Etikett: medkänsla

Köpa sig fri

Av , , Bli först att kommentera 4

Kanske har coronapandamin och samhällskrisen den åstadkommit, fått oss att träna på våra empatiska förmågor och lärt oss att känna medkänsla/medlidande. Vi kanske också börjar förstå innebörden av solidaritet. Vi har även förstått hur bräcklig vår demokrati är. Ett elakt virus och ett gäng brunskjortor i kulisserna som rider på våra rädslor, mer behövs inte för att vi har en elak Furste som styr och ställer över våra liv.

När människor lider, när vi ser att våra bröder och systrar hamnat i nöd, tvingas vi till att göra ett val. Ska jag personligen involvera mig i detta eller i ”trygghet” skjuta ifrån mig det hela i förvissning att detta är ett fall för den Goda staten. Väljer man att passera för att myndigheterna ska lösa problemet, är måste man rimligtvis vara positivt inställd till att betala mer i skatt för att det gemensamma ska lösa ”problemet”.

Alternativet är att jag personligen tar gestalt av den Goda människan och handlar i tid och på plats, handgripligen. I det läget har vi en maktposition. Låt oss kalla det för individens godtycke. Ingen jäkel vill väl ge en slant till ett fyllo som köper sprit för ens surt förvärvade pengar. Då kan vi erbjuda hjälp av något materiellt: ”Jag ger dig inga pengar, men välj istället vilken hamburgare du vill, jag bjuder!” Ingen ska behöva vara hungrig i detta land.

I båda fallen så köper vi oss fria.Väljer vi att erbjuda hjälp via de skattemedel vi betalat in, så kan vi kanske vara hyggliga att visa vägen till den byggnad där hjälpen förmedlas. Kanske en röd liten stuga. Det kan ju bli absurt ifall den som bett om hjälp behöver hjälpen snarast.

Vi kan med båda ”metoderna” avsäga oss den direkta, personliga hjälpen. Vi slipper då träna på vår empati. Det är inte lätt, medger jag. I början när tiggarna kom för några år sen, skänkte jag hejvilt i deras koppar och kände mig God. Sen började komma fram om att pengarna kunde försvinna i ”tiggarhierarkin” och att tiggeriet i sig kunde till slut bli ett ”jobb”. Jag började skänka pengar till Röda korset, jag jobbade ideellt på gatutidningen Vasaplan i Umeå (var chefredaktör). Nu gör jag ingetdera. Tittar bort när jag ser en tiggare.

Som sagt: I en välfärdsstat kan man ju ställa krav på att det samhälleliga ska göra nåt av ens skattepengar. Men vi vet att det inte räcker. Se bara på mängden av hjälporganisationer. När jag jobbade på tidningen Vasaplan såg jag ju dagligen folk som föll mellan stolarna. När jag nyligen flyttade försökte jag rikta min ”godhet” mot en av de hjälporganisationer som jobbar på gatuplanet och skänkte dem ett tusental böcker, kläder, skor, verktyg. Om det kändes bättre? Nä …

Det är skillnadempati och medkänsla. Empati är förmågan att uppfatta den andras känslomässiga situation. Detta lidande skapar en önskan att lindra lidandet. Ett medlidande. Vi vill den andra väl på ett kärleksfullt sätt. Läste nyligen om ”empatisk stress.” Den ger en negativ känsla och skapar en önskan att komma ifrån situationen. Det ger upphov till osocialt beteende, dålig hälsa och risk för utbrändhet hos personen. Det gäller alltså att hålla reda på känslorna som styr vår beteende mot människor i nöd. Det kan annars sluta med ett magsår …

Tränar på tacksamhet

Av , , Bli först att kommentera 3

Ledbruten. Förmodligen för att jag under merparten av natten sovit på skinnsoffan. Jo, det går an att sova på den, men den är smal och det minskar min rörelseförmåga, vilket gör att jag blir liggande i samma ställning timme in och timme ut. Vaknade i gryningen med en stickande, avdomnad köttklump som stack ut från min vänstra, övre kroppshalva. När jag dunkat den i golvet ett par-tre gånger såg att det var min arm. Rysligt obehagligt.

tacksamhet

Vaknade för en dryg timme sedan och kände tacksamhet. Tacksamhet över att armen inte är lam, över att livet känns bra, att jag har tak över huvudet, att jag kan älska och är älskad, att det snart är sommar och att ekonomin, så sakta, håller på att bli bättre. Det är många år sedan jag haft så pass ”gott ställt” att jag i går kunde beställa en resa för två. Ingen lång resa, men ändock. Jag och Lena åker den 12 juli till Stockholm. Först ska vi få bo i Uffes lägenhet på Kungsholmen så att vi kan göra stan under några dagar, sedan drar vi norrut till Uffes och Gabriellas sommarställe. En liten minisemester. Det känner jag mig tacksam över. Detta med att kunna känna tacksamhet är inget som är oss givet, utan det är som med höjdhopp och kulstötning, något vi måste träna på. Så är det även med vår empatiska förmåga. Under en period i mitt liv hade jag en tacksamhetsbok på mitt sängbord och var kväll skrev jag ner fem-tio saker jag var tacksam över. Efter en tid behövde jag inte skriva längre, utan det räckte att jag tänkte på min tacksamhet för att dessa tankar kopplades till en ödmjuk glädje. Tacksamhet och glädje går ofta armkrok.

ängel

Detsamma gäller för vår medkänsla. Den måste vi träna på för att vi i slutänden ska bli sanna. Vi måste ha modet att kliva ner i källaren och möta vårt eget mörker, för att klara av att möta någon annans mörker. Annars blir vi bara skrämda och lägger benen bakpå ryggen och flyr. Men har vi modet att stå kvar så upptäcker vi varandras likheter och att vi båda är två enkla människor. Inget annat. Det finns ett innersta väsen i medkänslan och det är acceptansen. En sak till: om vi ska orka med att vara empatiska varelser så krävs att vi kan sätta gränser, något vi måste göra för att inte bli utnyttjade.

För övrigt är det så att en lögn som inte bemöts ofta blir till en sanning.