Etikett: Tidningen Vasaplan

Att falla mellan stolarna

Av , , Bli först att kommentera 2

Igår diskuterade jag och Linda Marklund de sista detaljerna inför lördagens premiär i Åmsele av ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Linda har lyckats fixa en bättre ljudanläggning en den provisoriska som jag haft. Så nu kan vi till bullrande bas och ylande diskant dansa in till Vitalins vals och Schottis i Tyrolen. Rabarbersaften är saftad och klar, vedträna är hopsamlade. Vi pratade en stund om scenkläderna och kom fram till att inte klä oss i sådana som stjäl för mycket uppmärksamhet. Däremot kan vi inte göra så mycket åt att vi i grunden är så snygga … Sådana här förberedelser är nya för mig, inte minst att dela scenen med en annan. Ett vanligt författarframträdande är ju mer av ett stillsamt samtal med läsarna/publiken där jag kan luta mig mot boken jag skrivit och läsa intill i det skrivna. Detta, det nya för mig, är så så spännande och utmanande. Jag är säker att jag kommer att växa som människa. Vill ju utvecklas och bli en bättre människa, inte bli stående och stampa på ett ställe. Men det är ju lite av min natur. Framåt, alltid framåt!

Vasaplan 2015 nr 24

I dag blir det en träff med den förhoppningsvisa nya biträdande chefredaktören. Det skulle göra mig lugn av att veta att det finns en hjälpande hand de dagar då min strokehjärna vill sova eller när det blixtrar och mullrar i limbiska systemet. Det är ju så viktigt för våra säljare att just julnumret ros i land. Det är många av de socialt utsatta säljarna som tack vare inkomster från tidningen kan köpa en julklapp till sina barn och inhandla en skinka. Ni skulle bara veta vilken fattigdom som finns därute i välfärdens Sverige. Vi är många som på våra sätt kämpar för en bättre värld, alla de som som tar emot flyktingströmmarna, som stöttar de romska tiggarna och vi på Vasaplan med dem som ”kommit på glid”. Med de stora hål det blivit i välfärden efter att statsmakterna år efter år sänkt skatterna, så är det inte underligt att folk fallit mellan stolarna. Skatter som borde ha gått till täta maskhålen i trygghetssystemen har istället gett skattesänktningar till de välbeställda så att de kunnat köpa nya bilar, dyra bostadsrätter och göra fler solresor för att vila upp sig från eländet i vårt hemland. Jo, det är lätt att bli cynisk när man rör sig på samhällets ”botten” och möter människorna som hamnat vid sidan om, utanför sammanhanget, och som inte ens får chansen att jobba igen (vilken är den högsta drömmen för dem). Alla dessa som är nalta eljest, som dagligen kämpar för att besegra sina demoner, och som på bussen, inne på stan hör folk ropa efter dem: ”Ditt fula tjocka svin! ”Stick och visa dig inte här igen” ”Du är inte värd att leva!” När man hör dessa vittnesbörd så vill man gråta, sedan kommer ilskan. Med vilken rätt kan vissa, på detta vidriga sätt, se ner på sina medmänniskor?

Storhopen av dessa mobbare började att träna på detta under tidiga skolår, fortsatte sedan i fikarummet på sin första arbetsplats, i sin familj och sedan har det fortsatt och fortsatt. De driver på, får andra att lufta sitt förakt för svaghet. Genom att sparka neråt inbillar de sig att det får deras självkänsla att växa så att de känner sig förmer, i varje fall något bättre än den de sparkar på. I mina ögon handlar det om ynkedom, om feghet. Fattigdom och utanförskap är ett av del allvarligaste hoten mot vår demokrati. Rädslan gror bra i ett samhälle utan trygghet. För det är ju ofta så att ”mobbarna” i någon form känner maktlöshet – och våld är den maktllöses språk. Samtidigt får alla vi andra inte vända bort våra ansikten i feghet, inte överge dem som man nu sparkar på, de som ligger ner. Vi får inte heller knipa käft när någon stolle i fikarummet eller på en fest ska ventilera sitt förakt för svagheten och berätta sanningen för oss andra, för oss som inte fattat hur världen är beskaffad.

löv

Ser ut att bli en fin dag. Blir nog en promenad längs älven ner mot city och mötet jag ska på mitt på dagen. Så lycklig över att få finnas till. Tänker allt mindre på det liv jag borde ha levt och som jag skulle kunna leva, för i slutänden är allt sammantaget det liv jag faktiskt lever just nu. Det gäller att försöka befinna sig exakt på den plats där livet pågår. Undrar om det finns en karta, möjligen även en kompass, för att hitta rätt i den själsliga geografin? Sedan undrar jag om inte smärtan, lidandet är starkt kopplad till vår vilja till liv. Att det behövs motpoler, lust, glädje mot smärta, lidande för att vi ska drivas framåt – inte minst för att vi ska kunna uppleva skillnaderna. Vi måste kanske frukta döden för att livslågan ska hållas brinnande?

För övrigt torde det vara omöjligt se bortom sig själv om man bara är intresserade av sin egen spegelbild.

 

 

 

Brister i historieundervisningen

Av , , Bli först att kommentera 2

Seg morgon, men hopp om livet. Efter lunch ska jag träffa tjejen som ska hjälpa mig med Vasaplan som en slags biträdande chefredaktör. I övrigt inga stora planer för dagen. Jo, jag borde stryka några skjortor – eller så får jag odla mitt bohemiska rykte som ”författarjävel”, en sådan som möter världen med skrynkliga skjortor.

tanks

Nog måste de väl ändå ha fuskat med historieundervisningen i Ungern, Tjeckien och Slovakien som styvnackat säger nej till EU:s tvingande flyktingkvoter. Har de helt glömt Ungernrevolten 1956 då Sovjetmaktens tanks rullade in för att kväsa kravet på demokrati och då massor av ungrare fick fly till grannländerna. Pragvåren 1968; återigen handlade det om krav på demokratireformer men som återigen kvävdes av sovjetiska tanks. Folk flydde för sina liv över gränserna. Dessa forna öststater är nu medlemmar i EU, ett i grunden stort fredsprojekt, men då måste för tusan medlemsstaterna hålla ihop. Ungern, Tjeckien och Slovakien kan inte sitta och plocka russinen ur kakan och håva in stora bidrag från EU till bland annat jordbruket för att höja sitt välstånd och sen hålla upp den andra handen till ett stopptecken när det gäller att solidariskt fördela de asylsökande flyktingar som är på väg in i Europa och EU; människor som flyr från kriget. Nån jävla ordning får det vara i en union! Även i Finland, i varje fall vid dess norra gräns, har människor bildat en köttmur av styvnackat motstånd för att hindra asylsökande flyktingar att komma in i landet – för att de är förklädda IS-krigare … Även i det fallet verkar demonstranterna lida av en historisk demens – för det var väl just vid den norra gränsen som finländarna i tiotusental flydde till Sverige under andra världskriget.

skogshuggare

Under den stora skogsarbetarstrejken 1975 var min far djupt involverad i det fackliga arbetet. Kravet var att bli av med ackorden. Det krävdes att alla ställde upp för att lösa problemen och få till stånd en lösning. Men jag minns hur pappa gick omkring och svor då rapporterna om ”svartfötterna”, strejkbrytarna, droppade in. Han kände ju flera av dem. Forna arbetskamrater. Ofta var det maskinförarna som inte hade ”råd” att att ställa undan traktorer, skotare eller vad det nu var. Pappa som var hetlevrad skällde först ut dem, sen gullpratade han med dem – ibland hjälpte det, ibland inte. ”Vi måste ju för fan hålla ihop, annars kommer den här konflikten att vara i hundra år”, muttrade där han satt vid matbordet och mosade pären med smör. ”Vi måste hjälpas åt!”  De var 15 000 huggare som slogs mot ackorden. Resultatet var att de fick ner ackorden till 15 procent, resten blev månadslön. Inte en full seger, men på rätt väg.

För övrigt borde jag skaffa mig ett piano och återuppta det spelande jag lade ner för ett tjugotal år sedan. Varför jag slutade spela? Fråga mig inte varför … Men förmordligen handlade det om bristande tålamod och att jag blev uttråkad.

Jag skulle vilja spela piano som Roger Hodgson i Supertramp.

Möte i det fria

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är väl inte många tidningar som kan lägga sina redaktionsmöten utomhus. Men det är precis vad tidningen Vasaplan kan göra. Fast vi har ju också världens minsta redaktion, två personer. Jag som chefredaktör och Lars Öberg som bildredaktör. Det var en skön och varm morgon när vi satt i solen, alldeles intill Umeälvens skvalpande vatten, ett stenkast från Väven och gick igenom punkterna på dagordningen. Vi saknade glass och kaffe.

20150804_095136
Kent Lundholm och Lars Öberg

Med våra blickar fastspikade vid horisonten kunde vi till slut skönja en ljusnande framtid. Jo, det blir en ny tidning i september.

20150804_094902
Foto: Lars Öberg

Håll i hatten go vänner, håll i hatten! För även i  år lär det komma höststormar. Men fram till dess – njut av den sommar som är kvar. Ge er ut i världen och älska den och dess människor.

 

Bli först att kommentera
Etiketter:

Om att finnas

Av , , Bli först att kommentera 0

Idag kör vi igång arbetet med septembernumret av tidningen Vasaplan. Om ett par timmar träffar jag bildredaktören Lars Öberg nere vid kajen, intill Väven, under bar himmel för att kontrollera var i processen vi befinner oss. Det känns ganska lugnt. Alla jobben är utdelade och eftersom det proffs vi har att göra med så sköter det sig självt. I slutet av augusti kommer jobben att trilla ner i mejlboxen.

Under sommaren har jag stött ihop med några av våra säljare som ute på gator och torg, i regn och solsken, stått och sålt Vasaplan. De har sett stolta ut. Vi har till och från ett tjugotal säljare som fördelat sig på olika platser i Umeå. För många av dem är det den första handling på många, många år som påminner om ett ”jobb”, inte minst är det för många ett stort steg att på detta sätt möta andra människor. Det är ju så viktigt för oss människor att få finnas i ett sammanhang, att få synas och bli sedd. Det är först då som vi finns till. I dagens samhälle är det många som fallit mellan stolarna – och försvunnit. För en del är säljandet av Vasaplan en av vägarna tillbaka.

Klart med hyrbilen till helgen och färden till Hjukensjön. Det är dags för årets händelse: ”ESOX the Festival 2015”. Musik, konst, go mat, allt på en vacker plats – och så alla trevliga människor förstås. Ska bli trevligt att träffa männen bakom arrangemanget bröderna Brändström, gamla goda vänner.

För övrigt undrar jag varför vi grämer oss mer över en förlust, än vi förmår oss känna glädje över en vinst? Varför lägger vi så mycket energi på att undvika motgångar, än att ta chansen till en vinst och kanske få det bättre? Bara en undran så här på morgonkvisten.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Färre äger mer

Av , , Bli först att kommentera 3

Tidigt i morse när jag drack mitt morgonkaffe, satt jag och funderade över begreppet orättvisor. Sådana kan nog definieras lite olika beroende var på samhällsstegen vi befinner oss – och i synnerhet var i världen vi råkar ha blivit födda. Är du av ödet placerad någonstans i centrala delarna av Afrika så är orättvisan att du inte får äta dig mätt. Cirka 800 miljoner människor på vår jord är undernärda. Det låter inte klokt. Totalt sett råder ingen brist på mat i världen, utan det är i fördelningen av den mat som finns som det brister. Medan vi i I-länderna kastar bort tonvis med mat (som vi inte orkar äta upp), så fattas det mat på stora delar av jorden.

Först genom att på ett bättre sätt fördela de resurser som finns, så kommer vi tillrätta med orättvisorna. Läser att det aldrig någonsin varit så få personer som ägt så mycket i världen. Här i Sverige finns en liknande tendens vad gäller aktiemarknaden. Allt färre personer äger fler aktier. Det är som om ägandet blivit ett svart hål. Ni vet ett sådan som finns i universum, vars gravitation är så stark att inte ens ljuset orkar tränga ut. Svarta hål som slukar allt omkring sig och bara blir större och större.

I mitt uppdrag som chefredaktör för tidningen Vasaplan, så träffar jag ofta den män och kvinnor som dagligdags kämpar för att hålla näsan över ytan. Genom att sälja Vasaplan får en del av dem ett andningshål, tillfälligt, vad gäller ekonomin. Häromdagen besökte jag en av de oaser dit de med psykiska funktionshinder får komma och därmed få chansen att finnas i ett sammanhang. En av männen, inte särskilt lastgammal, kom stapplande med tårar i ögonen. Han hade tappat en av sina framtänder. Jag lovar er, det var inte smärtan som fick tårarna att trilla. Det var nog mer en förtvivlan över att 20 år för tidigt börja tappa sina tänder – och inte ha råd att gå till tandläkaren.

I dag syns sprickor i det gråa molntäcket. Längtar efter värmen.

I dag väntar jag.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Konkurrens på gatorna

Av , , Bli först att kommentera 4

Nyss hemkommen från ett möte med de som säljer Vasaplan och övriga som var intresserade att lära sig mer om tidningen och det kommande numret. Onekligen är det så att våra tidningssäljare, det sista och så viktiga ledet i produktionskedjan, börjat märka av den hårdnande konkurrensen på våra gator och torg i Umeå. Ungefär som våra systertidningar i Göteborg och Stockholm (Fakturm och Situation Stockholm) märkt av. Det krävs strategier för att inte ambitionen att hjälpa en grupp utsatta, leder till att man slår ut födkroken för en annan grupp.

Ibland blir mitt liv intensivt. Som en svetslåga – en som kan sammanfoga eller skära isär. Det är lite av min personlighet, på gott och ont naturligtvis. När jag blir uppslukad, glömmer jag världen och sugs ner i ”djupet”. Det blir allt eller inget. Visserligen blir saker och ting gjorda. Men som sagt, jag missar en del av det som pågår – och det som pågår brukar vara livet självt. Det är då jag försöker att att andas med magen, djupt in med luft via näsan, sedan hålla andan några sekunder och blåsa ut med munnen. Var gång jag gör det så stannar karusellen och jag kan kliva av. Med stadig mark under fötterna brukar jag ta ett steg åt sidan och försöka klura ut var jag är, vad som händer och åt vilket håll jag ska gå. Det är då jag kan se mina medmänniskor. Genom att se den andre, så alstrar  jag energi. För det är ju så det fungerar – vi får genom att ge.

 

Bli först att kommentera
Etiketter:

Tjäna lagom mycket

Av , , Bli först att kommentera 2

Läser att den tidigare moderate arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin, efter att ha retat upp sig vid köksbordet, kommit fram till sitt framtida levebröd. Han ska driva asylboenden. Jo, det är viktigt att vi håller oss sysselsatta, annars blir det ingen A-kassa. Fast han har lovat att han inte ska tjäna lika mycket pengar på flyktingar som Bert Karlsson. Bara lagom mycket. Länge leve alliansens arbetslinje.

Efter en hel del arbete så ligger nu tidningen Vasaplan hos tryckeriet, för att vara klar för försäljning den 22 maj. Det är tredje tidningen som jag är med och jobbar fram i min egenskap av chefredaktör. Vi torde vara världens minsta redaktion. Förutom undertecknad är det bildredaktören Lars Öberg och redigeraren Erik Olofsson utgör den inre kärnan. Sedan har vi tagit hjälp utifrån för att få reportagen skrivna, de intervjuade fotograferade, serierna tecknade, debattartiklarna och krönikorna författade. Vill nog påstå att vi samlat till oss Umeås allra bästa journalister och fotografer. Alla vi tillsammans skapar en tidning som vi sedan skänker till de organisationer som är knutna till oss och från dessa organisationer kommer sedan de som säljer Vasaplan. Varenda krona går till Umeås utsatta och hemlösa. Tidningen gör ingen vinst, utan vi påbörjar varje produktion med ”tomma fickor” – sedan får vi in pengar från annonsörer och genom bidrag från våra sponsorer.

Inatt har jag inte drömt något. I varje fall inget jag minns. Inte ens om borrar och sprutor, trots att jag ska till tandläkaren i dag. Fast han ska ju bara putsa på en lagning och ta bort lite tandsten. Det är inget att drömma mardrömmar om. Ute verkar det vara grått. Längtar verkligen efter den tid då den riktiga värmen kommer och våren exploderar. När knopparna brister. Fast då kommer väl allergin.