Etikett: Bäckmyran

Minnen kvar i gamla pärmar

Av Kent Lundholm, 1 maj 2022 kl 05:11, Bli först att kommentera

Sista tiden pappa bodde kvar på Bäckmyran. Jag ärvde hans pärmar.

Jag satt en natt och bläddrade i pappas pärmar. De spår han efterlämnade från sin tid på jorden. Han dog på Valborgsmässoaftonen 2003. Det var inte Parkinson som kallade honom hem, utan ett blödande magsår och en bukhinneinflammation som fick honom att ta klivet in evigheten. Det jag har kvar är hans pärmar. Varje berättelse har en förhistoria. Allt hänger ihop, på något underligt sätt.

Pappas anteckningar om älgjakten är en blandning av fakta och naturbeskrivningar. Bäckmyrans jaktlag bildades 1957, året innan jag tvingades ut i väla. Pappa var jaktledare. Håkan Andersson blev jaktlagets premiärskytt, som fällde en älgko på hundratio kilo. Året därpå sköt Ivan Sjöström en gigantisk gammtjur med tolv taggar, som vägde otroliga trehundratrettio kilo. Efter varje jaktsäsong satt pappa vid köksbordet och sammanfattade årets jakt.

Bäckmyrans jaktlag nån gång under 1970-talet.

”1968. Årets älgjakt har varit kall. Svårjagat. Den 23 september föll snön. Spårjakt. […] Sista dagen fick Emanuels hund upp ett spår. Ståndskall. Sigvard sköt en åttataggare på 226 kilo.”

Jag var 10 år, totalt ointresserad av all slags jakt. Men jag tjuvlyssnade ofta på männens berättelser. Gubben Emanuel, han med bästhunden, drog skröna efter skröna och blev jublande glad då han fick bästbiten från älgen: Mulen! ”Harreligen sä gött hä bli när man koka han ve na salt”, sa han och smackande med läppar. ”Hä jer sä gött när fetan smält på tunga!”

I en av pärmarna står det att farfar anno 1927 betalade 1000 kronor till Kronan för att överta kolonatet Nymyrliden i byn Bäckmyran. Det var ett av många övergivna kolonat. Samma blöta myrmark som pappa senare övertog och där jag sprang omkring som liten pojke.

Farfars hus i Bäckmyran.

Under mellankrigsårens djupa depression, växte en korkad idé fram. Det statliga experimentet gick ut på att skicka arbetslösa sörlänningar till Norrlands inland för att bruka jorden. Landshövdingen i Västmanland, som var pådrivande i frågan, påstod att odlingsmöjligheterna i Norrlands inland var lika goda som vid Nildeltat. Jo du, då som nu, fick de välbeställda säga vilka dumheter som helst, utan att bli oemotsagda. Arbetslösa bruksarbetarna i Västerås och Sandviken hade inget val.

1922 klev ett tiotal före detta stålverksarbetare av tåget i Hällnäs, några i lågskor, utan redskap, ovetande om hur man fäller en tall, dikar ut en myr eller drar upp stubbar ur marken. I väglöst land fick de gå upp mot tre-fyra mil, för att komma till den värdelösa marken som staten lånat ut.

”Ett helvete på jorden”, sa Elis Eriksson som var en de få som stannade och antog utmaningen förvandla surmyrar och tallskog till brukbar mark, som knappt räckte till å still opp tre-fyra kor.

I en plastficka finner jag pappas arbetsbok. ”Nils Lundholm, född 1931. Ansökan 1945. Ålder 14 år. Längd: 135 centimeter. Vikt: 28 kilo. Anställd timmerhuggare. Snödjupet var det året 145 centimeter. ”Yxan var så jäkla tung att jag knappt orka lyfta den.” I slutet av 1980-talet blev han sjukpensionär. Utslitna axlar och rygg. I mitten av 1990-talet drabbades han av Parkinson. År 2003, i en ålder av 72 år, dör pappa på Lycksele lasarett. Men medan jag läste i hans pärmar, blev han levande igen. Så länge vi minns en annan männisch, så länge finns hon kvar.

Julfirandet i Baklandet

Av Kent Lundholm, 12 december 2021 kl 04:44, Bli först att kommentera

Det utspelades under 60-talet, under den tid då pappa var skattskriven i Lycksele kommun. Jag växte upp i den trådsmala byn Bäckmyran, som bestod av en lång rad kronotorp. Vårt torp skulle enligt Domänverket heta Nymyrliden 31:1 och fanns utmärkt på Lantmäteriets kartor. Det gjorde däremot inte Bäckmyran, trots att den hetat så sedan tidigt 1900-tal. Jag är alltså oppstillt i en by som inte fanns.

Vi ungar fick klä granen
Julen började ett par dar innan julafton när vi åkte till farbror Filip och hans enfödde son Elon, som bodde i byns slut eller början, hur man nu ville se det. Det var den dagen jag och mina systrar fick klä deras gran. Farbror Filip, jordens snällaste man, skrattade sitt tomteskratt, ho-ho-ho, och bedyrade att han aldrig sett en vackrare klädd julgran. Elon som var nalta eljest, stod vid sidan om, tyst, med händerna i byxfickorna med ett underfundigt leende på läpparna. Sedan satte vi oss till bords inne i köket och åt varsin skinkmacka. På golvet, diskbänken och på spisen satt ett tiotal katter och väntade på resterna.

Faror Filip och lillsyrran.

Elon läste Det Bästa.

Tomtebrus och kometer
Kaffe till de vuxna, tomtebrus till oss ungar. Tomtebrus finns inte längre, men förr i tin bestod det av små påsar med ett pulver som färgade kallvattnet rött och brusade upp. Det bubblade och stack mot gommen, och över tungan spreds en smak av sötma och hallon. ”Nu jere snart jul, då köm tomten”, sa farbror Filip. ”Åjo, hä lär vara en komet på väg mot jorden å vill hä otures så få han rätt in i skall´n”, muttrade Elon som syftade på en artikel i Det Bästa. ”Hä lär ha vure komet å int nån stjärna som dom vise männen följde ätter.” Farbror Filip skrattade, nu något ansträngt. Han blängde ilsket mot Elon. ”Va du svammel. Komet eller stjärna, däm hitte ändå fram till rätt stall.”

Mamma lagade all julmat. Pappa var tyst tomte.

Vintertid låg byn gömd och glömd i ett ständigt mörker. Solen gick upp 9.25, hängde lågt på himlen i ett tunt snöre som gick av vid 13.48 och rullade in bakom bergets hjässa. Mörker. Resten av tiden var där nattsvart. Kring julen fanns där ljus i form av ljusstakarnas och julstjärnornas sken från fönstren som vätte mot gårdsplanen och ladugården. Jag var ett rastlöst barn som fruktade mörkret. Dagen innan julafton brukade tomten komma pulsande i djupsnön nere på en av lägdorna. I ena handen höll han en lysande lykta, i den andra en granstör. Vi ungar stod stilla på farstubron och huttrade utan att riktigt veta om det berodde på kölden och spänningen. Framme vid lagårdsknuten stannade tomten, vinkande och försvann utan ett ord bakom fähuset. Barndomens magi … Trots att vi visste att det var pappa som klätt ut sig. När pappa nån halvtimme senare kom in vågade ingen av oss ungar säga nåt, rädda att magins bubbla skulle spricka.

Pappas ständiga arbete med veden
Ofta vaknade jag av ljuden från pappas vedhop. Av de tunga yxhuggen och motorsågen råmande, samtidigt som morsan skruvatupp radion på volym: Godmorgon, godmorgon, hör fåglar sjunga glatt.
Godmorgon, godmorgon, i kör! Hördes Sigge Fürst när Frukostklubben drog i gång. På julaftonsmorgonen var Fürst utbytt mot Stilla natt – däremot hördes ljudet från motorsågen. Pappa var född i en kropp som krävde ständigt arbete – även på julaftonen.

Pappa och vedhopen

När jag blivit 12–13 år gammal, införde pappa en jultradition som enbart gällde far och son. En julaftonsmorgon var det minus 30 grader, när åkte på varsin skoter genom skogen av granar tyngda av snö. När vi stannade hördes hur kylan fick tallarnas stammar att ge ifrån sig ett knäppande, knarrande ljud. Ute på myrstråken, nöp kylan hårt i kinderna och ögonfransarna frös samman. Vi pratade sällan med varandra, men han var min far och jag hans son.

Svårt med överraskningar
Redan som barn var jag tudelad vad gällde julklapparna. Överraskningar är min värsta fiende – något som med åren gjorde mig till en planerande vanemänniska. Redan som barn var jag värdelös på att dölja minna innersta och sanna känslor, och kunde omöjligt dölja min besvikelse när paketen innehöll vantar, sockar eller en handbroderad bonad.

Vi ungar fick lov att välja varsin morgonjulklapp. Ett år fanns en bilbana i mitt stora morgonpaket. Jag lekte med den i timmar, till dess jag kraschat sönder en av plastbilarna. Jag hade en förmåga att ha sönder mina leksaker, medan syrran var så mån om sina dockor att hon knappt vågade röra vid dem.

Doftminnen. En söt doft av barrskogsdoften från granen i finrummet. I köket bredde matoset ut sig, där mamma stod iklädd förkläde, i färd med att värma upp buljongen till dopp-i-grytan, samtidigt som hon med ena handen rörde i grytan med risgrynsgröt. Mamma började redan ett par veckor innan julen med att egenhändigt tillreda all mat som skulle finnas på julbordet: Koka skinkan som sedan griljerades, tillreda minst fyra-fem olika sorters syltor och aladåber, rulla och steka mängder med små köttbullar som gav ifrån sig en doft av kryddpeppar. Hon gjorde sedan inlagd sill, och gravade mängder av lax.

Som vanligt var radion uppskruvad på hög volym. Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara. Den följdes av julsången med obegripliga texten: Räven överraskar grisen … Jo, så lät det i mina öron.

Kalle Anka kidnappade julen
När pappa köpte den första teveapparaten nån gång kring 63–64, kom Kalle Anka in i julfirandet och skulle så göra i all evinnerlig tid. Musse Pigg, Janne Långben och Kalle Anka styrde alla aktiviteter mellan klockan tre och fyra på eftermiddagen. Än i dag gäller Kalle Anka-regeln. Min oförmåga att klara av att leva i LÅNGTRÅKIGHETEN, gjorde att jag redan femtonårsåldern slutade se dessa ständigt återkommande filmsnuttar. Repriserna. Syrran får än i dag stora, blänkande ögon och en gapande mun då repriserna förflyttar henne till barndomens jular i Bäckmyran.

Strax efter fyra kom farbror Filip åkande i Elons lilla, brandgula Fiat, som var fullpackad med julklappar. De hade firat jul hos oss så länge jag kunde minnas och gubbarna blev med åren en del av vår familj. När gubbarna var på plats, så började julafton på riktigt. Dessa två män är de mest saknade i mitt vuxna liv. Om det var några som skapade julstämning så var det farbror Filip och Elon.

Nymyrliden eller Bäckmyran. Nu ett kalhygge.

Byn blev ett kalhygge
Bäckmyran består numera mest av ödehus och enorma kalhyggen. Ett flertal hus har rivits av statens bolag. Det finns inte ett spår av liv där farbror Filips och Elons torp en gång stod placerad. Jag passerade incognito mitt barndomshem, torpet nere i svackan, för fem-sex år sen, som nu var omgivet av ett öppet blödande sår. Om vintrarna, när vindarna tar fart, göms det forna torpet av drevsnö. Statens eget skogsbolag passade på att hugga rent under de år man tilläts skapa milsvida kalhyggen och lämna kvar meterhöga stubbar och plöja upp djupa diken där plantorna skulle slå rot och en dag, om ett hundratal år, åter bli den skog som man skövlat. Dessa diken var vattenfyllda, där plantorna flöt omkring.

Staten gömde torpen
Domänverket var snabba med att riva farbror Filips och Elons kronotorp. Med en stor grävskopa grävdes husgrunden igen. Alla bevis på att där en gång levat två goda människor gömdes under metervis med jord. Där växer nu en tät lövrik snårskog. I det före detta torpet nere i svackan firade jag min barndoms jular. En evighet sen – eller så pågår firandet fortfarande. I varje fall bakom mina slutna ögonlock. När jag gått ett par hundra meter över det gigantiska kalhygget och blött ner byxorna upp till knäna, hörde jag det eka mellan bergen. Farbror Filips tomteskratt. Ho-ho-ho.

Herremännen i statens skogsbolag, ska för alltid förknippas med all den mark, alla skogar de förfulat och förstört. Det får bli deras genmäle för sin tid på jorden.

En reservation
På grund av minnets lynnighet, kan jag tyvärr inte garantera att varje detalj och händelse från barndomens jular verkligen har hänt. Det kan ingen. Dessutom kan nostalgin, med sitt rosafärgade filter, romantisera händelserna å det grövsta. Det är mycket vanligt när vi ska försöka oss på att beskriva vår barndom.

God Jul!

Ho ho ho …

Lider av tidsanemi

Av Kent Lundholm, 23 oktober 2021 kl 08:19, Bli först att kommentera

Fem dagars ledighet. Sedan bär det av mot Lycksele för att berätta om Ester, fjärde framträdandet i Lycksele, om jag räknar med Esterdagen i juni. Kan bli en femte, om bokningen i Knaftens bygdegård blir av. Ständigt detta framåtblickande. Blicken fastspikad vid horisonten. Tidsanemi. Kompis med harmen.

Spring Kent, spring! Signera all världens böcker.

Tiden – ett hot och en möjlighet. Jag har tidigare skrivit och sagt att jag inte hinner skriva någon fler roman. Hinner inte, orkar inte. Tre års skrivande är orealistiskt med Herr Parkinson hängande över mig.

”Tiden efter Ester” är en titel som tilltalar mig: en slags självbiografi som beskriver allt som skedde i samband med boksläppet. Om det inte blir genomförbart, skulle jag kunna skriva om skrivandet, en slags handbok om skrivandet i stort och smått; en bok som vänder sig till de som ville bli författare.

Om jag, med alla hinder, klarat av att skriva sju romaner och en självbiografi, så borde det finnas fler som fixar det. Däremot kan jag inte hjälpa och tipsa de som saknar vilja och uthållighet. Saknar man dessa egenskaper kan jag endast rekommendera ett inköp av ”Stora trolleriboken för hemmabruk”. Det finns helt klart något som kan benämnas för skrivandets smärta. Naturligtvis finns det även ett skrivandets glädje. Ni som klarar av att dagligen sitta på ändan och skriva, år efter år, kan redan nu börja att samla på detaljer, läsa in sig på de ämnesområden som hakar tag i en kommande roman – kunskaper som författaren kan ha nytta av när det i framtiden blir tal att ”skriva mellan raderna”. Det är i radernas och ordens mellanrum som livets väsen finns. Ett sådant manus har jag liggande, i stort sett klart.

Vintern 2020 var rullatorn min vän.

I det dunkla, i dimman, kan vi göra orden klara, tydliga. Genom lära sig att använda språkets alla möjligheter, kan vi göra oss förstådda. Många författare trasslar till sitt språk i en önskan att visa hur ”mycket man som författare kan”, vilket ovillkorligen leder till att man strävar bort från sitt språk. Glöm inte bort att använda dig av det du upplevt, berättelserna som finns kvar i dina sinnen och minnen. Kring det kan man sedan bygga på med det fiktiva.

Men för att detta ska bli verklighet måste man ha ett språk.

I allt vi ämnar skriva måste vi finna drivkraften, i Älskade Ester, var drivkraften att ge henne upprättelse. I viss mån att betala av en skuld. Det som är bland det svåraste i skrivandet är att finna den rätta berättarrösten och dess tonläge. Jag trasslade till det rejält när jag i de första versionerna av Älskade Ester, lät en diakonissa vara berättare. Men Ester och diakonissan kom inte överens.

Ska jag bli poet?
Jag har en stor mängd poesi som blivit liggande och som jag emellanåt filar på. Ibland bråkar jag med EN dikt i Månader. Somliga dikter är riktigt bra, men om det räcker till en diktsamling vete tusan. Jag är ju inte någon poet i grunden. En bra dikt har en inbyggd harmoni i orden – det svåra är att skriva vackert om något som har en djupare mening. Resultatet blir ofta en massa ytliga ord som inte betyder något annat – förutom att vara vackra.

Skriva noveller
Jag har börjat peta i gamla och nya noveller, men har ju så rysligt svårt att skriva kort. Minns tiden som journalist och de arbetspass då jag skulle skriva notiser. Det är svårt att skriva kort och begripligt. Att sno ihop ett mittuppslag är enklare, än att i korthet beskriva en trafikolycka eller kommunstyrelsens ja/nej till ett ärende. Vad gäller novellerna, så har jag prövat en teknik där jag lägger anslaget så nära slutet som är möjligt. I några noveller finns mycket riktigt anslaget i de två, tre sista rader.

Tiden – ett hot!

Filmmanus?
Jo, tankarna går ofta till de filmmanus som jag skrev mellan år 1998 och 2005 och nu har frågan kommit från en producent, att jag borde ta mig an ett av de längre filmmanus jag skrev: ”All världens lycka” (3 x 60 minuter), som var tänkt att bli en TV-serie, regisserad av Kjell-Åke Andersson, med Daniel Alfredssons (Chef på SVT Drama) som delfinansiär. Allt var klart för filmstart 2004 – då SVT Drama ”rasar sönder och samman” av nåt internt bråk där TV-sporten fick ökade anslag, som togs från Drama. Plötsligt var där nytt folk. Ingen av dem kände till någon TV-serie vid namn All världens lycka. De tiotal personer som stöttat mig med kontakter, manusbearbetning, lön, försvann och upplöstes, och jag där stod jag med en bunt med filmmanus. Dessutom var där ett flertal producenter/regissörer som ryckte i mina novellfilmsmanus: Vedtjuven och ett tiotal till. Även de projekten gick i stöpet.

Ni förstår min tvekan att använda den tid jag har kvar, till att riskera ett hårt arbete med manus som bara blir liggande. Samtidigt finns där en kittlande nyfikenhet. Faktum var ju att det en gång fanns en hel hop med kunnigt filmfolk som höjde mina filmmanus till skyarna. faktum är att orsaken till att det inte blev några filmer, berodde på bristande ekonomi – inte på grund av mina manus.

En kort, kort roman?
Romanen om farmors mor Maria ropar på min uppmärksamhet. Kommer trots allt inte förbi berättelsen om min farmors mor Maria och hennes märkliga resa i geografin och den skam hon var tvungen att bära resten av livet. Men hinner jag skriva denna roman?

Ett litet barn söker sig till föräldrarnas trygghet. En författare skriver för att bli hörd och sedd genom sina ord. Paniken rör sig i mitt bröst. Den gör det var gång jag påminns om mitt öde, om att jag kommer att förlora mitt språk. Hur trögheten i mina tankar kommer bli än värre. Vem, vad blir jag utan språk? Jag är ju författaren som med MITT språk berättar för andra hur världen gestaltar sig, hur den kan förändras, bli tydligare genom den fantasi som jag levt i sedan barndomen.

Bäckmyran. Torpet, det rödmålade. Mitt hem.

För närvarande känner jag mig inte hemma någonstans. Jag har blivit en uteliggare bland minnen, liggande på en bädd av harm. Jag förflyttar mig mellan de rum där bokstäver, ord och meningar är inristade i väggar och tak. Men rummen kan inte sammantaget bli ett hem. Jag hade ett hem i det rödmålade torp som nu bebos av andra människor. I tonåren längtade jag mig bort från torpet i Bäckmyran, glömde platsen, till dess jag började skriva och snart börja inse att allt jag skriver om utspelar sig i och utanför torpet.

Ilskan bottnar ofta i oro och rädsla. Det gör mig till en stridbar figur. Har kommit på kant med ”hela världen”. Slåss för att få svängrum, för att hitta hem och att under tiden hitta rätt nivå för att beskriva de minnen jag har kvar – med ett språk som förtvinar, för att sedan försvinna.

Kanske bottnar allt i min oförmåga att uppskatta och njuta av det jag har; det jag faktiskt har åstadkommit – efter att ha levt ett liv i 200 km/h. Vad ska det bli av den där pojken iklädd en kropp som tillhör en gammgubbe; en man som inte kan lära sig att leva i Nuet – som går armkrok med sin harm.

Två män att minnas

Av Kent Lundholm, 1 december 2020 kl 10:25, Bli först att kommentera

Jag har bloggat flera gånger om dessa gubbar, men jag kan inte låta bli att återigen väcka dem till liv. Vissa har gjort sig förtjänta av att bli ihågkomna lite då och då. Nostalgi betyder hemresa på grekiska. Men man får akta sig för att inte idealisera det förgångna så att det egna skimmer skymmer den egentliga bilden. Men när det de två gubbar som figurerade i min barndom och uppväxt är det svårt att att låta bli att inte förstora dem till goda jättar eller inbilla sig att de var nedstigna jordänglar.

Filip och Elon och bakom skymtar jag.

Precis som pappa var farbror Filip krontorpare och deras hus var på utsidan som vårt, men invändigt var deras tre rum och kök spegelvända i jämförelse med vårt hus. Det var cirka två kilometer mellan husen i byn Bäckmyran. Dit sprang jag och syrran mest var dag eller så kom farbror Filip farandes på sin sparkcykel.

Elon Brändström, Bäckmyran

Elon däremot körde bil vart än han skulle. En av de bilar som höll längst var en gul Fiat, då han hade en förmåga att göra skrot av sina bilar genom dikeskörningar eller frontalkrockar med andra fordon. Han drevs även av ett tvång att utforska traktens alla skogsbilvägar eller följa hjulspår djupt in i skogen. Pappa var den som drog loss Elons bilar som fastnat i lera eller på nån blötmyr. Elon var eljest och hade sin alldeles egna bild av världen vi alla levde i.

Farbror Filip och Elons namn och deras minnesbilder dyker upp inför var jul. Vi var inte släkt med dem, utan egentligen var de ju utifrån sett två gubbar som bodde i samma by som vi gjorde. Men de blev något mycket mer än våra grannar. De skulle inte behöva sitta ensamma medan vi firade Jul, Påsk eller Midsommar. Filip och Elon skulle vara med. Vi ungar älskade dessa snälla män över allt här på jorden – och de var så ödmjukt tacksamma för att inte bli bortglömda. De kunde inte nog tacka för att få tillhöra vår sociala flock och att på det viset få vara del i ett sammanhang.

Elon, mor Signe och Filip Brändström.

Här en bild på familjen Brändström. Här levde ännu mor Signe, men hon dog tidigt. Farbror Filip blev ensam med pojken Elon, som var speciell, och som Filip försökte skydda och hjälpa på alla de sätt. Redan i skolan råkade Elon ut för mobbarna. Han hade ett märkligt mellannamn som fick folk börja skratta. Första skoldagen kunde inte ha varit lätt för Elon när han skulle ställa sig upp och högt och ljudligt säga sitt fullständiga namn. Elons svar spred sig över trakten. ”Jag het Elon … (han tvekade en stund) Bodil Brändström å jag jer sä trött!” Bodil … Hade prästen skrivit fel? Nja, mor Signe var vist egen av sig.

Han var långsam av sig. När han hos Domänverket som skogshuggare, blev pappa bekymrad. Han tog på sig att hålla sig nära Elon så att han inte skulle skada sig. Elon satt mest på någon stubbe och vilade. ”Varför hugger du inte”, ropade pappa och fick genast Elons patentsvar: ”Jag jer ju sä trött!”

De försåg oss med godis.

Elon och farbror Filip försedde oss med godis. Mängder med godis. Och julklappar. Det var två män som inte lärt sig att verbalt tacka för att de fick bli medlemmar i vår familj och ta del av mor Gunhilds dignande julbord. En julafton kom de åkande i Elons gula Fiat, med nervevade bakrutor för att få plats med alla julklappar. Varenda kronor av deras små pensioner måste ha gått åt till att köpa presenter, julklappar och godis till oss ungar.

Elon, men ingen farbror Filip.

När farbror Filip dog tappade Elon fokus i livet och klarade inte längre att sköta hygien eller att sköta om hushållet. På några år förvandlades till en soptipp och hans liv blev allt mer kaosartat. Till slut låste han dörren och slutade att släppa in oss. Det var vildkatter överallt. Drygt 60 stycken räknade pappa till en dag när Elon var in till Lycksele och köpte godis.

Elons sista år på jorden.

Han blev tyst, inbunden. 1987 dog Elon. Pappa och en annan granne bröt upp ytterdörren då han inte synts till på veckor. De fann honom sittande död på toalettstolen. Något hade brustit inom honom, något stort blodkärl som brast.

För några år sedan gick vi ”barn” som en gång bott i Bäckmyran samman, och skramlade ihop den summa som behövdes för att rengöra Filip och Elons gravsten. Det var en vacker tanke och vårt tack till två snälla män som en gång levde sin korta stund på jorden.

Deras gravsten blev som ny.

Friden i ett koöga

Av Kent Lundholm, 17 november 2020 kl 07:05, Bli först att kommentera

Sista kon i Bäckmyran.

Förr i tin, när jag var barn, så hade vi ett par, tre kor i lagårn. Ofta hette de Rosa eller Snövit. De hade säkert andra namn, men de har jag glömt. De stod tålmodigt i sina bås hela hösten, vintern och våren, och idisslade torrt gräs och fick emellanåt en hink kraftfoder. De åt och sket. Deras uppdrag här på jorden var att skita och att producera mjölk.

Jag lärde mig aldrig att mjölka eftersom jag enligt mor slet och drog för hårt i spenarna. Det kom möjligtvis några droppar. Mjölken slogs i mjölkhämtarna och skickades med Ebbes buss till mejeriet i Lycksele.

Tycker mig minnas att våra hämtare bar numret 1812? Från korna i Bäckmyran blev det sedan grädde, smör och mjölk i pappförpackningar. En gång i tiden såldes mjölken i trekantiga förpackningar.

Jag hade för vana att klättra ner i kätten red på grisarna. Hos grisarna hände det mer, där var liv och rörelse – ständigt grymtande och nöffande när de hälsade en välkommen.

Korna stod där som stenstoder och malde sönder höet – och sket. Enorma mängder som damp ner i rännan bakom dem och skvätte upp efter väggen.

Pappa och mamma skottade ut den stinkande skiten på den inre dynkasan där den fick ligga till sig innan den skulle spridas ut över lägdorna som gödsel.

Fram på vårkanten började korna att råma lidelsefullt. Det var dags för det årliga kosläppet. En syn för gudar! De hoppade, skuttade, slog ut med bakklövarna i tomma luften och råmade av pur glädje. Vid dåligt väder fick de stå i den fallfärdiga sommarlagårn. Under tiden korna var ute, skurade mor lagårn. Golv, väggar och tak attackerades med såpvatten och väggarna blev kritvita efter att mor målat dem med något slags kitt. Där var lika rent och snyggt som inne i vardagsrummet. Men det tog korna bara någon vecka att skita ner den städade lagårn.

Pappas stora uppgift med arbetet med kräka däri fähuset, var att sommartid sätta upp elstängslet så att korna inte skulle springa till skogs. Minns en liten ko som ständigt tog sig under eller över den strömförande tråden och sedan satte i väg i en hiskelig fart längs grusvägen och sedan försvann in i skogen. Far fick ibland söka kon till långt ut på kvällen. Medan mor skötte om att mjölka och utfodra korna och grisarna, så var det pappas uppgift att vara med när grisarna skulle slaktas och att se till att korna kom in den stora lastbilen från slakteriet.

Slåttern, slåttanna. Varma julidagar då årets skörd skulle in i lagårn – som korna idisslade under kalla, trista vinterdagar.

Som liten pojke så identifierade jag mig med djuren och blev särskilt grisarnas förtrogne vän. När de skrikande drogs ut till ladugårdens baksida där slaktaren stod och väntade med sina blanka, ny vässade knivar och yxor, så sprang jag till skogs och gömde mig.

När jag blev äldre, si så där 8-9 år så tvingades jag att delta i slakten. Min huvudsakliga uppgift var att se till att hinken med ångande, mörkt grisblod kom in till köket där mor väntade. Hon gjorde blodkorv och blodpalt. Mat som jag vägrade äta och gör så än i dag 62 år gammal.

Bäckmyran

Detta utspelade sig på 60-talet. En helt annan tid, en epok då småbrukarnas ladugårdar tömdes på djur. Muandet, råmandet, gnäggandet och grymtandet var ljud som dog ut och försvann. Precis som korna, grisarna och fåren.

Ladugården i mitt barndomshem i Bäckmyran står fortfarande kvar, men används numera mest som ett förråd.

När man kliar en ko i pannan kan man se friden i hennes ögon. Ett fridfullt koöga är vackert och lugnande.

Sport med gammprylar

Av Kent Lundholm, 21 augusti 2020 kl 09:10, Bli först att kommentera

Nä, jag blev minsann aldrig bortskämd med dyra sportprylar i min barndom. Skulle det vi åka slalom på friluftsdagen eller som i detta aktuella fall, åka på konfirmationsläger i Saxnäs, så inte kom jag dragande med nån snitsig slalomutrustning. Nix, då åkte farsan till Sven i Arvsele och hörde om han inte hade några rejäla skidor och låna ut? Jo nog ska det ordna sig, sa Sven i Arvsele och letade fram ett par s.k slalomskidor (från Hedenhös tidevarv).

Tycks minnas att det var ett par av märket Sundins, som var populära på 50-talet. Visserligen med stålkanter men som börjat släppa på sina ställen och med en gammaldags bindning som låste fast kängan med en låg hake på båda hälsidorna. Jo de satt fast, men såna bindningar löste aldrig ut så om jag skulle falla bröts benen tvärt ovanför anklarna. ”Ja pojken ska ju konfirmera sig å nu åker de på läger för att lära sig bibla utantill å sen ska dom åka lite slalom”, förklarade pappa Nisse. ”Säj du hä, svarade Sven. Sven var en rolig gubbe, en snäll sådan, men som i tid och otid alltid sa: Säj du hä?”

De till höger var mina.

Jag mådde illa under hela bussturen upp till Saxnäs. Inte av åksjuka, utan på grund av dessa jävla stenåldersskidor som farsan skickat iväg mej med. Jag hade lyckats lägga in mina skidor i lastutrymmet utan att nån sett det. Men hur skulle det gå när busschauffören kastade ut vartenda skidpar för allmän beskådan. ”Jaha, du kör på Elan”, hördes en skrytsam röst. ”Äsch senaste modellen av Salomon”, svarade en annan gaphals. Snart skulle mina trälappar komma ut (med ett par stavar 170 cm med bred klinga passande för åkning i mjuk snö, typ Vasaloppet 1920). Även de lånade farsan av Sven i Arvsele.

Det var då jag drabbades av ingivelsen att krypa in under bussen och låtsas som om det regnade. När det blev tomt och tyst tog jag skidorna och gömde dem bakom husknuten, där de fick ligga till det var dags för hemfärden. Skyllde på magsjuka när vi skulle åka slalom med komminister Brännström

Far och mor föddes under 30-talet och växte upp under kriget då det inte alltid var så fett. Det var en generation som lärde sig att spara i kistorna ifall det skulle bli sämre tider. Men farsan var trots den ursäkten jävligt snål när det gällde sportprylar. Fick exempelvis ett par sladdriga skridskor (Sven i Arvseles gamla skridskor!) Det ska sägas att när det gällde kläder så var jag alltid hel och ren och märkesvalen var fina. Det lagades alltid god mat i Bäckmyran och när jag tog körkortet fick jag en bil, en Volvo Amazon B 18.

Nån hockeyspelare kunde jag omöjligt bli. Mycket på grund av de gammskridsor som min far införskaffade åt mig. Ett par av bandymodell utan nåt stöd för underbenen, så jag hasade mest omkring på insidan av skinnskon. När polarna fick hockeyklubbor av märket Koho, Titan, Montreal,så fick jag kooperationens blåvita klubbor av modell torkad ved. (En gång fick faktiskt en Dubbel-Nisse.) De gick av vid första slagskottet. Dessa C minusklubbor gick endast skjuta dragskott med. Så jag jag bidde målvakt – trots att jag var rysligt skotträdd. Gissa om målvaktsskydden var nya eller begagnade?

Fotbollarna som jag fick var såna som ständigt läckte luft. Fick själv bygga målet i sluttlanne bakom lagårn. Tur att jag hade fantasi nog att förvandla mig till Gerson, Pelé, Ove Gran eller Ralf Edström. Då blev jag ju nån. Men det blev karl av mig ändå trots mina lite dystra sportminnen. Jag var en ADHD-unge med usel motorik och balans vilket exempelvis skulle ha underlättats av ett par ordentliga skridskor eller några ordentliga slalomskidor. Men jag fann bot …

Sommaren mellan årskurs 6 och 7 kom jag på en sport som var billig som tusan. Terränglöpning. Fick naturligtvis ett par tunna,sladdriga (dock nya) skor som jag fick ont i benhinnorna av. Sommarjobbade i skogsplanteringen och kunde köpa egna Adidasskor och ett par spikskor de gånger jag skulle tävla friidrottsbana. Fan va jag sprang! Fort som tusan och jag började vinna lopp efter lopp och tog DM-silver.

En gång, minns inte sammanhanget, sa jag till Sven i Arvsele att hans idrottsprylar inte var mycket att ha. Han svarade naturligtvis: Säj du hä?

Numera sysslar jag mig enbart med denna sport för gentlemän, kufar och en och annan inlandsman.

Torpare på en surmyr

Av Kent Lundholm, 24 juli 2020 kl 11:21, Bli först att kommentera

Jag växte upp i ett kronotorp i den trådsmala byn Bäckmyran, cirka 3 mil från Lycksele. Det var farfar Erik Lundholm som började dika ur surmyrarna. Där fanns inget annat än surmyrar.

Farfars hus som revs i mitten på 50-talet.

I Domänverkets handlingar så fanns inte Bäckmyran nämnd med ett enda ord. De döpte varje kronotorp, lite hipp som happ. Fastighetsbeteckningen där jag var oppstillt var: Nymyrliden 32:1 (lite osäker på siffrorna). Ursprunget kronolägenheter är samlingsnamn för de olika upplåtelseformer av statlig mark åt enskilda. Där kronotorpen var ett av dem och tillkom 1929. Kronotorpen skulle i första hand upplåtas till lokala skogsarbetare som gjort sig kända för ”sparsamhet, nykterhet och hederlig vandel”. Alltså pålitliga och billiga arbetare som slet ut sig i skogen och skulle idka jordbruk på surmyrar.

1974. Sista kon i Bäckmyran och dåvarande torp.

Under krigsåren beslutades att nya arrendatorer var tvungna åta sig att arbeta för Domänverket minst 75 dagar per år. Domänverket skulle å andra sidan svara för byggandet av bostäderna och ladugårdarna. Någon arrendeavgift behövde inte betalas förrän byggnaderna var upprustade eller nybyggda. I mitten av 50-talet tog min far över torpet. 1957 byggdes ett nytt torp (se bild).

I början på 70-talet började Domänverket att göra sig av med såväl arbetarna som kronotorpen. Dock fanns en möjlighet för torparna att köpa fastigheten. Farsan, Nisse Lundholm, köpte loss Nymyrliden 32:1. Hade han inte gjort det hade kontraktet inte förnyats – trots att han och farfar kämpat med att på dessa surmyrar försökt föda ett par-tre kor och samtidigt slitit ut sig i skogen. Far och mor hade fått flytta till Lycksele och torpet hade jämnats med marken, som de exempelvis gjorde med några av torpen i Bäckmyran.

Minns kring foton

Av Kent Lundholm, 30 juni 2020 kl 13:00, Bli först att kommentera

Påbörjade storstädningen, men efter en halvtimme blev jag istället sittande vid datorn, som vanligt, och kikade på en del gamla bilder. Den första bilden, som jag knäppte nån gång i mitten på 70-talet. På farstubron i kronotorpet i Bäckmyran. Där sitter pappa Nisse Lundholm, lite nedanför har pappas farbror Henry Lundholm satt sig.

Pappa Nisse och Henry

Två fantastiska berättare, fenomenala på krydda sanningar med små diskreta lögner, allt för att locka fram några skratt. När Erik Lundholm, min farfar dog i kökssoffan, 1951 tror jag (Kräfta i magen) här i Bäckmyran, blev pappa familjeförsörjare till fem syskon och en sörjande mor. Då klev Henry fram och flyttade till Bäckmyran och tog sin bror Eriks roll och blev t.f ”farsa” därute i Baklandet. Henry lärde pappa att käfta emot kronojägarna och hur man smög in fackligt arbete på Domänverkets revir. Båda var Godtemplare och medlemmar i Logen Arvåns framtid. Naturligtvis medlemmar i Partiet. Båda borta för alltid.

Jag och kusin Sune

Jag och kusin Sune från Hacksjö några mil utanför Vilhelmina. Vi är på väg till jäkla kalas. Det syns på hatten som morsan brukade sätta på mig när jag skulle se respektabel ut. Minns att jag avskydde hattjäveln, särskilt när Sune aldrig behövde bära nån ful hatt.

Anar tidig vår i Bäckmyran. Fortfarande småkallt, men snön hade tinat bort.

Kanske skulle vi åka till Lycksele. Till farmor Stina och fika eller faster Inger och doppa bullar i starkt kaffe. Vi kunde även vara på väg till Godtemplarlogens möte i Arvån eller Ekorrträsk. Då skulle man sitta tyst, knipa käft och anlända med hatt på huvudet. Tortyr för en ADHD-grabb (som jag var) som hade så förtvivlat svårt att sitta still.

Det var mycket roligare när vi åkte över stöttingfjället vintertid då vägen drevat igen och sikten var noll. Det snöde alltid då vi skulle åka till Hacksjö och hälsa på mormor och kusin Sune. Där fanns hemliga rum – hittade vi inte åt dem så skapade vi egna under täcken och filtar.

Terränglöpare i Hedlunda IF.

”Jag har sett att pojken eran omöjligt kan sitta still och att han springer omkring på myrarna eller i skogen som en osalig ande”, sa Herman Silén som bodde uppe på Berget. ”Jag skulle vilja lära honom att bli en god terränglöpare. Han har ovanligt långt löpsteg för att vara så mager och kortväxt.”

Tidigt 70-tal i Bäckmyran. Herman lärde mig intervallträning för att stå emot mjölksyran. Det var året innan jag skulle börja 7:an på Finnbacksskolan i Lycksele. Jag hade tränat hela sommaren. Från att ha varit en förvirrad ADHD-springare så blev jag snabbt målmedveten och började vinna tävlingar och i 18-20 års åldern var jag elitmotionär. I Lumpen sprang jag milspåret på I 20 på 37 minuter och 3 kilometer på 8,35. Senare ett millopp på 35,30. Tog DM-silver på 4000 meter.

Tack vare Herman blev jag så mycket bättre i min bitvis plågsamma ADHD. På senare år har det visat sig att hård löparträning ”botar” ADHD, eftersom Dopaminet pumpades ut i hjärnan efter målgång. Vi som har ADHD lider nämligen brist på just dopamin ”Lyckohormonet”. Först blev jag hög, sedan infann sig ett lugn och jag kunde faktiskt sitta still.

Sprang dagligen fram till jag var 30 år. Då började jag få ”ont” i hjärtat. Fick panikattacker ute i träningsspåret. Slutade tvärt och har sen inte tagit många löpsteg.

Tre polare. Slutet på 80-talet. Vi levde livet. Alla tre sjuksköterskor: Lasse. LG och sen jag. Vi är på museet, försökte bygga upp lite andlig spänst mellan tokjobbandet i Mo i Rana och Arvidsjaur.

Vi tjänade sanslöst med pengar, upp mot 50 000 kr efter skatt (fria resor och gratis bostad) för 14 dagars raka dubbelpass (07.00-22.00). Vi var vrak när vi kom hem, men kunde då vara lediga ett par-tre månader. Passade mig perfekt som skulle bli författare.

Det var 1988, tror jag, mellan två arbetsresor till Norge, som Bonniers bjöd ner mig till Stockholm (flyg och hotell) för att diskutera utgivningen av min debutroman. Jag fick vingar. ”Men du måste fila lite på den bulnande undertexten,” sa Ola Larsmo. Va fan är det, tänkte jag. Men jag skrev om romanen på två veckor, utan att be typ dessa polare på bild läsa igenom texten. Icke, tänkte jag. Postade manuset och drog till Norge och tokjobbade. Jag var en trasa. Utarbetad och i väntans tider. Det skulle ju firas var och varannan dag nu jag skulle debutera på fina Bonniers. Sov än mindre. Så kom mitt manus tillbaka – med ett följebrev på tre sidor, där man återigen skrev om den där förbannade undertexten som störde min berättelse. Refusering. Panik. Jag hade ju berättat för halva Umeå om min kommande debut. Det snurrade om för mig och jag gjorde istället debut på akutpsyket.

Lasse och LG läste vidare till läkare. Jag omskolade mig till journalist och och åkte till ett Sovjetunionen i fritt fall. Jag skulle producera en film om bland annat barnhemsbarn och mentalvården. Det slutade med att jag och filmteamet blev jagade av ryska maffian. Skrev inget på en massa år. Men så. 1998. Sa upp mig som kulturredaktör på Folkbladet för att skriva romanen ”Svin föder svin” (och bygga en boulebana). Debuterade 1999. Samma år som jag fick jobb som landshövdingens pressekreterare och fick besked att vi skulle få adoptera Hanna från Kina. Sen gick det utför för mig.

Nu orkar jag inte filosofera nåt mer kring gamla minnen.

Avslutar med en bild från slutet av 80-talet. En refuserad författare som slutat springa.

Dokumenterad hembygd

Av Kent Lundholm, 21 april 2020 kl 05:59, Bli först att kommentera

Under denna sömnlösa natt har jag förkovrat mig i gamla tiders leverne. I natt läste jag bland annat ”Studiecirkel från Ekorrträsk byastuguförening 1983-1993”, en imponerande sammanställning på dryga 250 sidor där nån stackare skrivit in allt på en gammal, manuell skrivmaskin – utan större stavfel. I den nämndes platser, händelser och personer som har med min släkt att göra.

Måndag till fredag, vår- och hösttermin, hämtade skolbussen jag åkte med ett tiotal ungar i Ekorrträsk; en vacker by vid en stor sjö. En klassisk bondby. Inga små torparstugor eller enkelstugor i den byn, utan mangårdshusen hade många rum och var byggda i två plan. Ekrorrträsk låg dessutom i Degerfors socken – dock gick ungarna på 60/70-talen skolan i Lycksele.

I studiematerialet figurerar en kort berättelse där min farfar Erik finns med, och i synnerhet min farfarsfar Olle Olofsson f. 1871, hans hustru Agnes och deras åtta barn, där Erik (farfar var ett av dem). ”Gäck-Ola” som Olle Lundholm kallades tog över stället Insjön, som ligger nån dryg mil från Vilan vid nuvarande E 12. Det var bara det bekymret att den förre ägaren icke haft råd att bygga någon stuga. Det hade heller inte Olle. Så familjen bodde i lagårn. I ena änden bodde folket, i den andra huserade kor, grisar och får. (Bilden: Ej ladugården i Insjön).

Ja, farfarsfar var var lika fattig som sin föregångare, så han reste inget hus i Insjön. Det gjorde inte heller han som tog över efter Olle, Leonard Jonsson från Arvträsk. Jo, han sågade till brädor, skaffade lite timmer men reste ingen stuga. Sedan berättas nåt som låter som en skröna, att denne Leonard åkte till Amerika för att jobba ihop pengar till husbygget, men föll överbord och drunknade i Atlanten på hemvägen. Virket han skaffat tidigare lär ha fått ligga och ruttna.

Historien om farfarsfars namnbyte finns inte med. Det var tydligen så att var och varannan hette Olofsson i dessa trakter, så han och brodern gick vintertid till Lycksele (ca 3 mil) och sökte upp en präst för att göra ett namnbyte. Lindholm ville de heta. Men prästen som skulle ha varit berusad skrev istället Lundholm i kyrkboken och vägrade sedan ändra detta. Därför heter jag Lundholm och inte Lindholm. Farfar Erik gifte sig med farmor Stina och de blev som vuxna kronotorpare (Nymyrliden) i Bäckmyran. Farfar dog relativt ung i magkräfta.

Även historien om min farmors bror Johan Olofssons död i 1:a världskriget beskrivs i korthet. Han emigrerade som många andra i släkten på farmors sida. Jon som han fick heta i Amerika stupade 1918, när kriget i princip var slut. Läggas till kan göras att: Johan tog värvning i amerikanska armén och hamnade i ett träningsläger i Iwoa, skeppades sedan över till Liverpool, för att sedan skeppas vidare till Frankrike och skyttegravarna i Aigney-le-Duc. Den 26 september 1918 dog Jon i sviterna av en granat som träffade honom. Ytterligare 5 kamrater dog vid det tillfället.

I många liknande sammanställningar dyker ofta någon form av berättelser om och kring Samuel Renman upp, även kallad ”Samuel Höpp-opp”. En kuf som levde i Renträsk och i sluttningen av Kammarberget i Lycksele Socken i slutet av 1800-talet. Kring denne man florerar än i dag en del märkliga skrönor om hans kraftigt överdrivna förmåga att hoppa långt och att vara sanslöst spänstig. Dessutom kunde han springa mycket fort – och långt och länge. Tydligen outtröttlig. Han och familjen bodde antingen i en stuga eller en jordkula uppe på Kammarberget (beroende på berättaren). Ibland försedde berättaren honom med en lång granstör som han använde för att snabbare hoppa sig fram med. Han lär ha ska sprungit fram och tillbaka till Vindeln över dagen som måste ha legat 5-6 mil bort.

Någon räknade ut att han måste ha sprungit/hoppat fram i cirka 60 km/h. En supermänniska med andra ord. Samuel dog mitt i kallvintern. Frun var tvungen att frysa ner honom inne i vedboden, till dess någon kunde frakta liket till körgårn. Hustrun och de sex barnen flyttade från ”jordkulan” till just – Ekorrträsk.

Så kunde det vara förr i tin.

Son till en torpare

Av Kent Lundholm, 13 april 2020 kl 18:47, 1 kommentar

Jag är son till en kronotorpare som i sin tur var son till en kronotorpare. Far Nisse och farfar Erik blev kronotorpare i byn som i folkmun heter Bäckmyran, medan Domänverket menade att platsen där torpet låg, absolut borde heta Nymyrliden (32:1 tror jag). Kronotorpen och kolonaten i Bäckmyran var utplacerade på platser som knappast var tänkta att odla på.

Torpet i Bäckmyran. Nymyrliden 32:1 enligt Domänverket.

Jag har tidigare bloggat om detta men försöker mig på ett lite annat grepp. Inte minst sedan jag läst in mig på de stolligheter som Domänverket sysslade med för att förpesta livet för de fattiga arma människor som blev torpare – i tron att de nu skulle bli ”rika” och kunna leva gott på marken de ”fått”.

Staten hade under 1800-1900-talen en hel del idéer för att få det ödsliga Norrland befolkat. Flera hundra år tidigare försökte flera kungar att befolka denna landsända, inte minst ur försvarssynpunkt för det ryska hotet i öster. Redan Gustav Vasa hade sagt: Icke odlad mark tillhör staten. Sedan blev skogen det gröna guldet. Det handlade också om utnyttja odlingsmarkerna, att lättare kunna rekrytera skogshuggare till avverkningarna, att få gratis skogsvakter som höll tjuvskyttar borta och höll koll på olagliga nybyggare.

Det goda i tanken var att skaffa de jordlösa och fattiga en bit land att leva på. Men där fanns en nedlåtande, herremanssyn på de som bosatte sig där och de som redan bodde i ödemarken – inte minst samerna. Där fanns herremän som red på lagar och paragrafer och en hel del godtycke.

Skogstorpen som blev ett faktum 1904 var platser som folk fick arrendera ute i ödemarken. De som arrenderade fick möjlighet att välja platsen de skulle arrendera. De fick ett bidrag på 500 kronor till byggnaderna och skulle sedan skulle de se till att där gick att odla. 1909 omvandlades dessa torp till s.k odlingslägenheter som var tänkta att arrenderas av jordlösa (fattigt folk), ett arrende som ofta löpte på 50 år. Odlingshjälpen var på 750 kronor som också skulle räcka till byggnaderna.

1916 tänkte statsmakterna om och införde kolonat som i detalj planerades i förväg av Kronan. Även här handlade om att tilldela mark till medellösa och jordlösa. De som själva byggde boningshus och ladugård med mera kunde få ett bidrag på hela 4500 kronor och efter tio år kunde de friköpa jordbruksfastigheten.

Men statsmakterna hade sett till att placera många av kolonaten på platser som var omöjliga att odla på. Antingen var där mest sten eller så omgärdades bostäderna av blöta myrar (tjärnar?) som tog år att dika ut, torka för att sedan ge uselt med hö. Folk svalt, korna dog, hästarna gick ner sig på de blöta myrarna och drunknade och till slut tog folk sitt pick och pack och stack. De flyttade till storstäderna och industrijobben, en del åkte till Amerika. Kring 1940 skrotades tanken med kolonat.

Äre en myr? Möjligen en tjärn!

1929 tillkom kronotorpen, nu med en viktig reglering. Antalet och placeringen av torpen utgick ifrån behovet av arbetskraft. De som bodde i kronotorpen band sig vid en arbetsplikt vid revirets avverkningar. Kronotorparna hade optionsrätt på torpen för att kunna friköpa dessa. 1943 till kom ”Kronotorp 43” vilket innebar torparen förband sig att arbeta åt Domänverket 75 dagar per år plus att ha brandjour vid större skogsbränder. Då var man i princip fast anställd vid Domänverket.

Urusla ackord, dyr proviant kunde leda att man i stort
inte tjänade ett öre på en avverkning.

För ett trettiotal år sedan visade pappa mig alla de husgrunder som låg lite här och var i och kring Bäckmyran. Rester efter de arbetslösa industriarbetare söderifrån som erbjöds kolonat. Det hade kommit sommarklädda män till järnvägsstationen i Arvån, mitt i vintern i lågskor, somliga hade återvänt med nästa tåg, några hade försökt överleva vintern i hastigt byggda kojor för att upptäcka när snön tinade bort att där bara fanns surmyrar och storskog, inte en plätt med grönt gräs.

En del härdade ut till dess de fick odlingshjälpen på 750 kronor. Då åkte de hem. Men sex torp restes upp, odlingsmark ordnades genom utdikning, stubbar bändes upp. Men bara av de som var uppvuxna och vana västerbottningar.

Det är märkligt hur korkat herrarna vid Domänverket resonerade när de valde ut marken till kolonaten och kronotorpen. Var där inte stenhälla, eller stenfyllda jord, så var surmyrarna vidsträckta och omöjliga att dika ur. tanken var ju att få folk att befolka det ödsliga Norrland, men istället lämnades torp efter torp åt sitt öda – tomma och igenbommade.

Under tidigt 1900-tal skulle varenda liten förändring av torpen godkännas av jägmästaren och var ett stängels trasigt eller taket läckte in kunde det bli böter. I arrendekontrakten fanns märkliga förbjud. Man fick inte släppa in nasare, luffare eller andra vägfarande skojare.

Getter och får fick inte beta i kronoparken, medan böndernas får fick göra det. Det gjorde att torparna var tvungna att hyra ut sina får till bönderna – då kunde de beta fritt i kronoparkerna. Läste om hur Domänverkets uniformsklädda tjänstemän vid ett tillfälle inhägnat ett helt berg för att några torparfår mumsat i sig lite gräs och mossa i en kronopark. Det fanns även en regel om avdrag på lönen, ifall stubbarna var för höga.

Nymyrliden som pappas torp hette på kontraktet med Domänverket låg vid några stråk av surmyrar som trots utdikning var så lösa och blöta att de knappt bar en traktor. Istället fick pappa köpa in lätta Willys jeepar som vi drog dragräfsan och höskrindan efter.

Om domänverket från start och delat ut bra mark med lite skog till, så hade där drällt av småtorp och skogarna hade blivit fyllda med skrattande, sjungande torpare.

Nu svalt de halvt ihjäl. Istället blev där tomt och ödsligt.