man blir sämre och får mer panik. Ett riktigt ekorrhjul kan sätta igång. Det finns vissa ärftliga komponenter bakom uppkomsten av paniksyndrom. En annan förklaring är det blivit en obalans i hjärnans larmsystem. Inom KBT talar man om att det uppstår en feltolkning av kroppssymtomen.

Det som räddade mig var inte mediciner, utan KBT-terapi. I stort handlar det om att med terapeutstöd utsätta sig för sina rädslor, att utmana sina automatiserade tankar, ifrågasätta sina ”sanningar” och stegvis försöka förstå vad som händer med en ens kropp. Eftersom man i ett paniksyndrom feltolkar sina känslor och de signaler som kommer från kroppen, så utvecklar man med tiden ett ”katastrofbeteende”. Med KBT kan man göra en nyinlärning, så att man gradvis kan hantera panikattackerna.

För övrigt är klockan tio och det känns som det är en evighet kvar av denna dag. kanske borde jag lägga mig och vila en stund – vad nu det ska vara bra för?

Fattiga kulturarbetare

Av Kent Lundholm, 8 juli 2015 kl 09:00, Bli först att kommentera

”Du sysslar väl med kultur för att det är så himla roligt.” Jo, det har jag hört otaliga gånger när jag knorrat om hur usla de ekonomiska förutsättningarna kan vara inom kultursektorn. Ibland går det knappt begära någon ersättning alls av de små och fattige arrangörerna. Det är väl då man ställer upp helt gratis för att kultur är så himla roligt. Med det vill jag inte har sagt att det är pengar som driver oss människor till att bli kreativa och att skapa kultur. Det måste finnas något mer. Däremot har det blivit inne att mäta nyttan av kulturen, utifrån att skapa någon slags kulturindustri där kulturkonsumenterna ska ses som kunder. Men vad får alla vi små ”kulturproducenter” plats och hur kan vi få en skälig ersättning för böckerna vi skriver, musiken vi komponerar och tavlorna vi målar? Sedan – kan man verkligen mäta kulturens värde ur ett ekonomiskt perspektiv? Ger betraktandet av en piccasomålning ett högre värde än att dansa till av folkmusik på Gammlia?

Det händer att folk berättar om sina drömmar vad gäller sitt skrivande. ”Jo, jag har en roman inne i min skalle. Men jag jag har ju aldrig haft tid att skriva ner den på papper.” Jaha, tänker jag. Här ser du en man som haft en jävla massa dötid, som gått och slagit dank i en ocean med överblivna timmar och dagar, och som tack vare det hunnit med att skriva fem romaner. Yes! Fyra av mina romaner skrev jag medan jag jobbade heltid.Sannerligen, kultur är inte stundens ingivelse, det är ofta stenhårt arbete – med en riktigt usel timpenning. Trenden är också sådan, att kulturarbetare får allt svårare att leva på sitt skrivande, målande och måste ha ett sidojobb för att överleva. Jag har tjänat rätt hyggligt på några av mina romaner, men att kunna leva på denna stötvis inkommande ”lön” har inte gått. Har fått en del stipendier, men det räcker inte långt om man ska försörja en familj – vilket var aktuellt när jag skrev mina två första romaner.

Van Gogh, en tvättäkta kulturarbetare?

Kultur betyder att odla på latin. Kultur är alla normer, värderingar och idéer som finns i ett samhälle. Kultur ökar vår iakttagelseförmåga, stimulerar vårt symboltänkande, ökar förståelsen för det annorlunda och sätter fart på fantasin. Albert Einstein sa: ”Fantasi är viktigare än kunskap. Kunskapen är begränsad. Fantasin omgärdar världen.” Framför allt öppnar kulturen våra sinnen och vidgar vår tankevärld; så att det obegripliga blir begripligt. Kultur ger oss glädje.Jo, det är sant. Men nog skulle jag bli en aning gladare ifall de ekonomiska förutsättningarna blev bättre – vilket inte är liktydigt att jag skulle skriva bättre med mer pengar på banken.

Redan för 35 000 år sedan började människan att skapa kultur, detta sedan man hittat en flöjt som är daterade med den åldern. Flöjten är skapad från benet av en gam. Undrar hur det lät? (Asbra …)

För övrigt anser jag det inte alltid handlar om att säga sin mening så högt som möjligt, inte heller att försöka säga så mycket som möjligt. Det handlar om att tänka innan man talar. Kommunikation handlar inte om att framföra sina åsikter till vilket pris som helst. Det handlar lika mycket om att försöka sätta sig in vad mottagen tänker.

Ikväll är det grillfest tillsammans med snälla, trevliga människor.

/Kent Lundholm

Etikett: Kulturarbetare

Ordet är fritt, men inte gratis.

Nej, jag har inte blivit miljonär genom framgångarna med ”Älskade Ester.”

Signera böcker på ICA

Kulturarbetarens mörker

Fattiga kulturarbetare

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv