Etikett: kultur

Förenklad kultursyn

Av , , Bli först att kommentera 4

Nä, det torde väl knappast bli en särskilt lyckad kulturpolitik, om den ska styras av folk som i grund och botten lider av kunskapsförakt och som försöker dölja ett bildningskomplex? Särskilt när kulturens viktigaste uppgift är att utmana och att ställa våra föreställningar upp och ner. Kulturen är demokratis nav och ska ska verka av egen kraft – inte styras politiskt och framförallt inte av okunskap och fördomar.

När man läser SD:s syn på kulturen blir man smått mörkrädd; särskilt som idéerna påminner om den kulturtrend som sveper genom Europa. Det ropas efter begriplig, nationalistisk konst: sån konst som man direkt ska kunnat se vad den föreställer. I Sölvesborg har SDs kommunpolitiker beslutat att stoppa inköp av ”utmanande samtidskonst”. Hur har de kommit fram till det? Torde kunna påstå att dessa politiker knappast gjort sig kända som några frekventa besökare på landets museer.

Genom tiderna har den politiska makten på vänster- och högerkanterna inte gillat när kulturen fått folk att tänka till på ett konstnärligt språk som kan vara svårtolkat. Då kan det i ren frustration ses som en kritik mot makten. Nazisterna brände böcker på bål och förbjöd ”degenererad” konst. Kineserna fängslar uppkäftiga kulturarbetare när det passar regimen. I Polen och Ungern rensar man museerna för att ersätta den ”obegripliga” konsten med mer ”fotografiska” målningar, och gärna med ett tydligt, blå-gult nationalistiskt budskap.

”Obegriplig” konst är särskilt farlig eftersom den kräver ett visst mått av fantasi för att man ska förstå dess inneboende språk. Det som man inte begriper sig på, inte förstå det som visas. så blir man lätt rädd för den och vips skapas fördomar där lögnerna får härja fritt.

Kulturen finns i allt och överallt. Kulturen det är vi. Kulturen river murar och spränger gränser. När vi saknar språk för att beskriva vissa skeenden, när det fattas ord för vissa känslor, kan svaret finnas i ett par penseldrag i målning, övre, högra hörn eller på sidan 42 i en roman, eller varför inte i en statys utsträckta hand. I konsten finns ett gemensamt språk som hjälper oss att kommunicerar så att vi kan förstå varandra, som öppnar våra sinnen, får oss att tänka, känna och förhoppningsvis gör oss en aning visare. När man inte begriper det, så kan sådan konst anses vara rent av farlig. Men måste man i detalj förstå allt? Måste all kultur vara tydlig och begriplig. Är en spade alltid en spade?

Kanske handlar denna diskussion inte enbart om farlig/obegriplig konst. Vi lever i en tid då rädslan för det annorlunda, det som är eljest, vinner allt mer terräng. Bort med det obegripliga, det annorlunda (inte enbart inom kulturen) utan även vad gäller människor som är eljest: typ utbölingar, flyktingar, ja folk som inte ser ut som oss vi riktiga svenskar.

 


Förra hösten motionerade
en SD:are om att Bara riktiga svenskar ska få låna böcker på våra svenska bibliotek. På sikt ska vi svenskar bara få låna böcker som är skrivna av riktiga svenskar. Våra bibliotek ska vara en svensk plats för ”sann kultur”. Smak på det! Är detta vårt nya Folkhem?

Som författare blir jag allt mer bekymrad över att landets största parti vill omdana samhället med kulturen med slagträ (förmodligen även med ett och annat järnrör). Att partier med sin politik vill förändra samhället är i och för sig  inget nytt. Men nu har man tagit fram murbräckan för platta till de kultyttringar som kan utgöra ett hot mot samhället (politikers idéer). Väntar oss ett kulturkrig?

Dessutom ska Public Service skrotas och journalister som är partiska journalister ska kunna avstängas/få sparken. Tänka sig: Med dessa mörkermän har KD och M slagit följe och nu går de armkrok in i ett politiskt mörker.

 

 

För övrigt så lever vi en farlig tid. Flertalet verkar bli allt mer förtjusta i enkla, svart/vita ”sanningar”. Det tycks inte spela nån som helst roll att dessa sanningar är lögner.

 

Ur det gamla föds nåt nytt

Av , , Bli först att kommentera 8

En riktigt seg dag. Trött, magont. Suttit en stund och studerat dialektala ord och meningar. Ett knepigt ämne. Lena kom nyss. Lite vila och mat, sen bär det av till Väven för att skratta en stund åt  Klungas senaste ”Toppa jaget”.

Det har med åren blivit allt mindre kultur. Har fullt upp med att själv vara kulturell. Senast vi var kulturella är ett drygt år sen då vi var på Operan. En gång i livet, i slutet av 90-talet, då jag var kulturredaktör på Folkbladet var jag på nästan alla premiärer, ibland flera gånger per vecka. Sedan blev det inget alls och nu lite grann.

Flyttar som sagt den 1 april. Inget skämt. En stor två på Ersboda – med hiss. Tur att jag packade redan före jul … Men än återstår en hel del. Tunga saker som ska bäras nerför trapporna och in i min nya lägenhet. Nog hamnar jag lite vid sidan om allt som händer här på Grisbacka där jag bott i drygt 13 år. Nog finns en sorgens tagg i mitt bröst. Samtidigt så är det ju så: När nåt gammalt tar slut, så tar nåt nytt (spännande) vid.

Så var det inte då jag och Wik flyttade till Oslo för att leva livet och jobba som sykepliers på stadens sykehus och tjäna storkovan – och däremellan skulle  vi besöka Oslos alla pubar och danshak. Jag vantrivdes så förbannat att jag stressade fram en smärtsam Bältros. Blev liggande i ett par månader. Vi kom liksom inte in i det nya, i de nya miljöerna och vi förstod oss inte de norska sociala regelsystemet som gick ut på att gå på tur, äta får i kål, en och annan val och vifta med flaggor  och elske detta land ….

Jag tillfrisknade direkt vi körde över gränsen till Sverige. Sen kom jag att jobba vid fyra-fem tillfällen i Nordnorge, i Mo i Rana, där det levde ett glatt, snällt folk och som välkomnade oss med öppna armar.

Tvagning, klädbyte, mat och Klungan.

 

22.00

För övrigt var Klungans föreställning riktigt rolig. Knasig, intelligent humor under ett par timmar. Kan rekommenderas.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Hotet utifrån

Av , , Bli först att kommentera 2

Uppe i ottan. När världen i övrigt vaknar bär det av till Inneråträsket, någon dryg mil norr om Botsmark, för att umgås med Lenas bröder och syster. Hoppas på uppehåll så att vi kan vara ute så mycket som möjligt. Känns underbart att ha en sådan pass ny bil att köra med. Plötsligt har jag fått luft under vingarna och ett större rum att röra mig i.

statues-2102968_960_720

Det blåser en stark vind av nationalism över Europa, där allt fler länder vurmar för stängda gränser bakom man kan odla den sanna kulturen och de gamla, fina värderingarna. Vi ska enas till en enda ras, ha en enda, gemensam religion och vi har börjat se upp till starka ledare eftersom de är en garanti för en stark stat. I stället för att söka samarbete förlitar vi oss på den egna, lilla nationalstaten. Ur detta växer det obehagliga fram, eftersom nationen måste hållas samman av tron att vi är av ett bättre slag, att våra värderingar och vår kultur är mer utvecklad och intelligent. Vi börjar bli paranoida och ser hot överallt, både utanför gränserna och innanför. Vi avskyr medierna och journalisterna eftersom de enbart ljuger. Främlingar är särskilt farliga eftersom de med sin dolda agenda hotar gemenskapen, värderingarna och traditionerna. En sådan tid är inte långt borta. En tid av rädsla och hat.

För övrigt är det på det viset att en ödmjuk människa lyssnar mer än hon talar.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Signera böcker på ICA

Av , , Bli först att kommentera 2

Så var det plötsligt lördag. Uppe i ottan och möttes av mörker. Tassade mellan rummen och tände mina blinkande tomtar och änglar, fick fart på minigranen som började glimma, tände kyrkan och ytterligare några småtomtar. Tomtarna har jag införskaffat på Clas Olssons – två blinkande tomtar eller änglar för 49 kronor. Som fått. Dagens mål blir att besöka julmarknaden på Gammlia.

Har skrivit 184 sidor i min kommande roman, som naturligtvis utspelar sig i Baklandet, denna gång kring temat kvarglömda män, de som blev kvar, de som blev över. Vad gäller min senaste bok ”Spring Kent, spring!” har jag ett arrangemang kvar för 2016, då jag den 14 december ska signera mina böcker på ICA Supermarket i Lycksele. Jag har faktiskt bara signerat böcker på detta viset EN gång tidigare och det var 2000 då jag satt i ett hörn i entrén på Coop i Vännäs. Då med min debutroman ”Svin föder svin”. Jag fick sälja EN bok till en äldre dam som tyckte synd om mig. Efter det svor jag att aldrig göra om misstaget – ändå har jag tackat ja till arrangemanget i Lycksele. Dels har jag mitt förlag bakom mig som fixar och donar med böcker och annonsering, dels finns det numera inget ställe att sälja mina böcker på i Lycksele. Inte sedan bokhandeln gick i konkurs för x antal år sedan. Tror att det finns ett behov för en och annan att (så här inför julen) köpa en signerad bok av mig. Vi får väl se. Hoppas på en bättre placering i butiken, än den i Vännäs där jag gömdes och glömdes i en mörk vrå.

underhållning

Försöker planera inför våren, då jag som alla andra måste dra in pengar till hyra och mat, men som kulturarbetare är det ta mej tusan inte lätt. Ersättningsnivåerna är inte särskilt höga, samtidigt som det tycks finnas en myt om att vi kulturarbetare enbart sysselsätter oss för att det är så jävla roligt. Jo, det är roligt, men vi vill ha en rimlig ersättning för vårt yrkeskunnande. Det är väl ingen som säger till en snickare att ”det här kan du väl göra gratis för att du haft så himla kul när du spikade ihop min veranda.” Då skulle nog vederbörande riskera att bli avsågad vid anklarna. Jag har nästan 40 års erfarenhet av mitt författarskap, dessutom drygt tio år som journalist och sju år som informatör (åtta som sjuksköterska), plus alla utbildningar jag gått vars kunskaper byggts in i mitt skrivande. Drygt åttio gånger har jag i egenskap av författare stått ensam på scenen runt om i länet och år 2012 slog jag publikrekordet i Lycksele stadsbibliotek – före Åke Lundgren och Torgny Lindgren. ”Nu sitter han där och förhäver sig”, tänker kanske många av er. ”Han tror att han är något”. Det är ett annat elände inom kultursfären, att man måste ha modet att visa sig sårbar på scenen för att ha en chans att nå fram till publiken, man måste vara ärlig, och man måste överlämna sig till media för att bli synliggjord och ”känd”, annars blir inga böcker sålda. Då blir man lätt ett offer för de som inte gillar människor som sticker ut för mycket, som säger obekväma saker som sätter fart på deras egna känslor, oro och rädsla. ”Spring Kent, spring!” är en sådan bok – som oroar och hjälper. Tro inte att du är någonting! Efter mina föreställningar har det kommit fram olyckliga människor som lider av psykisk ohälsa och tackat mig för att jag satt ord på deras skräck och ensamhet. Sådant växer jag av.

skammen

Skammen är verkligen själens surmyr. Står man där och skäms allt för länge, sjunker man ner i den bottenlösa dyn och försvinner. Under stora delar av mitt liv har jag stått på skammens surmyr med dy upp till midjan. Skuld är något som drabbar oss när vi gjort något fel, något som strider mot den moraliska kompassen, något man kan bekänna, be om förlåtelse för och ofta bli förlåten. Skulden berövar inte ditt människovärde. Skammen däremot gräver sig ner i jag-känslan och underminerar ens egenvärde så att man till slut förlorar sitt människovärde. Man har inte bara gjort fel, man ÄR fel. Man dräneras på kärlek eftersom man inte är värd att älskas. man försöker fly, man bedövar smärtan med alkohol och skäms ännu mer. Självkänslan blir än sämre, man börjar ljuga och omge sig med hemligheter. Sedan kommer ilskan när man tror att man blivit orättvist behandlad. Skammen får oss känna oss små, ofullkomliga och att vi aldrig duger. Enda sättet att bli av med skammen är att prata om den, sätta ord på känslorna och ju mer vi berättar desto mer ökar känslan av att vi faktiskt duger, att vi är värdefulla. Med andra ord: det är en kamp för att återigen bli sann, äkta och för att klara av det krävs en hel del mod.

För övrigt tillhör jag den fjärdedel av befolkning som är introvert, alltså innesluten, inåtriktad och stundom frånvarande. En svårighet som vi introverta brottas med och som vi sällan klarar av är att ”kallprata”, eftersom vi av någon anledning ”snålar med orden”.

JULKLAPPSTIPS! >>> Beställ

Eller kom förbi på Pig Hill och köp en signerad bok! (Lite billigare: 190 kr) Boka tid: 070-299 36 80

20160315_163208

Clowner och pokémon

Av , , Bli först att kommentera 3

Uppe med tuppen. Kolsvart därute, tyst i huset. I eftermiddag åker jag till Robertsfors, där jag och Linda Marklund för trettonde gången ska köra vår berättarföreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Det har varit roligt att få jobba med den muntliga berättartraditionen som jag en gång växte upp med och som förmodligen ledde till att jag blev författare.

20151003_124654

Förr var det inte ett dugg märkvärdigt när någon drog en ”dramatiserad” historia. Berättandet hade sin naturliga del i något som faktiskt hänt, men som skruvades upp en aning genom att man fick lög nalta. Det onödiga drogs ifrån och det ”lilla extra” lades till, för att inte glömma ”knorren” i slutet. I föreställningen har jag komprimerat en hel roman, ”Vedtjuven”, till en 30 minuter lång muntlig berättelse. En utmaning som jag först tvivlade på, men det visade sig fungera riktigt bra.

clown

Folk verkar ha lite att göra. Storhopen irrar omkring med sina mobiler och spelar Pokémon, medan resten klär ut sig till clowner och skrämmer skiten ur kreti och pleti. Varför sätter de sig inte ner och läser en bok – och på samma gång kanske lär sig något om världen och om sig själva. Men i vissa grupper tenderar bokläsandet att sjunka och om man läser mindre så minskar läsförståelsen. Det är flickor och kvinnor som står för läsandet i detta land, medan unga män och män generellt läser allt mindre. Detta har jag lagt märke under drygt 15 års framträdande som författare. En iakttagelse som jag även gjorde under min tid som kulturredaktör på Folkbladet. Det är kvinnorna som i stort bär upp kulturen. Jag skriver romaner om knasiga män i inlandet, men det är kvinnorna som köper och läser mina böcker och som kommer och lyssnar på mina föreläsningar. Så vad gör männen då? Det kan väl inte vara så illa att de antingen spelar Pokémon eller klär ut sig till clowner?

För övrigt har även kaos sina lagar.

 

Turné och släppfest

Av , , Bli först att kommentera 0

Håller så sakta på att vakna, särskilt efter att ha hällt i mig en balja med svart, starkt kaffe. Sovit ytligt, vaknat i parti och minut. Tycker mig ha drömt mycket, men kan inte minns vad. Det har börjat bli så på gamla dar – minns inte ens drömmarna. Vaknar till en dag som gömmer sig i mörker. En och annan bil passerar ute på Backenvägen. Ännu har inte morgontrafiken tagit fart, då brukar bruset leta sig in genom mina fönster. Min kalender säger följande: 10.45 vattengympa. 12.00 träff med författarkollegan Micke Berglund på kulturkafé Pilgatan. Jo, det kan bli en bra dag.

folkets_hus_vilhelmina
Vilhelmina FH. Hit ska vi, jag och Linda.

Har hunnit skriva ett par sidor om de frustrerade männen i Baklandet. En ganska knäpp historia, smårolig i sitt allvar. Borde även skriva på monologen som ska skickas till teatern. Det är mycket nu. Till veckan kör jag och Linda Marklund igång vintern-vårens turné, då fortsätter vi med föreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Den 2 februari ska vi ända till Vilhelmina; en ganska lång och krånglig resa för en författare som saknar bil. Buss till Lycksele där Linda möter upp. Vi käkar nånstans i Lycksele, sen åker vi vi mot Vilhelmina, framträder en dryg timme och sedan återvänder vi. Jag sover över en natt hos morsan i Lycksele, för att tidigt morgonen därpå ta bussen till Umeå för att passa ett läkarbesök. Sen rullar det på: Holmsund, Ursviken, Skelleftehamn, Kåge, Byske.

Och den 30 mars är det släppfest av min självbiografiska bok ”Spring Kent, spring!” Oj, vad det känns gruvsamt. Inte för att jag har berättat allt i boken, men tillräckligt mycket för att folk ska höja på ögonbrynen. Men då sållas agnarna från vetet. Jag kommer att få en glimt av vilka som är mina verkliga vänner och vilka som kommer att vända mina ”svagheter” mot mig. Men jag har ju så länge känt mig ”tvungen” att skriva den här boken. Haft en känsla av att vilja ”förklara mig”; göra mig mer begriplig i omvärldens ögon – samtidigt som jag genom skrivandet sett på mitt eget liv i helt andra ögon. Livet har inte alla gånger varit så lätt och jag får faktiskt vara glad att jag lever, att jag har överlevt.

Det går tungt för sossarna. Lägsta siffrorna någonsin, i varje fall sedan Sifo började mäta. 23 procent nånting. Direkt ropas det på förändringar i partitoppen, att Löfven borde avgå, att någon ”ny” ska kliva in och rädda partiet. Mellan valen brukar regeringspartierna ”bestraffas” av folket, och i viss mån torde de låga siffrorna uttrycka en sådan bestraffning. Men det är nog inte hela förklaringen. Hanteringen av flyktingkrisen har säkert spelat in. Att gå från total handfallenhet till att dra på sig hårdhandskarna och i viss mån använda samma handgrepp som Sverigedemokraterna skulle ha använt sig av, torde ha fått en del vänstersossar att fly. Men då borde Vänsterpartiet ha ökat mer. Nej, det är moderaterna som ökat mest. Det gör att alliansen är störst, vilket får tuppkammarna att växa på hos småpartierna. Jag gissar på en gemensam alliansbudget till hösten, sedan fäller man s-regeringen och utlyser nyval, vinner det valet och gör sig beroende av Sverigedemokraterna. Så fungerar den inbyggda mekanismen för att i alla lägen få administrera makten. Om nu inte sossarna reser sig på nio, kliver upp och lyckas förklara att de i ”tysthet” redan börjat bocka av punkterna på sin ”återställningslista” – att de bit för bit har börjat plocka tillbaka pengar från de rika för att ge åt de mindre beställda. Det är märkligt att de inte lyckats föra ut det budskapet tydligare och mer högljutt.

För övrigt börjar nästa nummer av Vasaplan att ta form. Flertalet av texterna och bilderna har kommit in. Jag har korrekturläst reportagen och tycker att det ser lovande ut.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Fattiga kulturarbetare

Av , , Bli först att kommentera 1

”Du sysslar väl med kultur för att det är så himla roligt.” Jo, det har jag hört otaliga gånger när jag knorrat om hur usla de ekonomiska förutsättningarna kan vara inom kultursektorn. Ibland går det knappt begära någon ersättning alls av de små och fattige arrangörerna. Det är väl då man ställer upp helt gratis för att kultur är så himla roligt. Med det vill jag inte har sagt att det är pengar som driver oss människor till att bli kreativa och att skapa kultur. Det måste finnas något mer. Däremot har det blivit inne att mäta nyttan av kulturen, utifrån att skapa någon slags kulturindustri där kulturkonsumenterna ska ses som kunder. Men vad får alla vi små ”kulturproducenter” plats och hur kan vi få en skälig ersättning för böckerna vi skriver, musiken vi komponerar och tavlorna vi målar? Sedan – kan man verkligen mäta kulturens värde ur ett ekonomiskt perspektiv? Ger betraktandet av en piccasomålning ett högre värde än att dansa till av folkmusik på Gammlia?

Det händer att folk berättar om sina drömmar vad gäller sitt skrivande. ”Jo, jag har en roman inne i min skalle. Men jag jag har ju aldrig haft tid att skriva ner den på papper.” Jaha, tänker jag. Här ser du en man som haft en jävla massa dötid, som gått och slagit dank i en ocean med överblivna timmar och dagar, och som tack vare det hunnit med att skriva fem romaner. Yes! Fyra av mina romaner skrev jag medan jag jobbade heltid.Sannerligen, kultur är inte stundens ingivelse, det är ofta stenhårt arbete – med en riktigt usel timpenning. Trenden är också sådan, att kulturarbetare får allt svårare att leva på sitt skrivande, målande och måste ha ett sidojobb för att överleva. Jag har tjänat rätt hyggligt på några av mina romaner, men att kunna leva på denna stötvis inkommande ”lön” har inte gått. Har fått en del stipendier, men det räcker inte långt om man ska försörja en familj – vilket var aktuellt när jag skrev mina två första romaner.

vangogh
V
an Gogh, en tvättäkta kulturarbetare?

Kultur betyder att odla på latin. Kultur är alla normer, värderingar och idéer som finns i ett samhälle. Kultur ökar vår iakttagelseförmåga, stimulerar vårt symboltänkande, ökar förståelsen för det annorlunda och sätter fart på fantasin. Albert Einstein sa: ”Fantasi är viktigare än kunskap. Kunskapen är begränsad. Fantasin omgärdar världen.” Framför allt öppnar kulturen våra sinnen och vidgar vår tankevärld; så att det obegripliga blir begripligt. Kultur ger oss glädje.Jo, det är sant. Men nog skulle jag bli en aning gladare ifall de ekonomiska förutsättningarna blev bättre – vilket inte är liktydigt att jag skulle skriva bättre med mer pengar på banken.

Redan för 35 000 år sedan började människan att skapa kultur, detta sedan man hittat en flöjt som är daterade med den åldern. Flöjten är skapad från benet av en gam. Undrar hur det lät? (Asbra …)

För övrigt anser jag det inte alltid handlar om att säga sin mening så högt som möjligt, inte heller att försöka säga så mycket som möjligt. Det handlar om att tänka innan man talar. Kommunikation handlar inte om att framföra sina åsikter till vilket pris som helst. Det handlar lika mycket om att försöka sätta sig in vad mottagen tänker.

Ikväll är det grillfest tillsammans med snälla, trevliga människor.

/Kent Lundholm

 

 

 

Debut på bloggen

Av , , Bli först att kommentera 1

Har i denna dag bytt blogg.Ser fram emot att få skriva här på VK-bloggen – trots att jag av hävd är en VF-man. Här verkar dock de flesta jag känner, och fler därtill, sköta sitt behov av bloggande.

Har bloggat sedan 2006, mest inom ämnet kultur. Men det har förekommit blogginlägg från min sida som berört ämnet politik. Ambitionen är att i första hand, även fortsättningsvis, röra mig i de kulturella sfärena. Då i synnerhet litteratur. Det är ett område jag behärskar och som jag med fog kan uttala mig om.

Väl mött!

 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,