Etikett: mod

Trollen och solskenet

Av , , 2 kommentarer 10

Tidigt i morse kunde se mitt ansikte i spegeln. Yes! Jag är vid liv. Trots allt elände är jag ytterst tacksam för det liv jag lever. Vi har ju bara ett liv; en chans, en kort stund som vi vandrar här på jorden. Om livet vore ett dygn så skulle vi bara finnas till några få sekunder. I universums tideräkning så är våra liv försumbara, icke ens mätbara. En stor del av mitt liv har jag valt att använda till att skriva romaner om andras liv, medan jag här på denna blogg brukar jag öppet, naket och sårbart berätta om mitt liv.

Skriv din livsberättelse.

Jag skriver då och då om nättrollen och deras unkna politiska världsbild och nedsättande syn på andra människor. Dessa troll är alltid anonyma; ett gäng fegisar som blir kaxiga och ”modiga” när de tar plats vid tangentbordet. Alla vill vara Någon, att känna sig betydelsefull. Trollen mår gott av att hata (gärna i grupp).

Jag har en mission när jag skriver texterna på denna blogg. Jag hoppas att min öppenhjärtighet kan hjälpa andra människor, särskilt de som lever i en liknande i en liknande situation. Ibland skriver jag med en viss övertydlighet för att speglingen ska bli enklare.

Van Gogh en av många som lidit av psykisk ohälsa.

De teman jag skriver om är psykisk ohälsa (ADHD, bipolär sjukdom, ångest/paniksyndrom, missbruksproblematik). Övriga teman jag skriver om är Parkinson sjukdom, stroke. Förutom det blir det en hel del om mitt litterära skrivande, om dess glädje och vedermödor. I det fallet brukar jag berätta om människor som var nalta eljest; människor som är/var annorlunda.

Jag skriver även ur ett politiskt perspektiv där jag ofta bekymrar mig över de fascistiska och nynazistiska idéer som öppet florerar i vårt samhälle och runt om i världen – och då hamnar naturligtvis Sverigedemokraternas åsikter i mitt blickfång.

Ofta när jag skriver kritiskt om SD vet jag att nättrollen kommer att dyka upp. Ofta kommer de i grupp, ibland är det ett ensamt nättroll, men alla skriver illa om min person. I sakfrågan har de inte mycket att säga.

Totalt görs det mer gott än ont i världen.

Men 90 procent av reaktionerna av mitt bloggande är positiva. Mitt skrivande om psykiska ohälsa gör att människor kan spegla sig i mina texter och därmed få hjälp att gå vidare och lindra sina plågor. Mina reflektioner kring  Parkinson och stroken ( som jag själv drabbats av), har jag en trogen läsekrets. Mitt bloggande om psykisk ohälsa tog fart när jag släppte min självbiografi ”Spring Kent, spring!” (2016 Ord&visor förlag) Tack vare boken jag har hållit ett trettiotal föredrag runt om i länet.

Har förstått att min livsberättelse har engagerat många. Socialstyrelsen har rapporterat att mellan 30-40 av landets befolkning lider av psykisk ohälsa (det är ju nästa halva svenska befolkningen) så i min publik torde sitta många människor med psykisk ohälsa och resten lär vara anhöriga till dessa.

I ljuset spricker trollen.

Detta betyder ju inte att allt i mitt liv handlar om sjukdomar och elände. Min blogg är ju bara en del av mitt liv. Den tid jag lägger ner på min blogg ska förhoppningsvis sprida kunskap och därmed sticka hål i fördomarna. Men det dyker då och då upp anonyma (naturligtvis) troll som tycker att jag ska sluta gnälla, att sluta rota i det förgångna och som en av gnällspikarna tyckte: att istället för att skriva bloggar borde skaffa mig ett liv. Jaså? Jo, jag har ett liv, tyvärr inget perfekt liv, då jag  bitvis tvingas kämpa hårt för att hålla näsan över ytan. Vad är sedan trollens definition av vad ett liv är? Är det att knyta ihop svansen med andra trollsvansar? Gå i klunga och söka upp människor som de gemensamt kan hata. Att vara feg och inte våga skriva ut sitt namn. Jävlar vilket bra liv!

Därute i världen, utanför mitt fönster finns det en rörelse bestående av stollar som tror sig besitta all världens sanningar, och  i deras spår följer en svans av gnällspikar. Trollen drivs ofta av unkna politiska idéer som bygger på ett förakt mot det/de som är annorlunda. Det finns även ett förakt mot kunskap och bildning där särskilt journalister och författare bildar en farlig grupp. Det finns en unken syn på kulturen där  icke-föreställande konst ska bort, bibliotekens öppenhet ska begränsas och dessutom ska bara svenskar få låna böcker. Det skulle inte förvåna mig att de har en lista på vilka böcker som borde plockas bort från lånehyllorna. Kanske dags för ett bokbål? En aktivitet som roade Hitler.

Där hjärnan tar slut, tar nävarna vid.

Om man nu ska använda sig själv och sin egen livsberättelse för att hjälpa exempelvis människor som lever i psykisk ohälsa, så måste man känna tillit och ha ett visst mått av mod, eftersom ens livsberättelse kräver att man måste visa sin sårbarhet – vilket innebär risker för plötsliga knivhugg i ryggen. Gäller gnället mina åsikter, mitt kunnande brukar jag bara ruska på mig och gå vidare. Däremot gör det ont när trollen ger sig på min person och mitt intellekt. Men i stort är är jag ostoppbar. För är det några som saknar ett liv, så är det nättrollen. Snacka om tragiska figurer! Dessutom lär de spricka i solljuset.

Våga hoppas

Av , , Bli först att kommentera 4

Igår handlade jag kläder igen. Det brukar bli så var femte år, si så där. När de gamla kläder blivit utslitna. Sen är det bra för självkänslan att klä upp sig emellanåt. Sen har jag haft tur. Vid båda inköpstillfällen har det varit ”tokrea”. I går på Dressman köpte jag tuffa jeans för en hundring (kostat 550 kr), en kavaj för 100 kr (kostat 1300 kr) skjortor, tröjor kalsonger för en tredjedel av priset. Det kändes riktigt bra.

jump-2731641__340

Det kändes hoppfull och är det något vi ska vara rädda om, så är det hoppet. Dessutom: Vi kan omöjligt leva utan hopp, för utan hopp finns ingen framtid. Vi lever i en tid då det ibland kan kännas som om hoppet är restnoterat. Det är då som vi börjar tänka: Vad kan väl JAG (som enskild person) göra för att livet för mig själv och mina medmänniskor – rent av för hela världen ska bli till det bättre?

Klimatfrågan är vår tids stora ödesfråga. Vi  känner nog lite till mans av en viss skam, för att det fått gå så långt att mänsklighetens undergång skymtar där framme. Vi har hört forskare varna oss för en klimatkris i säkert under 20-30 års tid, men vi har stoppat huvudet i sanden. Men klimatet är ju inte det enda som skapar en känsla av hopplöshet. Det kris inom bostadsmarknaden, i skolan, med gängvåldet, ekonomin, sjukvården. Det är lätt att förlora framtidstron. Det är mörka tider. Lika bra att vända döv örat till och blunda.

hand-3257945_960_720

Jag har som sjuksyrra sett patienter från en minut till en annan, totalt förlora hoppet. Det har varit i samband med att de fått veta att de lider av en obotlig sjukdom, att slutet är nära och ingen läkare eller behandling i världen kan rädda dem. Plötsligt blir vi medvetna om vår egen dödlighet. Vid ett besked om att döden är nära förestående, så förlamas man av chocken och rädslan hugger tänderna i en. Alla livsplaner tas ifrån en.

Men det är ju då man verkligen behöver hoppet. Med det så kan man uppbåda de sista krafterna för att kämpa emot, att stärka viljan att leva, att ge sig in i kampen mellan liv och död. Jag är övertygad om att människor som lyckas bevara sitt hopp, lever längre än de som släpper taget och ger upp. När jag verkade som sjuksyrra, kunde jag se det med egna ögon. I ena sängen låg en kvinna gett upp, som förlorat hoppet, i sängen bredvid låg en kvinna som jävlar i det inte skulle låta döden ta henne så lätt. Gissa vem som rundade hörnet först?

once-upon-a-time-719174_960_720

Nu behöver det ju inte vara ett besked om en obotlig sjukdom som tar ifrån oss hoppet. Depressioner och djup sorg är inga muntra och hoppfulla tillstånd. Då kan livet bli meningslöst. Man tappar orden. Det ordlösa livet tar i sin tur bort hoppet. Det  sådana gånger vi måste söka efter ett nytt språk. Varför inte börja måla, fotografera, spela trumpet eller tramporgel. I allt kreativt finns ett språk att lyssna på och det i sin tur ger dig tillbaka de ord du kan använda. Inte minst för att kunna berätta för andra hur livet ser ut i depressionens mörka rum. Då kommer samtalet igång, då återvänder hoppet.

Varför tror ni flyktingarna riskerar livet i små gummibåtar på väldiga, stormande hav? Det är hoppet. Deras drömmar om ett bättre liv har gett dem hopp – och då kan inga stormande hav stoppa dem. Hoppet är nämligen trotsigt av sin natur. Det får oss att kämpa.

colin-gt-5

Greta och världens ungdomar ger mig hopp – medan andra tycks drabbas av skam och ilska. Dagligen hör man folk som menar att Greta Thunberg har en dold politisk agenda, är styrd av en PR-byrå, att hennes godhet är sprungen ur henne egoism och längtan att få synas i TV och bli en rik kändis. Sådana påstående är rädsla som omvandlats till ilska – hos människor som förlorat sitt hopp. Belackarna vill krossa hennes hopp – så att ungen håller käft! Allt medan klimatkrisen kommer oss allt närmare. Inte lär det vara de ilskna utan hopp, som ska rädda mänskligheten.

För övrigt krävs det mod för att våga visa sig sårbar.

Modet att vara sårbar

Av , , Bli först att kommentera 3

Befinner mig i AIK-land för att under helgen besöka Lena. Ska även överlämna några signerade exemplar av ”Män som spelar schack” till några hugade köpare. I övrigt ska jag inhandla ett par brallor och eventuell en svart skjorta. Jo, det är till att roa sig.

Sovit ut till 04-tiden. Efter detta bloggande ska jag åter dyka ner i Ester Duvas liv – en märklig upplevelse. Nu när alla fakta ramlat på plats framträder en ”ny” Ester, än den kvinna jag började att skriva om i juli.

KentPublik-300x146
Boksläppet på Pilgatan i Umeå den 5 september.

Mår till och från riktigt bra. Efter att ha äntrat scenen ett par gånger (senast i Lycksele inför ett hundratal) har självkänslan och självförtroendet vuxit rejält. Har åtta framträdanden kvar under 2019. I somras trodde jag att allt var kört. Det var nattsvart. Men vi  människor klarar mer än vi tror. Dessutom har jag nog aldrig haft så många bokningar som i höst/vinter. Det gör mig ödmjuk. Ännu finns det människor som tror på mig, som vill höra vad jag sysslar med, vad som rör sig i mitt huvud.

Under hela mitt liv har jag känt mig annorlunda och har ofta fått kämpa för att förklara min världsbild. Jag är övertygad om att jag stundom varit bufflig, särskilt under mina unga år. Har mjuknat med åren, men hållit fast vid att alltid (så gott det går) vara ärlig mot mig själv och mot andra. Man säga: Jag har blivit ödmjuk inför mitt öde, men måste försvara det liv jag har kvar att elva. Att oförtjänt ta skit är inte min grej. Det krävs mod att försvara sig och stå upp för det man tror på. Man måste blotta sig och då blir man sårbar – och det finns rovdjur som kan lukta sig till det.

sea-2915187_960_720

Jag kommer inte att bli yngre, knappast friskare. Har börjat förbereda en storstädning av de åtaganden jag haft i periferin, sånt som bara slukat energi, tömt rummet på luft och som inte gett något tillbaka. Jag är tyvärr inte intresserad av att koka soppa tillsammans med en hel hop kockar (med olika recept). Kvar ska bli en kärnverksamhet som bygger på mitt författarskap, både skönlitterärt och som föreläsare i ämnet psykisk ohälsa. Och förstås muntligt berättande.

För övrigt gruvar jag mig inför dagens kamp i provhytterna. Med åren har samtliga tillverkade klädesplagg blivit mindre och mindre.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Ful gångstil

Av , , Bli först att kommentera 6

Chockades av gårdagens värme. Vi tog en promenad bort till Coop här på Anderstorp; en stilla vandring på tjugo minuter. Som tur var hade jag med mig stavarna att stödja mig mot. Särskilt hemvägen blev plågsam i hettan.

Kände mig som en ur Moses folk som irrade runt i öknen i fyrtio år. Min kondis är under all kritik – sedan går det åt en hel del mental energi då jag försöker lära om. Försöker att sluta släpa fötterna efter mig och att låta bli att vingla. Men herr Parkinson har redan tagit ett fast grepp om mig. Får fortsätta gå som  jag gör – eller som polaren sa: ”Ingen går så fult som Kent!”

Omslag

För några dagar sedan fick jag ett förslag till ett helt omslag till min roman ”Män som spelar schack.” Första sidan är helt klar, men det fanns en del ändringar att göra på baksidan, bokryggen och innerflikarna. När det är klart skickas allt, romantext och omslag till tryckeriet, så att jag ska få romanen i mina händer i augusti. Den måste ju vara klar till Boksläppet på Pilgatan den 5 september.

I eftermiddag blir det ett besök på Kyrkholmarna här i Skellefteå, för att lyssna på Lenas skönsjungande kör. Musik under det fria brukar vara underbart.

Kent oskarp

Tiden går och går i ett evigt flöde – och snart är juni slut och juli väntar. Efter juli börjar det så sakta dra ihop sig till höst. Förra sommaren, då allt stod i lågor och temperaturen låg stadigt på trettio grader, satt jag mest inomhus med ansiktet nån decimeter från fläkten, och oroade mig för att hettan skulle orsaka en ny stroke.Det jag mest minns från förra sommaren är just rädslan. Jag hade ju börjat få stora problem att gå och tog mig vissa dagar inte nerför trapporna. Först i februari fick jag diagnosen och därmed orsaken till min klumpighet och att jag under hösten börjat falla och bryta revbenen.

oz

För övrigt önskar jag likt lejonet i Trollkarlen från Oz att få en god portion med mod. Rädsla, särskilt den diffusa, kan verkligen begränsa en som människa (och som lejon).

Farliga tysta åskådare

Av , , Bli först att kommentera 3

Annandag påsk. Jesus går igen och visar sig för lärjungarna. I det lilla livet lyser solen över Grisbacka. Tidigt denna morgonen kände även jag mig som ett spöke; jag var stel och styv och av led av värk från axlar och ena höften. Artroser. Sen var det ett mindre helvete att få fart på fötterna som ville fastna i golvet. Tog min parkinsonmedicin. Någon timme senare gick jag obehindrat.

Livet är en kamp innan vi alla ska falla.

https://www.youtube.com/watch?v=8iNeeEDfRCg

soldiers-311384__340

Så fungerar vi. Vi ser och lär. Därför kan andras val och beteenden påverka oss. Om du ser din vän mumsa på en stor kanelbulle, så är troligt att även du sträcker dig mot fatet med begärliga bullar. Det värsta är att detta beteende även kan gälla med våld. Det kan förklara varför män i grupp kan bli till en farlig mobb. I mångt och mycket handlar det om vår rädsla för bli uteslutna ur den sociala gemenskapen; att flocken vänder oss ryggen. Kanske är det just detta fenomen som gör det så lätt att säga: ”Jag lydde bara order!”  Men det är ju så att ondskan förutsätter de ”passiva” åskådarna; de som bara lyder order. Kanske är det så att betraktarna är farligare än monstren. Utan ”vanliga” människor hade Hitler bara varit en skrikande, maktlös liten man i brun uniform.

racism-2779943__340

Rasismens grundläggande tes är att dela upp människor i VI och Dom. Då lyfter man fram en tydlig fiende; ett farligt hot. De som tillhör VI har en högre status än DOM – något man inte minst kan se på hudfärgen. Vita är av ett bättre slag än de som är bruna och svarta. Med falska myter och sotsvarta fördomar avhumaniserar vi de som är annorlunda. Rena rama lögner blir till sanningar.

Det händer igen.

För övrigt ökar våldet när orättvisorna och ojämlikheten ökar.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , , ,

Modet att visa sin sårbarhet

Av , , Bli först att kommentera 3

Det krävs mod för att blotta sin sårbarhet. Tyckte att jag såg en hel del sårbarhet i gårdagens TV-program: ”Hallå! Magnus Uggla show.” Efter en och en halv timme blev Uggla begriplig och fick ett djup i sin karaktär. Strongt att visa upp baksidan av myntet.

Uggla2

Sårbarhet handlar inte om att vinna eller förlora; det är ingen tävling. Sårbarhet handlar mer om att våga visa vem man egentligen är; om att vara sig själv. Men det krävs som sagt mod att våga visa upp sina sårbara sidor. Ibland kan det leda till ett och annat knivhugg i ryggen. Jo, det finns en risk att man misslyckas i försöken att blotta bröstet. En av fördelarna med att visa sig sårbar är att man blir mer levande. Det är viktigt för självkänslan att vi tar kommandot över vår egen berättelse.

För övrigt är vi födda för att skapa.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Sårbarheten gör oss modiga

Av , , Bli först att kommentera 3

Det ser ut att bli en fin och solig dag. Mest blått däruppe och en morgontrött sol som försöker måla guldkanter på ett av de tunna molnen.

Vi är alla mer eller mindre sårbara. I mitt fall föddes jag med ökad sårbarhet, en känslighet, som ofta skrämde mig. Jag fick även en ökad sårbarhet för att i övre tonåren utveckla en bipolär sjukdom, vilket hände när jag var nitton år och gjorde lumpen. Då kantrade min värld och till slut blev döden den enda utvägen. Men jag överlevde. Med åren har jag förstått att sårbarhet inte har så mycket att göra med svaghet. Med hjälp av modet har jag kunnat använda sårbarheten till att öppna mig och visa vem jag egentligen är. Visserligen finns det risker med att visa sig sårbar, då man kan bli attackerad eller att man helt sonika står inför ett misslyckande. Men med hjälp av min sårbarhet och mina kreativa sidor har jag vågat berätta hur det känns, jag har vågat be om hjälp, vilket gjort mig levande.

20160315_163208

Hösten 2010 balanserade jag på den vassa egen. Efter år smärta och förtvivlan, efter miljoner lögner vågade jag till slut berätta hur det låg till. Jag bad om hjälp och blev räddad. För första gången vågade jag berätta sanningen om mitt liv, vilket lärde mig att förlåta och att åter börja älska mig själv. Jag överlevde igen. Jag började redan då att skissa på boken om mig själv, som publicerades 2016, sex år senare och som fick titeln ”Spring Kent, spring!”

Även om det gjorde ont ville jag ta kommandot över min egen livsberättelse – ville inte ge bort makten till någon annan att skriva den. Skrivandet hjälpte mig att fokusera och sortera mina upplevelser, det hjälpte mig att konfrontera mina rädslor och att bli av med min bitterhet. Skrivandet, kreativiteten, hjälpte mig att bita huvudet av skammen. Skammen kan verkligen bryta ner en människa, eftersom den riktar sig mot vilka vi är. ”Jag har misslyckats! Jag är en sämre människa!” Genom att berätta om min sårbarhet för några av mina medkännande vänner och genom att själv skriva om skammen, så dog den sakta bort.

För övrigt tror jag att de allra flesta av oss gör så gott vi kan.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

En överlevare

Av , , Bli först att kommentera 3

Lillhjärnan är stor som en citron, på ett ungefär, och sitter i bakhuvudet. Dess uppgift är att samordna och koordinera kroppsrörelserna, att se till att hela kroppens rörelsemönster ska fungera. Den ser till att vi har balans, samordnar olika muskelgrupper och kan även lagra muskelminnen, som exempelvis att cykla. Vi sätter oss på cykeln och trampar iväg utan att tänka på hur ”komplicerat” det egentligen kan vara. Hjärnan minns hur muskler och leder ska röra sig för att vi inte ska falla åt sidan med vår metallhäst och bli liggande. Om man får en skada på lillhjärnan kan rörelserna bli okoordinerade och långsamma. Ett annat typiskt symptom efter hjärnskador är att musklerna inte kan reglera sin hastighet och styrka. Min balans och koordination har blivit klart försämrad efter den stroke jag drabbades av för ett år sedan. Det har blivit ett helsicke att gå utför trappor, att pricka av stegen rätt i en rulltrappa och jag cyklar helt klart sämre då jag inledningsvis vinglar fram över cykelbanan.Till detta ska vi lägga den hjärntrötthet som jag drabbats av. Detta symtom lär ska avta med tiden, men för mig räcker det med sväng på stan, en middag med högljutt sällskap, flera händelser som inträffar samtidigt, för att hjärnan ska börja ”koka”. Då är det sängen som gäller, blunda, försöka sova, varva ner. Efter nån halvtimme-timme avtar till slut tjutet i skallen.

minnen

Ibland när jag är på mitt bittra humör brukar jag tänka: Men har jag inte fått utstå tillräckligt mycket helvete i mitt liv? Varför nu också detta ovanpå allt det övriga. Men för det mesta tänker jag: Tack gode gud, jag överlevde även detta. Jag är en överlevare.

näve

Tänker på de män som börjat ge sig på kvinnor på rockkonserter eller vid andra tillfällen där det finns stora folksamlingar. Jag har en känsla av att dessa våldtäkter sker i grupp – män i grupp har en förmåga att koppla bort jaget och då även sitt egenansvar. Män har i alla tider varit lätta att ställa upp i grupp, i led och sedan få dem att marschera iväg till vilken krigsfront som helst. Män i grupp vill inte förlora ansiktet inför de övriga, vilket skulle leda till skammen att bli kallad fegis. I rädslan för att bli hånad och rent av utesluten ur gruppen gör man vad som helst. Men det behövs ofta en ledare, en som driver på. För att förhindra övergreppen i stora folksamlingar, måste de goda männen kliva fram. Har en känsla av att det är många av de männen som tyvärr tittat bort eller gått åt sidan när övergreppen sker. Det krävs mod för att vara god.

För övrigt är fruktan och ondska siamesiska tvillingar.

Modet och sårbarheten

Av , , Bli först att kommentera 2

Blå himmel utanför mitt fönster här på Pig Hill. Idag ska vi fixa en del saker inför morgondagens flygtur till Stockholm; packa våra väskor, göra veckans besök på apoteket. Det ska bli kul att ge sig ut på resa. Det var ett tag sedan jag besökte huvudstaden.

Fotbollsfinal i går och den vann Portugal mot Frankrike. Rättvist? Svårt att säga eftersom jag bara såg matchen fläckvis, men det var förmodligen rättvist då Portugal spelade nästan hela matchen utan en skadad Ronaldo. Ibland kan lag utan sina fixstjärnor spela bättre, vilket har hänt med Sverige då Zlatan inte varit med. Spelet blir mindre låst, mer fantasifullt då inte varenda passning ska gå till ”superstjärnan” som ska avgöra.

friends-1013691__180

I stort handlar mod om att göra sig sårbar och att vi därmed tar risken att bli sårade. Kanske kan vi se modet som en dygd som vi får genom att upprepade gånger göra just modiga saker. Något vi måste träna på, ungefär på samma sätt som när vi ska utveckla vår förmåga att känna medkänsla för andra människor. Men det krävs inte enbart mod för att vi ska bli empatiska varelser, det krävs även att vi lär oss sätta gränser och att vi vågar utkräva ansvar, annars finns en risk att vi blir utnyttjade och illa behandlade.

För övrigt förlorar skammen sin makt över oss när vi kan sätta ord på den.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , , ,

Tränar på tacksamhet

Av , , Bli först att kommentera 3

Ledbruten. Förmodligen för att jag under merparten av natten sovit på skinnsoffan. Jo, det går an att sova på den, men den är smal och det minskar min rörelseförmåga, vilket gör att jag blir liggande i samma ställning timme in och timme ut. Vaknade i gryningen med en stickande, avdomnad köttklump som stack ut från min vänstra, övre kroppshalva. När jag dunkat den i golvet ett par-tre gånger såg att det var min arm. Rysligt obehagligt.

tacksamhet

Vaknade för en dryg timme sedan och kände tacksamhet. Tacksamhet över att armen inte är lam, över att livet känns bra, att jag har tak över huvudet, att jag kan älska och är älskad, att det snart är sommar och att ekonomin, så sakta, håller på att bli bättre. Det är många år sedan jag haft så pass ”gott ställt” att jag i går kunde beställa en resa för två. Ingen lång resa, men ändock. Jag och Lena åker den 12 juli till Stockholm. Först ska vi få bo i Uffes lägenhet på Kungsholmen så att vi kan göra stan under några dagar, sedan drar vi norrut till Uffes och Gabriellas sommarställe. En liten minisemester. Det känner jag mig tacksam över. Detta med att kunna känna tacksamhet är inget som är oss givet, utan det är som med höjdhopp och kulstötning, något vi måste träna på. Så är det även med vår empatiska förmåga. Under en period i mitt liv hade jag en tacksamhetsbok på mitt sängbord och var kväll skrev jag ner fem-tio saker jag var tacksam över. Efter en tid behövde jag inte skriva längre, utan det räckte att jag tänkte på min tacksamhet för att dessa tankar kopplades till en ödmjuk glädje. Tacksamhet och glädje går ofta armkrok.

ängel

Detsamma gäller för vår medkänsla. Den måste vi träna på för att vi i slutänden ska bli sanna. Vi måste ha modet att kliva ner i källaren och möta vårt eget mörker, för att klara av att möta någon annans mörker. Annars blir vi bara skrämda och lägger benen bakpå ryggen och flyr. Men har vi modet att stå kvar så upptäcker vi varandras likheter och att vi båda är två enkla människor. Inget annat. Det finns ett innersta väsen i medkänslan och det är acceptansen. En sak till: om vi ska orka med att vara empatiska varelser så krävs att vi kan sätta gränser, något vi måste göra för att inte bli utnyttjade.

För övrigt är det så att en lögn som inte bemöts ofta blir till en sanning.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,