Färre äger mer

Tidigt i morse när jag drack mitt morgonkaffe, satt jag och funderade över begreppet orättvisor. Sådana kan nog definieras lite olika beroende var på samhällsstegen vi befinner oss – och i synnerhet var i världen vi råkar ha blivit födda. Är du av ödet placerad någonstans i centrala delarna av Afrika så är orättvisan att du inte får äta dig mätt. Cirka 800 miljoner människor på vår jord är undernärda. Det låter inte klokt. Totalt sett råder ingen brist på mat i världen, utan det är i fördelningen av den mat som finns som det brister. Medan vi i I-länderna kastar bort tonvis med mat (som vi inte orkar äta upp), så fattas det mat på stora delar av jorden.

Först genom att på ett bättre sätt fördela de resurser som finns, så kommer vi tillrätta med orättvisorna. Läser att det aldrig någonsin varit så få personer som ägt så mycket i världen. Här i Sverige finns en liknande tendens vad gäller aktiemarknaden. Allt färre personer äger fler aktier. Det är som om ägandet blivit ett svart hål. Ni vet ett sådan som finns i universum, vars gravitation är så stark att inte ens ljuset orkar tränga ut. Svarta hål som slukar allt omkring sig och bara blir större och större.

I mitt uppdrag som chefredaktör för tidningen Vasaplan, så träffar jag ofta den män och kvinnor som dagligdags kämpar för att hålla näsan över ytan. Genom att sälja Vasaplan får en del av dem ett andningshål, tillfälligt, vad gäller ekonomin. Häromdagen besökte jag en av de oaser dit de med psykiska funktionshinder får komma och därmed få chansen att finnas i ett sammanhang. En av männen, inte särskilt lastgammal, kom stapplande med tårar i ögonen. Han hade tappat en av sina framtänder. Jag lovar er, det var inte smärtan som fick tårarna att trilla. Det var nog mer en förtvivlan över att 20 år för tidigt börja tappa sina tänder – och inte ha råd att gå till tandläkaren.

I dag syns sprickor i det gråa molntäcket. Längtar efter värmen.

I dag väntar jag.