Etikett: tacksamhet

Skuld och skam

Av Kent Lundholm, 7 november 2019 kl 14:30, Bli först att kommentera

Jag är en rätt så talför person, i varje fall då jag får stå på en scen inför hundra personer och kåsera om inlandsmän och om schack som ett förbrödrande spel. Cirka 100 personer i Missionskyrkans lokaler i Lycksele hade kommit för att höra mig tala om psykisk ohälsa och efter kaffet om männen i min senaste roman. Det är rörande så många i Lycksele som vill höra mig tala och som dessutom läser mina böcker. För första gången under turnén sålde jag slut på de böcker jag hade med mig.

Jag växer när jag står på en scen, blir modig och rolig, känner mig avslappnad. Kanske skulle jag bära med mig en mobil scen var än jag går.Gissar att många tror att jag är lika harmonisk hemma på min kammare. Nja. I det alldagliga (verkliga) livet är jag osäker, rädd, skygg och går sällan ut. Det är som om jag vore två olika personligheter. Ibland tror jag att den skam jag utvecklade som barn fortfarande lever kvar i mig. Skammen över att känna mig fel och konstig, att inte duga, rent av vara en idiot. Minns ju tankarna som for runt i min skalle: ”Det är mitt eget fel!”

Skuld handlar om vad man gjort och skam om hur man är.

När jag har gjort något som är fel, så är det skuld jag känner. Skammen däremot är mer en upplevelse om hur jag är. Jag är fel. Till slut börjar man skämmas för skammen; man börjar omge sig med hemligheter, man försöker vara nån annan än den man är. Man flyr, men fastnar snabbt i skammens träskmarker.

Om någon skulle komma fram och anklaga mig för att ha skjutit Palme, så skulle jag, lika fort som en gris blinkar, rodna, flacka med blicken och förmodligen börja darra. Jag skulle se skyldig ut. Trots att jag har vittnen på att jag befann mig Tärnaby när skotten föll, så skulle jag lik förbannat tänka: ”Kan jag ha tagit mig till Stockholm på nåt sätt … måste ha gjort det, annars skulle jag ju inte känna mig så skyldig”. Jag kan reagera på samma sätt när jag blir anklagad för skitsaker i vardagen. Jag förlorar orden och allt som hörs är en grottmans gutturala läten. När jag sedan hämtat mig och står kvar i ilskan, så kan jag bli rosenrasande och säger sånt som inte borde blivit sagt. På nåt sätt blockerar skammen den plats i hjärnan där förnuftet sitter.

Skammen får mig att tvivla på mitt eget värde. Jag duger inte. Som sagt; jag lärde mig att skämmas redan som barn. Jag var en vilsen ADHD-grabb som hade svårt att ta till mig nya kunskaper, vilket berodde på svårigheter att koncentrerar mig och att vara lätt att avleda. Kunde därför knappt läsa och skriva i årskurs sex. Mina snabbläsande klasskamrater var beviset på att jag var sämre än de. Jag var annorlunda, eljest – vilket i mina ögon var liktydigt med att jag var en sämre människa, en usel elev, rent av dum i skallen. Men rolig. Och hellre pajas än att bli kallad idiot, resonerade jag och lade beslag på Roliga timmen.

Skam är väldigt kraftfull och obehaglig känsla. Så när någon anklagar mig för mordet på Palme, så är första tanken: Jo, det var nog jag som sköt! Om jag upplever mig ha blivit oskyldigt anklagad för nåt, så kan jag gå i dagar, veckor, månader och älta det som hänt. Vi som kånkar runt på skam, är tydligen mer sårbara för psykiska åkommor. Inte heller minskar skammen av att man häller i sig för mycket alkohol, det leder bara till fler hemligheter och lögner, och i slutänden till en isolering – tillsammans med än mer skam. Det är nu som skammen blir giftig. Man börjar dricka för att bli av med skammen, men får än mer skam av drickandet.

Trots att det gått tio år sedan jag drack senast, så skäms jag fortfarande över tiden då jag drack. Istället för att känna glädje över att slippa dricka, så tänker jag: Det var mitt eget fel! Jag får skylla mig själv! Jag har säkert lagt ut 100 000 kronor på olika typer av terapier; jag har till och med försökt måla av skammen med fingerfärg. Jag är dödstrött på att sitta och älta mina misstag, analysera alla vägval jag tagit i livet (eller inte tagit). Jo, jag känner leda för de tankar som får mig att krympa än mer.

Jo, jag vet. Bitterhet ger mig rynkor. Det är meningslöst att ägna tankar och känslor åt sådant jag inte kan påverka. Sänk kraven, Lundholm. Ge mig själv beröm. Sluta älta mina misslyckanden. Plocka fram allt bra och gott jag gjort.

Äsch, nu går jag och kokar kaffe och är förbannad en stund.

För övrigt är förmågan att kunna känna tacksamhet nyckeln till lyckan. Tror jag …

Fördomar och skam

Av Kent Lundholm, 14 september 2017 kl 05:54, Bli först att kommentera

Tidig morgon på Pig Hill. Tyst i huset, inga billjud från Backenvägen. Legat i sängen och spelat schack, mahjong och tränat min allmänbildning i Quitzkampen. Har detta som ritual var morgon för att ”kicka igång” hjärnan och få många delar av hjärnan att samverka och vakna till liv. Jo, det funkar (ofta). Med en vaken hjärna är jag mogen att vid 05.30 skriva i min blogg och efter det några sidor i min kommande roman. Det brukar bli en fika mitt på hållet, tar mina mediciner, skriver en stund till. Vid tiotiden börjar det brusa och pipa i fettklumpen på 1,5 kilo, den som sitter ovanför axlarna. Så ser min kreativa tid ut. Några timmar i gryningen och under morgonen. Sedan har jag bränt min kreativitet. Men det må så vara, för det är i gryningen och under morgonen som jag får nåt gjort när det gäller mitt litterära skrivande. Det fanns en tid i livet då jag kunde skriva morgon som kväll och stundom även nattetid, men det aktar jag mig för nu mera. Vid ett flertal tillfällen under mitt liv, lyckades jag skriva mig in i en hypoman- rent av manisk fas vilket i slutänden blev en gröt av ord som jag fick skriva om vid ett senare skede, då jag blivit lite mer ”normal”.

Man har i forskningen kunnat se att bipolära är mer kreativa än andra. Därför är det ingen överraskning att det är så många skådisar, forskare och författare som lider av bipolär sjukdom. Sjukdomen i sig gör att den del av den bipolära gruppen är mer drivna och målmedvetna. Bland författare är förekomsten av bipolär sjukdom dubbelt så stor som hos andra yrken.

Exempel på författare som haft bipolär sjukdom:

Leo Tolstoj
Malcolm Lowry
Kenneth Graham
Graham Greene
Mary Shelley
Charles Dickens
Jean Stafford
Nikolai GoGL
Robert Louis Stevenson
Francis Parkman
Emile Zola
James Barrie
Maxim Gorkij
William Inge
Joseph Conrad
Eugene O’Neill

Kända skådespelare med bipolär sjukdom:

Ned Beatty
Drew Carey
Jim Carrey
Patty Duke
Carrie Fisher
Cary Grant
Linda Hamilton
Marilyn Monroe
Kevin McDonald
Kristy McNichol
Tracy Ullman
Connie Francis
Nicola Pagett
Jeremy Brett
Margot Kidder

Det finns en hel del fördomar om bipolär sjukdom och eftersom fördomar bygger på lika delar rädsla och okunskap, kan jag väl passa på slakta några av dessa fördomar. Inte minst så leder ökad kunskap hos vänner och familj till en bättre behandling när sjukdomen bryter ut i ett skov. Det är ju så med BS att den kommer och går, att man vid rätt behandling kan ha mångåriga perioder utan eller med få symtom, då den bipoläre kan sköta sina studier eller jobba som vanligt. Man är med andra ord inte ”galen” hela tiden. Ändå uppger många arbetsgivare (17 %) att de inte skulle anställa en bipolär. Hela 36 % av den svenska befolkningen skulle inte låta en bipolär sitta barnvakt. Sådana fördomar stigmatiserar de sjuka. Vänder man på steken så låter 38 % av de bipolära bli att berätta om sin sjukdom för sina arbetskamrater och 11 % berättar inte om sin sjukdom för sin partner. Det senare beror förmodligen att 41 % av de ”normala” är tveksamma att ingå en relation med en bipolär.

Många psykiskt sjuka blir tysta och hemlighåller sina tankar och känslor. Har man under en längre tid känt sig annorlunda, är det lätt att skammen tar över och riktar sig in mot Jaget så att man börjar skuldbelägga sig själv. ”Det är mitt fel att jag är bipolär! Det är jag som rår för att jag blivit sjuk! MITT FEL!” Skammen får oss att odla hemligheter, skammen får oss att göra oss själva illa. Instängd skam kan få oss att bli aggressiva, deprimerade, ge oss ätstörningar och sist men inte minst – vi börjar självmedicinera oss med piller och alkohol. Skammen är själens sumpmark och får oss att känna oss små och ofullkomliga. Vi duger inte. Vi är inte ens förtjänta av att få kärlek. Men ju mindre vi talar om skammen, desto mer skam känner vi – skammen äter upp oss inifrån. Men skammen förlorar sin makt när vi sätter ord på den. Det är väl nu som det kreativa kommer in i bilden, att det finns så många författare som är bipolära. Vi är en grupp bland bipolära som funnit en väg ut genom att skriva, att sätta ord på känslorna och på så sätt krossa skammen. Genom att släppa kreativiteten loss, kan man gå i närkamp med skammen och efter en lång strid åter känna sig betydelsefull och sann igen.

För övrigt så borde jag som överlevare lära mig att vara mer tacksam. I tacksamheten växer glädjen och andligheten. Får ta och öva på det.

Tränar på tacksamhet

Av Kent Lundholm, 24 maj 2016 kl 07:52, Bli först att kommentera

Ledbruten. Förmodligen för att jag under merparten av natten sovit på skinnsoffan. Jo, det går an att sova på den, men den är smal och det minskar min rörelseförmåga, vilket gör att jag blir liggande i samma ställning timme in och timme ut. Vaknade i gryningen med en stickande, avdomnad köttklump som stack ut från min vänstra, övre kroppshalva. När jag dunkat den i golvet ett par-tre gånger såg att det var min arm. Rysligt obehagligt.

Vaknade för en dryg timme sedan och kände tacksamhet. Tacksamhet över att armen inte är lam, över att livet känns bra, att jag har tak över huvudet, att jag kan älska och är älskad, att det snart är sommar och att ekonomin, så sakta, håller på att bli bättre. Det är många år sedan jag haft så pass ”gott ställt” att jag i går kunde beställa en resa för två. Ingen lång resa, men ändock. Jag och Lena åker den 12 juli till Stockholm. Först ska vi få bo i Uffes lägenhet på Kungsholmen så att vi kan göra stan under några dagar, sedan drar vi norrut till Uffes och Gabriellas sommarställe. En liten minisemester. Det känner jag mig tacksam över. Detta med att kunna känna tacksamhet är inget som är oss givet, utan det är som med höjdhopp och kulstötning, något vi måste träna på. Så är det även med vår empatiska förmåga. Under en period i mitt liv hade jag en tacksamhetsbok på mitt sängbord och var kväll skrev jag ner fem-tio saker jag var tacksam över. Efter en tid behövde jag inte skriva längre, utan det räckte att jag tänkte på min tacksamhet för att dessa tankar kopplades till en ödmjuk glädje. Tacksamhet och glädje går ofta armkrok.

Detsamma gäller för vår medkänsla. Den måste vi träna på för att vi i slutänden ska bli sanna. Vi måste ha modet att kliva ner i källaren och möta vårt eget mörker, för att klara av att möta någon annans mörker. Annars blir vi bara skrämda och lägger benen bakpå ryggen och flyr. Men har vi modet att stå kvar så upptäcker vi varandras likheter och att vi båda är två enkla människor. Inget annat. Det finns ett innersta väsen i medkänslan och det är acceptansen. En sak till: om vi ska orka med att vara empatiska varelser så krävs att vi kan sätta gränser, något vi måste göra för att inte bli utnyttjade.

För övrigt är det så att en lögn som inte bemöts ofta blir till en sanning.

Bit huvudet av skammen

Av Kent Lundholm, 11 maj 2016 kl 06:29, Bli först att kommentera

Som vanligt uppe med tuppen. Möts av en blå dag och ett löfte om sol. Men ännu är det bara några få grader ovan nollstrecket. Det tar sig säkert, får jag hoppas. Tänker ta mig en tur på min gamla damcykel som Peppe härom veckan fixade till med slangbyte, justering av växlar och bromsar. Måste ut till Tegs hälsocentral med en kissprov, samtidigt som jag ska lämna någon liter blodprover inför morgondagens läkarbesök. Då blir det en stor genomgång av herr Lundholms fysiska och kemiska kroppsfunktioner, inte minst ska vi kolla att mitt blodsocker ligger på en bra nivå. Det har ju svängt en hel del de senaste månaderna, vilket jag kopplar till stressen som uppstått i samband med mina berättarföreställningar och boksläppet av ”Spring Kent, spring!” Men det finns även en oro över hur det ska gå ekonomiskt, nu när jag på prov gått ner i min ersättningsgrad av sjukpensionen. Det krävs en hel del för att kompensera de dryga 3000 kronor som försvinner. Måste dra in det dubbla var månad, då skatt, moms och sociala avgifter ska dras bort.

Det har bubblat upp en hel del känslor i samband med släppet av min självbiografi, på gott och ont. Men en känsla som håller på att försvinna, så sakta, och som jag burit på hela mitt liv är skammen. I och med att jag sedan barnsben har känt mig annorlunda, har det kopplats till att det är ”mitt fel”,”det är fel på mig”. Jo, jag lärde mig tidigt i livet att skämmas. Inte blev det bättre av att jag genom livet försökt hålla detta hemligt, då skammen älskar hemligheter. Skammen får oss att känna oss små, ynkliga och ofullkomliga. Vi duger aldrig! Om jag sedan fått beröm, så har det varit för något jag gjort, sällan för den jag är.

Jag har hela livet sökt ett sätt att berätta om min skam. Men för vem eller vilka, och hur – då orden saknats. Visserligen skrev jag i rask följd fyra romaner, i vilka jag försökte kila in min livshistoria men jag blev bara en bifigur som flimrade förbi i texten, dold bakom mina dominanta, småknasiga karaktärer. Så jag fortsatte att leva med min plågsamma känsla av att inte duga till och som en person som inte förtjänade att bli älskad och att höra till ett sammanhang. Skammen höll på att äta upp mig inifrån. Men 2012 började jag skriva på något som skulle bli självbiografin ”Spring Kent, spring!” och jag märkte ju mer jag skrev om mitt liv, om skammen, desto mindre tycktes den bli. I mitt skrivande föll allt på plats och jag förstod att jag fallit offer för diagnoser jag inte känt till och för varje ord, mening jag skrev desto mer ökade känslan av att duga. Jag började förstå att skammen pumpat mig full med självförakt och att den helt sonika ställt sig i vägen för kärleken.

För övrigt är tacksamhet något vi ständigt måste öva på.

Förlåta och gå vidare

Av Kent Lundholm, 10 september 2015 kl 07:18, Bli först att kommentera

Nu börjar jag jag så sakta att läka. Ett första viktigt tecken på det är när jag återigen börjar vakna i ottan, utvilad efter sex timmars sömn. De senaste tre veckorna har jag ”sovit ut” till åttatiden efter ibland tio timmars sömn. Även om det varit nödvändigt för hjärnan sova länge, så har det känts ovant, underligt för mig. I går var det full fart på mig. Åkte buss till Nus, tränade intensivt i att gå trappor. Fick godkänt. Kroppen tycks fungera bra. Kvar är yrseln och den plötsligt hjärntröttheten som då och då slår till. Då är det bara att lägga sig ner och blunda en halvtimme. Jag börjar allt mer förstå att det är ödmjuk tacksamhet jag ska känna. Vad hade inte kunnat hända?

Vad vore en morgon utan en eller flera koppar starkt, svart kaffe?

Kände en person som ansåg sig vara djupt förorättad. Därför blev denne totalt fixerad av att omvärlden skulle be om förlåtelse. ”Visst”, instämde jag. ”Förlåtelse är vackert, bara det inte blir läpparnas bekännelse, att det slängs ut ett förlåt utan djupare innebörd. Då är det värdelöst”. ”Huvudsaken är de ber mig om förlåtelse”, fortsatte den förorättade att mala på på.

När man går vidare i livet, så finns det ofta händelser man har svårt att släppa – och om man inte gjort upp med dem kan de bli till riktiga surdegar. Om man inte kan släppa taget om gamla oförrätter så är risken att bitterheten tar över; så till den milda grad att det blir svårt att etablera nya relationer eftersom man har svårt att lita på andra. Har en person gjort dig illa, så är väl risken stor att alla andra kan göra likadant … Det blir svårt att leva livet fullt ut och värst av allt så kan det leda till och negativa effekter på hälsan. Sveket får tankarna att gå i cirklar, stressen får blodtryck och puls att öka, vilket ökar risken för sjukdomar.

”Du har väl själv något som du måste be om förlåtelse för. Det finns ju alltid två sidor i en konflikt”, fortsatte jag. ”Inte i det här fallet”, fräste den förorättade. Det var ingen meningen att försöka tala denna person tillrätta. Det var en sådan person som visste hur världen var beskaffad, med säkerhet, och därmed var personen snudd på ofelbar. Kunde jag inte begripa det? ”Men om inte du säger förlåt, hur ska du då kunna begära att motparten ska förlåt dig?” Undrade jag, lite försynt, men fick inget svar.Men i personens svarta blick såg jag orden formas till: Dumjävel!

Förlåtelse, acceptans, försoning. Det är stort när två människor möts för att söka försoning och tillsammans ger och tar för att få frid i sina hjärtan. Men förlåtelsen innebär ju inte att vi ska tycka att det är okej med destruktiva beteenden eller att vi accepterar till att vi blivit djupt sårade. Förlåtelsen betyder heller inte att vi ska glömma det vi blivit utsatta för och plötsligt godta det. Nej, men däremot det betyder att vi äntligen kan släppa taget och gå vidare. Vi måste försonas med det som hänt för att bli hela människor igen, så att vi kan vara fria. Att sätta punkt. Att gå mot kärleken som väntar – utan bojor. När detta är gjort så har vi även förlåtit oss själva.

”Förstår du det”, sa jag till personen. ”Över min döda kropp”, fick jag som svar och jag såg hur denne fick rynkor i ansiktet, hur håret började gråna och att glimten i ögat slocknade. Det är precis vad som händer när folk blir bittra och börjar titta mer i bakspegeln än på vägen framför dem. De tittar så in i bomben ofta i backspegeln att de enda de till slut ser är sin egen skugga.

Ska testa och cykla idag. Ikväll är det styrelsemöte i föreningen Vasaplan. Ska delta via telefon. Vi kämpar på med tidningen för att få den utgiven i slutet av månaden. Det blev onekligen lite strul när undertecknad, chefredaktören, gick och blev sjuk. Men vi fixar det! Är omgiven av många duktiga människor.

För övrigt har varje så kallade sanning sin motsats.

Etikett: tacksamhet

Skuld och skam

Fördomar och skam

Tränar på tacksamhet

Bit huvudet av skammen

Förlåta och gå vidare

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv