Etikett: Ester Duva

Fint brev om Ester

Av , , Bli först att kommentera 5

Förkyld. Suttit printat ut färgglada färgbroschyrer och skrivit följebrev som ska skickas till hugade arrangörer som vill ha en föreläsare som har ”egna erfarenheter av psykisk ohälsa” i sitt CV.

Satt en stund och gruvade mig inför den 23 mil långa färden den 21 mars till Storuman för en timmes framträdande. Men då har gulliga Katharina på ABF Västerbotten fixat hotellrum fredagsnatten innan mitt framträdande på lördag. Lena och jag kör en bit var. Sen blir det bubbelpool och bastu på Hotell Toppen på fredagskvällen. Middag förstås. Sen upp på scenen 12.00 på lördag och en dryg timme senare åter, 23 mil, mot Umeå. Tufft att var kultursnubbe.

Fick ett fint brev från en herre i Kungsbacka, som hade en hel del att berätta om Ester Nilsson (Duva). Han verkade ha fått kämpa med sin gamla Halda får att få ihop detta brev. Små anekdoter. En om hur hans mor bjöd Ester på mjukt bröd, då Ester tappat tänderna.  Hon var bara lite över trettio. Där i början av sin vistelse i Lycksele så gick hon på alla slags gudstjänster; Frälsningsarmén, Pingstkyrkan och Svenska kyrkan, gärna då på en begravning. Han följde henne i spåren som liten grabb och bodde bara 500 meter från det ålderdomshem hon och föräldrarna kom till 1929. Han berättade om hur Ester alltid skyddade sin handväska. Sen nåt nytt för mig: Ester hasade runt på stan och sålde Julkort för att tjäna en liten slant. Fattigdomen förföljde henne med andra ord till Lycksele.

För övrigt tänkte jag och DUO-appen slå lagen i ”På spåret”. Förlorade. Tandis på måndagsmorgon. En bit ur en lagning har lossnat.

Våra sociala rum

Av , , Bli först att kommentera 2

Sömnlös – som vanligt. Lägg därtill en jobbig helg som orsakades av ett systemfel i vården. En slarvig AT-läkare la mitt recept på en hylla, gick sedan glatt hem för fredagsmys, utan att ha skickat receptet till apoteket. Det kändes i kroppen att plötsligt avbryta en medicinering i nästan tre dygn; en medicin som försiktigt ska trappas ut för att inte orsaka kramper. Ringde 1177 och frågade om jouren kunde hjälpa mig: ”Jouren har inte tid för sådana saker”. Nähä.

Anteschack
Snälle Ante hjälpte mig i lördags.

Fick hjälp av snälle Ante att fixa ett bord under Pilgatans kulturmarknad, så att jag skulle kunna sälja några ex av min roman ”Män som spelar schack”. Solsken, värme mot kinderna. Satt på en stol och sålde några böcker, signerade dem. Efter två timmar var jag slut; jagad av en rasande oro och av panik. Det var bristen av den glömda medicinen som slog till i den kemiska fabrik jag bär innanför pannbenet. Så det var bara att knata hem med resterande böcker i min väska. Ibland känner man sig maktlös mot vårdmaskineriet. Det finns en inbyggd lynnighet i systemet; människor som genom långvariga studier har vinnlagt sig den fulla rätten till sanningen. Man får därför tänka sig för och inte bli en allt för bråkig patient – och som sann kristen förlåta en slarvig AT-läkare som glömt att skriva ut en viktig medicin. Man vill ju komma till himlen …

Har gjort två telefonintervjuer med kvinnor i Lycksele som redan under 60-talet började jobba på ålderdomshemmen och då lärde känna Ester Duva Nilsson. Nu börjar bilden av denna märkliga kvinna att växa fram. På utsidan ser jag en illa klädd kvinna, med en märklig hatt på huvudet och med ett par förstora luddor på fötterna, sommar som vinter. En kvinna som rörde sig sävligt, som styrde skorna under sig, som talade långsamt och som besökte stadens alla begravningar och bröllop.

DuvaKatt
Ester Duva Nilsson.

 

Men under den ytan finner jag en läsande och grubblande kvinna som älskar att diskutera samhällsproblem, politik, och om det som händer ute i världen. Många var de som dömde henne efter utsidan, som antog att denna långsamma kvinna var sinnesslö. Men det är ju så att vi även måste se insidan på en människa, innan vi dömer. Hon blev bland annat vän med en överläkare, ett par prostar och med självaste häradshövdingen brukade hon diskutera olika rättsfall med, då hon ofta besökte olika rättegångar. Det är snudd på märkligt att hon kunde bli denna tänkande, kännande kvinna efter endast två månaders skolgång. Det tyder på intelligens. Skriver vidare på romanen, fyller i de fakta jag fått in, och tolkar resten med empati och fantasi. Det ska bli en roman, inte en biografi.

black-and-white-1678414_960_720
Vi möts i våra inre, sociala rum.

För övrigt bildar vi sociala rum, när vi i olika möten speglar oss i varandra. Redan de tidiga jägarfolken överlevde tack vara dessa sociala rum, där de kunde samarbeta och dela bytet lika och rättvist.

© Kent Lundholm

Fullsatt i Lycksele

Av , , Bli först att kommentera 5

Var rätt tom i bollen efter två timmars framträdande i Lycksele. Vid boksigneringen på kvällssidan var jag knappt närvarande i denna värld, men höll ändå god min. Numera har jag svårt att tåla stress, något som tog fart efter stroken 2015 och som förvärrats av min Parkinson.

KentLBrabild Publik2Mindre
Lycksele bibliotek. Jag kåserar om schack och inlandsmän.

Det var trevligt komma hem till Lycksele. Fullsatt, nånstans mellan 80-100 åhörare. Många bekanta ansikten – som jag tyvärr glömt namnen på. Sedan kom det fram folk som jag inte kunde minnas alls, men som hade mycket att berätta om mig. Min ursäkt är alla dessa arbetsplatser som jag under årens lopp passerat och sedan dragit vidare. Om och om igen. Allt bottnade i min oförmåga att stå ut med långtråkigheten. Förmodligen egenskaper som har att göra med min ADHD. Tempo, tempo … Spring Kent, spring!

Det är roligt att framträda i Lycksele. Jag känner mig välkommen, och möter alltid en publik som KAN mina romaner, som minns vad karaktärerna heter, förstår mina skämt – dessutom känner jag mig respekterad. (Något jag sällan gör i kulturkretsarna här i Umeå). Utan att förhäva mig, känns det som jag blivit utsedd till ”stadens officielle berättare” – det visar inte minst publikrekordet som jag innehar på ca 150 personer (Före Torgny Lindgren).

DuvaKatt

Kvällens stora samtalsämne uppstod efter mitt kåserande kring ”Män som spelar schack.” Det handlar förstås om mitt pågående arbete med romanskrivandet om Ester Duva Nilsson. Nya tips, nya berättelser. Hon har onekligen lämnat spår efter sig – tyvärr försvinner spåren emellanåt. Som skolgången, varför hon blev kvar på ålderdomshemmet, när/om hon blev omyndigförklarad. För att inte tala om vad som egentligen drev henne att vara allestädes närvarande: 2000 begravningar, bröllop, dop plus allt annat världsligt. Var det glädjen av att tillhöra en social gemenskap? Att vargflocken som hånade henne, inte kunde komma åt henne inne i kyrkan?

Fredagen den 13:e, otursdagen. Icke. Statistiskt sker det inte fler olyckor fredagen den 13:e än alla andra dagar. Man kan faktiskt ha otur på årets alla dagar. Så det så. Alternativa nobelpriset ska delas ut och en av upptäckterna som kan komma att vinna är att vänster testikel är varmare än den högra. Hur sjutton har man kommit fram till det …

alcohol-428392__340

Moderaterna, våra käcka och modiga frihetskämpar. Nu vill de utvidga individens frihet genom införa söndagsöppet på Systembolaget. Mot bättre vetande. Det är tillgängligheten och tillgången som ökar drickandet. Folk med missbruksproblem kan alltså gå till bolaget sju dar i veckan, istället för sex, och därmed i frihetens namn supa ihjäl sig lite fortare. Samtidigt kan de som är på väg in i ett missbruk, var söndag ta sista klivet in i alkoholismen och därmed kosta samhället miljoner för att förbli nykter igen. Ja se, det frihet det!

För övrigt kastar man en diskus som allra längst när det blåser motvind.

Fakta och fiktion

Av , , Bli först att kommentera 1

Fullt i mina tre rum. Ulf Isenborg ligger i TV-rummet och snarkar på en uppblåsbar säng (liknar mer en flotte), medan Lena sussar sött i mitt sovrum. Har landat efter boksläppet. Under gårdagen var kroppen stel och öm; ryggen värkte och händerna skakade. Åkte upp till Ersboda för att köpa en svart skjorta, men varenda en av de jag provade var ett par nummer för små. Måste kanske besöka en sportbutik och köpa ett tält …

Kent2
Boksläppet på Pilgatan den 5/9 2019. Fullsatt.

Nästa torsdag bär det av till Lycksele. Där brukar brukar det ju alltid komma mycket folk. Men så är det ju också min hemstad och som geografiskt ligger 3-4 mil från Baklandet där fem av mina romaner utspelar sig.

woman-737438_960_720

Kände under framträdandet i torsdags, att jag blivit bättre på den muntlig berättarkonsten. Lärde mig en hel del av Linda Marklund (Burträsk) när vi var ute på turné med våra två berättarföreställningar under åren 2015-2017. Precis som när man skriver en roman, så måste en muntlig berättelse ha en dramaturgisk plan; en resa från A till B, en stegrande spänning och en knorr på slutet. Man lär sig alltid nåt nytt – även på äldre dar.

Har fått alltmer fakta om Ester Nilsson; känd i som Ester Duva. Men fakta i sig berättar ju inte alltid vad som faktiskt hände, vilket gör att jag måste ikläda mig den fiktiva rollen. Vad är mest logiskt? Vilka personer kan ha varit inblandade i händelseförloppet? Hur hårt vågar jag driva mina spekulationer utan göra åverkan på hela storyn? Inte lätt. Dessutom – det som var tänkt bli en kortroman på ca 150 sidor har redan blivit 250 sidor. Men sedan ska jag sätta mig ner och stryka. Dock kvarstår faktum: Någon kortroman lär det inte bli.

Men i första hand är det ”Män som spelar schack” som gäller i höst. Åtta föreställningar kvar. Men det ska gå.

Anteschack
En man som försöker spela schack. Ante på boksläppet.

För övrigt tycks allt som jag lyckas fånga i handen, snabbt ta formen av en flykt.

Lita inte på minnet

Av , , Bli först att kommentera 5

Tre timmars ytlig sömn. Uppe sen tvåsnåret. Läst, skrivit, gjort en tidslinje och skrivit in olika händelser som hänt sedan förra hösten, fram till diagnosen Parkinson och vilka typer av mediciner jag stått på och hur jag mått.

piller

 

Det var en himmelsk tur att  jag förde en medicinsk dagbok, skulle inte kunnat återberätta allt som skedde i detta kaos. Det man verkligen vill minnas måste man skriva ner. Att förlita sig på sitt goda minne ska man akta sig för. Var gång vi plockar upp ett minne så förändras det en aning, anpassar sig till det vi vet idag, och sliter man i ett särskilt minne allt för ofta, så kommer det till slut att vara ett helt annat minne än det då du första gången lät det flyta upp till medvetandet.

Ester Duva10
Ester ”Duva” Nilsson

Glad över att få hjälp med efterforskningen av Esters liv. Karin Edvall har hjälpt mig med Esters troliga födelseplats och nu ska Martina på kommunens arkiv i Lycksele, söka i det gamla skolarkivet för att se om Ester Duva gick i skolan och i så fall var? Eller om hon inte alls gick i skolan och då på vilka grunder. Jag förmodar att man trodde att hon var ”sinnesslö” på grund av sitt sävliga sätt att röra sig på och sitt långsamma sätt att prata. Snart kan jag börja med att ge henne liv; att ge henne upprättelse och respekt.

Att vara författare innebär att man varje morgon ska fortsätta där man slutade. Ibland får man jaga orden och handlingen till fram på eftermiddagen. Det känns som om orden springer ut i det fria, ungefär som vid ett kosläpp. Korna skuttar vilt och glatt omkring. Sedan ska korna samlas in och rätt ko ska ställas i rätt bås. Nästa morgon har nån jävel släppt ut korna igen. Proceduren får göras om.

cows-4270352_960_720

 

Det finns hos mig ett hinder som gör att det ibland gör ont att påbörja/fortsätta med en roman jag påbörjat. Där finns alltid tvivlet: Duger verkligen det här? Finns det nån stackare som vill läsa den här romanen? Får verkligen kämpa mig fram till inspirationen; den tidpunkt då skräcken för det skrivna släpper. Vad får mig att bli sittande ett par-tre år med min berättelse? Men en dag kommer belöningen. Mot alla odds, trots allt tvivel, så finns det en färdig bok med 300 sidor text – tillgänglig för alla som är intresserade.

En dryg vecka kvar till Boksläppet på Pilgatan. Det lär bli proppfullt. Nu 50 gäster och sen som släpps folk från gatan in i gemenskapen. Då blir det packat. Max är nämligen 60 åhörare. Packad hoppas jag ingen blir. Jag kommer inte att bjuda på en enda droppe alkohol – inte denna höst då jag firar 10 år i nykterhet.

För övrigt undrar jag varför vi ikläder oss ett särskilt anletsdrag, då vi ser oss i spegeln eller blir fotograferade?

© Kent Lundholm

En krävande patient

Av , , Bli först att kommentera 4

Sovit. Behövde ju det, sömn, särskilt då jag natten innan inte sov en enda blund. Oroar mig över ditt och datt. Ibland över min framtida vård. Ska jag enbart behandlas neurologiskt för min Parkinson, eller ses jag som en patient tillhörande psykiatrin. Och var får min diabetesläkare plats? För nåt samarbete är inte att hoppas på.

Svart eller vitt. Tyvärr så saknas det ofta helhetssyn inom vården. Man ser inte hela människan. En läkare sköter min diabetes, en annan min Parkinson och sviterna efter stroken och en tredje tar hand om min sömnlöshet och oro. Känner mig uppdelad i lagom stora tårtbitar som ska ätas var för sig, av mig ensam, utan något som helst sällskap.

emoji-3202669_960_720

Jag är nog en krävande patient. Säger ofta emot. Håller inte alltid med. Men så är jag också en person som vill vara delaktig i den vård som ges till mig. Förglöm icke att jag dessutom är en före detta sjuksköterska som ännu kan en del latinska benämningar  på våra kroppsdelar: clavicula, scapula, os sacrum, amygdala och så får vi inte glömma glans.

Multisjuk som jag är, kräver från min sida ett visst mått av kreativitet (och uthållighet). Men det kan slå tillbaka – precis som det som när någon obehörig kliver i ett rum Gapiga patienter ska hållas kort. Men om jag själv inte tagit reda på vilka mediciner som inte får kombineras med min parkinsonmedicinering, så hade det kunnat sluta illa. Det ena ger det andra.

Särskilt då jag var tvungen att sluta med två sömnmediciner jag tagit i över tio års tid (Propavan och Theralen). Detta för att dessa mediciner förstärker symtomen från min parkinson – de försämrar effekten av medicinen mot Parkinson. Detta läste jag mig till i FASS – samma informationskälla som mina läkare har. Men min sömnlöshet är även ett problem för psykiatrin, då sömnlöshet kan leda till ett maniskt skov i min bipolära sjukdom. Jag har bett mina läkare att åtminstone slå varandra en signal och diskutera HELA Kent. Men det har de inte gjort. Det är därför som jag tvingas bråka och försvara mig. Ingen annan tar ju ett helhetsansvar för mig.

KentBOK

Dagen för Boksläppet närmar sig: 5 september. Tränar på mitt framförande, talar rakt ut i tomma luften, läser högt ur romanen – men bara jag kan höra det. Än så länge. Och däremellan – oron. Hur ska det gå? Ska jag orka de två-tre timmarna som Boksläppet tar – ska jag ha kraft att genomföra åtta framträdanden under hösten? (Förmodligen blir det fler). Orkar jag samtidigt skriva vidare på romanen om Ester Duva? Vill ju komma en bit på vägen. Vet ju inte hur fort det rasar utför … Ställer frågor och den enda e som kan ge mig ett svar är jag själv. Är det därför jag mumlar så ofta …

Apropå Ester, så är intresset stort kring boken om hennes liv – den som jag nyss påbörjat och vars publicering kanske ligger två år i framtiden. Men folk hör av sig om sina minnen kring Ester och ger mig olika tips och goda råd. Gott folk, ni ska ha tack! Dessutom har jag redan nu fått tre beställningar …

För övrigt så handlar stora delar i livet om att vi denna dag och efterföljande dag ska orka stå ut med oss själva; med våra odörer, klumpiga kommentarer, dumma tankar och allmänt tjuriga förhållningssätt gentemot omvärlden. För att inte tala om kroppen som svällt utanför ramarna.

Ps! Måndagen 2/9 12.30 P4 Västerbotten.  intervjuas jag om mitt författarskap och min nya roman i P4 Västerbotten av Pia Diaz Bergner. Om intresse finns – lyssna!

© Kent Lundholm

Det fattas tid

Av , , Bli först att kommentera 2

Vid sexsnåret. Ett regn har fallit under natten. Gatorna är våta, det glittrar i gräset. Termometern visar på tio grader. Sommar på Pig Hill. Bryr mig inte om vädret. Nästan all min tillvaro tillbringas inomhus, i mitt arbetsrum. Men om nån vecka eller två ska det väl bli nån slags sommarsemester, hoppas jag.

hands-545394_960_720

Skriver med en glöd jag aldrig tidigare känt. Medan jag jagar orden, finns där en känsla av att det fattas tid. Om det handlar om brist på tid, misstänker jag att skrivandet även drivs av rädsla; en gnagande oro av att inte hinna skriva klart det jag tänkt. Utnyttjar motorn som fått extra bränsle av de mediciner jag tar för få bukt på min Parkinson; mediciner som sätter fart på det dopamin som finns kvar i min hjärna. En tillfällig åtgärd. Nerverna som producerar dopamin dör ovillkorligen.

I mina Sodom och Gomorra ska jag likt Lots fru vända mig om och förvandlas till en saltstod.

Ester Duva2

Jag heit int Duva, jag heit Nilsson, Ester Nilsson.

När ni andra är ute och jagar ljuset och värmen, viker jag ner persiennerna och slår på fläkten, och skriver 5-6 timmar. Skriver om Elon, ger liv åt Ester Nilsson och sedan väntar berättelsen om Maria. Om jag hinner? Vissa dagar påminns jag om vad som väntar, då vänsterhanden skakar så mycket att jag inte kan att använda tangentbordet. Då sätter jag mig i TV-rummet, greppar pennan med den lugna högerhanden och skriver på bländvita pappersark.

Som författare får man ständigt lära sig nya saker. Nu när jag skriver om Ester får jag lära mig om skolsystemet under tidigt 1900-tal, om hur de var klädda på den tiden, vilka lekar de lekte och en jäkla massa om krontorpare. I går försökte jag räkna ut vad en skrinda med hö skulle kosta. Det var inte lätt, kan jag lova er. Men som författare får man ju gissa, fantisera. Det är ju ingen historiebok jag ska skriva – det är en fiktiv roman med dokumentära inslag.

skylt2017

Ett av mina sociala problem är isoleringen – och att jag trivs med att vanka mellan mina rum och inte bli störd i mina tankar. Jag har svårt att söka mig ut, att ta kontakt med mina vänner. De i sin tur vill/vågar inte störa mig. Vet inte vad det kommer ifrån, men ofta, när jag blir sjuk eller mår dåligt, så dras jag till det sårade djuret taktik. Katter, rävar, harar som blivit dödligt sårade eller sjuka, kryper under byggnader, ner i grottor och hålrum för att få vara ifred med sin smärta. Men då får man räkna med ensamhet. Ingen lätt ekvation.

För övrigt kan jag inte bli bekväm med de stödstrumpor jag måste bära. Det är ett mindre helvete varje morgon de ska dras på. De smiter så hårt åt. Det är som att stoppa in foten och vaden i käften på en orm.

Lurade kronotorpare

Av , , 1 kommentar 4

Usch vad jag sover dåligt. Har de senaste nätterna varit nere på två timmar – mycket beroende på att en av sömnmedicinerna tagits bort, men även beroende på att mina sjukdomar och andra åkommor leder till dålig sömn: ADHD, stroke, bipolär sjukdom och nu Parkinson. Jag försöker stå ut och inte stressa upp mig: jag är ju pensionär och kan polimasa mig genom följande dag. Men jag är också författare som försöker skriva några timmar per dag.

Fridolfs 101 A

Gammalt kronotorp.

Är just nu uppslukad över att läsa allt om kronotorpare. Skriver ju en slags långnovell om Ester Duva Nilssons liv och hon växte upp i ett kronotorp. Jägmästarna och kronojägarna som var ställföreträdare åt Domänverket, som i sin tur stod under Svenska staten och regeringen, betedde sig som svin mot dessa fattiga kronotorpare. Blåste dem på pengar, gav dem falska löften om arbete, som istället gick till privata bönder som tjänade storkovan.

800px-Forest_ditch

 

Dikning med spade för att torka ut en surmyr.

När torparna blev för gamla, gjorde bolaget allt för att bli av med dem, så att torpet kunde ersättas med en ung, stark familj. Under tidigt 1900-tal var det viktigt att kronotorparna även höll landet öppet genom att dika ur en jäkla massa surmyrar. Djur skulle enligt kontraktet hållas i ladugården och jäklar om korna dog av svält, så räknades det som kontraktsbrott och familjen kunde avhysas. Man häpnar. Makt gör folk onda och den fördummar även mobbarna.

Under gårdagens midsommarfirande åkte vi till Gammlia och lyssnade på Små grodorna … medan vi satt på en parkbänk och njöt av solen. Tusentals människor hade kommit. Under kvällstimmarna åkte vi en sväng till havet vid Obbola och tog del av årets längsta dag. Fy tusan så kallt det drog från det öppna havet.

För övrigt får stressen oss att trycka mer på gasen, samtidigt som vi märker att bromsarna fungerar allt sämre – en situation som skapar än mer stress. Till slut smäller det.

Ps! Undrar nån hur det gick med pengarna som Coop lade beslag på efter en dubbeldebitering pga strul med Coops kortläsare? Efter att ha väntat fem bankdagar på att MINA pengar (blev sju med helgen), som Coop Kundtjänst uppmanat mig till, så var pengarna fortfarande låsta. Irriterad började jag ringa runt. Nu hade man en ny idé på Coop support: Jag skulle på midsommaraftonen knata över till Coop Grisbacka och be personalen ”backa” kassasystemet till dess mina 405 kr dök upp. ”Varför sa ni inte det redan andra dagen jag ringde?” muttrade jag uppgivet. Vid en sådan aktion skulle jag rycka en eller två ur personalen för att gå igenom kassan dag för dag – när de förmodligen slet i sitt anletes svett med att packa upp varorna inför helgen. Ringde Swedbank för andra gången. Fick tag i en kille med snabba nervsignaler. ”Vad jag kan se så är det dina pengar. Varsågod, nu är pengarna på ditt lönekonto.” Va? Helt otroligt att denna kafkahistoria fick ett sådant plötsligt (och lyckligt) slut. Jag vågar hädanefter inte handla hos Coop och använda deras kortterminaler för att återigen få hundratals kronor spärrade. Som tur var hade jag 32 kronor på mitt lönekonto, så under dessa sju dagar som Coop ”lånade”400 spänn av mig, gick det ingen nöd på mig …Sedan – inte ett pip om en ursäkt från Coop. Ds!

 

Esters öknamn

Av , , Bli först att kommentera 6

Ester var en liten gumma som var iklädd förstora skor, långa kappor som tyngde kroppen och hattar som smet åt kring huvudet. Näsan var stor, läpparna insjunkna, ögonen varma och plirande. Hennes liv blev utmätt mellan 1896 och 1985, och mesta delen av de åren tillbringade hon i Lycksele.

Ester Duva2

Ester Nilsson blev 1929, i en ålder av 33 år, ”kvar” på ålderdomshemmet i Lycksele till sin död 1985. Hon blev 89 år. Hon föddes i Öretorp, Lycksele, av åldriga föräldrar och blev ett ensambarn.

Lustigkurrarna gav henne öknamn
Den här vintermorgonen var hon på väg till kiosken för att köpa sig några tidningar om katter. Ester älskade katter över allt annat. Eftersom Ester var annorlunda, kunde den osynliga folkdomstolen i Lycksele närsomhelst tilldela henne ett nytt öknamn och ropa dem efter henne. Sedan tidigare fick hon heta ”Kyrkråttan” och ”Allestädes närvarande” och när hon styrde undan snön med sina stora skor, var det en lustigkurre som ropade: ”Plogen!” Men det öknamn hon ständigt tvingades bära var ”Duva”Ester Duva. Det finns en teori om Duva och att det kommit ur ett gammalt ord: Duven: en personen som rör sig långsam och det gjorde hon ju. Däremot var Ester snabb i tanken, klipps, klok, underfundig och dessutom en charmig personlighet. Det gamla ordet Duven, kan med åren ha omvandlats till Duva – Ester Duva.

”Ja heit int Duva”
De annorlunda människorna, de som är eljest, har en förmåga att locka fram de sämsta sidor hos vissa. Tror att det handlar om rädsla. Kanske inbillar sig dessa vuxenmobbare att de är av ett bättre slag. Det är så  fördomarna skapas – men vet ni vad: fördomar består av lika delar okunskap och rädsla.

Första gången jag pratade med Ester, jag var bara en pojke, och det var efter en begravning – som hon bjudit in sig till. Det föll på min lott att bjuda in henne på ficka efter jordfästningen. När jag sträckte fram näven, lade hon sin lilla hand i min, men utan att krama åt. Fick en känsla att hon skojade med mig. ”Vill tant Duva ha en kopp kaffe och en bit smörgåstårta?” Då ryckte hon undan handen. Ögonen blev kolsvarta och munnen till ett vitt sträck. Hon talade på sitt karakteristiska sätt: långsamt och släpande, som om hon lät orden rulla runt i munnen en stund: ”Ja heit int Duva! Ja heit Nilsson, Ester Nilsson.”

gamling tid

Skyddades av snällt folk
Ester Nilssons föräldrar var gamla redan när hon var ett barn. Ester var ett ensam barn som med stigande ålder allt mer fick ta hand om gården – och senare sina sjukliga föräldrar.1929 flyttades Esters åldrade föräldrar från Nygård till Lycksele.  Ålderdomshem. Ester var då 33 år. Tio år senare blev ensam kvar på hemmet när mor och far somnat in. Men hon skulle bli kvar på olika ålderdomshem fram till sin död 1985. Det är oklart hur en sådan ung kvinna, 33 år, kunde bli kvar ålderdomshemmet? Jag gissar att det fanns en rad goda människor kring henne – skyddsänglar. Med sin livshistoria var hon värd tryggheten i ålderdomshemmens små rummen. Dessutom var hon en charmig kvinna som inte många kunde motstå.

”Å då jer jag å bjudd!”
Vi människor är sociala varelser och söker oss till ett socialt sammanhang, och Ester fann sin ”flock” i kyrkan. Dagligen besökte hon till kyrkan för att bjuda in sig till bröllop, begravningar och dop. När det förkunnades att det skulle bjudas på tårta och bullar, reste sig Ester och sa: ”Å då jer jag å bjudd!” Och hon blev minsann bjuden, för vad vore ett bröllop utan Esters välsignelse?

angel-108859_960_720
Numera sköter Ester katterna i himmelriket.

Esters himlafärd
Det var en novembermorgon anno 1985. Det idoga regnet i kombination med en köldknäpp, hade förvandlat Villarydsvägen en isbana. Jag upptäckte Ester ett hundratal meter bort, samtidigt som hon satte fart på de stora luddorna, med sikte mot Djupskolavan. Herregud, nu kör hon ihjäl sig, for tanken genom huvudet. Plötsligt lyfte hon och gjorde en lov över Umeälven, som en duva, och försvann in i den blekblå hösthimlen. Heja Ester, ropade jag. Flyg, flyg rätt in i himlen! Det är du värd!

Kattskötare hos Gud
Esters himlafärd, som jag trodde mig ha sett, hände ett par månader efter Esters död. Den upplysningen fick jag av farmor. ”Nu ska du få höra”, sa farmor Stina, satte sig vid köksbordet och knäppte sina händer. Ingen kunde berätta en skröna på ett trovärdigare sätt än min farmor.

Från säkra källor hade hon fått veta att Ester verkligen flugit till himmelriket. Väl framme hade Gud Fader gett Ester i uppgift att ta hand om katterna i himmelriket. ”Jag vet ju hur mycket du älskar katter”, sa Gud. ”Därför ska du tygla dem med all den kärlek du kan uppbåda.” Så hon gjorde som hon blivit tillsagt. Vår Herre sägs vara mycket nöjd med Esters goda hand med katterna. Hon lär till och med fått ordning på vildkatterna som strök omkring under konungatronen. Då och då dyker Jesus upp i himmelriket, för att bryta bröd och dricka vin med lärjungarna. Då brukar en leende Ester Nilsson resa sig och ropa: ”Å då jer jag å bjudd!”

För övrigt: Vad vore livet utan mysterier? Livet kan ju emellanåt vara magi – eller ett rent helvete.

© KENT LUNDHOLM

Krönika har varit publicerad i Lokaltidningen den 19 juni 2019

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Mitt ibland oss

Av , , Bli först att kommentera 3

Hemma vid niosnåret efter en tur till Bjurholm. Jag och Linda Marklund genomförde vår berättarföreställning ”Mitt ibland oss”. Det gick riktigt bra, för nu börjar våra berättelser att sätta sig, plus att vi kortat ner dem en aning. Var trött i huvudet efter föreställningen, vilket förmodligen har att göra med den stresshjärna som jag fått dras med efter stroken. Tur att min dotter Hanna ställde upp som chaufför, vilket gjorde att jag kunde sitta tryggt vid sidan om och halvslumra under hemresan.

unnamed

Från föreställningen ”Mitt ibland oss” – rätten att vara annorlunda.

För övrigt får människor i ständig brådska till slut inte plats i sina egna liv Ständigt andfådd blir tingen hennes livsstil, samtidigt som spontaniteten dör.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,