Ester var en liten gumma som var iklädd förstora skor, långa kappor som tyngde kroppen och hattar som smet åt kring huvudet. Näsan var stor, läpparna insjunkna, ögonen varma och plirande. Hennes liv blev utmätt mellan 1896 och 1985, och mesta delen av de åren tillbringade hon i Lycksele.

Ester Nilsson blev 1929, i en ålder av 33 år, ”kvar” på ålderdomshemmet i Lycksele till sin död 1985. Hon blev 89 år. Hon föddes i Öretorp, Lycksele, av åldriga föräldrar och blev ett ensambarn.

Lustigkurrarna gav henne öknamn
Den här vintermorgonen var hon på väg till kiosken för att köpa sig några tidningar om katter. Ester älskade katter över allt annat. Eftersom Ester var annorlunda, kunde den osynliga folkdomstolen i Lycksele närsomhelst tilldela henne ett nytt öknamn och ropa dem efter henne. Sedan tidigare fick hon heta ”Kyrkråttan” och ”Allestädes närvarande” och när hon styrde undan snön med sina stora skor, var det en lustigkurre som ropade: ”Plogen!” Men det öknamn hon ständigt tvingades bära var ”Duva” – Ester Duva. Det finns en teori om Duva och att det kommit ur ett gammalt ord: Duven: en personen som rör sig långsam och det gjorde hon ju. Däremot var Ester snabb i tanken, klipps, klok, underfundig och dessutom en charmig personlighet. Det gamla ordet Duven, kan med åren ha omvandlats till Duva – Ester Duva.

”Ja heit int Duva”
De annorlunda människorna, de som är eljest, har en förmåga att locka fram de sämsta sidor hos vissa. Tror att det handlar om rädsla. Kanske inbillar sig dessa vuxenmobbare att de är av ett bättre slag. Det är så  fördomarna skapas – men vet ni vad: fördomar består av lika delar okunskap och rädsla.

Första gången jag pratade med Ester, jag var bara en pojke, och det var efter en begravning – som hon bjudit in sig till. Det föll på min lott att bjuda in henne på ficka efter jordfästningen. När jag sträckte fram näven, lade hon sin lilla hand i min, men utan att krama åt. Fick en känsla att hon skojade med mig. ”Vill tant Duva ha en kopp kaffe och en bit smörgåstårta?” Då ryckte hon undan handen. Ögonen blev kolsvarta och munnen till ett vitt sträck. Hon talade på sitt karakteristiska sätt: långsamt och släpande, som om hon lät orden rulla runt i munnen en stund: ”Ja heit int Duva! Ja heit Nilsson, Ester Nilsson.”

Skyddades av snällt folk
Ester Nilssons föräldrar var gamla redan när hon var ett barn. Ester var ett ensam barn som med stigande ålder allt mer fick ta hand om gården – och senare sina sjukliga föräldrar.1929 flyttades Esters åldrade föräldrar från Nygård till Lycksele.  Ålderdomshem. Ester var då 33 år. Tio år senare blev ensam kvar på hemmet när mor och far somnat in. Men hon skulle bli kvar på olika ålderdomshem fram till sin död 1985. Det är oklart hur en sådan ung kvinna, 33 år, kunde bli kvar ålderdomshemmet? Jag gissar att det fanns en rad goda människor kring henne – skyddsänglar. Med sin livshistoria var hon värd tryggheten i ålderdomshemmens små rummen. Dessutom var hon en charmig kvinna som inte många kunde motstå.

”Å då jer jag å bjudd!”
Vi människor är sociala varelser och söker oss till ett socialt sammanhang, och Ester fann sin ”flock” i kyrkan. Dagligen besökte hon till kyrkan för att bjuda in sig till bröllop, begravningar och dop. När det förkunnades att det skulle bjudas på tårta och bullar, reste sig Ester och sa: ”Å då jer jag å bjudd!” Och hon blev minsann bjuden, för vad vore ett bröllop utan Esters välsignelse?

Numera sköter Ester katterna i himmelriket.

Esters himlafärd
Det var en novembermorgon anno 1985. Det idoga regnet i kombination med en köldknäpp, hade förvandlat Villarydsvägen en isbana. Jag upptäckte Ester ett hundratal meter bort, samtidigt som hon satte fart på de stora luddorna, med sikte mot Djupskolavan. Herregud, nu kör hon ihjäl sig, for tanken genom huvudet. Plötsligt lyfte hon och gjorde en lov över Umeälven, som en duva, och försvann in i den blekblå hösthimlen. Heja Ester, ropade jag. Flyg, flyg rätt in i himlen! Det är du värd!

Kattskötare hos Gud
Esters himlafärd, som jag trodde mig ha sett, hände ett par månader efter Esters död. Den upplysningen fick jag av farmor. ”Nu ska du få höra”, sa farmor Stina, satte sig vid köksbordet och knäppte sina händer. Ingen kunde berätta en skröna på ett trovärdigare sätt än min farmor.

Från säkra källor hade hon fått veta att Ester verkligen flugit till himmelriket. Väl framme hade Gud Fader gett Ester i uppgift att ta hand om katterna i himmelriket. ”Jag vet ju hur mycket du älskar katter”, sa Gud. ”Därför ska du tygla dem med all den kärlek du kan uppbåda.” Så hon gjorde som hon blivit tillsagt. Vår Herre sägs vara mycket nöjd med Esters goda hand med katterna. Hon lär till och med fått ordning på vildkatterna som strök omkring under konungatronen. Då och då dyker Jesus upp i himmelriket, för att bryta bröd och dricka vin med lärjungarna. Då brukar en leende Ester Nilsson resa sig och ropa: ”Å då jer jag å bjudd!”

För övrigt: Vad vore livet utan mysterier? Livet kan ju emellanåt vara magi – eller ett rent helvete.

© KENT LUNDHOLM

Krönika har varit publicerad i Lokaltidningen den 19 juni 2019