Vete gudarna hur många lästips jag gett i sommartider, men det har blivit några under årens lopp. Skrev en hel av dem under åren som kulturredaktör och krönikör på Folkbladet, har skrivit en drös i mina olika bloggar – och jag fortsätter så gärna även nu. Har tidigare i sommar gett er några tips (se tidigare bloggar) och tänker nu ge er några kring temat ”Kärleken”. Torde ju finnas x antal romaner som rört sig kring det temat under århundradena och jag lyfter fram några av dem, så att ni kan sitta inne och tråna, medan regnet smattrar på taket – för att ligga och läsa på någon strand verkar denna sommar te sig som en skön (våt) dröm.

”Den allvarsamma leken” av Hjalmar Söderberg. En klassiker som gavs ut 1912. En gripande kärlekshistoria mellan Alfred och Lydia; ett på den tiden hopplöst möte mellan man och kvinna, vilket skapar en svidande smärta i storyn. Mycket kretsar kring deras äktenskapsbrott, vilket inte vara att leka med under tidigt 1900-tal. Vems hjärta är rymligare, vem av dem bär på den riktigt brinnande passionen ? I vilket fall som helst så övergår passionen till en allvarsam lek där Arvid och Lydia försöker fly från sitt kärleksöde. Dessutom – vilket språk.

”Passionata” av Ernst Brunner. En roman fylld med en rad färgstarka personer; en roman med thrillerkaraktär som snurrar runt en berättelse fylld med sexuella drömmar. Parker blir förtrollad av en mycket gåtfull kvinna, Cora, och kring dessa två börjar det slå gnistor.Men passionen blir i slutänden förödande, rent av våldsam. Som vanligt fastnar jag för Brunners livliga fantasi och trollbindande språk.

Stig Slas Claesson.

”Kärlek rostar inte” av Stig Slas Claesson. Slas är en av mina absoluta favoritförfattare och har nog utan att förhäva mig läst drygt 30 av hans romaner. Han skrev ofta om kärleken, som alltid tedde sig lite ouppnåelig, eller så hade den ett på tok för högt pris, som i ”En vandring i solen”. I ”Kärlek rostar inte” får vi följa Ove Magnusson och hans möte med en ung och sexig kvinna – den vackraste kvinna han någonsin sett. Kvinnan som blivit övergiven med två småbarn, vill att Ove ska göra henne en tjänst. Hon vill att han ska följa med till hennes mormor och spela den man som övergivit henne. Älskar alla små detaljer han lyfter upp, för att inte tala om all lågmäld humor. Så här skriver han i slutet av romanen: ”Vänskap är när den ene oroar den andre. Kärlek bara är. Kärlek till! Den bara är.”

”En älskares dagbok” och ”En gifts mans dagbok” av Sven Lindqvist. Två bekännelseromaner. Den första om hur han formas som man tillsammans med en kvinna som älskar honom, den andra om den strävan och dagliga kamp som krävs från två älskande för att livet tillsammans ska fungera. Passion å ena sidan, hårt arbete å den andra sidan. Slukade de här böckerna när de kom på 80-talet. ”Att leva hjärta mot hjärta, inte bara en kort minut utan ett helt pulserande liv!” Men hur gick det i verkligheten. Var det så att Sven i sin analys av sin kärlekshistoria satt och skrev bort värdefull tid? En kort tid efter bok nummer två så kom skilsmässan – på riktigt.

Så läs och njut – och om ni orkar, var för tusan lite kärleksfulla. Själv är jag på tok för trött, utan får förlita mig på den underskattade konsten av att sublimera – som att skriva (boktips) och att fotvandra. /Kent