Etikett: Bäckmyran

Två män att minnas

Av , , Bli först att kommentera 6

Jag har bloggat flera gånger om dessa gubbar, men jag kan inte låta bli att återigen väcka dem till liv. Vissa har gjort sig förtjänta av att bli ihågkomna lite då och då. Nostalgi betyder hemresa på grekiska. Men man får akta sig för att inte idealisera det förgångna så att det egna skimmer skymmer den egentliga bilden. Men när det de två gubbar som figurerade i min barndom och uppväxt är det svårt att att låta bli att inte förstora dem till goda jättar eller inbilla sig att de var nedstigna jordänglar.

Filip och Elon och bakom skymtar jag.

 

Precis som pappa var farbror Filip krontorpare och deras hus var på utsidan som vårt, men invändigt var deras tre rum och kök spegelvända i jämförelse med vårt hus. Det var cirka två kilometer mellan husen i byn Bäckmyran. Dit sprang jag och syrran mest var dag eller så kom farbror Filip farandes på sin sparkcykel.

 

Elon Brändström, Bäckmyran

 

Elon däremot körde bil vart än han skulle. En av de bilar som höll längst var en gul Fiat, då han hade en förmåga att göra skrot av sina bilar genom dikeskörningar eller frontalkrockar med andra fordon. Han drevs även av ett tvång att utforska traktens alla skogsbilvägar eller följa hjulspår djupt in i skogen. Pappa var den som drog loss Elons bilar som fastnat i lera eller på nån blötmyr. Elon var eljest och hade sin alldeles egna bild av världen vi alla levde i.

Farbror Filip och Elons namn och deras minnesbilder dyker upp inför var jul. Vi var inte släkt med dem, utan egentligen var de ju utifrån sett två gubbar som bodde i samma by som vi gjorde. Men de blev något mycket mer än våra grannar. De skulle inte behöva sitta ensamma medan vi firade Jul, Påsk eller Midsommar. Filip och Elon skulle vara med. Vi ungar älskade dessa snälla män över allt här på jorden – och de var så ödmjukt tacksamma för att inte bli bortglömda. De kunde inte nog tacka för att få tillhöra vår sociala flock och att på det viset få vara del i ett sammanhang.

 

Elon, mor Signe och Filip Brändström.

 

Här en bild på familjen Brändström. Här levde ännu mor Signe, men hon dog tidigt. Farbror Filip blev ensam med pojken Elon, som var speciell, och som Filip försökte skydda och hjälpa på alla de sätt. Redan i skolan råkade Elon ut för mobbarna. Han hade ett märkligt mellannamn som fick folk börja skratta. Första skoldagen kunde inte ha varit lätt för Elon när han skulle ställa sig upp och högt och ljudligt säga sitt fullständiga namn. Elons svar spred sig över trakten. ”Jag het Elon … (han tvekade en stund) Bodil Brändström å jag jer sä trött!” Bodil … Hade prästen skrivit fel? Nja, mor Signe var vist egen av sig.

Han var långsam av sig. När han hos Domänverket som skogshuggare, blev pappa bekymrad. Han tog på sig att hålla sig nära Elon så att han inte skulle skada sig. Elon satt mest på någon stubbe och vilade. ”Varför hugger du inte”, ropade pappa och fick genast Elons patentsvar: ”Jag jer ju sä trött!”

De försåg oss med godis.

 

Elon och farbror Filip försedde oss med godis. Mängder med godis. Och julklappar. Det var två män som inte lärt sig att verbalt tacka för att de fick bli medlemmar i vår familj och ta del av mor Gunhilds dignande julbord. En julafton kom de åkande i Elons gula Fiat, med nervevade bakrutor för att få plats med alla julklappar. Varenda kronor av deras små pensioner måste ha gått åt till att köpa presenter, julklappar och godis till oss ungar.

 

Elon, men ingen farbror Filip.

 

När farbror Filip dog tappade Elon fokus i livet och klarade inte längre att sköta hygien eller att sköta om hushållet. På några år förvandlades till en soptipp och hans liv blev allt mer kaosartat. Till slut låste han dörren och slutade att släppa in oss. Det var vildkatter överallt. Drygt 60 stycken räknade pappa till en dag när Elon var in till Lycksele och köpte godis.

 

Elons sista år på jorden.

 

Han blev tyst, inbunden. 1987 dog Elon. Pappa och en annan granne bröt upp ytterdörren då han inte synts till på veckor. De fann honom sittande död på toalettstolen. Något hade brustit inom honom, något stort blodkärl som brast.

För några år sedan gick vi ”barn” som en gång bott i Bäckmyran samman, och skramlade ihop den summa som behövdes för att rengöra Filip och Elons gravsten. Det var en vacker tanke och vårt tack till två snälla män som en gång levde sin korta stund på jorden.

Deras gravsten blev som ny.

 

 

 

 

Friden i ett koöga

Av , , Bli först att kommentera 9

Sista kon i Bäckmyran.

Förr i tin, när jag var barn, så hade vi ett par, tre kor i lagårn. Ofta hette de Rosa eller Snövit. De hade säkert andra namn, men de har jag glömt. De stod tålmodigt i sina bås hela hösten, vintern och våren, och idisslade torrt gräs och fick emellanåt en hink kraftfoder. De åt och sket. Deras uppdrag här på jorden var att skita och att producera mjölk.

Jag lärde mig aldrig att mjölka eftersom jag enligt mor slet och drog för hårt i spenarna. Det kom möjligtvis några droppar. Mjölken slogs i mjölkhämtarna och skickades med Ebbes buss till mejeriet i Lycksele.

Tycker mig minnas att våra hämtare bar numret 1812? Från korna i Bäckmyran blev det sedan grädde, smör och mjölk i pappförpackningar. En gång i tiden såldes mjölken i trekantiga förpackningar.

 

Jag hade för vana att klättra ner i kätten red på grisarna. Hos grisarna hände det mer, där var liv och rörelse – ständigt grymtande och nöffande när de hälsade en välkommen.

Korna stod där som stenstoder och malde sönder höet – och sket. Enorma mängder som damp ner i rännan bakom dem och skvätte upp efter väggen.

Pappa och mamma skottade ut den stinkande skiten på den inre dynkasan där den fick ligga till sig innan den skulle spridas ut över lägdorna som gödsel.

Fram på vårkanten började korna att råma lidelsefullt. Det  var dags för det årliga kosläppet. En syn för gudar! De hoppade, skuttade, slog ut med bakklövarna i tomma luften och råmade av pur glädje. Vid dåligt väder fick de stå i den fallfärdiga sommarlagårn. Under tiden korna var ute, skurade mor lagårn. Golv, väggar och tak attackerades med såpvatten och väggarna blev kritvita efter att mor målat dem med något slags kitt. Där var lika rent och snyggt som inne i vardagsrummet. Men det tog korna bara någon vecka att skita ner den städade lagårn.

Pappas stora uppgift med arbetet med kräka däri fähuset, var att sommartid sätta upp elstängslet så att korna inte skulle springa till skogs. Minns en liten ko som ständigt tog sig under eller över den strömförande tråden och sedan satte i väg i en hiskelig fart längs grusvägen och sedan försvann in i skogen. Far fick ibland söka kon till långt ut på kvällen. Medan mor skötte om att mjölka och utfodra korna och grisarna, så var det pappas uppgift att vara med när grisarna skulle slaktas och att se till att korna kom in den stora lastbilen från slakteriet.

Slåttern, slåttanna. Varma julidagar då årets skörd skulle in i lagårn – som korna idisslade under kalla, trista vinterdagar.

Som liten pojke så identifierade jag mig med djuren och blev särskilt grisarnas förtrogne vän. När de skrikande drogs ut till ladugårdens baksida där slaktaren stod och väntade med sina blanka, ny vässade knivar och yxor, så sprang jag till skogs och gömde mig.

När jag blev äldre, si så där 8-9 år så tvingades jag att delta i slakten. Min huvudsakliga uppgift var att se till att hinken med ångande, mörkt grisblod kom in till köket där mor väntade. Hon gjorde blodkorv och blodpalt. Mat som jag vägrade äta och gör så än i dag 62 år gammal.

Bäckmyran

Detta utspelade sig på 60-talet. En helt annan tid, en epok då småbrukarnas ladugårdar tömdes på djur. Muandet, råmandet, gnäggandet och grymtandet var ljud som dog ut och försvann. Precis som korna, grisarna och fåren.

Ladugården i mitt barndomshem i Bäckmyran står fortfarande kvar, men används numera mest som ett förråd.

När man kliar en ko i pannan kan man se friden i hennes ögon. Ett fridfullt koöga är vackert och lugnande. 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Sport med gammprylar

Av , , Bli först att kommentera 4

Nä, jag blev minsann aldrig bortskämd med dyra sportprylar i min barndom. Skulle det vi åka slalom på friluftsdagen eller som i detta aktuella fall, åka på konfirmationsläger i Saxnäs, så inte kom jag dragande med nån snitsig slalomutrustning. Nix, då åkte farsan till Sven i Arvsele och hörde om han inte hade några rejäla skidor och låna ut? Jo nog ska det ordna sig, sa Sven i Arvsele och letade fram ett par s.k slalomskidor (från Hedenhös tidevarv).

Tycks minnas att det var ett par av märket Sundins, som var populära på 50-talet. Visserligen med stålkanter men som börjat släppa på sina ställen och med en gammaldags bindning som låste fast kängan med en låg hake på båda hälsidorna. Jo de satt fast, men såna bindningar löste aldrig ut så om jag skulle falla bröts benen tvärt ovanför anklarna. ”Ja pojken ska ju konfirmera sig å nu åker de på läger för att lära sig bibla utantill å sen ska dom åka lite slalom”, förklarade pappa Nisse. ”Säj du hä, svarade Sven. Sven var en rolig gubbe, en snäll sådan, men som i tid och otid alltid sa: Säj du hä?”

De till höger var mina.

Jag mådde illa under hela bussturen upp till Saxnäs. Inte av åksjuka, utan på grund av dessa jävla stenåldersskidor som farsan skickat iväg mej med. Jag hade lyckats lägga in mina skidor i lastutrymmet utan att nån sett det. Men hur skulle det gå när busschauffören kastade ut vartenda skidpar för allmän beskådan. ”Jaha, du kör på Elan”, hördes en skrytsam röst. ”Äsch senaste modellen av Salomon”,  svarade en annan gaphals. Snart skulle mina trälappar komma ut (med ett par stavar 170 cm med bred klinga passande för åkning i mjuk snö, typ Vasaloppet 1920). Även de lånade farsan av Sven i Arvsele.

Det var då jag drabbades av ingivelsen att krypa in under bussen och låtsas som om det regnade. När det blev tomt och tyst tog jag skidorna och gömde dem bakom husknuten, där de fick ligga till det var dags för hemfärden. Skyllde på magsjuka när vi skulle åka slalom med komminister Brännström

Far och mor föddes under 30-talet och växte upp under kriget då det inte alltid var så fett. Det var en generation som lärde sig att spara i kistorna ifall det skulle bli sämre tider. Men farsan var trots den ursäkten jävligt snål när det gällde sportprylar. Fick exempelvis ett par sladdriga skridskor (Sven i Arvseles gamla skridskor!) Det ska sägas att när det gällde kläder så var jag alltid hel och ren och märkesvalen var fina. Det lagades alltid god mat i Bäckmyran och när jag tog körkortet fick jag en bil, en Volvo Amazon B 18.

Nån hockeyspelare kunde jag omöjligt bli. Mycket på grund av de gammskridsor som min far införskaffade åt mig. Ett par av bandymodell utan nåt stöd för underbenen, så jag hasade mest omkring på insidan av skinnskon. När polarna fick hockeyklubbor av märket Koho, Titan, Montreal,så fick jag kooperationens blåvita klubbor av modell torkad ved. (En gång fick faktiskt en Dubbel-Nisse.) De gick av vid första slagskottet. Dessa C minusklubbor gick endast skjuta dragskott med. Så jag jag bidde målvakt – trots att jag var rysligt skotträdd. Gissa om målvaktsskydden var nya eller begagnade?

 

Fotbollarna som jag fick var såna som ständigt läckte luft. Fick själv bygga målet i sluttlanne bakom lagårn. Tur att jag hade fantasi nog att förvandla mig till Gerson, Pelé, Ove Gran eller Ralf Edström. Då blev jag ju nån. Men det blev karl av mig ändå trots mina lite dystra sportminnen. Jag var en ADHD-unge med usel motorik och balans vilket exempelvis skulle ha underlättats av ett par ordentliga skridskor eller några ordentliga slalomskidor. Men jag fann bot …

Sommaren mellan årskurs 6 och 7 kom jag på en sport som var billig som tusan. Terränglöpning. Fick naturligtvis ett par tunna,sladdriga (dock nya) skor som jag fick ont i benhinnorna av. Sommarjobbade i skogsplanteringen och kunde köpa egna Adidasskor och ett par spikskor de gånger jag skulle tävla friidrottsbana. Fan va jag sprang! Fort som tusan och jag började vinna lopp efter lopp och tog DM-silver.

En gång, minns inte sammanhanget, sa jag till Sven i Arvsele att hans idrottsprylar inte var mycket att ha. Han svarade naturligtvis: Säj du hä? 

Numera sysslar jag mig enbart med denna sport för gentlemän, kufar och en och annan inlandsman.

Torpare på en surmyr

Av , , Bli först att kommentera 6

Jag växte upp i ett kronotorp i den trådsmala byn Bäckmyran, cirka 3 mil från Lycksele. Det var farfar Erik Lundholm som började dika ur surmyrarna. Där fanns inget annat än surmyrar.

Farfars hus som revs i mitten på 50-talet.

I Domänverkets handlingar så fanns inte Bäckmyran nämnd med ett enda ord. De döpte varje kronotorp, lite hipp som happ. Fastighetsbeteckningen där jag var oppstillt var: Nymyrliden 32:1 (lite osäker på siffrorna). Ursprunget kronolägenheter är samlingsnamn för de olika upplåtelseformer av statlig mark åt enskilda. Där kronotorpen var ett av dem och tillkom 1929. Kronotorpen skulle i första hand upplåtas till lokala skogsarbetare som gjort sig kända för ”sparsamhet, nykterhet och hederlig vandel”. Alltså pålitliga och billiga arbetare som slet ut sig i skogen och skulle idka jordbruk på surmyrar.

1974. Sista kon i Bäckmyran och dåvarande torp.

Under krigsåren beslutades att nya arrendatorer var tvungna åta sig att arbeta för Domänverket minst 75 dagar per år. Domänverket skulle å andra sidan svara för byggandet av bostäderna och ladugårdarna. Någon arrendeavgift behövde inte betalas förrän byggnaderna var upprustade eller nybyggda. I mitten av 50-talet tog min far över torpet. 1957 byggdes ett nytt torp (se bild).

I början på 70-talet började Domänverket att göra sig av med såväl arbetarna som kronotorpen. Dock fanns en möjlighet för torparna att köpa fastigheten. Farsan, Nisse Lundholm, köpte loss Nymyrliden 32:1. Hade han inte gjort det hade kontraktet inte förnyats – trots att han och farfar kämpat med att på dessa surmyrar försökt föda ett par-tre kor och samtidigt slitit ut sig i skogen. Far och mor hade fått flytta till Lycksele och torpet hade jämnats med marken, som de exempelvis gjorde med några av torpen i Bäckmyran.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Minns kring foton

Av , , Bli först att kommentera 5

Påbörjade storstädningen, men efter en halvtimme blev jag istället sittande vid datorn, som vanligt, och kikade på en del gamla bilder. Den första bilden, som jag knäppte nån gång i mitten på 70-talet. På farstubron i kronotorpet i Bäckmyran. Där sitter pappa Nisse Lundholm, lite nedanför har pappas farbror Henry Lundholm satt sig.

Pappa Nisse och Henry   

Två fantastiska berättare, fenomenala på krydda sanningar med små diskreta lögner, allt för att locka fram några skratt. När Erik Lundholm, min farfar dog i kökssoffan, 1951 tror jag (Kräfta i magen) här i Bäckmyran, blev pappa familjeförsörjare till fem syskon och en sörjande mor. Då klev Henry fram och flyttade till Bäckmyran och tog sin bror Eriks roll och blev t.f ”farsa” därute i Baklandet. Henry lärde pappa att käfta emot kronojägarna och hur man smög in fackligt arbete på Domänverkets revir. Båda var Godtemplare och medlemmar i Logen Arvåns framtid. Naturligtvis medlemmar i Partiet. Båda borta för alltid.

 

Jag och kusin Sune

 

Jag och kusin Sune från Hacksjö några mil utanför Vilhelmina. Vi är på väg till jäkla kalas. Det syns på hatten som morsan brukade sätta på mig när jag skulle se respektabel ut. Minns att jag avskydde hattjäveln, särskilt när Sune aldrig behövde bära nån ful hatt.

Anar tidig vår i Bäckmyran. Fortfarande småkallt, men snön hade tinat bort.

 

Kanske skulle vi åka till Lycksele. Till farmor Stina och fika eller faster Inger och doppa bullar i starkt kaffe. Vi kunde även vara på väg till Godtemplarlogens möte i Arvån eller Ekorrträsk. Då skulle man sitta tyst,  knipa käft och anlända med hatt på huvudet. Tortyr för en ADHD-grabb (som jag var) som hade så förtvivlat svårt att sitta still.

Det var mycket roligare när vi åkte över stöttingfjället vintertid då vägen drevat igen och sikten var noll. Det snöde alltid då vi skulle åka till Hacksjö och hälsa på mormor och kusin Sune. Där fanns hemliga rum – hittade vi inte åt dem så skapade vi egna under täcken och filtar.

 

Terränglöpare i Hedlunda IF.

 

”Jag har sett att pojken eran omöjligt kan sitta still och att han springer omkring på myrarna eller i skogen som en osalig ande”, sa Herman Silén som bodde uppe på Berget. ”Jag skulle vilja lära honom att bli en god terränglöpare. Han har ovanligt långt löpsteg för att vara så mager och kortväxt.”

Tidigt 70-tal i Bäckmyran. Herman lärde mig intervallträning för att stå emot mjölksyran. Det var året innan jag skulle börja 7:an på Finnbacksskolan i Lycksele. Jag hade tränat hela sommaren. Från att ha varit en förvirrad ADHD-springare så blev jag snabbt målmedveten och började vinna tävlingar och i 18-20 års åldern var jag elitmotionär. I Lumpen sprang jag milspåret på I 20 på 37 minuter och 3 kilometer på 8,35. Senare ett millopp på 35,30. Tog DM-silver på 4000 meter.

Tack vare Herman blev jag så mycket bättre i min bitvis plågsamma ADHD. På senare år har det visat sig att hård löparträning ”botar” ADHD, eftersom Dopaminet pumpades ut i hjärnan efter målgång. Vi som har ADHD lider nämligen brist på just dopamin ”Lyckohormonet”. Först blev jag hög, sedan infann sig ett lugn och jag kunde faktiskt sitta still.

Sprang dagligen fram till jag var 30 år. Då började jag få ”ont” i hjärtat. Fick panikattacker ute i träningsspåret. Slutade tvärt  och har sen inte tagit många löpsteg.

Tre polare. Slutet på 80-talet. Vi levde livet. Alla tre sjuksköterskor: Lasse. LG och sen jag. Vi är på museet, försökte bygga upp lite andlig spänst mellan tokjobbandet i Mo i Rana och Arvidsjaur.

Vi tjänade sanslöst med pengar, upp mot 50 000 kr efter skatt (fria resor och gratis bostad) för 14 dagars raka dubbelpass (07.00-22.00). Vi var vrak när vi kom hem, men kunde då vara lediga ett par-tre månader. Passade mig perfekt som skulle bli författare.

 

Det var 1988, tror jag, mellan två arbetsresor till Norge, som Bonniers bjöd ner mig till Stockholm (flyg och hotell) för att diskutera utgivningen av min debutroman. Jag fick vingar. ”Men du måste fila lite på den bulnande undertexten,” sa Ola Larsmo. Va fan är det, tänkte jag. Men jag skrev om romanen på två veckor, utan att be typ dessa polare på bild läsa igenom texten. Icke, tänkte jag. Postade manuset och drog till Norge och tokjobbade. Jag var en trasa. Utarbetad och i väntans tider. Det skulle ju firas var och varannan dag nu jag skulle debutera på fina Bonniers. Sov än mindre. Så kom mitt manus tillbaka – med ett följebrev på tre sidor, där man återigen skrev om den där förbannade undertexten som störde min berättelse. Refusering. Panik. Jag hade ju berättat för halva Umeå om min kommande debut. Det snurrade om för mig och jag gjorde istället debut på akutpsyket.

Lasse och LG läste vidare till läkare. Jag omskolade mig till journalist och och åkte till ett Sovjetunionen i fritt fall. Jag skulle producera en film om bland annat barnhemsbarn och mentalvården. Det slutade med att jag och filmteamet blev jagade av ryska maffian. Skrev inget  på en massa år. Men så. 1998. Sa upp mig som kulturredaktör på Folkbladet för att skriva romanen ”Svin föder svin” (och bygga en boulebana). Debuterade 1999. Samma år som jag fick jobb som landshövdingens pressekreterare och fick besked att vi skulle få adoptera Hanna från Kina. Sen gick det utför för mig.

Nu orkar jag inte filosofera nåt mer kring gamla minnen.

 

Avslutar med en bild från slutet av 80-talet. En refuserad författare som slutat springa.

 

 

 

 

Dokumenterad hembygd

Av , , Bli först att kommentera 7

Under denna sömnlösa natt har jag förkovrat mig i gamla tiders leverne. I natt läste jag bland annat ”Studiecirkel från Ekorrträsk byastuguförening 1983-1993”, en imponerande sammanställning på dryga 250 sidor där nån stackare skrivit in allt på en gammal, manuell skrivmaskin – utan större stavfel. I den nämndes platser, händelser och personer som har med min släkt att göra.

Måndag till fredag, vår- och hösttermin, hämtade skolbussen jag åkte med ett tiotal ungar i Ekorrträsk; en vacker by vid en stor sjö. En klassisk bondby. Inga små torparstugor eller enkelstugor i den byn, utan mangårdshusen hade många rum och var byggda i två plan. Ekrorrträsk låg dessutom i Degerfors socken – dock gick ungarna på 60/70-talen skolan i Lycksele.

I studiematerialet figurerar en kort berättelse där min farfar Erik finns med, och i synnerhet min farfarsfar Olle Olofsson f. 1871, hans hustru Agnes och deras åtta barn, där Erik (farfar var ett av dem). ”Gäck-Ola” som Olle Lundholm kallades tog över stället Insjön, som ligger nån dryg mil från Vilan vid nuvarande E 12. Det var bara det bekymret att den förre ägaren icke haft råd att bygga någon stuga. Det hade heller inte Olle. Så familjen bodde i lagårn. I ena änden bodde folket, i den andra huserade kor, grisar och får. (Bilden: Ej ladugården i Insjön).

Ja, farfarsfar var var lika fattig som sin föregångare, så han reste inget hus i Insjön. Det gjorde inte heller han som tog över efter Olle, Leonard Jonsson från Arvträsk. Jo, han sågade till brädor, skaffade lite timmer men reste ingen stuga. Sedan berättas nåt som låter som en skröna, att denne Leonard åkte till Amerika för att jobba ihop pengar till husbygget, men föll överbord och drunknade i Atlanten på hemvägen. Virket han skaffat tidigare lär ha fått ligga och ruttna.

Historien om farfarsfars namnbyte finns inte med. Det var tydligen så att var och varannan hette Olofsson i dessa trakter, så han och brodern gick vintertid till Lycksele (ca 3 mil) och sökte upp en präst för att göra ett namnbyte. Lindholm ville de heta. Men prästen som skulle ha varit berusad skrev istället Lundholm i kyrkboken och vägrade sedan ändra detta. Därför heter jag Lundholm och inte Lindholm. Farfar Erik gifte sig med farmor Stina och de blev som vuxna kronotorpare (Nymyrliden) i Bäckmyran. Farfar dog relativt ung i magkräfta.

Även historien om min farmors bror Johan Olofssons död i 1:a världskriget beskrivs i korthet. Han emigrerade som många andra i släkten på farmors sida. Jon som han fick heta i Amerika stupade 1918, när kriget i princip var slut. Läggas till kan göras att: Johan tog värvning i amerikanska armén och hamnade i ett träningsläger i Iwoa, skeppades sedan över till Liverpool, för att sedan skeppas vidare till Frankrike och skyttegravarna i Aigney-le-Duc. Den 26 september 1918 dog Jon i sviterna av en granat som träffade honom. Ytterligare 5 kamrater dog vid det tillfället.

I många liknande sammanställningar dyker ofta någon form av berättelser om och kring Samuel Renman upp, även kallad ”Samuel Höpp-opp”. En kuf som levde i Renträsk och i sluttningen av Kammarberget i Lycksele Socken i slutet av 1800-talet. Kring denne man florerar än i dag en del märkliga skrönor om hans kraftigt överdrivna förmåga att hoppa långt och att vara sanslöst spänstig. Dessutom kunde han springa mycket fort – och långt och länge. Tydligen outtröttlig. Han och familjen bodde antingen i en stuga eller en jordkula uppe på Kammarberget (beroende på berättaren). Ibland försedde berättaren honom med en lång granstör som han använde för att snabbare hoppa sig fram med. Han lär ha ska sprungit fram och tillbaka till Vindeln över dagen som måste ha legat 5-6 mil bort.

Någon räknade ut att han måste ha sprungit/hoppat fram i cirka 60 km/h. En supermänniska med andra ord. Samuel dog mitt i kallvintern. Frun var tvungen att frysa ner honom inne i vedboden, till dess någon kunde frakta liket till körgårn. Hustrun och de sex barnen flyttade från ”jordkulan” till just – Ekorrträsk.

Så kunde det vara förr i tin.

Son till en torpare

Av , , 1 kommentar 10

Jag är son till en kronotorpare som i sin tur var son till en kronotorpare. Far Nisse och farfar Erik blev kronotorpare i byn som i folkmun heter Bäckmyran, medan Domänverket menade att platsen där torpet låg, absolut borde heta Nymyrliden (32:1 tror jag). Kronotorpen och kolonaten i Bäckmyran var utplacerade på platser som knappast var tänkta att odla på.


Torpet i Bäckmyran. Nymyrliden 32:1 enligt Domänverket.

Jag har tidigare bloggat om detta men försöker mig på ett lite annat grepp. Inte minst sedan jag läst in mig på de stolligheter som Domänverket sysslade med för att förpesta livet för de fattiga arma människor som blev torpare – i tron att de nu skulle bli ”rika” och kunna leva gott på marken de ”fått”.

Staten hade under 1800-1900-talen en hel del idéer för att få det ödsliga Norrland befolkat. Flera hundra år tidigare försökte flera kungar att befolka denna landsända, inte minst ur försvarssynpunkt för det ryska hotet i öster. Redan Gustav Vasa hade sagt: Icke odlad mark tillhör staten. Sedan blev skogen det gröna guldet. Det handlade också om utnyttja odlingsmarkerna, att lättare kunna rekrytera skogshuggare till avverkningarna, att få gratis skogsvakter som höll tjuvskyttar borta och höll koll på olagliga nybyggare.

Det goda i tanken var att skaffa de jordlösa och fattiga en bit land att leva på. Men där fanns en nedlåtande, herremanssyn på de som bosatte sig där och de som redan bodde i ödemarken – inte minst samerna. Där fanns herremän som red på lagar och paragrafer och en hel del godtycke.

Skogstorpen som blev ett faktum 1904 var platser som folk fick arrendera ute i ödemarken. De som arrenderade fick möjlighet att välja platsen de skulle arrendera. De fick ett bidrag på 500 kronor till byggnaderna och skulle sedan skulle de se till att där gick att odla. 1909 omvandlades dessa torp till s.k odlingslägenheter som var tänkta att arrenderas av jordlösa (fattigt folk), ett arrende som ofta löpte på 50 år. Odlingshjälpen var på 750 kronor som också skulle räcka till byggnaderna.

1916 tänkte statsmakterna om och införde kolonat som i detalj planerades i förväg av Kronan. Även här handlade om att tilldela mark till medellösa och jordlösa. De som själva byggde boningshus och ladugård med mera kunde få ett bidrag på hela 4500 kronor och efter tio år kunde de friköpa jordbruksfastigheten.

Men statsmakterna hade sett till att placera många av kolonaten på platser som var omöjliga att odla på. Antingen var där mest sten eller så omgärdades bostäderna av blöta myrar (tjärnar?) som tog år att dika ut, torka för att sedan ge uselt med hö. Folk svalt, korna dog, hästarna gick ner sig på de blöta myrarna och drunknade och till slut tog folk sitt pick och pack och stack. De flyttade till storstäderna och industrijobben, en del åkte till Amerika. Kring 1940 skrotades tanken med kolonat.

 

Äre en myr? Möjligen en tjärn!

1929 tillkom kronotorpen, nu med en viktig reglering. Antalet och placeringen av torpen utgick ifrån behovet av arbetskraft. De som bodde i kronotorpen band sig vid en arbetsplikt vid revirets avverkningar. Kronotorparna hade optionsrätt på torpen för att kunna friköpa dessa. 1943 till kom ”Kronotorp 43” vilket innebar torparen förband sig att arbeta åt Domänverket 75 dagar per år plus att ha brandjour vid större skogsbränder. Då var man i princip fast anställd vid Domänverket.

Urusla ackord, dyr proviant kunde leda att man i stort 
inte tjänade ett öre på en avverkning.

För ett trettiotal år sedan visade pappa mig alla de husgrunder som låg lite här och var i och kring Bäckmyran. Rester efter de arbetslösa industriarbetare söderifrån som erbjöds kolonat. Det hade kommit sommarklädda män till järnvägsstationen i Arvån, mitt i vintern i lågskor, somliga hade återvänt med nästa tåg, några hade försökt överleva vintern i hastigt byggda kojor för att upptäcka när snön tinade bort att där bara fanns surmyrar och storskog, inte en plätt med grönt gräs.

En del härdade ut till dess de fick odlingshjälpen på 750 kronor. Då åkte de hem. Men sex torp restes upp, odlingsmark ordnades genom utdikning, stubbar bändes upp. Men bara av de som var uppvuxna och vana västerbottningar.

Det är märkligt hur korkat herrarna vid Domänverket resonerade när de valde ut marken till kolonaten och kronotorpen. Var där inte stenhälla, eller stenfyllda jord, så var surmyrarna vidsträckta och omöjliga att dika ur. tanken var ju att få folk att befolka det ödsliga Norrland, men istället lämnades torp efter torp åt sitt öda – tomma och igenbommade.

Under tidigt 1900-tal skulle varenda liten förändring  av torpen godkännas av jägmästaren och var ett stängels trasigt eller taket läckte in kunde det bli böter. I arrendekontrakten fanns märkliga förbjud. Man fick inte släppa in nasare, luffare eller andra vägfarande skojare.

Getter och får fick inte beta i kronoparken, medan böndernas får fick göra det. Det gjorde att torparna var tvungna att hyra ut sina får till bönderna – då kunde de beta fritt i kronoparkerna. Läste om hur Domänverkets uniformsklädda tjänstemän vid ett tillfälle inhägnat ett helt berg för att några torparfår mumsat i sig lite gräs och mossa i en kronopark. Det fanns även en regel om avdrag på lönen, ifall stubbarna var för höga.

Nymyrliden som pappas torp hette på kontraktet med Domänverket låg vid några stråk av surmyrar som trots utdikning var så lösa och blöta att de knappt bar en traktor. Istället fick pappa köpa in lätta Willys jeepar som vi drog dragräfsan och höskrindan efter.

Om domänverket från start och delat ut bra mark med lite skog till, så hade där drällt av småtorp och skogarna hade blivit fyllda med skrattande, sjungande torpare.

Nu svalt de halvt ihjäl. Istället blev där tomt och ödsligt.

 

 

Bilder från förr

Av , , Bli först att kommentera 6

Svängde förbi Västerbottensmuseet igår. Klockan var några minuter över tolv när jag svansade in på Bildarkivet för att leta efter några stadsbilder från Lycksele. Foton från 1930 och framåt. När jag tittade på klockan nästa gång, hade den hunnit bli kvart över tre. Jag hade med all säkerhet  kikat på tusen bilder, kanske fler.

Jag kan verkligen rekommendera Bildarkivet. Där finns hur många fotografier som helst; bilder tagna av ”folket”; familjebilder som sedan donerats till museet. Men jag såg en massa bilder som gav uppslag och fördjupning i skrivandet av romanen om Ester.

Som dessa:


Lycksele 1942. Återigen en översvämning i stadsdelen Hamn, som låg alldeles intill Umeälven. En stadsdel som byggts för att i första hand ge tak över huvudet år arbetarklassen. Husen lär ha varit byggda utan grund, så i flera av husen stod vattnet en decimeter högt inne i sovkammaren.


I Prästgården, huserade prosten Frykholm med hustru och åtta ungar.


Här bodde Jägmästarna (medan skogsarbetarna låg och frös i glesa skogskojor).

Är det nån skillnad idag. Nja, principen är väl densamma. Fattigt folk bor för sig, lite utanför stadskärnan och i billigare, sämre lägenheter.



I den redan
då så religiösa staden Lycksele, så var nykterhetsrörelsen stark. 1907 tågade drygt 1000 spiknyktra personer längs gatorna och samlades vid torget där en nykterhetskämpe från Skellefteå höll tal. Det bodde inte ens 1000 personen i själva köpingen på den tiden, så det måste ha kommit folk från hela länet för att varna för Djävulen i spriten.



Min farfars kronotorp
i Bäckmyran utanför Lycksele. Han hette Erik Lundholm och dog ung i magkräfta. När det revs, byggde Domänverket ett nytt, lite mindre hus på samma plats, där jag föddes och sen växte upp.



Huset uppe på Björkberg
(en del av Bäckmyran); det som läraren Herman Silén hyrde på 70-talet. Huset brann sedermera ner till grunden, en tragisk händelse som jag på 11 sidor beskrivit i min roman ”Konungarnas konung från Baklandet”.

Vårt mörka kosmos

Av , , Bli först att kommentera 2

I början av 1900-talet hade astronomerna vant sig vid att det fanns en viss kosmisk ordning. För en novis som ibland böjer nacken och låter blicken svepa över stjärnhimlen, så har inget synbart förändrats sedan jag i barndomen satt på farstubron i Bäckmyran och studerade stjärnbilderna. Allt tycks vara statiskt, för stjärnorna satt där de satt, i all evighet. Det var bara Venus som rörde sig över himlavalvet – och ett och annat UFO.

milky-way-1023340_960_720

Numera vet vi att de få stjärnljus vi upptäcker ofta är ljuset från redan döda himlakroppar. Som tröst så hör vi hur astronomerna upptäcker allt fler galaxer. En gång nöjde vi oss med Vintergatan, nu ska vi lägga till 100 miljoner till galaxer. Nej, kosmos är allt annat än statiskt; det expanderar ständigt. Det betyder att galaxer och stjärnor är på väg bort från varandra. En dag ska vårt universum vara tomt, övergivet – ungefär som ödehusen i Baklandet. Inget att oroa sig över. Tiden ute i kosmos är svindlande.

Ute i rymden hörs inga ljud. Det är dödstyst. Och oändligt stort. Dessutom lär det vara omöjligt att gråta ute i rymden , då tårarna inte kan rinna. En astronaut kan inte vissla i rymden.

180px-Rymdraket

Den närmaste stjärnan (förutom solen) är drygt 4 ljusår från oss. Det är Alfa Centauri. 4 ljusår låter väl nära. Åk dit vet jag! OK, låt oss räkna först. Ett ljusår är så långt som ljuset förflyttar sig på ett år. Ljusets hastighet är strax under 300 000 kilometer per sekund, så avståndet till Alfa Centauri är nästan 40 biljoner kilometer (40000000000000 kilometer). Med dagens farkoster skulle det ta 50 000 år att resa dit – och lika lång tid hem. Avstånden svindlar.

Det finns fler exempel om ljusets hastighet. Det tar 7 minuter för ljuset från solen att nå jorden. På en sekund hinner ljuset nästan åtta varv runt jorden – tänk så långt det då hinner på ett år; ett ljusår. Förutom en nöjesresa till mars lär vi bli kvar på vårt klot.

fractal-1280104_960_720

Ett oändligt universum som en gång bildades av ingenting. Tanken svindlar. Även om människan har varit gäst i rymden, vet de lärde fortfarande inte vad den består av. De tror att rymden till mesta del består av är följande: 95%av mörk materia och mörk energi. Men ingen vet med säkerhet vad dessa består av. Men detta ”mörker” finns även på jorden och cirka en gång i minuten far en sådan partikel genom din kropp. Antingen låter det skrämmande eller så känner man stolthet över att vara en del av Universum. En dag blir även vi till mörk materia.

För övrigt ser man inte stjärnhimlen om man bor i en stad. Allt skräpljus från bilar och gatubelysning skymmer sikten för vårt oändliga universum.

© Kent Lundholm

Osynliga bär

Av , , Bli först att kommentera 6

Förr i tin, då jag va en liten pajk, då skull vi om sensommaren till långt in på höst’n plock bära. I slutet av sommarn var det snattren som mogna ute på surmyren, sen var hä i rask följd te å plock brannbära, blåbära å slutligen lingonen.

Det fanns en tid då man i Västerbottens inland kunde tjäna en bra slant på bärplockningen. För mor och far som bodde i det lilla, röda kronotorpet i Bäckmyran, rörde det sig om en årlig extrainkomst på tiotusentals kronor. Inte illa för en av Kronan anställd skogshuggare och en extraknäckande hemsamarit och städerska.

trabant_07

Sen sen kom polacka i tusental, i sina små fullastade Trabanter, och som plockade dygnet runt, och fick ihop otroliga mängder. Tillgång och efterfrågan. Priserna rasade. Efter några år var det inte lönt för ortsbefolkningen att plocka annat än till husbehov, och det var gjort lika fort som en grisblink.

Jag var sannerligen en usel bärplockare, särskilt vad gällde röda bär. Jag kunde omöjligt se lingon som låg inbäddade i sitt gröna ris. Inte heller såg hallonen. Jag är nämligen färgblind, eller som det heter defekt röd-grönt färgseende. Det röda smälter in i det gröna, eller tvärtom, och blir till ett. Om farsgubben tog mig med till en knallröd lingonbacke, satte mig ner i riset och böjde mig fram, så kunde jag till slut se lingonen. ”Hänna kunn sitt å plock rest av dan. Om du inte fyll en hink, så bli jag rassan.” Men det blev inte mycket plockat. Att krypa omkring på alla fyra i ett motlut, kräver sin man och den mannen var inte jag. När mamma ropade att vi skulle åka hem, så kom jag skuttande, överlycklig över att den här långtråkiga dagen var över. Medan far och mor kom kånkande med varsin proppfull tiolitershink, lillsyrran  med drygt åtta liter så skämdes jag en aning. Så hade jag inte ens fått få ihop en halv liter – där merparten bestod av ris, tallbarr och mossa. Min far sa inget.

getimage

Jag var ganska nöjd med min färgblindhet, i varje fall när det gällde bärplockningen. Jag var ju en grabb saknade såväl ro och fokusering, för att stå ut en hel dag uppe på ett hygge för att fylla en hink med lingon eller blåbär. Jag blev så fort uttråkad. Har inte plockat många liter bär under mitt liv. Jo, jag plockade hallon för några år sedan. Det var i utkanten av ett bostadsområde. När jag stoppade in skallen i en hallonbuske såg jag till slut klasar av mogna, röda bär. Jag följde slaviskt busken motsols och märkte inte att den svängde av in på en villatomt och fortsatte in i en trädgård och fram mot en veranda, där det satt ett äldre par och blängde ilsket. ”Jaha”, sa gubben allvarsamt. ”Så skogen räck int till åt ett sån som dej? Du är kanske på väg in i köket för å kok dej en kopp kaffe?” Tappade orden. Skamset bockade jag och sprang till skogs.
download

Då är det roligare att plocka svamp. Dessa matnyttiga och goda svampar kan jag då åtminstone se. Det var väl 2014 som det var ett riktigt svampår. Man kunde fylla en sopsäck med Karl Johan svamp på en timme. Eller finna mängder med kantareller stå och trängas under en gran eller i en solbacke. De växte precis överallt. Och under våren som passerat, hade vi plockat kilovis med murklor. I frysen har jag fortfarande kvar ett tiotal påsar med noga förvällda murklor.

Nu har jag nog plockat färdigt med både bär och svamp. Saknar balans för det. Skulle väl slå ihjäl mig. Visste ni att det finns 5 miljoner svamparter på vår jord. Apropå … ingenting.

Personligen rankar jag lingonsylten som den godaste och mest användbara bärprodukten. Fast blåbärssylt på gröten är heller inte odumt.

Förr i tin, för gammalt, plockade man på sina ställen inte brannbära, hallonen. Eftersom det brukar finns larver i de söta hallonen, ansågs de vara otjänliga och rent av farliga för människan. Det fanns även gammalt skrock som skrämde slag på folk. En skröna handlade om hur den Onde, nattetid, skickade ut sina ormar för att kräkas upp larver och mask i hallonen. De som sedan åt av hallonen, drabbades förmodligen av den Evigt Ondes förbannelse och kanske av hemska magplågor. Vad vet jag? Men jag inser hur oerhört viktig kunskap kan vara.

För övrigt köper jag numera min hallon- och lingonsylt på Coop Grisbacka.

© Kent Lundholm