Etikett: Folkbladet

Nyheter från förr

Av , , Bli först att kommentera 5

Har ägnat några dagar åt skrivande, varvat med att fylla lådor med sånt som ska med i flytten. I går hjälpte min dotter Hanna, mig att rensa ett förråd. Vart jag nu ska? Har ju klart med ett byte till en tvåa med hiss, samtidigt som kommunen utreder om jag kan få en LSS-lägenhet. Förutom det skriver jag på en författarpresentation av poeten Helmer Grundström som Region Västerbotten ska ha till sitt författarprojekt Härlitt.

VFbilaga

Folkbladets nyhetsbilaga
Har även suttit med en bilaga som följde med Västerbottens Folkblad vid Millennieskiftet. Är vansinnigt rädd om den snart 20 år gamla, något gulnade bilagan där man samlat nyheter från anno 1900 och fram till 1999. Två ärrade, erfarna journalister, Östen Gustafsson och Hans Öhlund satt i arkiven i oändligt många timmar och letade fram små och stora nyheter. Eftersom Folkbladet inte bildades förrän 1917, så måste de även ha suttit i konkurrenternas arkiv och jagat nyheter från seklets början.

stenmark

Hysterin kring Stenmark
Minnet rör sig trögare över vissa tidsepoker, för att klarna rejält vid andra. I mitt fall under 1970-talet, då jag blev tonåring. Minns den tidens nyheter bättre, av nån anledning. Till exempel Stenmark-hysterin mellan 1974-1978, då lektionerna avbröts, TV-apparaterna rullades in i klassrummet och spänningen tog över. Helt galet, egentligen. Blev vi dummare under denna masshysteri? Jag menar, vi missade ju en hel del lektioner i historia, samhällskunskap, matte då vi istället kollade på sport … Minns även den stora skogsarbetarstrejken som tog sin början av mars 1975 i kampen för månadslön. Minns nog detta så bra p.g.a att pappa var skogshuggare åt Domänverket och dessutom fackligt aktiv. Redan då hade ackorden satt sig som utslitningsskador i pappas axlar och rygg – dryga 50 år som han var vid den tiden. De ”vann” nästan, då de fick fast lön till 85 procent.

Tappers ödesdigra miss
1973. Gustav VI Adolf dör. Carl Gustaf tar över och besöker Lycksele i juni 1976. Jo, det minns jag minsann. Vänstervriden som jag var vid den tiden var jag och polarna ute natten innan och satte upp affischer på stan: ”Skrota kungen!” Men det blev det minsann ingen nyhet av. 1974, slutet på juni, fotbolls-VM, då Staffan Tapper missade straffen mot Polen. Ett trauma. Medan det rådde hysteri 1976 när Gärderud tog OS-guld i 3000 meter hinder.

Starka känslor vid en särskild händelse lär ge tydligare minnesbilder, därav alla dessa sportminnen.

 

borgare
Borgarna tog över.

Sossarnas förluster
Sen minns jag en rad riksdagsval där sossarna fick på nöten efter att haft makten i ett 30-tal år. ”Lotteri-riksdagen” 1973, borgarnas segrar 1976-79. Mitt i allt detta en hätsk debatt om kärnkraften och folkomröstningen 1980. Minns kanske allra mest pappas förtvivlade blick när sossarna fick lämna ifrån sig makten. Det hade ju varit otänkbart tio år tidigare. Han som var oppstillt med arbetarrörelsen och som fackligt aktivt varit med i samhällsbygget där välfärd skulle ersätta fattigdom.

Naiva ungkommunister
Själv var jag politisk vilsen efter att i slutet av 70-talet ha lämnat den tidens tok-vänster, samtidigt som sossarna blivit ett präktigt, lomhört gäng som delvis drevs av hybris. Vad gällde mitt frånfälle från vänstern, var droppen när ungkommunister i länet lät sig inbjudas till östblocket, där man sjöng kampsånger kring lägerelden med unga kommunister i bl.a Rumänien. På hemmaplan blev droppen när vänstern 1977 skyddade en liten skogsdunge på Ålidhem för att förhindra ett skolbygge. Den där skogsdungen var inte större än att pappa huggit ner den på en halvtimme. Men symboliskt blev den allt eller inget för många på vänsterkanten. En dunge med lövsly …

Härlitt och Grundström
Om ni är intresserade av länets författare, så tycker jag att ni ska ladda ner en app som heter Härlitt. Rätt inställd så piper mobilen till då ni kommer till platser där författare verkat eller någon litterär plats som exv. förekommer i en roman. Just nu håller jag på att skriva om Helmer Grundström, som var uppvuxen i Svanabyn i Dorotea. (1904-1986). Han är den förste författare från Västerbotten som fick en rikslitterär betydelse. En fantastisk poet. Hans diktning andas musik, liderlighet, sorg, kärlek och vrede.

hg_roddbat
Poeten Helmer Grundström ror på Svanavattnet, sjön vid hans stuga.

Langt bort i helvitta,

langt nol i väla

drar ja mitt dragspel

för värken i själa.

 

Bälgen ä sprucken.

Å sprucken ä själa.

Langt nol i helvitta.

Langt bort i väla.

 

Långt bort i väla återfinns i diktsamlingen ”Här har du ditt land” från 1939. 

För övrigt hittade jag en mycket märklig nyhet i VF:s bilaga. Detta ska ha utspelat sig den 26 november 1974 någonstans i Lycksele. Två bilar krockar, båda bilförarna hette Algot Karlsson. Båda hade likadana bilmärken och modeller, färg och årsmodell. Är detta ett försenat aprilskämt? Var reportern full och såg dubbelt? Skojar de som gjorde bilagan med oss? Eller har det faktiskt hänt …

© Kent Lundholm

 

Svanabyn i Dorotea kommun

Vilse i EU-korridorerna

Av , , Bli först att kommentera 2

Den 26 maj är det dags att bege sig till vallokalen. Eller hur? För egen del handlar det om en promenad på ett par kilometer till Grubbeskolan. Eftersom jag gillar den högtidliga stämningen som råder på en valdag, så brukar jag aldrig förtidsrösta. Nej, på valdagen ska man ta på sig finskjortan, putsa skorna, sätta hatten på huvudet och med röstkortet i innerfickan, vackert gå till sin vallokal. Det är på så sätt som vi håller liv i våra demokratiska rättigheter. Om du struntar i att rösta – kom då inte i efterhand och klaga över att resultatet inte blev som du tänkt dig.

När Sverige 1994 folkomröstade om ett medlemskap i EU, jobbade jag som kommunreporter på Folkbladet. Det föll sig så att jag skulle stå för bevakningen av omröstningen och det som sedan skedde i Bryssel. Ett tungt uppdrag för en enskild reporter. Jag borrade mig ner i ämnet och blev med tiden en expert i ämnet. Jag var ju sådan på den tiden; allt eller inget. I valet vann Ja-sidan med 52,3 procent. Sverige var medlem i EU.

2268wibe
Jonas Sjöstedt och Sören Wibe.

Valet 1994 innebar att en hel drös med västerbottningar kom att husera i EU:s byggnader. På plats hade vi EU-kritikerna Jonas Sjöstedt, Umeå, sossarnas Sören Wibe, Umeå, kommissionären Anita Gradin, Hörnefors, och vänsterns partifunktionär Stellan Hermansson, Vilhelmina. I november 1995 reste jag söderut för att ta reda vad de egentligen gjorde i maktens boningar. Jag var både nervös och nyfiken. Var inte särskilt förberedd, utan åkte med öppna ögon och med förhoppningar att lösa uppdragen på plats.

Problemet, då som nu, var att parlamentet låg utspritt i geografin.  Det officiella sätet och platsen för de flesta sammanträdena var i franska Strasbourg, medan parlamentsutskotten hade sina sammanträden i Bryssel, och parlamentets sekretariat (dess anställda) var baserade i Luxemburg. Det gick inte flyga direkt till Strasbourg, utan jag fick först flyga till Zürich, sedan till Frankfurt. Därifrån stod alternativen mellan hyrbil, buss eller att sätta sig i ett litet propellerplan. Trots åskovädret tog jag flyget.

??????????????
EU-parlamentet i Bryssel.

EU-kritikerna och Nej-sägarna Jonas Sjöstedt och Sören Wibe satt i samma korridor, bara med några dörrar mellan deras respektive kontor. De gick ofta mellan varandra och diskutera olika frågeställningar inför de omröstningar som väntade. De plöjde enorma högar med handlingar som gällde allt från lagförslag till budgetfrågor. Inget lämnades åt slumpen. Men så fick de också jobba 12-13 timmar per dag. De gjorde verkligen skäl för lönen – en lön som de delade med sina partier och olika ideella organisationer. Imponerades av deras patos, noggrannhet och att på så kort tid sätta sig in i svåra frågor.

När det var som mest intensivt skulle ledamöternas kontor packas ner och sedan flygas till Bryssel där förhandlingarna och omröstningarna fortsatte. Detta med omröstningarna var förbryllande. Vid ett av de parlamentsomröstningarna jag deltog i, klubbades ett hundratal frågor igenom på en dryg timme. Det var lätt att trycka på fel knapp. Våra västerbottniska parlamentariker var några av de få som deltog i fredagarnas omröstningar – resten hade ”skolkat” och åkt hem. Jag kan påstå att de skolkat eftersom de skrivit in sig i närvaroliggaren utanför omröstningssalen. Utan att vara där. I liggaren skrev man sitt namn för att få dagtraktamentet. Liggaren var fulltecknad, men salen gapade mer än halvtom.

Det jag minns mest från parlamentsbyggnaden i Bryssel, var de långa korridorerna och de inte var raka, utan gick i bågar. Gick vilse ett flertal gånger. Det var lite av en kafkastämning i den gigantiska byggnaden. Däremot stötte jag aldrig ihop med Herr K.

anitag
Anita Gradin.

Intervjun med Anita Gradin kom att präglas av hennes längtan till de västerbottniska hjortonmyrarna. Vi kom att tala mer om bärskogarna, än om hennes jobb som kommissionär. En sympatisk kvinna med glimten i ögat. Sympatiska var även Jonas och Sören; två nej-sägare som jobbade dubbelt så mycket som de på Ja-sidan. Jag anade redan då att Jonas Sjöstedt inte skulle nöja sig med att kuska mellan Strasbourg och Bryssel. I den frågan hade jag helt rätt.

SörenAnita

Resan resulterade väl i 4-5 mittuppslag i Folkbladet. Jag var helt slut efter EU-resan, men någon ledighet var det inte frågan om, utan nu väntade de politiska frågorna i Umeå. Det var dags att skriva om käbblet mellan Margot Wikström, Nils Häggström, Lennart Holmlund, Lennart Degerliden, om ett eventuellt byggande av Entré Norr – ett nytt köpcentrum.

För övrigt finns det en hel del positiva egenskaper som följer med ADHD. Det glöms lätt bort när vi ska förklara vad ADHD är något. Det positiva egenskaperna kan förklara det driv jag hade som journalist. Vi med ADHD har mycket energi, är kreativa och kan tänka utanför boxen. Vi är orädda och vågar försöka oss på nya saker. Blir vi väl intresserade av något, så får vi ett hyperfokus och blir snabbt ”specialister”. Vi har ett jävla driv och får saker gjorda.

Däremot kan det brista vad gäller tålamodet. Många gånger i livet har jag blivit ”tvärless”, vilket resulterade i att jag sa upp mig för att söka lyckan någon annanstans. Något nytt ställe där det inte var långtråkigt. Detta skedde även med jobbet på Folkbladet. En dag stod jag plötsligt inte ut med att skriva om det politiska skeendet i Umeå och Bryssel. Utan att tänka på konsekvenserna sa jag upp mig. Byggde en boulebana. Började skriva. Ett år senare publicerade jag min första roman och blev anställd som landshövdingens pressansvarige.

Vasaplans nya redaktör

Av , , Bli först att kommentera 1

Märklig november. Nästan tio plusgrader igår när jag med öppen jacka och barhuvad promenerade längs älven. Snön känns avlägsen. Blir det ytterligare en jul då regnet faller på bar backe? Ja, inte ifjol, men året innan var det väl så vill jag minnas.

Gårdagen var seg, fick inte mycket gjort på förmiddagen. Skrev inte en enda rad i romanen, fick ihop en kort, mycket ilsken blogg. Fast efter lunch blev det plötsligt fart på mig, då jag tog bussen upp till Aspgården för att vara på en anställningsintervju. Nä, det var inte jag som sökte jobb. Jag satt på ”arbetsgivarens” sida, som chefredaktör för Vasaplan. Erika Åberg sökte det ideella jobbet som bildredaktör – och hon fick det. En välmeriterad kvinna som brinner i kampen mot rasism och fördomar.

erika
Erika Åberg, ny bildredaktör på Vasaplan.

På lördag åker jag till Skellefteå för att hälsa på en vän. Ska bli trevligt. Under bussresan hinner jag kanske läsa ut romanen till nästa bokcirkel. Har haft svårt att ta mig igenom Kristina Sandbergs ”Att föda ett barn”. Sitter mest och tänker: Men när ska den där ungen födas? Sedan är realismen lite kvävande; som när det på sida upp och sida ner beskrivs exakt vad som ska bakas, kokas och stekas till julbordet. Men jag gillar beskrivningen av att ha ”valt fel partner” – huvudpersonen tänker mer sin förra man än den hon gift sig med. Nä, som nästa bok i cirklen hoppas jag på något riktigt hårdkokt, typ ”Hårda killar dansar inte” av Norman Mailer.

En helsida plus att vi toppade Ettan i Folkbladet, blev resultat av intervjun som gjordes i Lycksele. Ett bra reportage, fina bilder och bra PR för vår berättarföreställning. Hoppas nu att det trillar in lite bokning vad gäller våren och sommaren.

Folkbladet2015
Stort reportage i Folkbladet (3 november 2015).

Folkbladet2
Åter på lasarettet i Lycksele där jag jobbade som uska och sjuksyrra på 70-talet och 90-talet.

För övrigt måste jag snabbt hitta ett märke att sy över det som nu sitter på rockärmen. Jag kan omöjligt åka till Skellefteå med en Björklövenlogga på jackan. Det överlever jag aldrig.

 

Soldyrkande krönikör

Av , , Bli först att kommentera 0

En vacker dag. Sol, fågelkvitter. En dag att finnas till, att vara. Mer begär jag inte. I övrigt skriver jag på krönikan till Folkbladet. Något jag gör en gång i månaden och som jag gjort i räcka med år. Minns inte när jag började, men det torde vara efter jag slutat som Folkbladets kulturredaktör 1998-99. Visserligen har det gått i vågor, då jag vissa perioder helt enkelt inte haft tid. Är dock glad över att på detta sätt få göra min stämma hörd.

Kattgubbarna sitter i fönstret och glor. Tror inte att de har vett att längta ut, då de fostrats till innekatter. Fast vem vet? Om jag öppnar balkongdörren hoppar de kanske ut och försvinner. Det är märkligt ur djupt instinkterna sitter hos dessa varelser. Förresten det gäller väl även vi människor. Ja, när det gäller de djupt sittande drifterna.

Om ett par veckor drar min författarturné igång – igen. Då är det Skellefteå, Vilhelmina, Lycksele, Vindeln, Robertsfors, Umeå och Nordmaling som väntar. Det är vansinnigt skönt att ha klarat av boksläppen i Lycksele och Umeå. Det var onekligen pirrigt. Men det gick vägen.

Nu väntar jag på jäntan min. Hämtar henne vid tresnåret. Skönt att få rå om henne under några dagar.

Valborg. Ingen högtid jag sätter så stor vikt vid. Det var kul när man var tolv och förfogade över en bunt med Kinapuff, häxpipor och ettöressmällare. Gud vad jag kunde ladda.

Däremot är 1 maj viktig. Arbetarnas högtidsdag. Då jäklar ska här marscheras.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,