Tränar på tacksamhet

Ledbruten. Förmodligen för att jag under merparten av natten sovit på skinnsoffan. Jo, det går an att sova på den, men den är smal och det minskar min rörelseförmåga, vilket gör att jag blir liggande i samma ställning timme in och timme ut. Vaknade i gryningen med en stickande, avdomnad köttklump som stack ut från min vänstra, övre kroppshalva. När jag dunkat den i golvet ett par-tre gånger såg att det var min arm. Rysligt obehagligt.

Vaknade för en dryg timme sedan och kände tacksamhet. Tacksamhet över att armen inte är lam, över att livet känns bra, att jag har tak över huvudet, att jag kan älska och är älskad, att det snart är sommar och att ekonomin, så sakta, håller på att bli bättre. Det är många år sedan jag haft så pass ”gott ställt” att jag i går kunde beställa en resa för två. Ingen lång resa, men ändock. Jag och Lena åker den 12 juli till Stockholm. Först ska vi få bo i Uffes lägenhet på Kungsholmen så att vi kan göra stan under några dagar, sedan drar vi norrut till Uffes och Gabriellas sommarställe. En liten minisemester. Det känner jag mig tacksam över. Detta med att kunna känna tacksamhet är inget som är oss givet, utan det är som med höjdhopp och kulstötning, något vi måste träna på. Så är det även med vår empatiska förmåga. Under en period i mitt liv hade jag en tacksamhetsbok på mitt sängbord och var kväll skrev jag ner fem-tio saker jag var tacksam över. Efter en tid behövde jag inte skriva längre, utan det räckte att jag tänkte på min tacksamhet för att dessa tankar kopplades till en ödmjuk glädje. Tacksamhet och glädje går ofta armkrok.

Detsamma gäller för vår medkänsla. Den måste vi träna på för att vi i slutänden ska bli sanna. Vi måste ha modet att kliva ner i källaren och möta vårt eget mörker, för att klara av att möta någon annans mörker. Annars blir vi bara skrämda och lägger benen bakpå ryggen och flyr. Men har vi modet att stå kvar så upptäcker vi varandras likheter och att vi båda är två enkla människor. Inget annat. Det finns ett innersta väsen i medkänslan och det är acceptansen. En sak till: om vi ska orka med att vara empatiska varelser så krävs att vi kan sätta gränser, något vi måste göra för att inte bli utnyttjade.

För övrigt är det så att en lögn som inte bemöts ofta blir till en sanning.