Minnen kvar i gamla pärmar

Sista tiden pappa bodde kvar på Bäckmyran. Jag ärvde hans pärmar.

Jag satt en natt och bläddrade i pappas pärmar. De spår han efterlämnade från sin tid på jorden. Han dog på Valborgsmässoaftonen 2003. Det var inte Parkinson som kallade honom hem, utan ett blödande magsår och en bukhinneinflammation som fick honom att ta klivet in evigheten. Det jag har kvar är hans pärmar. Varje berättelse har en förhistoria. Allt hänger ihop, på något underligt sätt.

Pappas anteckningar om älgjakten är en blandning av fakta och naturbeskrivningar. Bäckmyrans jaktlag bildades 1957, året innan jag tvingades ut i väla. Pappa var jaktledare. Håkan Andersson blev jaktlagets premiärskytt, som fällde en älgko på hundratio kilo. Året därpå sköt Ivan Sjöström en gigantisk gammtjur med tolv taggar, som vägde otroliga trehundratrettio kilo. Efter varje jaktsäsong satt pappa vid köksbordet och sammanfattade årets jakt.

Bäckmyrans jaktlag nån gång under 1970-talet.

”1968. Årets älgjakt har varit kall. Svårjagat. Den 23 september föll snön. Spårjakt. […] Sista dagen fick Emanuels hund upp ett spår. Ståndskall. Sigvard sköt en åttataggare på 226 kilo.”

Jag var 10 år, totalt ointresserad av all slags jakt. Men jag tjuvlyssnade ofta på männens berättelser. Gubben Emanuel, han med bästhunden, drog skröna efter skröna och blev jublande glad då han fick bästbiten från älgen: Mulen! ”Harreligen sä gött hä bli när man koka han ve na salt”, sa han och smackande med läppar. ”Hä jer sä gött när fetan smält på tunga!”

I en av pärmarna står det att farfar anno 1927 betalade 1000 kronor till Kronan för att överta kolonatet Nymyrliden i byn Bäckmyran. Det var ett av många övergivna kolonat. Samma blöta myrmark som pappa senare övertog och där jag sprang omkring som liten pojke.

Farfars hus i Bäckmyran.

Under mellankrigsårens djupa depression, växte en korkad idé fram. Det statliga experimentet gick ut på att skicka arbetslösa sörlänningar till Norrlands inland för att bruka jorden. Landshövdingen i Västmanland, som var pådrivande i frågan, påstod att odlingsmöjligheterna i Norrlands inland var lika goda som vid Nildeltat. Jo du, då som nu, fick de välbeställda säga vilka dumheter som helst, utan att bli oemotsagda.  Arbetslösa bruksarbetarna i Västerås och Sandviken hade inget val.

1922 klev ett tiotal före detta stålverksarbetare av tåget i Hällnäs, några i lågskor, utan redskap, ovetande om hur man fäller en tall, dikar ut en myr eller drar upp stubbar ur marken. I väglöst land fick de gå upp mot tre-fyra mil, för att komma till den värdelösa marken som staten lånat ut.

”Ett helvete på jorden”, sa Elis Eriksson som var en de få som stannade och antog utmaningen förvandla surmyrar och tallskog till brukbar mark, som knappt räckte till å still opp tre-fyra kor.

I en plastficka finner jag pappas arbetsbok. ”Nils Lundholm, född 1931. Ansökan 1945. Ålder 14 år. Längd: 135 centimeter. Vikt: 28 kilo. Anställd timmerhuggare. Snödjupet var det året 145 centimeter. ”Yxan var så jäkla tung att jag knappt orka lyfta den.” I slutet av 1980-talet blev han sjukpensionär. Utslitna axlar och rygg. I mitten av 1990-talet drabbades han av Parkinson. År 2003, i en ålder av 72 år, dör pappa på Lycksele lasarett. Men medan jag läste i hans pärmar, blev han levande igen. Så länge vi minns en annan männisch, så länge finns hon kvar.