Etikett: Ester Duva

Hundratals drog till Gammplatsen

Av , , Bli först att kommentera 8

Esterdagen på Gammplatsen

Var helt slut när jag återvände till Umeå. 2,5 timmes signaturskrivande och ett kort hyllningstal över överlevaren och kämpen Ester Nilsson (Duva), fick mig att se dubbelt. Tur att jag hann smaska i mig två paltar i Ruselegården. Kön väntade därute.

Jag skrev och skrev – allt mer oläsligt.

Jag har aldrig varit med om dess like under mina år som författare. Jag signerade drygt 250-300 böcker. ”Hur har du lyckats pricka in Esters inre egenskaper så träffsäkert?” undrade en kvinna. Ja säg det. Jag tackar för den hjälp jag fått från Lyckseleborna, Lycksele kommun, kyrkan, lantmäteriet osv

Kön ville inte ta slut.

Räddades av stämpeln jag köpt

Min handstil blev allt mer skakig, darrig men som tur var hade jag köpt en stämpel med mitt namn, som jag kunde trycka dit mitt namn när min signatur allt mer liknade ett ”bomärke”. Det blev nog en värdig sorti, för i djupet av min själ ligger sanningen väl förankrad: Lundholm nu har du skrivit klart. Det är över nu.

Radio Västerbotten var på plats, medan övriga lyste med sin frånvaro.  Visst, jag kan luta mig tillbaka och suga åt mig folkets hyllningar, men nog finns där en tagg i mitt hjärta.

Du skall icke förhäva dig! 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Söva lave kräka

Av , , 2 kommentarer 6

Under Ester Duva Nilssons barndom och uppväxt, var fattigdomen det hon skulle få ärva. Det var en tid av orättvisa och tydliga klasskillnader; en tid då de bättre beställda ansåg att fattigt folk saknade moral, vett och pliktkänsla. Med andra ord: De hade sig själva att skylla. (Är det inte likadant idag? Debatten och närande och tärande …) Med fattigdomen följde inte enbart hunger och armod. Invävd i fattigdomen fanns skammen. Ester föddes 1896 i Öretorp och dog 1985 i Lycksele, och gjorde en otrolig resa genom Fattigsverige, förbi 20–30-talens stolliga idéer om rashygien, för att med åren komma in i värmen, i  välfärdssamhället, med riktning mot Folkhemmet – som var en såpbubbla som sprack.

Ester Duva Nilsson

I början av 1900-talet var fattigdomen synbar. Den gick rent av att ta på, lukta sig till. Ungarna gick barfota i lappade kläder, armar och ben var mest skinn och ben; en fattigdom som tvingade fattighjonen ut på grusvägarna för att tigga sig till en plats i någon storbondes ladugård och en bit mat – som byttes mot gratis arbete. Esters mor och far hade båda vuxit upp som fattighjon som drog fram mellan byarna i hopp om att bli inhysta i någon loge eller ladugård.

”Fattifölke få söva lave kräka in i fähuset!”

 ”Dömda till fattigdom” tvingades Esters mor och far i barndomen att: Tramp farsgubben baki häla … Följ ätter ti fälen hans… Trask å gå gålmella för å få sä nå mat ti magan. När de var tolv, tretton år vart dem städslade som tjänstehjon (piga och dräng).

Bo å söva lave kräka …

Esters far sig kände sig med all säkerhet stolt då han blev arrendator; trots att den magra jorden mest bestod av sten och att stugan låg gömd och glömd i väglöst land. Dessutom ändrade prästen i församlingsboken från dräng, till arbetare och slutligen till brukare. Okunskapen hängde ofta samman fattigdomen. I den närmaste släkten var det bara morfar som kunde läsa. Ester gick två månader i folkskolan, men måste ha lärt sig läsa på egen hand. Det var således ingen slump att Esters arv bestod av fattigdom, utanförskap och armod. Det berodde inte på arvsynden. Däremot hon hade Gud försett henne med fars stora näsa och mors varma leende.

När Ester i trettioårsåldern flyttade till Lycksele var hon så van med fattigdomen, att hon inte ens försökte dölja den. Hon hasade längs gatorna i ett par förstora skor och iklädd mors svarta långkappa och märkliga hatt.

Små fattighjon

Nutid: Fattigdomen ökar. De rika blir rikare. I dag är den ärvda fattigdomen mätbar (med Gatsby-kurvan). 2020 visade hjälporganisationen Oxfam att den procent av jordens befolkning som är rikast, har dubbelt så stor förmögenhet som sju miljarder människor. Ju större inkomstskillnader, desto fler ärver fattigdomen. 2020 var Sverige bland de tio länder med flest miljardärer i relation till folkmängden (över 200). Det ska påpekas att fattigdomen i Sverige för hundra år sedan var värre. Naturligtvis. Då fanns inga sociala skyddsnät. Ett felsteg, en missväxt kunde leda till en katastrof. Arbetslöshet, sjukdom ledde till att kronofogden tog huset och fattigvården hämtade barnen (som kunde auktioneras ut till den som bjöd lägst). Men orättvisans mekanismer var då och nu desamma.

Mörkerman?

Coronaviruset och pandemin kan vända upp och ner på allt. En miljardär faller tungt vid en börskrasch. Från en dag till en annan kan kartan över den ekonomiska fördelningen komma att ritas om. Andra skumma aktörer hukar i all tysthet  i skuggorna. Mörkermän som önskar sig ett ekonomiskt och politiskt kaos, så att de kan presentera sina svart-vita förenklade ”sanningar”. Ungefär det som Ester fick se och höra när hon passerade det oroliga trettiotalet. I grund och botten var det arvet av fattigdomen som skapade den tidens oförsonliga, blinda vrede. Detta obegripliga hat mot de annorlunda, de som var ”orsaken” till allt från dåliga vägar till det kylslagna vädret.

Beställ idag!

Ja, några funderingar som dök upp då jag tänkte på vad jag skrivit om i min kommande roman ”Älskade Ester” (Ord & visor förlag), som släpps i maj. Passa på att förhandsbeställa den redan nu, så kommer den hem till dig med posten. Länken till: Beställ boken ”Älskade Ester” av Kent Lundholm.

Läs mer om Ester: Till Kents webb

Bitterhet och Nuets diktatur

Av , , Bli först att kommentera 6

Nej ,Folkhälsomyndigheten nya prioriteringsordning gällde inte Herr Lundholm. Så här skrev de i fredags: ”Den som har störst behov av ett skydd mot covid-19 ska erbjudas vaccinet före den som löper lägre risk för allvarlig sjukdom och död.” Det skulle ha kunnat gälla mig, men efter många samtal, ända upp i Region Västerbottens vaccinationsledning, stod det klart att jag även fortsättningsvis stannar i grupp tre och det torde dröja ett par månader till i isolering innan jag får den första sprutan. Håller på att bli galen efter sju månader i min tvåa – då jag  varit utomhus och gjort korta promenader när jag haft sällskap. Under tio gånger sen i september.

Glada, fattiga författare

Glad blev jag när Författarförbundets krisfond, meddelade att en anonym författare hade skänkt en miljon kronor. Jag har skickat in en ansökan för ett schablonbidrag på 25 000 kronor. Då räcker miljonen till 40 fattiga författare. Inställda föreställningar sedan mars 2020 har tömt mina konton och lett till ett underskott och ovan på det 5500 kr i skatt för år 2019 då det rullade på ganska bra med 15 framträdande och ny roman ”Män som spelar schack”. Nu när nästa roman släpps i maj, så kan jag inte ens planera för ett boksläpp. Men det får väl bli nåt i sommar och under tidig höst – sen kommer väl en fjärde och femte våg …

Inget boksläpp planerat 

Satt igår och gjorde en lista över tidningar och övrig media till vilka vi ska skicka ett recensionsexemplar. Tidigare har det ofta varit en lång lista, men eftersom så många inte recenserar böckerna har det varit att kasta dem i sjön. Jag har valt att först fråga om intresse finns att läsa ”Älskade Ester” och recensera den. De som svarat ja, får ett ex. Till storstadstidningarna är det inte ens lönt att skicka några exemplar, då deras attityd är att författare som ge ut sina böcker på mindre förlag är ett likhetstecken på att de tillhör skaran av dåliga författare. Sedan 1999 har jag endast en gång blivit kapad vid fotknölarna av en recensent – resten av recensionerna har varit bra, många har varit strålande och jag har jämförts med så väl Torgny Lindgren och Stig Slas Claesson, fått högsta betyg och fem av fem stjärnor. Eller som en recensent skrev efter ”Spring Kent, spring!”: Nu hade jag skrivit en bok som MÅSTE bli upptäckt på riksplanet”. Icke. Inte ens när en av länstidningarna utsåg ”Konungarnas konung” till årets bästa svenska roman, så skrev den fina storstadspressen ett enda ord.

Bitter? Javisst!

Bitter? Tacka fan för det. Men bitterheten går armkrok med sorgen över att Parkinson som sakta men säkert tar ifrån mig mitt språk och förvandlar mig till en stel staty och berövar mig min röst. Då går man inte omkring och trallar.

NUETS diktatur

Det finns en sjuk föreställningen om att vi ska vara glada varje sekund. Det är mänskligt att må dåligt ibland. Ibland finns det fog för att vara bitter.  Det är ett sätt att ta sig själv på allvar och inte ständigt fly in i NUET, där så många tror att man kan lösa allt elände genom positivt tänkande. ”Jag kan flyga, jag kan flyga …”

Även ni kan stötta en fattig författare. Förhandsbeställ ”Älskade Ester” Länk >>>  Till förlagets förhandsbeställning

Rusning efter Ester

Av , , 2 kommentarer 5

Jag som författare har aldrig varit med om något liknande sedan jag debuterade 1999 och ingen heller på förlaget (Ord & visor förlag) som startade 1992 har gjort det. Va, redan tre månader innan romanen släpps så strömmar förhandsbeställningarna in; som om det vore en slags hamstring av livsnödvändig kultur. Det är enbart roligt, och hedrande, att det finns en tillit till mig som författare att de vet att det är en kvalité i det jag skrivit. Jag lovar, det gäller förstås min roman ”Älskade Ester” som släpps i maj. Förlaget menar att det är det bästa jag skrivit (trots att jag varit vansinnigt sjuk, till och från, under skrivandet) – och att  den blev skriven under ett år. I vanliga fall brukar det ta mig tre år att skriva en roman på 300 sidor. Romanen om Ester är på 600 sidor.

Rusning efter Ester

 

De flesta beställde den första versionen som var tänkt att göras i danskt band, halvhårt omslag på 500 sidor. Men vid redigeringen så gick man ner i sidstorlek, bytte till ett lite större typsnitt och vips blev romanen 100 sidor längre, till 600 sidor, och förlaget blev tvungen att byta till hårda pärmar och till ett tryckeri i Lettland (tror jag). Priset verkar inte spela någon roll hos beställarna, utan detta är en roman de vill läsa och äga. Jag är själv sådan, den må kosta vad den vill (väga hur mycket som helst), så köper jag den (som Klas Östergrens senaste ”Renegater” på 750 sidor).

Förbaskat roligt att ha skrivit en roman som folk skriver säger att de längtar efter. Jag är glad för förlagets skull som alla varit på fötter ett bra tag för att korrekturläsa (5 st), 1 som gjort omslaget, 1-2 textredigerare och en extern korrekturläsare som ska hitta de sista småfelen – sen landar korrekturet hos mig igen. Då ska ni veta att korrekturet bollats mellan mig och förläggaren ett par-tre gånger det senaste året. Måste erkänna att börjar bli lite less på texten – och samtidigt glad över hur vacker den blev.

Manus till förlaget

Av de som förhandsbeställt så torde 90 procent vara från Lycksele, eller utflyttade från Lappstockholm. Det handlar om en åldersgrupp på 60 år och uppåt (gissar jag) som liksom jag med egna ögon sett Ester Duva komma hasande längs stadens gator i knapp styrfart, lätt framåtböjd, i ett par allt för stora luddor och med flygarmössan knäppt under halsen och handväskan i ett dubbelgrepp upp mot bröstet. Många har nog undrat vem hon ”egentligen” var och vad som format henne till den hon blev. Det har jag luskat ut i romanen ”Älskade Ester”. Utan att för den skull en sekund påstå att det är överensstämmande med sanningen. Men jag har lagt ut den röda livslinjen och när Ester fått följa den, så har hennes liv passerat revy i min text. Från Stenriket, platsen där hon växte upp och som också hette Nygård, till ålderdomshemmen i Lycksele, där hon närvarade vid 2000 – 3000 begravningarna, hundratals bröllop och alla dessa premiärer, årsmöten, högmässor, julottor och invigningar som hon hann med.

”Älskade Ester” 1977 på äldreboende Skytten.

Frid över ditt minne Ester. Hoppas att boken blir den upprättelse du är värd och att valet av titel (och alla förhandsbeställningar) visar att det är så ofantligt många fler som älskar dig, även de belackare och plågoandar som gjorde narr av dig (skämmes!) och dömde dig till ”idiot” enbart för ditt yttre. Men det är ju som du lär ha sagt: ”Långsamhet jer väl ingen sjukdom!” eller som du leende en gång utbrast: ”Gaphalsa däm få sitt å döpp gammskorpen i svagkaffe, medan jag jer hem hos Häradshövdingen eller Prosten å bli bjudd på prinsesstårta.”

Ta nu och förhandsbeställ ett exemplar från förlaget. I priset är momsen + frakten inräknad!  >>> Till förlaget

 

2 kommentarer
Etiketter: , , ,

Rabulist talar ut

Av , , 6 kommentarer 6

Somnade på soffan och vaknade, utvilad och på gott humör. Inne i köket insåg jag faktum: Klockan var fem i tolv. Mitt i natten – och jag hade sovit i hela 45 minuter. Somnade vid först vid två, vaknade fyra och klev jag upp. Kanske kan jag ta en liten lur mitt på dagen, men jag är ju vare sig dag- eller nattsovare. Om det funnits VM i värdelös sömn, så hade jag haft rummet fullt med guldmedaljer.

Det råder febril aktivitet på förlaget med korrekturläsning och framställande  av omslag. Vi har haft ett provisoriskt omslag under den inledande PR-kampanjen, men ett nytt, proffsigare är på gång. Jag vill ha ett ljust omslag, medan förlaget varit mer inne på ett mörkare.  Vi får väl bryta arm om detta. Men omslagen brukar i slutänden bli bra. (Omslaget nedan är provisoriskt och gjort i all hast). Det råder fortfarande en smått hysteriskt hype kring boken och folk förhandsbeställer så att det står härliga till. Har aldrig varit med om något liknande

De som vill få de 500-sidorna om Ester Duvas liv, hemsänd, kan göra som alla andra och förhandsbeställa via förlaget. Busenkelt: klicka på länken, lägg i kundkorgen, sen ska du uppge namn och adress så att den hamnar rätt.

Beställ Älskade Ester

Det som oroar mig är pandemin som i dagsläget sätter stopp för mina planerade författarbesök. Det är ju så roligt att träffa läsarna och det kommer att bli intressanta samtal, nu när så många kommer att ha läst boken före mina besök i verkligheten. Nästa orosmoment är hur kultureliten ska behandla mig och min nya roman. När min förra roman släpptes år 2019, ”Män som spelar schack”, blev den inte ens recenserad i VK och Norran; trots att båda följt mitt författarskap sedan 1999 och under årens lopp gett mig fina recensioner för mina tidigare fem romaner och min litterära självbiografi ”Spring Kent, spring!”, en bok där jag till slut fattade mod för att våga visa upp min sårbarhet genom att att öppet och ärligt berätta, om min ADHD, min bipolära sjukdom och hur mitt flitiga självmedicinering lede till en katastrof. Efter den boken försvann en hel rad vänner och det blev märkligt tyst. Bilden av mig hade förändrats. Från en respekterad man, till en sårbar springande. impulsiv Kent – och mycket riktigt kom också knivhuggen. I ryggen. Världen som åter blivit ljus och tydlig, försvann in i ett hemlighetsfullt dunkel.

Rädslan tog makten.

Jag hade fått lära mig: Vi måste tala ärligt, göra oss med hemligheterna, dela med oss av våra känslor och tankar, för att vi ska förstådda. Det blev ju tvärtom. Jag ville naturligtvis bli begriplig. Trots att det i mina dunkla ord fanns en klarhet, men allt fler vände bort sina ansikten – så klev jag in i en självvald ensamhet och trodde att jag skulle kunna vänta ut omvärlden. Det var inget jag kunde ta för givet. Vänner, bekanta, familjen hade haft en bild av mig, men den rev jag ju sönder genom att skriva biografin. Det hjälpte inte att säga: ”Go vänner, jag har ju blivit en bättre människa, ser ni inte det?” Möttes av stora, stirrande blickar.

Jag har en gång i tiden, lite motsträvigt, tillhört kultureliten. Men jag kom ganska snart på kant med kadern av kulturarbetare, experter, författare, konstnärer och bokläsare. Jag hamnade riktigt i smöret då jag blev utsedd till kulturredaktör på Folkbladet här i Umeå. Kanske började det där, då jag pekat ut riktningen jag skulle följa som kulturredaktör. I första hand skulle jag spegla den småputtrande, lokala kulturen, i tidningens spridningsområde – Västerbotten – och inte försöka göra kultursidan till någon slags mini-DN.

Sixten Landby

Jag har tyvärr en förmåga att låsa mig vid olika frågeställningar och köra mina idéer till botten. På gott och ont. Å ena sidan så bidrar ADHD till att saker å ting blir gjorda, å andra sidan kan impulsiviteten få grodor att hoppa ur käften. Naturligtvis släppte jag in kulturen som fanns utanför länsgränsen. Men jag oftast öppnade dörren för en del författarskap som levde vid sidan av allfarvägarna, som ansågs vara lättviktiga, som när jag lät recensera ”Sixtens Landbys teser” (1996). Då blev det livat. Hur kunde jag  släppa in hans avskyvärda metaforer och liknelser? Många kvinnliga läsare menade att Landbys teser var sexistiska. Jag bet ihop.

Kanske har jag som person, varit en lomhörd buffel som trampat fel personer på tårna. (De du knuffar åt sidan och trampar på under uppförsvägen av trappan, möter du igen på nervägen). Jag är en sådan här typ som kniper käft och kniper käft, så när jag väl ska tala ut så blir jag förbannad. I varje fall ser jag förbannad ut, för som känslomänniska har haft svårt att dölja vad jag egentligen tycker. Samarbetet som jag hade i min roll som kulturredaktör med dåvarande landshövding Georg Anderssons, retade gallfeber på övriga medier då jag hade ”ensamrätt” på att intervjua de inbjudna västerbottensförfattarna: Torgny Lindgren, Sara Lidman med flera – men det var ju bara för de övriga medierna att lyfta på luren och exv ringa Torgny för en egen intervju. Tyckte jag.

Ensamrätt på Torgny

Istället blev det en tryckt stämning bland Umeås kulturarbetare – och även på Folkbladet. Så jag gjorde som jag alltid gjort, när det började hetta till. Spring Kent! Jag sa upp mig för att skriva min debutroman – och så blev det också. Jag fortsatte som krönikör i Folkbladet, till dess jag fick sparken som krönikör. Jag har en känsla av att jag skrivit under en debattartikel som kritiserade Folkbladets planer att ta bort sin kulturredaktör … Inte blev det bättre när jag som chefredaktör för Vasaplan (en gatutidning där säljarna får en slant), under ett stormöte stadens uteliggare, anklagade samtliga media i länet att var usla på spegla människor på samhällets botten (ett orättvist uttalande från min sida. Sen kom min stroke 2015, två veckor innan tidningen skulle publiceras. Jag räddade utgivningen genom att liggande i sjuksängen på neurologen, med en propp i lillhjärnan, att gå igenom texterna och skriva en ledare. Jag spydde vid minste förflyttning och styrde en rollator framför mig.

Jag visste ju hur mycket tidningen betydde för stadens utstötta och uteliggare. Jag tog ”tjänstledigt” två nummer på läkarnas inrådan. I den vevan kom biografin ”Spring Kent, spring!” – där det nu svart på vitt stod skrivet att jag var eljest och smått galen. Förmodligen lades det till en rad andra diagnoser och jag blev därmed en man inte ska ta på för stort allvar. Ett par månader gick. Jag läkte och gjorde mig redo att återvända till tidningsarbetet. Då hörde jag trummorna … Nere på stan fick jag veta att man ersatt mig med en ny chefredaktör – utan att tala med mig. Det var alltså därför som folk vänt sig bort eller gått omvägar för att slippa se mig i ögonen. Som sagt – det har sina risker att visa upp sin sårbarhet. Jo, något hände efter publiceringen av min självbiografi.

Jag har varit självkritisk och verkligen försökt förstå vilka fel och brister jag har, men det känns som att jag kämpar mot en osynlig skara som törstar efter skrönor och fördomar. Onekligen har min person retat upp fel personer, nu även börjat gå ut över mitt författarskap. Jag får väl acceptera att jag aldrig kommer att accepteras som en riktig författare, att jag mest skriver feelgood-böcker (då kan de lika gärna säga ”Bill och Ben”), att jag inte kan stava (har dyslexi), att jag betalar förlaget för att de ska ge ut mina böcker. Men för tusan … Jag är kontraktsförfattare. Ord & visor förlag är liten, men är stenhårda vad gäller innehållet i böckerna. De har faktiskt refuserat en kriminalroman jag lämnade in, 2008 tror ja att det var. Dessutom är förlaget inte fint nog, då endast Drakarnas utgivna författare är en garant för god litteratur. I det fallet riktar jag kritik mot storstaspressen. Trots att jag fått fina recensioner av pressen i norr, så vägrar de skriva ett ord.

Publikrekord.

Folk tror väl att jag genom min stroke och Parkinson inte längre är tillräknelig – och att jag förmodligen smygsuper (trots snart elva års dokumenterad nykterhet). Jag kommer aldrig att bli inbjuden på Litt-fest. Arrangörer ”glömmer bort mig” när nya litteraturprojektet ska genomföras. Vad handlar det om? Har jag blivit paranoid, eller finns där stänk av avundsjuka hos mina kollegor för att jag får så många författarinbjudningar? (15 framträdanden under sept – december 2019?) Eller för att kommit att bli så omskriven att folk börjat tröttna på min nuna. Har slagit publikrekord i Väven (2016) och i Lycksele stadsbibliotek – så helt värdelös kan jag ju inte vara som estradör och författare? Men förstå mig rätt. Hur skulle du göra om det började cirkulera falska rykten om din person – som vars syfte är att förminska dig?

Bara att skriva denna blogg är ju att sänka garden, så att jag får ta emot fler smällar. ”Du är för öppenhjärtig, Kent!” har flera sagt till mig. ”Du håller på att bli en ny Linnea Fjällstedt. Ni skriver båda med ett socialt patos, väljer starka berättelser, men inte de ämnen som är fina nog”, sa en en journalist till mig härförleden.

Nej, jag valde tidigt bort att delta i kotteriet. Jag har hela livet haft en oförmåga att känna mig hemma någonstans; jag har alltid släpat omkring med en känsla av att vara förskjuten – och lägg sedan till denna olycklig kombination av att ständigt fly i geografin, att dra, att gå upp i rök. Ständigt denna motor som puttrar och går inne i skallen – tankade med en bokstavskombination.  Måhända Måhända är jag en rabulist som söker sin flock – i tider av social distans.

6 kommentarer
Etiketter: , , , ,

Böcker på skogsmuseet

Av , , 1 kommentar 4

Här säljs mina böcker.

Samtliga mina romaner kommer inom några veckor att säljas av Skogsmuseet i Lycksele ute på anrika Gammplatsen. Det känns som en bra lösning. Det är ju i Lycksele jag har merparten av mina Lycksele.
Mina böcker kommer att kunna köpas i butiken och caféet.
Museibutiken håller så här års öppet mån-ons 11–13 och caféet och butiken håller öppet tors-fre 11–16, samt söndagar 11–15.

Min kommande roman ”Älskade Ester”, som släpps i vår, kommer att säljas här (förutom genom förlaget Ord&visor, digitala tjänster och vid mina framträdanden). I romanens handling besöker Ester Duva Nilsson vid några tillfällen Gammplatsen. Dess historik finns också beskriven. ”Älskade Ester” har hittat hem.

Älskade Ester köps på Skogsmuseet

Det känns som en bra lösning. Det är knepigt att sälja sina böcker i Lycksele, och i inlandet, då bokhandlarna försvunnit. Det har varit svårt att finna återförsäljare, och är därför glad och tacksam att Skogsmuseet vill ta sig an den rollen. I flera av mina romaner (som utspelar sig skogarna kring Lycksele) håller mina karaktärer på med någon form av skogsbruk, på gott och ont: ”Vedtjuven”, ”All världens lycka” och i viss mån ”Män som spelar schack”.
Skogsmuseet känns också hemma, då min far (och många i min släkt) vigde sina liv åt skogsarbete – ofta under hårda arbetsförhållanden.
Tack Skogsmuseet i Lycksele!

Graven räddad

Av , , 1 kommentar 9

Esters grav är räddad. När gravfriden gick ut efter 25 år, behöll Svenska kyrkan klokt nog gravrätten av Ester Duva Nilssons grav. Om så inte vore gjort, hade graven grävts upp och upplåtits till någon annan. Ester Duva som var känd som hamnade i kläm mellan fattigdomens armod och det ”moderna” Lycksele tid hon flyttade med föräldrarna 1929. Hon följde med dem från stenriket Nygård, till ålderdomshemmet. Där blev hon kvar i 56 år.

Kyrkan har dessutom markerat Esters gravplats som:

Kulturhistoriskt mycket värdefull.

 

Därför står södra Lapplands pastorat som ägare av denna gravplats och gravstenen. Esters grav kommer därmed att finnas kvar för eftervärlden.

Ester blir evig

Ester Nilssons dog den 21 augusti 1985 på Lycksele Lasarett i en ålder av 89 år. Den 3 september 11.00 hölls begravningsgudstjänst i Lycksele kyrka, den 4 september gravsattes hennes kista. Hennes grav finns på Mellersta kyrkogården i närheten av kyrkan. Senare var det någon som såg till att hennes grav fick en liggande, platt sten.

Ester blev gruvligt underskattad. Hon talade långsamt och otydligt, klädde sig underligt, bara stora skor och märkliga hattar. För många var hon kvinnan var den ”slöa kniven i lådan” – men oj vad de tog fel.

Sitter med slutkorrekturet till ”Älskade Ester” och rättar stavfel. Tror många kommer att få en helt annan bild av Ester efter att ha läst min roman.

1 kommentar
Etiketter: , , ,

Ester i VK

Av , , Bli först att kommentera 9

Ester Nilsson i VK

I gårdagens VK publicerades två kapitel ur min kommande roman ”Älskade Ester”. Har fått en enorm respons från läsarna och flera vill köpa den roman som ännu inte är klar. Alla fina ord värmde mig. Det gick med ens lättare att rätta stavfelen i korrekturet som min förläggare upptäck under sin genomläsning. Sen ska korrekturet tillbaka till förläggaren så att han kan läsa texten en gång till och sen ska jag rätta eventuella kvarvarande fel.

Efter det ska ytterligare två personer på förlaget lusläsa texten, sedan kommer korrekturet åter till mig. Jag ändrar fler fel och grammatiska kullerbyttor, men då är vi inne sluttexten som jag brukar läsa igenom ett par-tre gånger. Så det räcker inte  med att skicka in en text och få den tryckt. Korrekturläsningen är den tyngsta delen i skrivandeprocessen. Men ack så viktig. Förlaget och min noggrannhet leder alltid till att texterna är befriade från irriterande små fel.

Inledningstexten i VK

Även om texten inte gått genom hela systemet av korrekturläsare och rättandet av alla småfel, tackade jag ja till publiceringen, Jag satt en hel dag med texten och den korrekturlästes även av redaktören. Det var för en dryg månad sen. Tre dagar innan publiceringen läste jag igenom texten återigen, för säkerhetsskull. Jag fann drygt tio fel – i en text som vi tidigare varit idiotsäkra på. Lättad skickade jag en ny version, den tredje, till Roland Edlund på VK. Ändå slank ett fel igenom. Men det må så vara. Ingen har klagat.

Utdrag ur texten:

Från en tidigare intervju.

VK våren 2020

Struktur i juletider

Av , , Bli först att kommentera 8

Parkinsonstrött man


Efter ett par
veckors skov i sjukdomen, har jag åter börjat träna och ta korta promenader. Mådde ju prima efter de fyra veckorna på neurologirehabiliteringen. Genom intensiv träning fick jag bättre hållning, balans och blev starkare. Har tappat en hel del muskler. Fan, benen påminde om piprensare. Köpte hantlar och dragsnoddar för att kunna träna här hemma. Var flitig. Men  två  veckor efter hemgång, slog värken till, och nervsmärtorna hoppade runt i kroppen.

Strukturtavla

Jag blev mentalt sänkt av bakslaget vilket utlöste mig en Parkinson relaterad depression. Sa inget  om detta till mina doktorer. Det fick självläka. Plågades av en molande tungsinthet som försämrade mitt minne och fantasi. Visste knappt vilken veckodag det var. Ett tag fick jag för mig att jag blivit dement. En bipolär depression är explosiv, förlamande och är fallet tillräckligt högt, om man strax innan varit uppe i det blå, så tappar man helt luften vid landningen. En depression som är sprungen ur min Parkinson är lika trög som sjukdomen i sig.
Jag har försökt följa rutiner och styrt upp dagarna med få struktur  över var dag. När man mår dåligt och lever ensam är det lätt att släppa taget om sin omgivning, sin bostad och sig själv. Man blir sittande. Därför fick jag en struktur- och planeringstavla av min arbetsterapeut. Det låter kanske löjligt att sätta upp lappar där det står skrivet: Städa, plocka ur diskmaskinen, tvätta kläder, vila, träning, men faktum är att det fungerar. Genom att planera sina dagar blir tiden tydlig och man inser hur många småsysslor man har att hålla reda på och då uppstår kaos.

Jag har i väntan på att förlaget korrekturläste Esterromanen, har jag utfört uppdrag till FoU-panelen, skrivit julkrönika till Lokaltidningen, skrivit fem noveller och pulat på med något som påminner om en diktsamling – samtidigt som jag hållit koll på mina småsysslor i vardagen. Sakta har tungsinnet släppt.

Romanen om Ester

I torsdags återfick korrekturet som lektören och förläggaren läst. I den stora textmassan (ca 450-500 sidor i en tryckt bok) finns som vanligt en del knäppa dyslexifel, men det var väntat. Efter  långa diskussioner har jag tagit bort en tongivande karaktär som tog för mycket plats och störde gestaltningen av Ester. Kill your darlings som det kallas på författarspråk. Men efter 45 sidor saknar jag inte diakonissan som var tänkt att vara Esters andliga stigfinnare. Det fixar Ester på egen hand. Jag har även filat på dialogerna och noga följt mitt berättaperspektiv. Det kommer att krävas 3-4 korrekturläsningar till (minst), så det är en lång sträcka kvar innan romanen trycks. Skulle gissa till hösten. Förlaget påstår att detta är den bästa roman jag skrivit, vilket gör mig barnsligt glad. Därför var jag uppe i ottan för att ta mig an arbetet med romanen ”Älskade Ester”.

Liten flock

 

Snart är det jul. Ibland slås jag av sorgen över att ha förlorat min flock. Jag får strunta i inlandsflocken och istället ty mig till den lilla flock som jag har bildat med dottern Hanna och min älskade Lena + mina vänner här i Umeå. Det bli sannerligen en märklig jul som denna gång ska firas i sociala bubblor bestående av max åtta personer per hushåll. Jag och Lena firar julen här i Umeå. Ledsamt att inte kunna träffa dottern då hon i sitt jobb som butiksbiträde i en affär i stora Avion och att hennes kille snurrar runt på universitetet gör att risken finns att de bär på smitta.

 

Hoppas att vaccinet stoppar Corona och covid-19, men det  är synnerligen oklart hur vaccinationen ska genomföras. Gamlingar och sjukhuspersonal först – och även högriskpatienter (sådana som jag.) Men ingen tycks veta hur de samordnade enheterna ”hittar” oss som tillhör gruppen av de som icke överlever en attack från covid-19.

Arbetslösa tomtar

De lär inte bli insläppta i dessa Coronatider.

Jul med Ester

Av , , Bli först att kommentera 10

Ester i VK

Har i helgen arbetat åtskilliga timmar med ett utdrag ur Ester-boken och kortat ner avsnittet där familjen äntligen ska få lämna Nygård och flytta till ålderdomshemmet i Lycksele, Hela den dokumentationen återfanns 2019 i Lycksele fattigvårdsarkiv. I dessa dokument återfinns ett märkligt skeende där fadern Gustav Nilsson fick ett ”spel” och rörde till det hela å det gruvligaste.

Roligt är att VK:s Roland Edlund vill publicera ett avsnitt ur romanen som ”Julläsning”. 7000 tecken var budet, jag svarade 9000. Då blir det ett uppslag om de drar upp bilderna och lägger till några faktarutor. Men det krävs en hel del extraarbete där texten måste förkortas, förtätas, redigeras.

För att göra texten begriplig har varit tvungen att skriva en kort förklarande förhistoria och en avslutande epilog, Får se ifall VK betalar ut nån ersättning, kultur brukar ju anses vara gratis och nåt som vi författare sysslar med för att det är så himla roligt. (Gnäller en aning …) Men förutom detta är det en bra reklam för min Ester-roman. Den väcker uppseende var än den dyker upp, vart hän jag råkar säga nåt om den.

Romanen, den tegelstenen, ligger hos förlaget för korrekturläsning vilket lär ta tid. Om Coronan tar ny fart, så lär den inte bli utgiven förrän hösten 2021.