Etikett: mod

Vad är mod?

Av , , Bli först att kommentera 9

Kan man träna upp sitt mod, ungefär som när man tränar upp en muskel? Vad nu mod egentligen är? Ja, det kan faktiskt vara lika modigt att göra upp med sina rädslor som att syssla med fallskärmshoppning. Ett hopp är över på ett par minuter, en kamp mot daglig panik kan ta flera år och kräver ett mycket stort mod. I varje fall anses det som modigt att klättra uppför en brant klippa, bestiga höga berg, hoppa fallskärm, syssla med backhoppning. I mångt och mycket om korta dopaminkickar – precis som när en alkis tar dagens första sup.

Logisk måste man då vara en fegis om man vägrar hoppa bungyjump från en hög bro med vassa klippor inunder? Är det verkligen alltid så att det förknippas med tuffhet och smula huvudlöshet lika med mod? Vad händer om jag lägger till orden förnuftig – omdömesgill, resonabel, klarsynt. Får vi då en annan syn på äventyrarna som kastar sig ut från ett flygplan och förlitar sig på att en tygbit ska veckla ut sig bakpå ryggen, innan man slår i backen blir till en blöt fläck – tjugo, trettio år före ens egentliga, statistiska död som en 82 årig feg gubbe på ett sjukhem.

Jag har jobbat många år inom åldringsvården och aldrig hört någon säga med bitter röst och tårfyllda ögon: ”Harreligen att jag inte försökte bestiga Mont Everest!” Ingen annan har rullat runt i sängen, skrikande av ånger: ”Att jag aldrig prova på att dyka från 50-metersklippan när jag var i Grekland 1949.”

Nä, vad som är mod och ren dumdristighet är emellanåt hårfint. Likaså kan det var vara knepigt att begripa sig på feghet/rädsla.

Modet är kanske något som finns mycket närmare oss än vi någonsin kan tro. Modet att våga visa oss sårbara och stå upp för oss själva, att inte låta andra trampa på en, göra narr av oss. Modet kan ju också vara att våga ingripa när någon medmänniska håller på att sparkas ihjäl av ett gäng ”mentala kalhyggen”. Eller är det bara dumdristigt eftersom att skinnskallarna förmodligen kommer att sparka ihjäl även dig.

Jag tror att vissa slags mod har att göra med grupptryck. Man klättrar trots en vansinnig skräck och en fara för livet för att få bli ”medlem” i just denna flock av bergsklättrande och fallskärmshoppande alfahannar. Utsätter vi oss för ett sådant mod, så har vi inte bara besegrat sina rädslor, utan även naggat våra inre övertygelser att inte riskera livet i onödan. Dessutom har jag inte tillfredsställt mitt egna, personliga mod och kanske besegrat en förlamande rädsla, utan jag har klättrat uppför klippan för att tillfredsställa andra människor.

Människan är ett flockdjur. Flocken är en social gemenskap som ger oss trygghet och gemenskap. Hamnar vi utanför flocken, vårt sociala sammanhang, är det lätt att modet sviker oss. Våra hjärnor kan bete sig underligt och larmar om faror som inte finns. Vi hamnar i en ständig jourverksamhet. Det handlar om djupt nedärvda egenskaper från tiden vi levde i grottor och ute på savannen. Utan flock kan en 500 meter lång promenad till matbutiken kantas av en rädsla (eller brist på mod) som påminner om att dyka med huvudet ner mot havsvågorna 150 meter längre ner. I ensamheten och brist på en flock kommer vi att bli rädda för att misslyckas och vi drabbas av skam och känner oss värdelösa. Vi blir rädda för att misslyckas. Den ångest som en gång var nödvändig för att vi skulle överleva på savannen, kan i våra dagar bli till ett sånt meningslöst, plågsamt lidande att man tar sitt liv.

Åter till frågan: Kan vi träna upp vårt mod? Jo, jag är övertygad om det. Men det kommer att krävas ett stort mod av den som ska börja träna på detta. Det handlar om att utmana de värsta av våra rädslor, och i nästa andetag inse att rädsla bara är en känsla. Själv har jag gått i KPT-terapi för att få bukt med en massa rädslor. Dock handlade det aldrig om att våga hoppa fallskärm eller klättra uppför höga klippor. Hjärnan är en kemisk fabrik och kan feltolka farorna. En urgammal nedärvd funktion som var nyttig när vi levde på savannen, kan i våra dagar ställa till med ett rent helvete. I djupet av hjärnans tinninglober finns små knölar som heter amygdala, vars uppgift är att dra igång larmet när något farligt hotar oss. Det är då som rädslan slår till: Du får svindel inne i hissen, tror att en trädgren är en orm, och om rädslan övergår i panik kan du förledas tro att ditt hjärta håller på att stanna. Kort man beskriva det som sker är att amygdala tar en genväg och struntar i förnuftet (som skulle ha gett oss rätt information). Istället startar amygdala hela det urgamla larmsystemet som får rädslan att sätta sig i kroppen beredskap genom att ge oss hjärtklappning och flytta om blodet i kroppen: ”Gör dig redo för att fly eller slåss mot den sabeltandade tigern!”

Jag tränade i ett drygt år i KPT innan mitt medvetande och förnuft besegrade amygdala. För att göra något sådant krävs att man vågar visa sin sårbarhet – och för att göra det krävs ett stort mod. Det krävs även mod för att provocera fram en panikattack (som kan kännas som att hoppa från ett plan utan fallskärm) och sedan vänta ut känslan genom att lära sig en särskild andningsteknik.

Läste en studie som visade att ”äventyrare” som hoppar och faller mot döden och kör för fort har mindre amygdla än normalt. Kanske borde ”äventyrarna” behöva träna på att ge tusan i att riskera sina liv genom att kasta sig utför en klippa eller från ett flygplan med ”några tygbitar” bakpå ryggen. Ja, rynka på näsan! Kalla mig fegis. Men jag tänker inte riskera livet för ett 30 sekunders kort dopaminrus som om det vill sig riktigt illa leder till värre och större utmaningar av livet. Äventyrskickar är som hälla i sig rejält med alkohol. Till slut vill man bara  ha mer och mer till dess ”känslan” ockuperat hjärnan och det limbiska systemet, så att man till slut bara kan njuta av alkoholen eller att falla från höga klippor.

Så att definiera vad mod egentligen är – är inte alltid så lätt.

 

 

Sanningens mörker

Av , , Bli först att kommentera 3

Alla dessa pratakusar, sanningssägare som tanklöst tompratar rakt ut i luften, som tror att just deras  sanningar är all världens mått, borde först ta en sväng sitt förnuft i pannloberna, räkna till tio, innan de låter grodorna hoppa ut ur deras munnar. Att vara impulsiv kan ha sina fördelar. De som har den egenskapen är ofta rysligt snabbkäftade och på en sekund kan de samla skrattarna på sin sida. Men det brukar inte hålla i längden. Prat som bara bygger på första bästa känsla som dyker upp, kommer en dag att avslöja sanningssägarens mörka djup.

Protester världen runt.

Alexander Bard föll i en egen grävd grop när han impulsivt avslöjade sina rasistiska tankar och twittrade att svarta personer borde ”skärpa sig, studera hårt, arbeta, tjäna egna pengar istället för att förlita sig på bidrag, sluta ljuga, ta sig ut från fängelse och bli hjältar istället för självutnämnda offer”. Han drar alla över en kam, varenda svart människa är en latoxe som tär på samhället. Är det därför som det är okej att poliserna i USA kväver svarta fortkörare. Han raljerar om Black lives matter-rörelsens protester mot rasismen i USA.

En normal hjärna brukar använda sig av förnuftet för att avgöra om exempelvis ett larm från amygdala är trovärdigt; om vi står under hot från en rytande tiger, mammut eller att nån är på väg att kasta ett spjut mot oss. Kroppen går på högvarv, blodtrycket ökar, hjärtat slår fort. Det är gamla, nedärva egenskaper med andra ord. Förnuftet säger: Nej, det är bara en liten parvel som räcker ut tungan. Du behöver inte fly eller slåss. Eller: Spring Kent, spring! Förnuftet hjälper oss att tyda världen och i viss mån att redigera våra tankar så att vi inte säger nåt jävligt dumt i affekt. Som Bard gjorde (igen …)

Han fortsätter tydligen, då han nu kallat Bianca Ingrosso för Hora. Återigen, misstänker jag, så red han på känslorna istället för att stanna till vid förnuftet, räkna till tio, och sedan sagt nåt mera klokt – eller inget alls. Detta borde väl vara sedelärande för alla pratakusar och skrävlare? Jo, för det går att lära om, att bemästra sin impulsivitet. Första steget är att bli medveten om hur ens hjärna fungerar.

Tyvärr mattas betydelsen av vad en sanningssägare kan vara. De som vågar stiga fram och beskriva missförhållanden inom vården, på arbetsplatserna, de som vågar vittna mot organiserad brottslighet. För att våga göra det  krävs mod. Det krävs att man visar sig sårbar och kan bli tvungna att ta emot ”knivhugg i ryggen”. Det är såna sanningssägare vi behöver – inte gaphalsarna.

Vi lever i pandemiernas tidevarv. En heter corona, en annan är den strukturella rasismen. Runt om i världen sorteras människor bort på grund av sin hudfärg. De ärver fattigdomen. De blir sjuka, dör i förtid. De representerar det annorlunda och det skrämmer skiten ur somliga – och skapar vrede. I fronten har vi ett gäng sanningssägare som struntar i sitt förnuft och svansen bakom dem som består av än fler känslostyrda personer. De hakar på eftersom de fått höra en ”sanning” som beskriver världen på ett trovärdigt sätt. Tror dom i varje fall.

Det har blivit okej att ”tycka till” om folk som är eljest, att fösa ihop hela högen i en och samma grupp. Trots att rasism inte är någon vetenskap, utan ett impulsivt tyckande i fördomarnas tecken och okunskap. Vi måste lägga bevisbördan i rasisternas knän. ”Vad bygger du det på? Var har du hört det? Kan du leda i bevis att exempelvis säga som Alexander Bard: att svarta personer borde ”skärpa sig, studera hårt, arbeta, tjäna egna pengar istället för att förlita sig på bidrag, sluta ljuga, ta sig ut från fängelse och bli hjältar istället för självutnämnda offer”.

För övrigt så åker jag idag till Skellefteå för att fira midsommar med Lena. Med mig har jag en pärm med 360 sidor text (i bokform dryga 500 sidor), som nån gång, i en snar framtid, ska bli romanen ”Älskade Ester”.

Trollen och solskenet

Av , , 2 kommentarer 10

Tidigt i morse kunde se mitt ansikte i spegeln. Yes! Jag är vid liv. Trots allt elände är jag ytterst tacksam för det liv jag lever. Vi har ju bara ett liv; en chans, en kort stund som vi vandrar här på jorden. Om livet vore ett dygn så skulle vi bara finnas till några få sekunder. I universums tideräkning så är våra liv försumbara, icke ens mätbara. En stor del av mitt liv har jag valt att använda till att skriva romaner om andras liv, medan jag här på denna blogg brukar jag öppet, naket och sårbart berätta om mitt liv.

Skriv din livsberättelse.

Jag skriver då och då om nättrollen och deras unkna politiska världsbild och nedsättande syn på andra människor. Dessa troll är alltid anonyma; ett gäng fegisar som blir kaxiga och ”modiga” när de tar plats vid tangentbordet. Alla vill vara Någon, att känna sig betydelsefull. Trollen mår gott av att hata (gärna i grupp).

Jag har en mission när jag skriver texterna på denna blogg. Jag hoppas att min öppenhjärtighet kan hjälpa andra människor, särskilt de som lever i en liknande i en liknande situation. Ibland skriver jag med en viss övertydlighet för att speglingen ska bli enklare.

Van Gogh en av många som lidit av psykisk ohälsa.

De teman jag skriver om är psykisk ohälsa (ADHD, bipolär sjukdom, ångest/paniksyndrom, missbruksproblematik). Övriga teman jag skriver om är Parkinson sjukdom, stroke. Förutom det blir det en hel del om mitt litterära skrivande, om dess glädje och vedermödor. I det fallet brukar jag berätta om människor som var nalta eljest; människor som är/var annorlunda.

Jag skriver även ur ett politiskt perspektiv där jag ofta bekymrar mig över de fascistiska och nynazistiska idéer som öppet florerar i vårt samhälle och runt om i världen – och då hamnar naturligtvis Sverigedemokraternas åsikter i mitt blickfång.

Ofta när jag skriver kritiskt om SD vet jag att nättrollen kommer att dyka upp. Ofta kommer de i grupp, ibland är det ett ensamt nättroll, men alla skriver illa om min person. I sakfrågan har de inte mycket att säga.

Totalt görs det mer gott än ont i världen.

Men 90 procent av reaktionerna av mitt bloggande är positiva. Mitt skrivande om psykiska ohälsa gör att människor kan spegla sig i mina texter och därmed få hjälp att gå vidare och lindra sina plågor. Mina reflektioner kring  Parkinson och stroken ( som jag själv drabbats av), har jag en trogen läsekrets. Mitt bloggande om psykisk ohälsa tog fart när jag släppte min självbiografi ”Spring Kent, spring!” (2016 Ord&visor förlag) Tack vare boken jag har hållit ett trettiotal föredrag runt om i länet.

Har förstått att min livsberättelse har engagerat många. Socialstyrelsen har rapporterat att mellan 30-40 av landets befolkning lider av psykisk ohälsa (det är ju nästa halva svenska befolkningen) så i min publik torde sitta många människor med psykisk ohälsa och resten lär vara anhöriga till dessa.

I ljuset spricker trollen.

Detta betyder ju inte att allt i mitt liv handlar om sjukdomar och elände. Min blogg är ju bara en del av mitt liv. Den tid jag lägger ner på min blogg ska förhoppningsvis sprida kunskap och därmed sticka hål i fördomarna. Men det dyker då och då upp anonyma (naturligtvis) troll som tycker att jag ska sluta gnälla, att sluta rota i det förgångna och som en av gnällspikarna tyckte: att istället för att skriva bloggar borde skaffa mig ett liv. Jaså? Jo, jag har ett liv, tyvärr inget perfekt liv, då jag  bitvis tvingas kämpa hårt för att hålla näsan över ytan. Vad är sedan trollens definition av vad ett liv är? Är det att knyta ihop svansen med andra trollsvansar? Gå i klunga och söka upp människor som de gemensamt kan hata. Att vara feg och inte våga skriva ut sitt namn. Jävlar vilket bra liv!

Därute i världen, utanför mitt fönster finns det en rörelse bestående av stollar som tror sig besitta all världens sanningar, och  i deras spår följer en svans av gnällspikar. Trollen drivs ofta av unkna politiska idéer som bygger på ett förakt mot det/de som är annorlunda. Det finns även ett förakt mot kunskap och bildning där särskilt journalister och författare bildar en farlig grupp. Det finns en unken syn på kulturen där  icke-föreställande konst ska bort, bibliotekens öppenhet ska begränsas och dessutom ska bara svenskar få låna böcker. Det skulle inte förvåna mig att de har en lista på vilka böcker som borde plockas bort från lånehyllorna. Kanske dags för ett bokbål? En aktivitet som roade Hitler.

Där hjärnan tar slut, tar nävarna vid.

Om man nu ska använda sig själv och sin egen livsberättelse för att hjälpa exempelvis människor som lever i psykisk ohälsa, så måste man känna tillit och ha ett visst mått av mod, eftersom ens livsberättelse kräver att man måste visa sin sårbarhet – vilket innebär risker för plötsliga knivhugg i ryggen. Gäller gnället mina åsikter, mitt kunnande brukar jag bara ruska på mig och gå vidare. Däremot gör det ont när trollen ger sig på min person och mitt intellekt. Men i stort är är jag ostoppbar. För är det några som saknar ett liv, så är det nättrollen. Snacka om tragiska figurer! Dessutom lär de spricka i solljuset.

Våga hoppas

Av , , Bli först att kommentera 4

Igår handlade jag kläder igen. Det brukar bli så var femte år, si så där. När de gamla kläder blivit utslitna. Sen är det bra för självkänslan att klä upp sig emellanåt. Sen har jag haft tur. Vid båda inköpstillfällen har det varit ”tokrea”. I går på Dressman köpte jag tuffa jeans för en hundring (kostat 550 kr), en kavaj för 100 kr (kostat 1300 kr) skjortor, tröjor kalsonger för en tredjedel av priset. Det kändes riktigt bra.

jump-2731641__340

Det kändes hoppfull och är det något vi ska vara rädda om, så är det hoppet. Dessutom: Vi kan omöjligt leva utan hopp, för utan hopp finns ingen framtid. Vi lever i en tid då det ibland kan kännas som om hoppet är restnoterat. Det är då som vi börjar tänka: Vad kan väl JAG (som enskild person) göra för att livet för mig själv och mina medmänniskor – rent av för hela världen ska bli till det bättre?

Klimatfrågan är vår tids stora ödesfråga. Vi  känner nog lite till mans av en viss skam, för att det fått gå så långt att mänsklighetens undergång skymtar där framme. Vi har hört forskare varna oss för en klimatkris i säkert under 20-30 års tid, men vi har stoppat huvudet i sanden. Men klimatet är ju inte det enda som skapar en känsla av hopplöshet. Det kris inom bostadsmarknaden, i skolan, med gängvåldet, ekonomin, sjukvården. Det är lätt att förlora framtidstron. Det är mörka tider. Lika bra att vända döv örat till och blunda.

hand-3257945_960_720

Jag har som sjuksyrra sett patienter från en minut till en annan, totalt förlora hoppet. Det har varit i samband med att de fått veta att de lider av en obotlig sjukdom, att slutet är nära och ingen läkare eller behandling i världen kan rädda dem. Plötsligt blir vi medvetna om vår egen dödlighet. Vid ett besked om att döden är nära förestående, så förlamas man av chocken och rädslan hugger tänderna i en. Alla livsplaner tas ifrån en.

Men det är ju då man verkligen behöver hoppet. Med det så kan man uppbåda de sista krafterna för att kämpa emot, att stärka viljan att leva, att ge sig in i kampen mellan liv och död. Jag är övertygad om att människor som lyckas bevara sitt hopp, lever längre än de som släpper taget och ger upp. När jag verkade som sjuksyrra, kunde jag se det med egna ögon. I ena sängen låg en kvinna gett upp, som förlorat hoppet, i sängen bredvid låg en kvinna som jävlar i det inte skulle låta döden ta henne så lätt. Gissa vem som rundade hörnet först?

once-upon-a-time-719174_960_720

Nu behöver det ju inte vara ett besked om en obotlig sjukdom som tar ifrån oss hoppet. Depressioner och djup sorg är inga muntra och hoppfulla tillstånd. Då kan livet bli meningslöst. Man tappar orden. Det ordlösa livet tar i sin tur bort hoppet. Det  sådana gånger vi måste söka efter ett nytt språk. Varför inte börja måla, fotografera, spela trumpet eller tramporgel. I allt kreativt finns ett språk att lyssna på och det i sin tur ger dig tillbaka de ord du kan använda. Inte minst för att kunna berätta för andra hur livet ser ut i depressionens mörka rum. Då kommer samtalet igång, då återvänder hoppet.

Varför tror ni flyktingarna riskerar livet i små gummibåtar på väldiga, stormande hav? Det är hoppet. Deras drömmar om ett bättre liv har gett dem hopp – och då kan inga stormande hav stoppa dem. Hoppet är nämligen trotsigt av sin natur. Det får oss att kämpa.

colin-gt-5

Greta och världens ungdomar ger mig hopp – medan andra tycks drabbas av skam och ilska. Dagligen hör man folk som menar att Greta Thunberg har en dold politisk agenda, är styrd av en PR-byrå, att hennes godhet är sprungen ur henne egoism och längtan att få synas i TV och bli en rik kändis. Sådana påstående är rädsla som omvandlats till ilska – hos människor som förlorat sitt hopp. Belackarna vill krossa hennes hopp – så att ungen håller käft! Allt medan klimatkrisen kommer oss allt närmare. Inte lär det vara de ilskna utan hopp, som ska rädda mänskligheten.

För övrigt krävs det mod för att våga visa sig sårbar.

Modet att vara sårbar

Av , , Bli först att kommentera 3

Befinner mig i AIK-land för att under helgen besöka Lena. Ska även överlämna några signerade exemplar av ”Män som spelar schack” till några hugade köpare. I övrigt ska jag inhandla ett par brallor och eventuell en svart skjorta. Jo, det är till att roa sig.

Sovit ut till 04-tiden. Efter detta bloggande ska jag åter dyka ner i Ester Duvas liv – en märklig upplevelse. Nu när alla fakta ramlat på plats framträder en ”ny” Ester, än den kvinna jag började att skriva om i juli.

KentPublik-300x146
Boksläppet på Pilgatan i Umeå den 5 september.

Mår till och från riktigt bra. Efter att ha äntrat scenen ett par gånger (senast i Lycksele inför ett hundratal) har självkänslan och självförtroendet vuxit rejält. Har åtta framträdanden kvar under 2019. I somras trodde jag att allt var kört. Det var nattsvart. Men vi  människor klarar mer än vi tror. Dessutom har jag nog aldrig haft så många bokningar som i höst/vinter. Det gör mig ödmjuk. Ännu finns det människor som tror på mig, som vill höra vad jag sysslar med, vad som rör sig i mitt huvud.

Under hela mitt liv har jag känt mig annorlunda och har ofta fått kämpa för att förklara min världsbild. Jag är övertygad om att jag stundom varit bufflig, särskilt under mina unga år. Har mjuknat med åren, men hållit fast vid att alltid (så gott det går) vara ärlig mot mig själv och mot andra. Man säga: Jag har blivit ödmjuk inför mitt öde, men måste försvara det liv jag har kvar att elva. Att oförtjänt ta skit är inte min grej. Det krävs mod att försvara sig och stå upp för det man tror på. Man måste blotta sig och då blir man sårbar – och det finns rovdjur som kan lukta sig till det.

sea-2915187_960_720

Jag kommer inte att bli yngre, knappast friskare. Har börjat förbereda en storstädning av de åtaganden jag haft i periferin, sånt som bara slukat energi, tömt rummet på luft och som inte gett något tillbaka. Jag är tyvärr inte intresserad av att koka soppa tillsammans med en hel hop kockar (med olika recept). Kvar ska bli en kärnverksamhet som bygger på mitt författarskap, både skönlitterärt och som föreläsare i ämnet psykisk ohälsa. Och förstås muntligt berättande.

För övrigt gruvar jag mig inför dagens kamp i provhytterna. Med åren har samtliga tillverkade klädesplagg blivit mindre och mindre.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Ful gångstil

Av , , Bli först att kommentera 6

Chockades av gårdagens värme. Vi tog en promenad bort till Coop här på Anderstorp; en stilla vandring på tjugo minuter. Som tur var hade jag med mig stavarna att stödja mig mot. Särskilt hemvägen blev plågsam i hettan.

Kände mig som en ur Moses folk som irrade runt i öknen i fyrtio år. Min kondis är under all kritik – sedan går det åt en hel del mental energi då jag försöker lära om. Försöker att sluta släpa fötterna efter mig och att låta bli att vingla. Men herr Parkinson har redan tagit ett fast grepp om mig. Får fortsätta gå som  jag gör – eller som polaren sa: ”Ingen går så fult som Kent!”

Omslag

För några dagar sedan fick jag ett förslag till ett helt omslag till min roman ”Män som spelar schack.” Första sidan är helt klar, men det fanns en del ändringar att göra på baksidan, bokryggen och innerflikarna. När det är klart skickas allt, romantext och omslag till tryckeriet, så att jag ska få romanen i mina händer i augusti. Den måste ju vara klar till Boksläppet på Pilgatan den 5 september.

I eftermiddag blir det ett besök på Kyrkholmarna här i Skellefteå, för att lyssna på Lenas skönsjungande kör. Musik under det fria brukar vara underbart.

Kent oskarp

Tiden går och går i ett evigt flöde – och snart är juni slut och juli väntar. Efter juli börjar det så sakta dra ihop sig till höst. Förra sommaren, då allt stod i lågor och temperaturen låg stadigt på trettio grader, satt jag mest inomhus med ansiktet nån decimeter från fläkten, och oroade mig för att hettan skulle orsaka en ny stroke.Det jag mest minns från förra sommaren är just rädslan. Jag hade ju börjat få stora problem att gå och tog mig vissa dagar inte nerför trapporna. Först i februari fick jag diagnosen och därmed orsaken till min klumpighet och att jag under hösten börjat falla och bryta revbenen.

oz

För övrigt önskar jag likt lejonet i Trollkarlen från Oz att få en god portion med mod. Rädsla, särskilt den diffusa, kan verkligen begränsa en som människa (och som lejon).

Farliga tysta åskådare

Av , , Bli först att kommentera 3

Annandag påsk. Jesus går igen och visar sig för lärjungarna. I det lilla livet lyser solen över Grisbacka. Tidigt denna morgonen kände även jag mig som ett spöke; jag var stel och styv och av led av värk från axlar och ena höften. Artroser. Sen var det ett mindre helvete att få fart på fötterna som ville fastna i golvet. Tog min parkinsonmedicin. Någon timme senare gick jag obehindrat.

Livet är en kamp innan vi alla ska falla.

https://www.youtube.com/watch?v=8iNeeEDfRCg

soldiers-311384__340

Så fungerar vi. Vi ser och lär. Därför kan andras val och beteenden påverka oss. Om du ser din vän mumsa på en stor kanelbulle, så är troligt att även du sträcker dig mot fatet med begärliga bullar. Det värsta är att detta beteende även kan gälla med våld. Det kan förklara varför män i grupp kan bli till en farlig mobb. I mångt och mycket handlar det om vår rädsla för bli uteslutna ur den sociala gemenskapen; att flocken vänder oss ryggen. Kanske är det just detta fenomen som gör det så lätt att säga: ”Jag lydde bara order!”  Men det är ju så att ondskan förutsätter de ”passiva” åskådarna; de som bara lyder order. Kanske är det så att betraktarna är farligare än monstren. Utan ”vanliga” människor hade Hitler bara varit en skrikande, maktlös liten man i brun uniform.

racism-2779943__340

Rasismens grundläggande tes är att dela upp människor i VI och Dom. Då lyfter man fram en tydlig fiende; ett farligt hot. De som tillhör VI har en högre status än DOM – något man inte minst kan se på hudfärgen. Vita är av ett bättre slag än de som är bruna och svarta. Med falska myter och sotsvarta fördomar avhumaniserar vi de som är annorlunda. Rena rama lögner blir till sanningar.

Det händer igen.

För övrigt ökar våldet när orättvisorna och ojämlikheten ökar.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , , ,

Modet att visa sin sårbarhet

Av , , Bli först att kommentera 3

Det krävs mod för att blotta sin sårbarhet. Tyckte att jag såg en hel del sårbarhet i gårdagens TV-program: ”Hallå! Magnus Uggla show.” Efter en och en halv timme blev Uggla begriplig och fick ett djup i sin karaktär. Strongt att visa upp baksidan av myntet.

Uggla2

Sårbarhet handlar inte om att vinna eller förlora; det är ingen tävling. Sårbarhet handlar mer om att våga visa vem man egentligen är; om att vara sig själv. Men det krävs som sagt mod att våga visa upp sina sårbara sidor. Ibland kan det leda till ett och annat knivhugg i ryggen. Jo, det finns en risk att man misslyckas i försöken att blotta bröstet. En av fördelarna med att visa sig sårbar är att man blir mer levande. Det är viktigt för självkänslan att vi tar kommandot över vår egen berättelse.

För övrigt är vi födda för att skapa.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Sårbarheten gör oss modiga

Av , , Bli först att kommentera 3

Det ser ut att bli en fin och solig dag. Mest blått däruppe och en morgontrött sol som försöker måla guldkanter på ett av de tunna molnen.

Vi är alla mer eller mindre sårbara. I mitt fall föddes jag med ökad sårbarhet, en känslighet, som ofta skrämde mig. Jag fick även en ökad sårbarhet för att i övre tonåren utveckla en bipolär sjukdom, vilket hände när jag var nitton år och gjorde lumpen. Då kantrade min värld och till slut blev döden den enda utvägen. Men jag överlevde. Med åren har jag förstått att sårbarhet inte har så mycket att göra med svaghet. Med hjälp av modet har jag kunnat använda sårbarheten till att öppna mig och visa vem jag egentligen är. Visserligen finns det risker med att visa sig sårbar, då man kan bli attackerad eller att man helt sonika står inför ett misslyckande. Men med hjälp av min sårbarhet och mina kreativa sidor har jag vågat berätta hur det känns, jag har vågat be om hjälp, vilket gjort mig levande.

20160315_163208

Hösten 2010 balanserade jag på den vassa egen. Efter år smärta och förtvivlan, efter miljoner lögner vågade jag till slut berätta hur det låg till. Jag bad om hjälp och blev räddad. För första gången vågade jag berätta sanningen om mitt liv, vilket lärde mig att förlåta och att åter börja älska mig själv. Jag överlevde igen. Jag började redan då att skissa på boken om mig själv, som publicerades 2016, sex år senare och som fick titeln ”Spring Kent, spring!”

Även om det gjorde ont ville jag ta kommandot över min egen livsberättelse – ville inte ge bort makten till någon annan att skriva den. Skrivandet hjälpte mig att fokusera och sortera mina upplevelser, det hjälpte mig att konfrontera mina rädslor och att bli av med min bitterhet. Skrivandet, kreativiteten, hjälpte mig att bita huvudet av skammen. Skammen kan verkligen bryta ner en människa, eftersom den riktar sig mot vilka vi är. ”Jag har misslyckats! Jag är en sämre människa!” Genom att berätta om min sårbarhet för några av mina medkännande vänner och genom att själv skriva om skammen, så dog den sakta bort.

För övrigt tror jag att de allra flesta av oss gör så gott vi kan.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

En överlevare

Av , , Bli först att kommentera 3

Lillhjärnan är stor som en citron, på ett ungefär, och sitter i bakhuvudet. Dess uppgift är att samordna och koordinera kroppsrörelserna, att se till att hela kroppens rörelsemönster ska fungera. Den ser till att vi har balans, samordnar olika muskelgrupper och kan även lagra muskelminnen, som exempelvis att cykla. Vi sätter oss på cykeln och trampar iväg utan att tänka på hur ”komplicerat” det egentligen kan vara. Hjärnan minns hur muskler och leder ska röra sig för att vi inte ska falla åt sidan med vår metallhäst och bli liggande. Om man får en skada på lillhjärnan kan rörelserna bli okoordinerade och långsamma. Ett annat typiskt symptom efter hjärnskador är att musklerna inte kan reglera sin hastighet och styrka. Min balans och koordination har blivit klart försämrad efter den stroke jag drabbades av för ett år sedan. Det har blivit ett helsicke att gå utför trappor, att pricka av stegen rätt i en rulltrappa och jag cyklar helt klart sämre då jag inledningsvis vinglar fram över cykelbanan.Till detta ska vi lägga den hjärntrötthet som jag drabbats av. Detta symtom lär ska avta med tiden, men för mig räcker det med sväng på stan, en middag med högljutt sällskap, flera händelser som inträffar samtidigt, för att hjärnan ska börja ”koka”. Då är det sängen som gäller, blunda, försöka sova, varva ner. Efter nån halvtimme-timme avtar till slut tjutet i skallen.

minnen

Ibland när jag är på mitt bittra humör brukar jag tänka: Men har jag inte fått utstå tillräckligt mycket helvete i mitt liv? Varför nu också detta ovanpå allt det övriga. Men för det mesta tänker jag: Tack gode gud, jag överlevde även detta. Jag är en överlevare.

näve

Tänker på de män som börjat ge sig på kvinnor på rockkonserter eller vid andra tillfällen där det finns stora folksamlingar. Jag har en känsla av att dessa våldtäkter sker i grupp – män i grupp har en förmåga att koppla bort jaget och då även sitt egenansvar. Män har i alla tider varit lätta att ställa upp i grupp, i led och sedan få dem att marschera iväg till vilken krigsfront som helst. Män i grupp vill inte förlora ansiktet inför de övriga, vilket skulle leda till skammen att bli kallad fegis. I rädslan för att bli hånad och rent av utesluten ur gruppen gör man vad som helst. Men det behövs ofta en ledare, en som driver på. För att förhindra övergreppen i stora folksamlingar, måste de goda männen kliva fram. Har en känsla av att det är många av de männen som tyvärr tittat bort eller gått åt sidan när övergreppen sker. Det krävs mod för att vara god.

För övrigt är fruktan och ondska siamesiska tvillingar.