Jämngrått, samtidigt som regnet strilar ner. Juli går mot sitt slut. Hann med att njuta en stund av gårdagens sol, i varje fall under förmiddagen då jag stod och tittade ut över havet. Bort mot Holmön till. Kanske är detta en inne-sittar-dag – en dag då jag borde läsa i någon av de böcker jag påbörjat, eller rent av skriva kapitel fem klart. Kapitlet i den text jag påbörjade för några veckor sedan och som ska bli en roman. Men allt tar emot. Lite av tvärnit.

Men det är lugnt. Ska ju träffa min dotter idag. Vi ska fika nere på stan och jag ska få höra hur hennes resor gått. 16 år och på väg ut i världen. Kanske kan jag som hennes store tjocke far komma med några goda råd, kanske rent av berätta några små anekdoter från den tid då jag gjorde mig redo för att ge mig av, för att packa min ryggsäck och påbörja mitt resande. Jag hade ju ingen far att luta mig mot vad gällde erfarenheter från sitt resande. Han hade som längst rest till Vännäs, tror jag. Han var en man som vägrade att lämna sin utsedda plätt på jorden, den som hans förfäder en gång brutit upp i väglöst land. Den i Baklandet. Han hade helt sonika inte några behov av att bege sig iväg för att se världen. Inte som jag hade, som trodde att jag skulle kvävas ifall jag inte kom mig iväg. Jag reste som en dåre. Kanske för att jag trodde att ett resande i geografin var liktydigt med att resa ifrån oron jag bar omkring inne i mig. Men – om jag så befann mig på månens baksida, så var jag alltid vara den Kent jag är. For ever. Men en sak lärde jag mig av allt resande, och det var att få perspektiv på tillvaron och något att jämföra med. Vi behöver kontraster i våra liv. Annars blir det mesta jämngrått. Som dagens väder.

Måste köpa mer kaffe. Kör med olika former av pulverkaffe. Det är enkelt att tillaga, smakar förhållandevis gott – men är dyrt. Under sommarens besök i inlandet så serverades jag kokekaffe. Hemma hos syrran och Kurt, Anders i Kroksjö, Anna i Arvidsjaur, i Siksele. Det krävs lite mer tid och omsorg för att tillaga kokekaffe. Man måste stå vid spisen och vakta så att inte pannan kokar över, sedan ska det försiktigt röras om med en sked, dras åt sidan för att låta sumpen sjunka till botten. Det krävs tålamod, en stunds väntan. Det är väl därför som kokekaffe smakar så gott. Man har tvingats stilla sig i sin väntan. Kaffetåren blir en belöning.

I övrigt anser jag att man inte ska sälja sig billigt. Då har man inte skattat sin värdighet – vilket i slutänden kan betyda att man får betala ett högt pris.