Etikett: kollektiv

Kollektivet i urskogen

Av , , Bli först att kommentera 3

Igår strövade jag och Lena omkring på en kylslagen julmarknad uppe på Gammlia. Köpte en burk gräddsenap, en påse mjukbröd och en burk honung producerad av Torgny Berglund i Ström. Det var länge sedan jag stötte ihop med honom. En gång för länge sedan, under 70-talet, kom han tillsammans med ett gäng kompisar till Bäckmyran och hyrde ett av ödehusen. De vuxna i byn kallade gänget för ”studenta” eftersom de alla läste till någon form av högre utbildning. De spred ljus och hopp över en i övrigt rätt så öde och tom trakt. Torgny berättade igår för mig, hur betydelsefull denna tid varit även för dem. Kollektivet i urskogen gav något positivt till alla parter, inte minst gav ”studenta” liv i en trakt som höll på att avfolkas, samtidigt som de var genuint intresserade av oss som bodde kvar. Det var under det röda sjuttiotalet, kollektivens tidevarv, och jag minns att det blev knäpptyst när pappa med inlevelse berättade om sitt liv som skogsarbetare och om vad som hänt under den stora skogsarbetarstrejken.Då fick jag en känsla av att pappa blev något av en hjälte i deras ögon. Medan Torgny räckte mig honungsburken berättade han att han läst alla mina böcker, vilket värmde gott. ”Men den senaste var lite ledsam”, sa han och knep ihop läpparna. ”Livet blir inte alltid som man tänkt sig”, svarade jag.

Diabil191 - Kopia
Några av ”studenta” som kom till Bäckmyran på 70-talet. Fast mannen längst till vänster är Elon som bodde granne med kollektivet.

Åren går. Ibland kan jag landa i ett minne som för ett ögonblick känns som om det hänt alldeles nyss, men i nästa stund inser jag att det var för 40 år sedan. Denna ändliga, linjära tid som inte går att påverka. Varför har jag så svårt att acceptera detta? Varför tänker jag ibland: ”Nä, jag ger fan i att dö, jag hoppar över slutet.” Jag ser fotografier från tonåren och har svårt att känna igen mig själv. Jag studerar den unge, trådsmale grabben med sitt blonda, lockiga hår och försöker förstå hur han kunnat vara jag, och försöker läsa hans tankar där han sitter på en stubbe och tittar snett uppåt. Jag blir plågsamt medveten om att jag levt ett liv utan att ha mått riktigt, riktigt bra någon enda gång. Det har alltid pirrat och ryckt i min kropp, oron har mullrat i magen och rivit mig i bröstet, mardrömmarna har väckt mig gång på gång – och allt detta har fått mig att försöka fly, att ständigt springa.

Lätta snöflingor lyser till i skenet från gatlyktan. Mildare väder är på gång. Har tid i tvättstugan.

För övrigt är det mycket svårt att vara människa, utan att ha någon att vara människa åt.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,