Idag börjar Nolia. Torde väl bli proppfullt på mässområdet, nu när inga soldränkta havsstränder lockar och sommaren verkar vara körd och över. Jo, jag ska väl dit och spana, även om denna typ av aktivitet inte är riktigt min grej. Har svårt med så mycket folk på en och samma plats, störs så lätt av knuffandet inne i mässhallarna och av säljarna som försöker överrösta varandra. Blir alltid lika förbluffad över de som tycks viga sitt liv åt världens bästa fönsterskrapa eller disktrasan som precis alla måste ha i sin ägo. Trivs nog bäst bland de aktiviteter som sker ute i friska luften; bland de politiska partierna, studieförbunden och de som sysslar med samhällsupplysning. Ja, jag går inte omkring och jublar direkt, men det tangerar ämnesområden som jag tycker mig behärska. Bland disktrasor, skoputsmedel, och världens bästa fönsterskrapor tycks jag ständigt gå vilse.

I början av 2000-talet när jag jobbade som pressekreterare och informatör på länsstyrelsen blev jag vid ett par tillfällen tvungen att agera som den som skulle upplysa mässbesökarna om ditt och datt som rörde den statliga myndighetens förträfflighet. Stod uppklädd i vitskjorta och kavaj med ett gäng broschyrer i ena handen och en karamellskål i den andra, och försökte se snäll ut och besvara den ena besvärliga frågan efter den andra. ”Var ligger toaletten?” ”Vet du var de säljer renkorv?” Stod  i en rätt så stor monter som kostat skattebetalarna en hel  del och försökte vara behjälplig. Men det var liksom inte min grej. Jag som inte ens skulle kunna sälja ett kylskåp i Sahara. Minns att jag svettades kopiöst och att hjärtat fyllde upp precis hela bröstkorgen. Stod väl  där och försökte få tiden att gå, samtidigt som jag försökte klura ut kapitel fem i min kommande roman ”All världens lycka”. Detta med närvarokänsla har aldrig varit min starka sida, varken den gången i länsstyrelsen monter för femton år sedan, som det förmodligen inte kommer att vara vid dagens Noliabesök.

Jag brukar alltid gå en sväng förbi området med flistuggar, skotrar, skottkärror, motorsågar. Det är där som de riktiga karlakarlarna brukar parkera iklädda skoterkepsar och rutiga flanellskjortor. Ibland måste vi män få spegla oss i varandra. Ni vet – bryta arm, dra fingerkrok och spotta snus omkring oss. Men en sak har jag lärt mig, att bland männen vid flistuggarna är det inte läge att recitera en dikt av Bruno K. Öijer.

Kanske kommer jag hem med en flistugg, vem vet?

Jag var nere på kajen vid Kulturväven igår kväll och lyssnade på vackra Loreen. Det var en ganska seg tillställning. Samma ljudmatta, med viss variation, till samtliga låtar. Det lyfte väl en aning när ”Euphoria” rullade ut i den kylslagna sommarnatten. I varje fall var norrmännen vid min sida nöjda. ”Dette er göy!”

För övrigt så torde man vid ett besök på Nolia stöta ihop med dessa som är ”otrevligt trevliga”. Ni vet med de som ler stora vita leenden samtidigt som de strör komplimanger kring sig. Men – som kopplar sin trevlighet till en motprestation, till en uppgift som måste utföras. I det här fallet bjuds man på ett trevlig bemötande så länge man köper världens bästa fönsterskrapa. Om inte får man veta vilken dumjävel man är. En rätt så motbjuande härskarteknik. Värst är att de  ”otrevligt charmiga” även återfinns utanför Noliaområdet. De finns lite överallt.