Etikett: kultur

Ordet är fritt, men inte gratis.

Av , , Bli först att kommentera 8

Nej, kulturarbetare arbetar inte gratis.

Det går bra för mig just nu, men så har jag lyckats skriva en roman som gett både Ester Duva och författaren själv, något som påminner om upprättelse. På måndag avslutar jag min författarturné i Ånäset – femton framträdande blev det innan jag blev tvungen att säga stopp. Kroppen och psyket behöver både träning och vila, för att jag måste orka med bokningarna under 2022.  Vid dessa besök i länets bibliotek får jag hyggligt betalt, vilket är tur, eftersom det är genom mina författarbesök och övriga sidouppdrag, som jag drar in merparten av min inkomst. Jag hoppas att jag med ”Älskade Ester” för första gången (efter sju romaner) tjänar mer på bokutgivningen än på min framträdanden.

 

”Vi bjuder ju på fika”
Jag har fått massor beröm och känner mig bekräftad, både som person och som författare. Mängder med fina reportage, fantastiska recensioner och ett par hundra tack-mejl från läsarna, har fått mig att växa och jag har blivit aningen friskare i jämförelse med skrivstarten i april 2019. Vid sidan av mina offentliga framträdanden, där ABF står för en del av mitt arvode, får jag en hel del förfrågningar från olika slags föreningar, församlingar, företag, skolor. ”Nog kan väl du komma hit ett par timmar och läsa ur boken om Ester. Vi kan inte erbjuda något arvode, men vi bjuder på fika och ger dig en slant till bensinen kan du få.” Med andra ord: Visst kan du jobba gratis?

Läkaren får aldrig den frågan
Den frågan ställs aldrig till en läkare eller en adjunkt vid universitetet. Men är man kulturarbetare får man den frågan ganska ofta – trots att jag har en minst lika lång och bredare utbildning i jämförelse med mina två valda exempel. Jo, vi kulturarbetare målar tavlor och skriver tjocka romaner för att det är roligt och intressant, men det är ju inte liktydigt med att vi ständigt framträder gratis. I mitt fall har jag lagt ned drygt tio år på förberedelser och att mentalt ”skriva i huvudet”, och suttit sönder ryggen efter att under två års dagligt skrivande mellan åtta och femton timmar. Det resulterade i en 600 sidor tjock och 1,3 kilo tung roman om en ikon i Lycksele med omnejd. Timlönen var usel, men som tur är har jag en liten sjukpension som räckte till hyra och mat. Med det som utgångspunkt, så skär det en aning i hjärtat när folk utanför kulturvärlden tar för givet att jag ska flänga runt och jobba gratis.

Vissa arrangörer tycks tro att det räcker med att författaren blir glad över att få berätta om sig själv och sina böcker och att det kan anses ingå i den marknadsföring som de flesta förlag avtalar med författare om.

Ibland jobbar även jag gratis
Trots detta, är det svårt att tacka nej till ett behjärtansvärt uppdrag – även om det ska utföras femton mil bort. Jag brukar faktiskt ge ett par gratisframträdanden i samband vid varje bokutgivning. Då har det nästan uteslutande handlat om ungdomar som lider av psykisk ohälsa och äldre människor i gruppboende. Men i övrigt brukar jag vänligt, men bestämt tacka nej. Trots att det finns en risk att jag uppfattas som märkvärdig, rent av högfärdig och snål, som dessutom lider brist på empati. Risken finns ju att mina NEJ sprider sig till andra föreningar och grupper, som i förlängningen ”bestraffas” med att till inte bli tillfrågad alls.

Känner mig utpressad
Ibland känns det faktiskt som om jag är under utpressning. I stort handlar det om yrkesstolthet och på sikt överlevnad. När jag senaste sa nej (då jag fick frågan om jag kunde komma en halvtimme under fikapausen och vara allmänt rolig), fick jag senare höra att en trubadur utan betänketid tackat ja till gratisuppdraget. Det är viktigt att hävda konstens värde.  Jag vet att många föreningar och grupper har ont om pengar, därför har jag till dessa erbjudit mina tjänster (via ABF), till en låg kostnad som de kan delfinansiera genom att ta inträde och sälja fika.

 

Återigen: Jag har inte blivit miljonär genom framgångarna med ”Älskade Ester.”

 

Så här förhåller det sig. För att en författare, utgiven på ett traditionellt eller mindre förlag, ska kunna leva på bokutgivningen och kunna ta ut EN årslön med en medianlön på 32 000 kr i månaden, måste förlaget sälja mellan 50 000 och 100 000 böcker per år. Hur många författare gör det? En klick på knappa fem procent, om ens det, kan dra in mångmiljonbelopp på en enda (oftast) kriminalroman. Förutsatt att romanen översätts till minst tjugo, trettio länder och att något stort filmproduktionsbolag köper filmrättigheterna och ljudboken säljer hyggligt. (Vilket ofta är fallet …) Jag har hittills endast vågat köpa mig en ergonomiskt utförd skrivstol – för en summa av tiotusen svenska kronor.

Brist på försäljningsställen
Utgiven på ett litet förlag handlar det om helt andra siffror, trots att det handlar om en sådan försäljnings- och recensionssuccé som romanen om Ester. Det stora problemet är distributionen och bristen på försäljningsställen. Trots det fick vi en smakstart då Lyckseleborna förhandsbeställde merparten av den första upplagan. Biblioteken runt HELA landet har beställt ett eller flera exemplar, Bokus.com (nätbokhandeln) säljer bra, liksom bokhandlarna längs Norrlandskusten. Men då tvingas förlaget sälja ”Älskade Ester” till f-pris (160 kr) och ännu lägre, vilket krymper vinsten både för förlaget och författaren. Nä, några 50 000 exemplar är det inte tal om. Ska det bli verkligt måste jag vinna något stort pris, bli omnämnd i DN och SvD, hoppa mellan de olika Tv-kanalernas soffprogram. Allt detta är utopier. Tyvärr.

Arga gubben vill framträda, men ej gratis!

Sidouppdragen viktiga
Det är sidouppdragen, annat arbete, som krävs för de flesta av oss för att vi ska ha råd att vara författare. Det är därför det har sina risker att tacka nej till framträdande utan arvode, gratisjobbandet. Det kan slå tillbaka snabbt har man inte RÅD att vara författare. Oerhört viktiga i sammanhanget är Författarfondens skattefria stipendier, som jag haft lyckan att ha fått ett flertal. Förra året fick jag ett skattefritt arbetsstipendium. Vet inte hur det skulle ha slutat, om inte pengarna kommit som manna från himlen under pandemitider, när jag förlorade 50 000 på inställda framträdanden; när författarkontot var tomt och ledde till ett underskott på dryga 8000 kr.

Men trots detta känner jag mig till freds, rent av något som påminner om lycka över att det hela slutade med en värdig sorti. Ja, detta blev lite av varje där jag hade tänkt att texten enbart skulle handla om de allt fler förfrågningar kommer från folk som på fullt allvar tycker att vi författare ska jobba gratis.

Ordet må vara gratis – men så snart det kommer i författarens tankar och sedan i mun, så är det inte gratis längre.

Rabulist talar ut

Av , , 6 kommentarer 6

Somnade på soffan och vaknade, utvilad och på gott humör. Inne i köket insåg jag faktum: Klockan var fem i tolv. Mitt i natten – och jag hade sovit i hela 45 minuter. Somnade vid först vid två, vaknade fyra och klev jag upp. Kanske kan jag ta en liten lur mitt på dagen, men jag är ju vare sig dag- eller nattsovare. Om det funnits VM i värdelös sömn, så hade jag haft rummet fullt med guldmedaljer.

Det råder febril aktivitet på förlaget med korrekturläsning och framställande  av omslag. Vi har haft ett provisoriskt omslag under den inledande PR-kampanjen, men ett nytt, proffsigare är på gång. Jag vill ha ett ljust omslag, medan förlaget varit mer inne på ett mörkare.  Vi får väl bryta arm om detta. Men omslagen brukar i slutänden bli bra. (Omslaget nedan är provisoriskt och gjort i all hast). Det råder fortfarande en smått hysteriskt hype kring boken och folk förhandsbeställer så att det står härliga till. Har aldrig varit med om något liknande

De som vill få de 500-sidorna om Ester Duvas liv, hemsänd, kan göra som alla andra och förhandsbeställa via förlaget. Busenkelt: klicka på länken, lägg i kundkorgen, sen ska du uppge namn och adress så att den hamnar rätt.

Beställ Älskade Ester

Det som oroar mig är pandemin som i dagsläget sätter stopp för mina planerade författarbesök. Det är ju så roligt att träffa läsarna och det kommer att bli intressanta samtal, nu när så många kommer att ha läst boken före mina besök i verkligheten. Nästa orosmoment är hur kultureliten ska behandla mig och min nya roman. När min förra roman släpptes år 2019, ”Män som spelar schack”, blev den inte ens recenserad i VK och Norran; trots att båda följt mitt författarskap sedan 1999 och under årens lopp gett mig fina recensioner för mina tidigare fem romaner och min litterära självbiografi ”Spring Kent, spring!”, en bok där jag till slut fattade mod för att våga visa upp min sårbarhet genom att att öppet och ärligt berätta, om min ADHD, min bipolära sjukdom och hur mitt flitiga självmedicinering lede till en katastrof. Efter den boken försvann en hel rad vänner och det blev märkligt tyst. Bilden av mig hade förändrats. Från en respekterad man, till en sårbar springande. impulsiv Kent – och mycket riktigt kom också knivhuggen. I ryggen. Världen som åter blivit ljus och tydlig, försvann in i ett hemlighetsfullt dunkel.

Rädslan tog makten.

Jag hade fått lära mig: Vi måste tala ärligt, göra oss med hemligheterna, dela med oss av våra känslor och tankar, för att vi ska förstådda. Det blev ju tvärtom. Jag ville naturligtvis bli begriplig. Trots att det i mina dunkla ord fanns en klarhet, men allt fler vände bort sina ansikten – så klev jag in i en självvald ensamhet och trodde att jag skulle kunna vänta ut omvärlden. Det var inget jag kunde ta för givet. Vänner, bekanta, familjen hade haft en bild av mig, men den rev jag ju sönder genom att skriva biografin. Det hjälpte inte att säga: ”Go vänner, jag har ju blivit en bättre människa, ser ni inte det?” Möttes av stora, stirrande blickar.

Jag har en gång i tiden, lite motsträvigt, tillhört kultureliten. Men jag kom ganska snart på kant med kadern av kulturarbetare, experter, författare, konstnärer och bokläsare. Jag hamnade riktigt i smöret då jag blev utsedd till kulturredaktör på Folkbladet här i Umeå. Kanske började det där, då jag pekat ut riktningen jag skulle följa som kulturredaktör. I första hand skulle jag spegla den småputtrande, lokala kulturen, i tidningens spridningsområde – Västerbotten – och inte försöka göra kultursidan till någon slags mini-DN.

Sixten Landby

Jag har tyvärr en förmåga att låsa mig vid olika frågeställningar och köra mina idéer till botten. På gott och ont. Å ena sidan så bidrar ADHD till att saker å ting blir gjorda, å andra sidan kan impulsiviteten få grodor att hoppa ur käften. Naturligtvis släppte jag in kulturen som fanns utanför länsgränsen. Men jag oftast öppnade dörren för en del författarskap som levde vid sidan av allfarvägarna, som ansågs vara lättviktiga, som när jag lät recensera ”Sixtens Landbys teser” (1996). Då blev det livat. Hur kunde jag  släppa in hans avskyvärda metaforer och liknelser? Många kvinnliga läsare menade att Landbys teser var sexistiska. Jag bet ihop.

Kanske har jag som person, varit en lomhörd buffel som trampat fel personer på tårna. (De du knuffar åt sidan och trampar på under uppförsvägen av trappan, möter du igen på nervägen). Jag är en sådan här typ som kniper käft och kniper käft, så när jag väl ska tala ut så blir jag förbannad. I varje fall ser jag förbannad ut, för som känslomänniska har haft svårt att dölja vad jag egentligen tycker. Samarbetet som jag hade i min roll som kulturredaktör med dåvarande landshövding Georg Anderssons, retade gallfeber på övriga medier då jag hade ”ensamrätt” på att intervjua de inbjudna västerbottensförfattarna: Torgny Lindgren, Sara Lidman med flera – men det var ju bara för de övriga medierna att lyfta på luren och exv ringa Torgny för en egen intervju. Tyckte jag.

Ensamrätt på Torgny

Istället blev det en tryckt stämning bland Umeås kulturarbetare – och även på Folkbladet. Så jag gjorde som jag alltid gjort, när det började hetta till. Spring Kent! Jag sa upp mig för att skriva min debutroman – och så blev det också. Jag fortsatte som krönikör i Folkbladet, till dess jag fick sparken som krönikör. Jag har en känsla av att jag skrivit under en debattartikel som kritiserade Folkbladets planer att ta bort sin kulturredaktör … Inte blev det bättre när jag som chefredaktör för Vasaplan (en gatutidning där säljarna får en slant), under ett stormöte stadens uteliggare, anklagade samtliga media i länet att var usla på spegla människor på samhällets botten (ett orättvist uttalande från min sida. Sen kom min stroke 2015, två veckor innan tidningen skulle publiceras. Jag räddade utgivningen genom att liggande i sjuksängen på neurologen, med en propp i lillhjärnan, att gå igenom texterna och skriva en ledare. Jag spydde vid minste förflyttning och styrde en rollator framför mig.

Jag visste ju hur mycket tidningen betydde för stadens utstötta och uteliggare. Jag tog ”tjänstledigt” två nummer på läkarnas inrådan. I den vevan kom biografin ”Spring Kent, spring!” – där det nu svart på vitt stod skrivet att jag var eljest och smått galen. Förmodligen lades det till en rad andra diagnoser och jag blev därmed en man inte ska ta på för stort allvar. Ett par månader gick. Jag läkte och gjorde mig redo att återvända till tidningsarbetet. Då hörde jag trummorna … Nere på stan fick jag veta att man ersatt mig med en ny chefredaktör – utan att tala med mig. Det var alltså därför som folk vänt sig bort eller gått omvägar för att slippa se mig i ögonen. Som sagt – det har sina risker att visa upp sin sårbarhet. Jo, något hände efter publiceringen av min självbiografi.

Jag har varit självkritisk och verkligen försökt förstå vilka fel och brister jag har, men det känns som att jag kämpar mot en osynlig skara som törstar efter skrönor och fördomar. Onekligen har min person retat upp fel personer, nu även börjat gå ut över mitt författarskap. Jag får väl acceptera att jag aldrig kommer att accepteras som en riktig författare, att jag mest skriver feelgood-böcker (då kan de lika gärna säga ”Bill och Ben”), att jag inte kan stava (har dyslexi), att jag betalar förlaget för att de ska ge ut mina böcker. Men för tusan … Jag är kontraktsförfattare. Ord & visor förlag är liten, men är stenhårda vad gäller innehållet i böckerna. De har faktiskt refuserat en kriminalroman jag lämnade in, 2008 tror ja att det var. Dessutom är förlaget inte fint nog, då endast Drakarnas utgivna författare är en garant för god litteratur. I det fallet riktar jag kritik mot storstaspressen. Trots att jag fått fina recensioner av pressen i norr, så vägrar de skriva ett ord.

Publikrekord.

Folk tror väl att jag genom min stroke och Parkinson inte längre är tillräknelig – och att jag förmodligen smygsuper (trots snart elva års dokumenterad nykterhet). Jag kommer aldrig att bli inbjuden på Litt-fest. Arrangörer ”glömmer bort mig” när nya litteraturprojektet ska genomföras. Vad handlar det om? Har jag blivit paranoid, eller finns där stänk av avundsjuka hos mina kollegor för att jag får så många författarinbjudningar? (15 framträdanden under sept – december 2019?) Eller för att kommit att bli så omskriven att folk börjat tröttna på min nuna. Har slagit publikrekord i Väven (2016) och i Lycksele stadsbibliotek – så helt värdelös kan jag ju inte vara som estradör och författare? Men förstå mig rätt. Hur skulle du göra om det började cirkulera falska rykten om din person – som vars syfte är att förminska dig?

Bara att skriva denna blogg är ju att sänka garden, så att jag får ta emot fler smällar. ”Du är för öppenhjärtig, Kent!” har flera sagt till mig. ”Du håller på att bli en ny Linnea Fjällstedt. Ni skriver båda med ett socialt patos, väljer starka berättelser, men inte de ämnen som är fina nog”, sa en en journalist till mig härförleden.

Nej, jag valde tidigt bort att delta i kotteriet. Jag har hela livet haft en oförmåga att känna mig hemma någonstans; jag har alltid släpat omkring med en känsla av att vara förskjuten – och lägg sedan till denna olycklig kombination av att ständigt fly i geografin, att dra, att gå upp i rök. Ständigt denna motor som puttrar och går inne i skallen – tankade med en bokstavskombination.  Måhända Måhända är jag en rabulist som söker sin flock – i tider av social distans.

6 kommentarer
Etiketter: , , , ,

Förenklad kultursyn

Av , , Bli först att kommentera 4

Nä, det torde väl knappast bli en särskilt lyckad kulturpolitik, om den ska styras av folk som i grund och botten lider av kunskapsförakt och som försöker dölja ett bildningskomplex? Särskilt när kulturens viktigaste uppgift är att utmana och att ställa våra föreställningar upp och ner. Kulturen är demokratis nav och ska ska verka av egen kraft – inte styras politiskt och framförallt inte av okunskap och fördomar.

När man läser SD:s syn på kulturen blir man smått mörkrädd; särskilt som idéerna påminner om den kulturtrend som sveper genom Europa. Det ropas efter begriplig, nationalistisk konst: sån konst som man direkt ska kunnat se vad den föreställer. I Sölvesborg har SDs kommunpolitiker beslutat att stoppa inköp av ”utmanande samtidskonst”. Hur har de kommit fram till det? Torde kunna påstå att dessa politiker knappast gjort sig kända som några frekventa besökare på landets museer.

Genom tiderna har den politiska makten på vänster- och högerkanterna inte gillat när kulturen fått folk att tänka till på ett konstnärligt språk som kan vara svårtolkat. Då kan det i ren frustration ses som en kritik mot makten. Nazisterna brände böcker på bål och förbjöd ”degenererad” konst. Kineserna fängslar uppkäftiga kulturarbetare när det passar regimen. I Polen och Ungern rensar man museerna för att ersätta den ”obegripliga” konsten med mer ”fotografiska” målningar, och gärna med ett tydligt, blå-gult nationalistiskt budskap.

”Obegriplig” konst är särskilt farlig eftersom den kräver ett visst mått av fantasi för att man ska förstå dess inneboende språk. Det som man inte begriper sig på, inte förstå det som visas. så blir man lätt rädd för den och vips skapas fördomar där lögnerna får härja fritt.

Kulturen finns i allt och överallt. Kulturen det är vi. Kulturen river murar och spränger gränser. När vi saknar språk för att beskriva vissa skeenden, när det fattas ord för vissa känslor, kan svaret finnas i ett par penseldrag i målning, övre, högra hörn eller på sidan 42 i en roman, eller varför inte i en statys utsträckta hand. I konsten finns ett gemensamt språk som hjälper oss att kommunicerar så att vi kan förstå varandra, som öppnar våra sinnen, får oss att tänka, känna och förhoppningsvis gör oss en aning visare. När man inte begriper det, så kan sådan konst anses vara rent av farlig. Men måste man i detalj förstå allt? Måste all kultur vara tydlig och begriplig. Är en spade alltid en spade?

Kanske handlar denna diskussion inte enbart om farlig/obegriplig konst. Vi lever i en tid då rädslan för det annorlunda, det som är eljest, vinner allt mer terräng. Bort med det obegripliga, det annorlunda (inte enbart inom kulturen) utan även vad gäller människor som är eljest: typ utbölingar, flyktingar, ja folk som inte ser ut som oss vi riktiga svenskar.

 


Förra hösten motionerade
en SD:are om att Bara riktiga svenskar ska få låna böcker på våra svenska bibliotek. På sikt ska vi svenskar bara få låna böcker som är skrivna av riktiga svenskar. Våra bibliotek ska vara en svensk plats för ”sann kultur”. Smak på det! Är detta vårt nya Folkhem?

Som författare blir jag allt mer bekymrad över att landets största parti vill omdana samhället med kulturen med slagträ (förmodligen även med ett och annat järnrör). Att partier med sin politik vill förändra samhället är i och för sig  inget nytt. Men nu har man tagit fram murbräckan för platta till de kultyttringar som kan utgöra ett hot mot samhället (politikers idéer). Väntar oss ett kulturkrig?

Dessutom ska Public Service skrotas och journalister som är partiska journalister ska kunna avstängas/få sparken. Tänka sig: Med dessa mörkermän har KD och M slagit följe och nu går de armkrok in i ett politiskt mörker.

 

 

För övrigt så lever vi en farlig tid. Flertalet verkar bli allt mer förtjusta i enkla, svart/vita ”sanningar”. Det tycks inte spela nån som helst roll att dessa sanningar är lögner.

 

Ur det gamla föds nåt nytt

Av , , Bli först att kommentera 8

En riktigt seg dag. Trött, magont. Suttit en stund och studerat dialektala ord och meningar. Ett knepigt ämne. Lena kom nyss. Lite vila och mat, sen bär det av till Väven för att skratta en stund åt  Klungas senaste ”Toppa jaget”.

Det har med åren blivit allt mindre kultur. Har fullt upp med att själv vara kulturell. Senast vi var kulturella är ett drygt år sen då vi var på Operan. En gång i livet, i slutet av 90-talet, då jag var kulturredaktör på Folkbladet var jag på nästan alla premiärer, ibland flera gånger per vecka. Sedan blev det inget alls och nu lite grann.

Flyttar som sagt den 1 april. Inget skämt. En stor två på Ersboda – med hiss. Tur att jag packade redan före jul … Men än återstår en hel del. Tunga saker som ska bäras nerför trapporna och in i min nya lägenhet. Nog hamnar jag lite vid sidan om allt som händer här på Grisbacka där jag bott i drygt 13 år. Nog finns en sorgens tagg i mitt bröst. Samtidigt så är det ju så: När nåt gammalt tar slut, så tar nåt nytt (spännande) vid.

Så var det inte då jag och Wik flyttade till Oslo för att leva livet och jobba som sykepliers på stadens sykehus och tjäna storkovan – och däremellan skulle  vi besöka Oslos alla pubar och danshak. Jag vantrivdes så förbannat att jag stressade fram en smärtsam Bältros. Blev liggande i ett par månader. Vi kom liksom inte in i det nya, i de nya miljöerna och vi förstod oss inte de norska sociala regelsystemet som gick ut på att gå på tur, äta får i kål, en och annan val och vifta med flaggor  och elske detta land ….

Jag tillfrisknade direkt vi körde över gränsen till Sverige. Sen kom jag att jobba vid fyra-fem tillfällen i Nordnorge, i Mo i Rana, där det levde ett glatt, snällt folk och som välkomnade oss med öppna armar.

Tvagning, klädbyte, mat och Klungan.

 

22.00

För övrigt var Klungans föreställning riktigt rolig. Knasig, intelligent humor under ett par timmar. Kan rekommenderas.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Hotet utifrån

Av , , Bli först att kommentera 2

Uppe i ottan. När världen i övrigt vaknar bär det av till Inneråträsket, någon dryg mil norr om Botsmark, för att umgås med Lenas bröder och syster. Hoppas på uppehåll så att vi kan vara ute så mycket som möjligt. Känns underbart att ha en sådan pass ny bil att köra med. Plötsligt har jag fått luft under vingarna och ett större rum att röra mig i.

statues-2102968_960_720

Det blåser en stark vind av nationalism över Europa, där allt fler länder vurmar för stängda gränser bakom man kan odla den sanna kulturen och de gamla, fina värderingarna. Vi ska enas till en enda ras, ha en enda, gemensam religion och vi har börjat se upp till starka ledare eftersom de är en garanti för en stark stat. I stället för att söka samarbete förlitar vi oss på den egna, lilla nationalstaten. Ur detta växer det obehagliga fram, eftersom nationen måste hållas samman av tron att vi är av ett bättre slag, att våra värderingar och vår kultur är mer utvecklad och intelligent. Vi börjar bli paranoida och ser hot överallt, både utanför gränserna och innanför. Vi avskyr medierna och journalisterna eftersom de enbart ljuger. Främlingar är särskilt farliga eftersom de med sin dolda agenda hotar gemenskapen, värderingarna och traditionerna. En sådan tid är inte långt borta. En tid av rädsla och hat.

För övrigt är det på det viset att en ödmjuk människa lyssnar mer än hon talar.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Signera böcker på ICA

Av , , Bli först att kommentera 2

Så var det plötsligt lördag. Uppe i ottan och möttes av mörker. Tassade mellan rummen och tände mina blinkande tomtar och änglar, fick fart på minigranen som började glimma, tände kyrkan och ytterligare några småtomtar. Tomtarna har jag införskaffat på Clas Olssons – två blinkande tomtar eller änglar för 49 kronor. Som fått. Dagens mål blir att besöka julmarknaden på Gammlia.

Har skrivit 184 sidor i min kommande roman, som naturligtvis utspelar sig i Baklandet, denna gång kring temat kvarglömda män, de som blev kvar, de som blev över. Vad gäller min senaste bok ”Spring Kent, spring!” har jag ett arrangemang kvar för 2016, då jag den 14 december ska signera mina böcker på ICA Supermarket i Lycksele. Jag har faktiskt bara signerat böcker på detta viset EN gång tidigare och det var 2000 då jag satt i ett hörn i entrén på Coop i Vännäs. Då med min debutroman ”Svin föder svin”. Jag fick sälja EN bok till en äldre dam som tyckte synd om mig. Efter det svor jag att aldrig göra om misstaget – ändå har jag tackat ja till arrangemanget i Lycksele. Dels har jag mitt förlag bakom mig som fixar och donar med böcker och annonsering, dels finns det numera inget ställe att sälja mina böcker på i Lycksele. Inte sedan bokhandeln gick i konkurs för x antal år sedan. Tror att det finns ett behov för en och annan att (så här inför julen) köpa en signerad bok av mig. Vi får väl se. Hoppas på en bättre placering i butiken, än den i Vännäs där jag gömdes och glömdes i en mörk vrå.

underhållning

Försöker planera inför våren, då jag som alla andra måste dra in pengar till hyra och mat, men som kulturarbetare är det ta mej tusan inte lätt. Ersättningsnivåerna är inte särskilt höga, samtidigt som det tycks finnas en myt om att vi kulturarbetare enbart sysselsätter oss för att det är så jävla roligt. Jo, det är roligt, men vi vill ha en rimlig ersättning för vårt yrkeskunnande. Det är väl ingen som säger till en snickare att ”det här kan du väl göra gratis för att du haft så himla kul när du spikade ihop min veranda.” Då skulle nog vederbörande riskera att bli avsågad vid anklarna. Jag har nästan 40 års erfarenhet av mitt författarskap, dessutom drygt tio år som journalist och sju år som informatör (åtta som sjuksköterska), plus alla utbildningar jag gått vars kunskaper byggts in i mitt skrivande. Drygt åttio gånger har jag i egenskap av författare stått ensam på scenen runt om i länet och år 2012 slog jag publikrekordet i Lycksele stadsbibliotek – före Åke Lundgren och Torgny Lindgren. ”Nu sitter han där och förhäver sig”, tänker kanske många av er. ”Han tror att han är något”. Det är ett annat elände inom kultursfären, att man måste ha modet att visa sig sårbar på scenen för att ha en chans att nå fram till publiken, man måste vara ärlig, och man måste överlämna sig till media för att bli synliggjord och ”känd”, annars blir inga böcker sålda. Då blir man lätt ett offer för de som inte gillar människor som sticker ut för mycket, som säger obekväma saker som sätter fart på deras egna känslor, oro och rädsla. ”Spring Kent, spring!” är en sådan bok – som oroar och hjälper. Tro inte att du är någonting! Efter mina föreställningar har det kommit fram olyckliga människor som lider av psykisk ohälsa och tackat mig för att jag satt ord på deras skräck och ensamhet. Sådant växer jag av.

skammen

Skammen är verkligen själens surmyr. Står man där och skäms allt för länge, sjunker man ner i den bottenlösa dyn och försvinner. Under stora delar av mitt liv har jag stått på skammens surmyr med dy upp till midjan. Skuld är något som drabbar oss när vi gjort något fel, något som strider mot den moraliska kompassen, något man kan bekänna, be om förlåtelse för och ofta bli förlåten. Skulden berövar inte ditt människovärde. Skammen däremot gräver sig ner i jag-känslan och underminerar ens egenvärde så att man till slut förlorar sitt människovärde. Man har inte bara gjort fel, man ÄR fel. Man dräneras på kärlek eftersom man inte är värd att älskas. man försöker fly, man bedövar smärtan med alkohol och skäms ännu mer. Självkänslan blir än sämre, man börjar ljuga och omge sig med hemligheter. Sedan kommer ilskan när man tror att man blivit orättvist behandlad. Skammen får oss känna oss små, ofullkomliga och att vi aldrig duger. Enda sättet att bli av med skammen är att prata om den, sätta ord på känslorna och ju mer vi berättar desto mer ökar känslan av att vi faktiskt duger, att vi är värdefulla. Med andra ord: det är en kamp för att återigen bli sann, äkta och för att klara av det krävs en hel del mod.

För övrigt tillhör jag den fjärdedel av befolkning som är introvert, alltså innesluten, inåtriktad och stundom frånvarande. En svårighet som vi introverta brottas med och som vi sällan klarar av är att ”kallprata”, eftersom vi av någon anledning ”snålar med orden”.

JULKLAPPSTIPS! >>> Beställ

Eller kom förbi på Pig Hill och köp en signerad bok! (Lite billigare: 190 kr) Boka tid: 070-299 36 80

20160315_163208

Clowner och pokémon

Av , , Bli först att kommentera 3

Uppe med tuppen. Kolsvart därute, tyst i huset. I eftermiddag åker jag till Robertsfors, där jag och Linda Marklund för trettonde gången ska köra vår berättarföreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Det har varit roligt att få jobba med den muntliga berättartraditionen som jag en gång växte upp med och som förmodligen ledde till att jag blev författare.

20151003_124654

Förr var det inte ett dugg märkvärdigt när någon drog en ”dramatiserad” historia. Berättandet hade sin naturliga del i något som faktiskt hänt, men som skruvades upp en aning genom att man fick lög nalta. Det onödiga drogs ifrån och det ”lilla extra” lades till, för att inte glömma ”knorren” i slutet. I föreställningen har jag komprimerat en hel roman, ”Vedtjuven”, till en 30 minuter lång muntlig berättelse. En utmaning som jag först tvivlade på, men det visade sig fungera riktigt bra.

clown

Folk verkar ha lite att göra. Storhopen irrar omkring med sina mobiler och spelar Pokémon, medan resten klär ut sig till clowner och skrämmer skiten ur kreti och pleti. Varför sätter de sig inte ner och läser en bok – och på samma gång kanske lär sig något om världen och om sig själva. Men i vissa grupper tenderar bokläsandet att sjunka och om man läser mindre så minskar läsförståelsen. Det är flickor och kvinnor som står för läsandet i detta land, medan unga män och män generellt läser allt mindre. Detta har jag lagt märke under drygt 15 års framträdande som författare. En iakttagelse som jag även gjorde under min tid som kulturredaktör på Folkbladet. Det är kvinnorna som i stort bär upp kulturen. Jag skriver romaner om knasiga män i inlandet, men det är kvinnorna som köper och läser mina böcker och som kommer och lyssnar på mina föreläsningar. Så vad gör männen då? Det kan väl inte vara så illa att de antingen spelar Pokémon eller klär ut sig till clowner?

För övrigt har även kaos sina lagar.

 

Turné och släppfest

Av , , Bli först att kommentera 0

Håller så sakta på att vakna, särskilt efter att ha hällt i mig en balja med svart, starkt kaffe. Sovit ytligt, vaknat i parti och minut. Tycker mig ha drömt mycket, men kan inte minns vad. Det har börjat bli så på gamla dar – minns inte ens drömmarna. Vaknar till en dag som gömmer sig i mörker. En och annan bil passerar ute på Backenvägen. Ännu har inte morgontrafiken tagit fart, då brukar bruset leta sig in genom mina fönster. Min kalender säger följande: 10.45 vattengympa. 12.00 träff med författarkollegan Micke Berglund på kulturkafé Pilgatan. Jo, det kan bli en bra dag.

folkets_hus_vilhelmina
Vilhelmina FH. Hit ska vi, jag och Linda.

Har hunnit skriva ett par sidor om de frustrerade männen i Baklandet. En ganska knäpp historia, smårolig i sitt allvar. Borde även skriva på monologen som ska skickas till teatern. Det är mycket nu. Till veckan kör jag och Linda Marklund igång vintern-vårens turné, då fortsätter vi med föreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Den 2 februari ska vi ända till Vilhelmina; en ganska lång och krånglig resa för en författare som saknar bil. Buss till Lycksele där Linda möter upp. Vi käkar nånstans i Lycksele, sen åker vi vi mot Vilhelmina, framträder en dryg timme och sedan återvänder vi. Jag sover över en natt hos morsan i Lycksele, för att tidigt morgonen därpå ta bussen till Umeå för att passa ett läkarbesök. Sen rullar det på: Holmsund, Ursviken, Skelleftehamn, Kåge, Byske.

Och den 30 mars är det släppfest av min självbiografiska bok ”Spring Kent, spring!” Oj, vad det känns gruvsamt. Inte för att jag har berättat allt i boken, men tillräckligt mycket för att folk ska höja på ögonbrynen. Men då sållas agnarna från vetet. Jag kommer att få en glimt av vilka som är mina verkliga vänner och vilka som kommer att vända mina ”svagheter” mot mig. Men jag har ju så länge känt mig ”tvungen” att skriva den här boken. Haft en känsla av att vilja ”förklara mig”; göra mig mer begriplig i omvärldens ögon – samtidigt som jag genom skrivandet sett på mitt eget liv i helt andra ögon. Livet har inte alla gånger varit så lätt och jag får faktiskt vara glad att jag lever, att jag har överlevt.

Det går tungt för sossarna. Lägsta siffrorna någonsin, i varje fall sedan Sifo började mäta. 23 procent nånting. Direkt ropas det på förändringar i partitoppen, att Löfven borde avgå, att någon ”ny” ska kliva in och rädda partiet. Mellan valen brukar regeringspartierna ”bestraffas” av folket, och i viss mån torde de låga siffrorna uttrycka en sådan bestraffning. Men det är nog inte hela förklaringen. Hanteringen av flyktingkrisen har säkert spelat in. Att gå från total handfallenhet till att dra på sig hårdhandskarna och i viss mån använda samma handgrepp som Sverigedemokraterna skulle ha använt sig av, torde ha fått en del vänstersossar att fly. Men då borde Vänsterpartiet ha ökat mer. Nej, det är moderaterna som ökat mest. Det gör att alliansen är störst, vilket får tuppkammarna att växa på hos småpartierna. Jag gissar på en gemensam alliansbudget till hösten, sedan fäller man s-regeringen och utlyser nyval, vinner det valet och gör sig beroende av Sverigedemokraterna. Så fungerar den inbyggda mekanismen för att i alla lägen få administrera makten. Om nu inte sossarna reser sig på nio, kliver upp och lyckas förklara att de i ”tysthet” redan börjat bocka av punkterna på sin ”återställningslista” – att de bit för bit har börjat plocka tillbaka pengar från de rika för att ge åt de mindre beställda. Det är märkligt att de inte lyckats föra ut det budskapet tydligare och mer högljutt.

För övrigt börjar nästa nummer av Vasaplan att ta form. Flertalet av texterna och bilderna har kommit in. Jag har korrekturläst reportagen och tycker att det ser lovande ut.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Fattiga kulturarbetare

Av , , Bli först att kommentera 1

”Du sysslar väl med kultur för att det är så himla roligt.” Jo, det har jag hört otaliga gånger när jag knorrat om hur usla de ekonomiska förutsättningarna kan vara inom kultursektorn. Ibland går det knappt begära någon ersättning alls av de små och fattige arrangörerna. Det är väl då man ställer upp helt gratis för att kultur är så himla roligt. Med det vill jag inte har sagt att det är pengar som driver oss människor till att bli kreativa och att skapa kultur. Det måste finnas något mer. Däremot har det blivit inne att mäta nyttan av kulturen, utifrån att skapa någon slags kulturindustri där kulturkonsumenterna ska ses som kunder. Men vad får alla vi små ”kulturproducenter” plats och hur kan vi få en skälig ersättning för böckerna vi skriver, musiken vi komponerar och tavlorna vi målar? Sedan – kan man verkligen mäta kulturens värde ur ett ekonomiskt perspektiv? Ger betraktandet av en piccasomålning ett högre värde än att dansa till av folkmusik på Gammlia?

Det händer att folk berättar om sina drömmar vad gäller sitt skrivande. ”Jo, jag har en roman inne i min skalle. Men jag jag har ju aldrig haft tid att skriva ner den på papper.” Jaha, tänker jag. Här ser du en man som haft en jävla massa dötid, som gått och slagit dank i en ocean med överblivna timmar och dagar, och som tack vare det hunnit med att skriva fem romaner. Yes! Fyra av mina romaner skrev jag medan jag jobbade heltid.Sannerligen, kultur är inte stundens ingivelse, det är ofta stenhårt arbete – med en riktigt usel timpenning. Trenden är också sådan, att kulturarbetare får allt svårare att leva på sitt skrivande, målande och måste ha ett sidojobb för att överleva. Jag har tjänat rätt hyggligt på några av mina romaner, men att kunna leva på denna stötvis inkommande ”lön” har inte gått. Har fått en del stipendier, men det räcker inte långt om man ska försörja en familj – vilket var aktuellt när jag skrev mina två första romaner.

vangogh
V
an Gogh, en tvättäkta kulturarbetare?

Kultur betyder att odla på latin. Kultur är alla normer, värderingar och idéer som finns i ett samhälle. Kultur ökar vår iakttagelseförmåga, stimulerar vårt symboltänkande, ökar förståelsen för det annorlunda och sätter fart på fantasin. Albert Einstein sa: ”Fantasi är viktigare än kunskap. Kunskapen är begränsad. Fantasin omgärdar världen.” Framför allt öppnar kulturen våra sinnen och vidgar vår tankevärld; så att det obegripliga blir begripligt. Kultur ger oss glädje.Jo, det är sant. Men nog skulle jag bli en aning gladare ifall de ekonomiska förutsättningarna blev bättre – vilket inte är liktydigt att jag skulle skriva bättre med mer pengar på banken.

Redan för 35 000 år sedan började människan att skapa kultur, detta sedan man hittat en flöjt som är daterade med den åldern. Flöjten är skapad från benet av en gam. Undrar hur det lät? (Asbra …)

För övrigt anser jag det inte alltid handlar om att säga sin mening så högt som möjligt, inte heller att försöka säga så mycket som möjligt. Det handlar om att tänka innan man talar. Kommunikation handlar inte om att framföra sina åsikter till vilket pris som helst. Det handlar lika mycket om att försöka sätta sig in vad mottagen tänker.

Ikväll är det grillfest tillsammans med snälla, trevliga människor.

/Kent Lundholm

 

 

 

Debut på bloggen

Av , , Bli först att kommentera 1

Har i denna dag bytt blogg.Ser fram emot att få skriva här på VK-bloggen – trots att jag av hävd är en VF-man. Här verkar dock de flesta jag känner, och fler därtill, sköta sitt behov av bloggande.

Har bloggat sedan 2006, mest inom ämnet kultur. Men det har förekommit blogginlägg från min sida som berört ämnet politik. Ambitionen är att i första hand, även fortsättningsvis, röra mig i de kulturella sfärena. Då i synnerhet litteratur. Det är ett område jag behärskar och som jag med fog kan uttala mig om.

Väl mött!

 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,