Etikett: Bäckmyran

Minns kring foton

Av , , Bli först att kommentera 4

Påbörjade storstädningen, men efter en halvtimme blev jag istället sittande vid datorn, som vanligt, och kikade på en del gamla bilder. Den första bilden, som jag knäppte nån gång i mitten på 70-talet. På farstubron i kronotorpet i Bäckmyran. Där sitter pappa Nisse Lundholm, lite nedanför har pappas farbror Henry Lundholm satt sig.

Pappa Nisse och Henry   

Två fantastiska berättare, fenomenala på krydda sanningar med små diskreta lögner, allt för att locka fram några skratt. När Erik Lundholm, min farfar dog i kökssoffan, 1951 tror jag (Kräfta i magen) här i Bäckmyran, blev pappa familjeförsörjare till fem syskon och en sörjande mor. Då klev Henry fram och flyttade till Bäckmyran och tog sin bror Eriks roll och blev t.f ”farsa” därute i Baklandet. Henry lärde pappa att käfta emot kronojägarna och hur man smög in fackligt arbete på Domänverkets revir. Båda var Godtemplare och medlemmar i Logen Arvåns framtid. Naturligtvis medlemmar i Partiet. Båda borta för alltid.

 

Jag och kusin Sune

 

Jag och kusin Sune från Hacksjö några mil utanför Vilhelmina. Vi är på väg till jäkla kalas. Det syns på hatten som morsan brukade sätta på mig när jag skulle se respektabel ut. Minns att jag avskydde hattjäveln, särskilt när Sune aldrig behövde bära nån ful hatt.

Anar tidig vår i Bäckmyran. Fortfarande småkallt, men snön hade tinat bort.

 

Kanske skulle vi åka till Lycksele. Till farmor Stina och fika eller faster Inger och doppa bullar i starkt kaffe. Vi kunde även vara på väg till Godtemplarlogens möte i Arvån eller Ekorrträsk. Då skulle man sitta tyst,  knipa käft och anlända med hatt på huvudet. Tortyr för en ADHD-grabb (som jag var) som hade så förtvivlat svårt att sitta still.

Det var mycket roligare när vi åkte över stöttingfjället vintertid då vägen drevat igen och sikten var noll. Det snöde alltid då vi skulle åka till Hacksjö och hälsa på mormor och kusin Sune. Där fanns hemliga rum – hittade vi inte åt dem så skapade vi egna under täcken och filtar.

 

Terränglöpare i Hedlunda IF.

 

”Jag har sett att pojken eran omöjligt kan sitta still och att han springer omkring på myrarna eller i skogen som en osalig ande”, sa Herman Silén som bodde uppe på Berget. ”Jag skulle vilja lära honom att bli en god terränglöpare. Han har ovanligt långt löpsteg för att vara så mager och kortväxt.”

Tidigt 70-tal i Bäckmyran. Herman lärde mig intervallträning för att stå emot mjölksyran. Det var året innan jag skulle börja 7:an på Finnbacksskolan i Lycksele. Jag hade tränat hela sommaren. Från att ha varit en förvirrad ADHD-springare så blev jag snabbt målmedveten och började vinna tävlingar och i 18-20 års åldern var jag elitmotionär. I Lumpen sprang jag milspåret på I 20 på 37 minuter och 3 kilometer på 8,35. Senare ett millopp på 35,30. Tog DM-silver på 4000 meter.

Tack vare Herman blev jag så mycket bättre i min bitvis plågsamma ADHD. På senare år har det visat sig att hård löparträning ”botar” ADHD, eftersom Dopaminet pumpades ut i hjärnan efter målgång. Vi som har ADHD lider nämligen brist på just dopamin ”Lyckohormonet”. Först blev jag hög, sedan infann sig ett lugn och jag kunde faktiskt sitta still.

Sprang dagligen fram till jag var 30 år. Då började jag få ”ont” i hjärtat. Fick panikattacker ute i träningsspåret. Slutade tvärt  och har sen inte tagit många löpsteg.

Tre polare. Slutet på 80-talet. Vi levde livet. Alla tre sjuksköterskor: Lasse. LG och sen jag. Vi är på museet, försökte bygga upp lite andlig spänst mellan tokjobbandet i Mo i Rana och Arvidsjaur.

Vi tjänade sanslöst med pengar, upp mot 50 000 kr efter skatt (fria resor och gratis bostad) för 14 dagars raka dubbelpass (07.00-22.00). Vi var vrak när vi kom hem, men kunde då vara lediga ett par-tre månader. Passade mig perfekt som skulle bli författare.

 

Det var 1988, tror jag, mellan två arbetsresor till Norge, som Bonniers bjöd ner mig till Stockholm (flyg och hotell) för att diskutera utgivningen av min debutroman. Jag fick vingar. ”Men du måste fila lite på den bulnande undertexten,” sa Ola Larsmo. Va fan är det, tänkte jag. Men jag skrev om romanen på två veckor, utan att be typ dessa polare på bild läsa igenom texten. Icke, tänkte jag. Postade manuset och drog till Norge och tokjobbade. Jag var en trasa. Utarbetad och i väntans tider. Det skulle ju firas var och varannan dag nu jag skulle debutera på fina Bonniers. Sov än mindre. Så kom mitt manus tillbaka – med ett följebrev på tre sidor, där man återigen skrev om den där förbannade undertexten som störde min berättelse. Refusering. Panik. Jag hade ju berättat för halva Umeå om min kommande debut. Det snurrade om för mig och jag gjorde istället debut på akutpsyket.

Lasse och LG läste vidare till läkare. Jag omskolade mig till journalist och och åkte till ett Sovjetunionen i fritt fall. Jag skulle producera en film om bland annat barnhemsbarn och mentalvården. Det slutade med att jag och filmteamet blev jagade av ryska maffian. Skrev inget  på en massa år. Men så. 1998. Sa upp mig som kulturredaktör på Folkbladet för att skriva romanen ”Svin föder svin” (och bygga en boulebana). Debuterade 1999. Samma år som jag fick jobb som landshövdingens pressekreterare och fick besked att vi skulle få adoptera Hanna från Kina. Sen gick det utför för mig.

Nu orkar jag inte filosofera nåt mer kring gamla minnen.

 

Avslutar med en bild från slutet av 80-talet. En refuserad författare som slutat springa.

 

 

 

 

Dokumenterad hembygd

Av , , Bli först att kommentera 7

Under denna sömnlösa natt har jag förkovrat mig i gamla tiders leverne. I natt läste jag bland annat ”Studiecirkel från Ekorrträsk byastuguförening 1983-1993”, en imponerande sammanställning på dryga 250 sidor där nån stackare skrivit in allt på en gammal, manuell skrivmaskin – utan större stavfel. I den nämndes platser, händelser och personer som har med min släkt att göra.

Måndag till fredag, vår- och hösttermin, hämtade skolbussen jag åkte med ett tiotal ungar i Ekorrträsk; en vacker by vid en stor sjö. En klassisk bondby. Inga små torparstugor eller enkelstugor i den byn, utan mangårdshusen hade många rum och var byggda i två plan. Ekrorrträsk låg dessutom i Degerfors socken – dock gick ungarna på 60/70-talen skolan i Lycksele.

I studiematerialet figurerar en kort berättelse där min farfar Erik finns med, och i synnerhet min farfarsfar Olle Olofsson f. 1871, hans hustru Agnes och deras åtta barn, där Erik (farfar var ett av dem). ”Gäck-Ola” som Olle Lundholm kallades tog över stället Insjön, som ligger nån dryg mil från Vilan vid nuvarande E 12. Det var bara det bekymret att den förre ägaren icke haft råd att bygga någon stuga. Det hade heller inte Olle. Så familjen bodde i lagårn. I ena änden bodde folket, i den andra huserade kor, grisar och får. (Bilden: Ej ladugården i Insjön).

Ja, farfarsfar var var lika fattig som sin föregångare, så han reste inget hus i Insjön. Det gjorde inte heller han som tog över efter Olle, Leonard Jonsson från Arvträsk. Jo, han sågade till brädor, skaffade lite timmer men reste ingen stuga. Sedan berättas nåt som låter som en skröna, att denne Leonard åkte till Amerika för att jobba ihop pengar till husbygget, men föll överbord och drunknade i Atlanten på hemvägen. Virket han skaffat tidigare lär ha fått ligga och ruttna.

Historien om farfarsfars namnbyte finns inte med. Det var tydligen så att var och varannan hette Olofsson i dessa trakter, så han och brodern gick vintertid till Lycksele (ca 3 mil) och sökte upp en präst för att göra ett namnbyte. Lindholm ville de heta. Men prästen som skulle ha varit berusad skrev istället Lundholm i kyrkboken och vägrade sedan ändra detta. Därför heter jag Lundholm och inte Lindholm. Farfar Erik gifte sig med farmor Stina och de blev som vuxna kronotorpare (Nymyrliden) i Bäckmyran. Farfar dog relativt ung i magkräfta.

Även historien om min farmors bror Johan Olofssons död i 1:a världskriget beskrivs i korthet. Han emigrerade som många andra i släkten på farmors sida. Jon som han fick heta i Amerika stupade 1918, när kriget i princip var slut. Läggas till kan göras att: Johan tog värvning i amerikanska armén och hamnade i ett träningsläger i Iwoa, skeppades sedan över till Liverpool, för att sedan skeppas vidare till Frankrike och skyttegravarna i Aigney-le-Duc. Den 26 september 1918 dog Jon i sviterna av en granat som träffade honom. Ytterligare 5 kamrater dog vid det tillfället.

I många liknande sammanställningar dyker ofta någon form av berättelser om och kring Samuel Renman upp, även kallad ”Samuel Höpp-opp”. En kuf som levde i Renträsk och i sluttningen av Kammarberget i Lycksele Socken i slutet av 1800-talet. Kring denne man florerar än i dag en del märkliga skrönor om hans kraftigt överdrivna förmåga att hoppa långt och att vara sanslöst spänstig. Dessutom kunde han springa mycket fort – och långt och länge. Tydligen outtröttlig. Han och familjen bodde antingen i en stuga eller en jordkula uppe på Kammarberget (beroende på berättaren). Ibland försedde berättaren honom med en lång granstör som han använde för att snabbare hoppa sig fram med. Han lär ha ska sprungit fram och tillbaka till Vindeln över dagen som måste ha legat 5-6 mil bort.

Någon räknade ut att han måste ha sprungit/hoppat fram i cirka 60 km/h. En supermänniska med andra ord. Samuel dog mitt i kallvintern. Frun var tvungen att frysa ner honom inne i vedboden, till dess någon kunde frakta liket till körgårn. Hustrun och de sex barnen flyttade från ”jordkulan” till just – Ekorrträsk.

Så kunde det vara förr i tin.

Son till en torpare

Av , , 1 kommentar 10

Jag är son till en kronotorpare som i sin tur var son till en kronotorpare. Far Nisse och farfar Erik blev kronotorpare i byn som i folkmun heter Bäckmyran, medan Domänverket menade att platsen där torpet låg, absolut borde heta Nymyrliden (32:1 tror jag). Kronotorpen och kolonaten i Bäckmyran var utplacerade på platser som knappast var tänkta att odla på.


Torpet i Bäckmyran. Nymyrliden 32:1 enligt Domänverket.

Jag har tidigare bloggat om detta men försöker mig på ett lite annat grepp. Inte minst sedan jag läst in mig på de stolligheter som Domänverket sysslade med för att förpesta livet för de fattiga arma människor som blev torpare – i tron att de nu skulle bli ”rika” och kunna leva gott på marken de ”fått”.

Staten hade under 1800-1900-talen en hel del idéer för att få det ödsliga Norrland befolkat. Flera hundra år tidigare försökte flera kungar att befolka denna landsända, inte minst ur försvarssynpunkt för det ryska hotet i öster. Redan Gustav Vasa hade sagt: Icke odlad mark tillhör staten. Sedan blev skogen det gröna guldet. Det handlade också om utnyttja odlingsmarkerna, att lättare kunna rekrytera skogshuggare till avverkningarna, att få gratis skogsvakter som höll tjuvskyttar borta och höll koll på olagliga nybyggare.

Det goda i tanken var att skaffa de jordlösa och fattiga en bit land att leva på. Men där fanns en nedlåtande, herremanssyn på de som bosatte sig där och de som redan bodde i ödemarken – inte minst samerna. Där fanns herremän som red på lagar och paragrafer och en hel del godtycke.

Skogstorpen som blev ett faktum 1904 var platser som folk fick arrendera ute i ödemarken. De som arrenderade fick möjlighet att välja platsen de skulle arrendera. De fick ett bidrag på 500 kronor till byggnaderna och skulle sedan skulle de se till att där gick att odla. 1909 omvandlades dessa torp till s.k odlingslägenheter som var tänkta att arrenderas av jordlösa (fattigt folk), ett arrende som ofta löpte på 50 år. Odlingshjälpen var på 750 kronor som också skulle räcka till byggnaderna.

1916 tänkte statsmakterna om och införde kolonat som i detalj planerades i förväg av Kronan. Även här handlade om att tilldela mark till medellösa och jordlösa. De som själva byggde boningshus och ladugård med mera kunde få ett bidrag på hela 4500 kronor och efter tio år kunde de friköpa jordbruksfastigheten.

Men statsmakterna hade sett till att placera många av kolonaten på platser som var omöjliga att odla på. Antingen var där mest sten eller så omgärdades bostäderna av blöta myrar (tjärnar?) som tog år att dika ut, torka för att sedan ge uselt med hö. Folk svalt, korna dog, hästarna gick ner sig på de blöta myrarna och drunknade och till slut tog folk sitt pick och pack och stack. De flyttade till storstäderna och industrijobben, en del åkte till Amerika. Kring 1940 skrotades tanken med kolonat.

 

Äre en myr? Möjligen en tjärn!

1929 tillkom kronotorpen, nu med en viktig reglering. Antalet och placeringen av torpen utgick ifrån behovet av arbetskraft. De som bodde i kronotorpen band sig vid en arbetsplikt vid revirets avverkningar. Kronotorparna hade optionsrätt på torpen för att kunna friköpa dessa. 1943 till kom ”Kronotorp 43” vilket innebar torparen förband sig att arbeta åt Domänverket 75 dagar per år plus att ha brandjour vid större skogsbränder. Då var man i princip fast anställd vid Domänverket.

Urusla ackord, dyr proviant kunde leda att man i stort 
inte tjänade ett öre på en avverkning.

För ett trettiotal år sedan visade pappa mig alla de husgrunder som låg lite här och var i och kring Bäckmyran. Rester efter de arbetslösa industriarbetare söderifrån som erbjöds kolonat. Det hade kommit sommarklädda män till järnvägsstationen i Arvån, mitt i vintern i lågskor, somliga hade återvänt med nästa tåg, några hade försökt överleva vintern i hastigt byggda kojor för att upptäcka när snön tinade bort att där bara fanns surmyrar och storskog, inte en plätt med grönt gräs.

En del härdade ut till dess de fick odlingshjälpen på 750 kronor. Då åkte de hem. Men sex torp restes upp, odlingsmark ordnades genom utdikning, stubbar bändes upp. Men bara av de som var uppvuxna och vana västerbottningar.

Det är märkligt hur korkat herrarna vid Domänverket resonerade när de valde ut marken till kolonaten och kronotorpen. Var där inte stenhälla, eller stenfyllda jord, så var surmyrarna vidsträckta och omöjliga att dika ur. tanken var ju att få folk att befolka det ödsliga Norrland, men istället lämnades torp efter torp åt sitt öda – tomma och igenbommade.

Under tidigt 1900-tal skulle varenda liten förändring  av torpen godkännas av jägmästaren och var ett stängels trasigt eller taket läckte in kunde det bli böter. I arrendekontrakten fanns märkliga förbjud. Man fick inte släppa in nasare, luffare eller andra vägfarande skojare.

Getter och får fick inte beta i kronoparken, medan böndernas får fick göra det. Det gjorde att torparna var tvungna att hyra ut sina får till bönderna – då kunde de beta fritt i kronoparkerna. Läste om hur Domänverkets uniformsklädda tjänstemän vid ett tillfälle inhägnat ett helt berg för att några torparfår mumsat i sig lite gräs och mossa i en kronopark. Det fanns även en regel om avdrag på lönen, ifall stubbarna var för höga.

Nymyrliden som pappas torp hette på kontraktet med Domänverket låg vid några stråk av surmyrar som trots utdikning var så lösa och blöta att de knappt bar en traktor. Istället fick pappa köpa in lätta Willys jeepar som vi drog dragräfsan och höskrindan efter.

Om domänverket från start och delat ut bra mark med lite skog till, så hade där drällt av småtorp och skogarna hade blivit fyllda med skrattande, sjungande torpare.

Nu svalt de halvt ihjäl. Istället blev där tomt och ödsligt.

 

 

Bilder från förr

Av , , Bli först att kommentera 6

Svängde förbi Västerbottensmuseet igår. Klockan var några minuter över tolv när jag svansade in på Bildarkivet för att leta efter några stadsbilder från Lycksele. Foton från 1930 och framåt. När jag tittade på klockan nästa gång, hade den hunnit bli kvart över tre. Jag hade med all säkerhet  kikat på tusen bilder, kanske fler.

Jag kan verkligen rekommendera Bildarkivet. Där finns hur många fotografier som helst; bilder tagna av ”folket”; familjebilder som sedan donerats till museet. Men jag såg en massa bilder som gav uppslag och fördjupning i skrivandet av romanen om Ester.

Som dessa:


Lycksele 1942. Återigen en översvämning i stadsdelen Hamn, som låg alldeles intill Umeälven. En stadsdel som byggts för att i första hand ge tak över huvudet år arbetarklassen. Husen lär ha varit byggda utan grund, så i flera av husen stod vattnet en decimeter högt inne i sovkammaren.


I Prästgården, huserade prosten Frykholm med hustru och åtta ungar.


Här bodde Jägmästarna (medan skogsarbetarna låg och frös i glesa skogskojor).

Är det nån skillnad idag. Nja, principen är väl densamma. Fattigt folk bor för sig, lite utanför stadskärnan och i billigare, sämre lägenheter.



I den redan
då så religiösa staden Lycksele, så var nykterhetsrörelsen stark. 1907 tågade drygt 1000 spiknyktra personer längs gatorna och samlades vid torget där en nykterhetskämpe från Skellefteå höll tal. Det bodde inte ens 1000 personen i själva köpingen på den tiden, så det måste ha kommit folk från hela länet för att varna för Djävulen i spriten.



Min farfars kronotorp
i Bäckmyran utanför Lycksele. Han hette Erik Lundholm och dog ung i magkräfta. När det revs, byggde Domänverket ett nytt, lite mindre hus på samma plats, där jag föddes och sen växte upp.



Huset uppe på Björkberg
(en del av Bäckmyran); det som läraren Herman Silén hyrde på 70-talet. Huset brann sedermera ner till grunden, en tragisk händelse som jag på 11 sidor beskrivit i min roman ”Konungarnas konung från Baklandet”.

Vårt mörka kosmos

Av , , Bli först att kommentera 2

I början av 1900-talet hade astronomerna vant sig vid att det fanns en viss kosmisk ordning. För en novis som ibland böjer nacken och låter blicken svepa över stjärnhimlen, så har inget synbart förändrats sedan jag i barndomen satt på farstubron i Bäckmyran och studerade stjärnbilderna. Allt tycks vara statiskt, för stjärnorna satt där de satt, i all evighet. Det var bara Venus som rörde sig över himlavalvet – och ett och annat UFO.

milky-way-1023340_960_720

Numera vet vi att de få stjärnljus vi upptäcker ofta är ljuset från redan döda himlakroppar. Som tröst så hör vi hur astronomerna upptäcker allt fler galaxer. En gång nöjde vi oss med Vintergatan, nu ska vi lägga till 100 miljoner till galaxer. Nej, kosmos är allt annat än statiskt; det expanderar ständigt. Det betyder att galaxer och stjärnor är på väg bort från varandra. En dag ska vårt universum vara tomt, övergivet – ungefär som ödehusen i Baklandet. Inget att oroa sig över. Tiden ute i kosmos är svindlande.

Ute i rymden hörs inga ljud. Det är dödstyst. Och oändligt stort. Dessutom lär det vara omöjligt att gråta ute i rymden , då tårarna inte kan rinna. En astronaut kan inte vissla i rymden.

180px-Rymdraket

Den närmaste stjärnan (förutom solen) är drygt 4 ljusår från oss. Det är Alfa Centauri. 4 ljusår låter väl nära. Åk dit vet jag! OK, låt oss räkna först. Ett ljusår är så långt som ljuset förflyttar sig på ett år. Ljusets hastighet är strax under 300 000 kilometer per sekund, så avståndet till Alfa Centauri är nästan 40 biljoner kilometer (40000000000000 kilometer). Med dagens farkoster skulle det ta 50 000 år att resa dit – och lika lång tid hem. Avstånden svindlar.

Det finns fler exempel om ljusets hastighet. Det tar 7 minuter för ljuset från solen att nå jorden. På en sekund hinner ljuset nästan åtta varv runt jorden – tänk så långt det då hinner på ett år; ett ljusår. Förutom en nöjesresa till mars lär vi bli kvar på vårt klot.

fractal-1280104_960_720

Ett oändligt universum som en gång bildades av ingenting. Tanken svindlar. Även om människan har varit gäst i rymden, vet de lärde fortfarande inte vad den består av. De tror att rymden till mesta del består av är följande: 95%av mörk materia och mörk energi. Men ingen vet med säkerhet vad dessa består av. Men detta ”mörker” finns även på jorden och cirka en gång i minuten far en sådan partikel genom din kropp. Antingen låter det skrämmande eller så känner man stolthet över att vara en del av Universum. En dag blir även vi till mörk materia.

För övrigt ser man inte stjärnhimlen om man bor i en stad. Allt skräpljus från bilar och gatubelysning skymmer sikten för vårt oändliga universum.

© Kent Lundholm

Osynliga bär

Av , , Bli först att kommentera 6

Förr i tin, då jag va en liten pajk, då skull vi om sensommaren till långt in på höst’n plock bära. I slutet av sommarn var det snattren som mogna ute på surmyren, sen var hä i rask följd te å plock brannbära, blåbära å slutligen lingonen.

Det fanns en tid då man i Västerbottens inland kunde tjäna en bra slant på bärplockningen. För mor och far som bodde i det lilla, röda kronotorpet i Bäckmyran, rörde det sig om en årlig extrainkomst på tiotusentals kronor. Inte illa för en av Kronan anställd skogshuggare och en extraknäckande hemsamarit och städerska.

trabant_07

Sen sen kom polacka i tusental, i sina små fullastade Trabanter, och som plockade dygnet runt, och fick ihop otroliga mängder. Tillgång och efterfrågan. Priserna rasade. Efter några år var det inte lönt för ortsbefolkningen att plocka annat än till husbehov, och det var gjort lika fort som en grisblink.

Jag var sannerligen en usel bärplockare, särskilt vad gällde röda bär. Jag kunde omöjligt se lingon som låg inbäddade i sitt gröna ris. Inte heller såg hallonen. Jag är nämligen färgblind, eller som det heter defekt röd-grönt färgseende. Det röda smälter in i det gröna, eller tvärtom, och blir till ett. Om farsgubben tog mig med till en knallröd lingonbacke, satte mig ner i riset och böjde mig fram, så kunde jag till slut se lingonen. ”Hänna kunn sitt å plock rest av dan. Om du inte fyll en hink, så bli jag rassan.” Men det blev inte mycket plockat. Att krypa omkring på alla fyra i ett motlut, kräver sin man och den mannen var inte jag. När mamma ropade att vi skulle åka hem, så kom jag skuttande, överlycklig över att den här långtråkiga dagen var över. Medan far och mor kom kånkande med varsin proppfull tiolitershink, lillsyrran  med drygt åtta liter så skämdes jag en aning. Så hade jag inte ens fått få ihop en halv liter – där merparten bestod av ris, tallbarr och mossa. Min far sa inget.

getimage

Jag var ganska nöjd med min färgblindhet, i varje fall när det gällde bärplockningen. Jag var ju en grabb saknade såväl ro och fokusering, för att stå ut en hel dag uppe på ett hygge för att fylla en hink med lingon eller blåbär. Jag blev så fort uttråkad. Har inte plockat många liter bär under mitt liv. Jo, jag plockade hallon för några år sedan. Det var i utkanten av ett bostadsområde. När jag stoppade in skallen i en hallonbuske såg jag till slut klasar av mogna, röda bär. Jag följde slaviskt busken motsols och märkte inte att den svängde av in på en villatomt och fortsatte in i en trädgård och fram mot en veranda, där det satt ett äldre par och blängde ilsket. ”Jaha”, sa gubben allvarsamt. ”Så skogen räck int till åt ett sån som dej? Du är kanske på väg in i köket för å kok dej en kopp kaffe?” Tappade orden. Skamset bockade jag och sprang till skogs.
download

Då är det roligare att plocka svamp. Dessa matnyttiga och goda svampar kan jag då åtminstone se. Det var väl 2014 som det var ett riktigt svampår. Man kunde fylla en sopsäck med Karl Johan svamp på en timme. Eller finna mängder med kantareller stå och trängas under en gran eller i en solbacke. De växte precis överallt. Och under våren som passerat, hade vi plockat kilovis med murklor. I frysen har jag fortfarande kvar ett tiotal påsar med noga förvällda murklor.

Nu har jag nog plockat färdigt med både bär och svamp. Saknar balans för det. Skulle väl slå ihjäl mig. Visste ni att det finns 5 miljoner svamparter på vår jord. Apropå … ingenting.

Personligen rankar jag lingonsylten som den godaste och mest användbara bärprodukten. Fast blåbärssylt på gröten är heller inte odumt.

Förr i tin, för gammalt, plockade man på sina ställen inte brannbära, hallonen. Eftersom det brukar finns larver i de söta hallonen, ansågs de vara otjänliga och rent av farliga för människan. Det fanns även gammalt skrock som skrämde slag på folk. En skröna handlade om hur den Onde, nattetid, skickade ut sina ormar för att kräkas upp larver och mask i hallonen. De som sedan åt av hallonen, drabbades förmodligen av den Evigt Ondes förbannelse och kanske av hemska magplågor. Vad vet jag? Men jag inser hur oerhört viktig kunskap kan vara.

För övrigt köper jag numera min hallon- och lingonsylt på Coop Grisbacka.

© Kent Lundholm

Humorn som befriare

Av , , 2 kommentarer 4

Midsommarafton – en grå dag. Hoppas på uppehåll så att vi kan njuta av Små grodorna och se ungarna dansa kring stången. Själv var jag ett barn som vägrade leka de lekar som hör midsommaren till. Ställde mig på tvären, vände ryggen till. I grund och botten var jag en liten springande ADHD-grabb, som upplevt så många misslyckande att jag senare i livet undvek fler fiaskon. Jag blev skrämd och av gammal vana ställer jag mig vid sidan om, och som avstår gemenskapen – allt detta bottnar i en dålig självkänsla. Skulle jag tro.

midsummer-celebration-1037824_960_720

Det kan ju verka motsägelsefullt då jag kan stå på en scen och hålla låda i timmar, att vara författaren som blottar sin sårbarhet genom att skriva en bok om sin psykiska ohälsa: ”Spring Kent, spring!” Genom hela livet har jag skaffat mig egna revir, områden, situationer som jag kan kontrollera. När jag under de första skolåren, som en rastlös ADHD-pojke, misslyckades jag ständigt med svenska undervisningen; var usel på att läsa och skriva; och jag fick panik av att addera och multiplicera siffror. Men jag fann min fredande zon: Roliga timmen! Ensam och med egna spelregler, fick jag äga scenen och genom att vara rolig fick jag andra att skratta. Var (och är fortfarande)  livrädd att de skulle/ska skratta ÅT mig och värst av allt: Se mig som en svagsint idiot som var usel i högläsning. Därför: Hellre en pajas än en idiot. Men under Roliga timmen skrattade de MED mig – och det är en jälva skillnad. Jag har utvecklat en sida hos mig som är introvert (och som gör mig svår att komma åt) och en annan, min extroverta, sida då jag kan charma folk och locka dem till skratt. Personligen älskar jag underfundig humor; stundom åt det sjuka hållet. Se nedan. Är det humor?

resaIca
Ett foto från en av mina senaste resor.

En man och hans drömresor
Hade turen att komma över en (mat)rest resa till ICA Kvantums asiatiska hylla. Det blev nog för mycket soja om kvällarna. Förra veckan packade jag väskan och reste till apoteket på NUS och fixade ett billigt boende i hyllan med solkrämer. För kladdigt för min del. Nu har jag en drömresa kvar: En långresa till Dressmann och deras dubbelhylla med raffiga badbyxor. Men det får nog förbli en dröm. Det blir nog istället en vecka i IKEA och deras häftiga avdelning med bokhyllor. Ska bli roligt att träffa Billy, Ivar och Algot, tre stora idoler med varierande hyllplan.

Surt sa räven, men nog bottnar ovanstående ”skämt” (?) om att jag själv rest färdigt. En låg pension i kombination med ohälsa, gör att jag inte längre kan ta mig ut i världen.

Fick en sådan fin present igår. Det var min gamla kompis Ulf Hedlund, som liksom jag, är oppstillt i Lycksele med omnejd, men som liksom jag har slagit ner bopålarna här i Umeå. En gång (70-talet) var vi båda med i Lycksele Ragasällskap som lirade obegriplig indisk musik. Han var dessutom en lysande orienterare och dessutom en duktig kartritare. Kan påstå att han känner till omgivningarna i och kring Bäckmyran (den plats där jag växte upp) bättre än vad jag eller nån annan gör. Han fick av Lantmäteriet (tror jag) i uppdrag att en gång för alla sätta byn, som inte fanns, på kartan.

I går plingade han på dörren. Han var sig lik (badar han i formalin?) Jag stod med mobilen mot örat, mitt uppe i en intervju om min kommande roman ”Män som spelar schack” och jag hann bara sträcka ut handen och bocka. Han gav mig Phil Collins tjocka memoarbok och sa samtidigt nåt riktigt fint till mig: ”Kul att få överraska med nåt som tack för allt du bidrar med själv.”

JagPhil

Jag och Phil, trummis och frontfigur i Genesis.

För övrigt behöver vi våra minnen för att kunna orientera oss i nuet och kunna reflektera över det som hänt. Men vi måste även lära oss att glömma. En del minnen kan vara för tunga att bära. (Som när Staffan Tapper missade straffen mot Polen i VM 1974).

 

DM för spiknyktra

Av , , Bli först att kommentera 3

Skidtävlandet har dragit igång. Idag börjar VM. Var gång jag följer någon av dessa längdtävlingarna, tänker jag på de urusla underlag de åkte på förr i tin. I gamla journalfilmer ser man åkarnas förtvivlan över de urusla underlag som den tidens åkare fick längs det nio mil långa Vasaloppet. Djävlar, fem mil kvar till Mora och det sista och enda spåret har nån dåre trampat sönder.

Det var under sextiotalet blev Godtemplarlogen Arvåns Framtid utsedd att arrangera DM i längdskidåkning. Tävlingen skulle genomföras i min hemby, Bäckmyran – och själv var jag väl si så där tio-elva år. Redan under sommaren stakade pappa ut banan. Med motorsågen och yxan skapade han öppningar i lövslyet och snitslade banan med röda plastband. Spåret startade vid bygdegården och följde sedan en skogsbilväg ett par kilometer, för att sedan fortsätta uppför ett hygge. Sedan bar det iväg utför längs rågången ner mot Arvsele. Eftersom pappa inte var någon skidåkare, var det Ingvar Holmgren, en skidåkare av yppersta klass, som fick sätta stopp för åkningen nerför branten.

moranisse

I slutet av februari samlades en liten skara män nere på myren och började stampade till spåret, alla med sin breda Tegsnässkidor på fötterna. Två och två stod de med spetsarna mot varandra och stampade på stället, för att sedan flytta sig ett par decimeter i färdriktningen. Det skulle ta en evighet att iordningställa dessa spår. Detta utspelade sig på den tid, då snöskotrarna ännu inte fanns att uppbåda i Bäckmyran med omnejd. Dessutom fick de hjälp av Ragnar i Arvsle som kom knattrande med sin Larven; en slags halvgjord skoter utan medar och där föraren var tvungen att luta sig i olika riktningar och samtidigt hålla skidorna i färdriktningen. Pappa skickade ner Ragnar på myren och bad honom provköra en enkel åtta i snön. Det gick bra i början, halva åttan, sedan löpte Larven amok och Ragnar tappade ena skidan. Det slutade men att både Larven och Ragnar hamnade i diket. Inte liknar det där några skidspår, muttrade pappa. Möjligen skulle spåren gå att använda vid en slalomtävling, sa Ingvar Holmgren.

Nej, det var de breda Tegsnässkidorna som skulle rädda tävlingen. Det var inte bara ett varv som spårläggarna skulle trampa hårt. Jag räknade aldrig, men inför tävlingarna var pappa ute och trampade på egen hand. När han kom i, sent om kvällarna, var han genomvåt, och rev av sig kläderna. Det ångade om hans rödfräknige kropp – som om han kommit ut ur en isvak. En solig lördag i början av mars fylldes byn av skidåkande nykterister. Pappa som varit spårgeneral en hel del beröm. Många menade att de aldrig sett sånt hårt spår. Sportjournalisten som var på plats var övertygad om att de fina, hårda spåren skulle bli mycket utslagsgivande. När Ingvar Holmgren stakade iväg längs spåret, kunde vi alla se att där åkte segraren iväg. Vi hörde det också. Sotsvarta svordomar hördes från den undflyende spiknyktre mästaren. Han åkte som bäst när han var skogstokig. Mamma räddade familjeäran genom att åka till sig en pallplats.

Några liknande tävlingar lär vi aldrig få bevittna. I varje fall då spåren trampats med muskelkraft och breda Tegsnässkidor. För att inte tala om alla de kakor, bullar och mjukakor som med råge mättade åkarna och publiken. Och även den långe, gänglige reportern rån Folkbladet.

Men lek med tanken … Om någon av dagens storfräsare, säg Kläebo fått ställa upp mot Ingvar Holmgren, vad skulle då ha skett? Nog tusan skulle dagens frifräsare gräva nere sig redan vid bygdegården och sen slå sig halvt fördärvad borta i stenskravlet vi branten – för att inte råka illa vid det väldiga hoppet över vägen ner mot Arvsele.

Fast det får vi aldrig veta. Lika bra det.

(Krönikan har tidigare publicerats i Lokaltidningen.)

Barndomens magi

Av , , Bli först att kommentera 3

Vinterkyla. Här på Pig Hill är det minus 16 grader. Tror jag håller mig inomhus och städar och pyntar.

Ett julminne.

Det utspelade sig i mitten av sextiotalet, i Bäckmyran utanför Lycksele. Jag och syrran var ännu valpar. Vid den tiden, strax före jul, kunde det hända att tomtefar kom ut ur skogsbrynet med sitt långa skägg och med en ljuslykta i ena handen. Han pulsade fram över myren, stannade lite då och då och vinkade. Men han sa aldrig något. En tyst tomte. Jag och syrran stod tätt intill varandra och darrade av upphetsning. Barndomens magi. Till slut försvann tomten bakom ladugården.

tomten på tur

Mamma kom ut ur ladugården med en mjölkhink. Jag och syrran pratade i mun på varandra. ”Tomten, vi har sett tomten …” ”Här finns ingen tomte”, svarade mamma och log svagt i mungipan. En stund senare kom pappa ut från ladugården i sina arbetskläder och med motorsågen i handen. ”Nä jag har inte sett nån jävla tomtegubbe”, sa pappa. Jag och syrran pekade ner mot skogsbrynet och myren; sen pekade vi mot spåren invid ladugården. ”Det är ju rävspår”, sa pappa, lika allvarlig som tidigare. ”Men det var ju tomten … med en en ljuslykta i handen. Vi lovar!” Då ställde pappa mer motorsågen, tog av sig luvan och kliade sig i sitt lockade rödaktiga hår. ”Se pass! Då måste vi väl ställa ut en gröttallrik åt tomtegubben.” Sen gick han inomhus. Jag och syrran stod kvar och spanade till dess vi var stelfrusna.

Vi hade sett tomten. Livs levande.  

För övrigt är det lättare att älska svaghet, än det är att älska styrka.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Fuska i simning

Av , , Bli först att kommentera 2

Först vid femsnåret vågade vi oss ut i den kvalmiga hettan. Vi åkte till Nydalasjön och lade oss på det knastrande, soltorkade gräset. Temperaturen var endast tjugofem grader och det fläktade skönt från sjön. Jo, jag tog årets andra dopp – och det var underbart skönt och svalkande i vattnet. Skulle tippa på tjugotvå grader, drygt. Dagens plan är densamma. Stänga ute hettan på förmiddagen och sedan på eftermiddagen ta sikte på en badsjö.

toddler-1972493_960_720

Hemma i Bäckmyran fanns inga badsjöar. Endast bäckar och surmyrar. När vi gjort ett svettigt pass under slåttanna, brukade pappa köra oss ungar till Maltträsk för ett uppfriskande dopp. Även pappa brukade doppa sig, och brukade göra några tappra försök att simma några meter, innan han sjönk till botten. Fast han brukade fuska genom att sparka ifrån sig med fötterna mot botten. Det var svårt att tro honom när berättade att han tagit simborgarmärket i lumpen. Leende berättade han hur det gått till. Han hade hoppat i vattnet och snabbt gömt sig under bryggan, där han kurat till dess de övriga återvände efter att ha avverkat tvåhundra meter. Då kröp han fram, klättrade upp och låtsades vara rejält andfådd. Märket kastade han in i skogen.

När jag blivit tolv-tretton år brukade jag sommartid, dagligen cykla längs den backiga grusvägen till Maltträsk för att träffa mina tremänningar Peter och Anders. Vi brukade bada i timmar, ända till dess läpparna blev blåa och huden rynkig. Besöken i Maltträsk blev min första kontakt med omvärlden och fyllde mig med en frihetskänsla. Vi spelade fotboll, lekte röda och vita och lirade pingis. Vi var för evigt unga och det var alltid sommar.

För övrigt handlar livet om att välja.