Etikett: Ester Duva

När känslorna styr

Av , , Bli först att kommentera 4

Tack Ester!

Ett år och fem månader av dagligt skrivande, i snitt 8-10 timmar per dag, ofta med start vid 03-04-tiden, då jag ändå inte kunnat kunnat somna om. Även om jag skrivit så intensivt, har det inte varit under något maniskt tillstånd. Däremot har det under hela skrivandet funnits en hotfull känsla av att inte hinna skriva klart i tid. Sjukdomarna (Parkinson, stroke, diabetes och högt blodtryck) har under skrivandet när som helt kunnat göra mig liggande, rent av skickat mig raka vägen in i döden. Nu ligger makten över det jag skrivit samman hos min förläggare. Jag är inte orolig att han refuserar mig, men jag kan inte längre påverka romanens fortsatta liv. Jo, jag har svårt att släppa ifrån mig saker och ting. Det ligger i min natur.

Att lämna ifrån ett manus, en bok, skapar en sorg. Jag är nu fråntagen den flykt i tillvaron som skrivandet varit. Det är väl ungefär som en yrkesaktiv person känner sig första tiden efter pensioneringen. Skillnaden är att jag kan skriva ända in i döden. Jag bär min arbetsplats inne i mitt huvud och följer mig vart än jag går.

Funkar illa i verkligheten
Jag har ofta fungerat illa på de verkliga arbetsplatser jag besökt. Funkar dåligt i grupp, har svårt att bli hängiven av de uppgifter jag blivit påtvingad – mycket beroende att jag redan haft ett ”jobb”, så när arbetskamraterna engagerat sig i arbetsplatsmöten och dylikt, har jag varit frånvarande i mitt inne i skrivandet inne i mitt huvud.

Jag har inte varit lätt att umgås med, just på grund av min oförmåga att vara närvarande i Nuet, att jag alltid varit nån annanstans. Sitter man som jag 1.5 år och dagligen lever i en Estervärld är det klart att jag blir en trist person att umgås med.

Min annorlunda hjärna
Det ska tilläggas att min hjärna inte är lik många andras hjärnor. Jag uppfattar världen annorlunda än vad alla andra gör och det har att göra med att min hjärnas funktioner blivit en aning bakvända. Jag har som sagt svårt för att vara i Nuet då jag ofta blir uttråkad av verkligheten. I mitt yrkesverksamma liv har jag ofta tröttnat på arbetsplatsen, jobbarkompisar, rutinerna och då impulsivt och illa genomtänkt sagt upp mig och bytt arbete, bostadsort, ibland vänner i tron att få uppleva nåt nytt, nåt mer spännande men efter ett tag så har jag åter drabbats av långtråkigheten och bytt, och bytt jobb.

Är en känslomänniska
ADHD är som om att ha en ständigt brummande och gående motor inne i skallen. Att jag dessutom drabbades av Bipolär sjukdom kom ju att bidra till min märkliga personlighet. Att vara nära mig har nog varit som att tassa fram över ett minfält. Jag har varit och är en känslomänniska och då menar jag att känslor i mångt och mycket har styrt mina handlingar, mitt liv. Fram till de två åren av KBT-terapi (2013-14) var det rädslan så dominerande i mitt liv. Blev rädd för allt, blev till och med rädd för att bli rädd. Men det tog den skickliga terapeuten ur mig. Tack och lov, annars hade jag varit död vid det här laget. Jag hade aldrig med denna rädsla i huvudet klarat av att hålla mig nykter som jag nu varit i drygt tio år.

Stark impulsivitet
Mina känslor visar sig direkt. Det sjuder inte först, inte heller puttrar det i gryta. Grytan kokar över direkt. Det beror på min avsaknad av det filter som de flesta har: Oförmågan att kunna dölja vad jag känner. Hör eller ser jag nåt som retar upp mig eller tråkar ut mig, kan jag inte förställa mig och hålla med. Känslorna styr. Mina impulser går direkt in i känslocentrat, utan att ta en omväg (som alla andra gör) förbi förnuftet i pannloberna. Jag ”vaknar till” när jag sitter och stånkar och stönar, himlar med ögonen, suckar djupt och ruskar på huvudet. Jag är chanslös. Känslor har redan tagit över.  Jag kan bara säga förlåt – men förklaringen är att jag saknar förmåga att förhindra det som sker med min kropp och med mina miner. Klart är att detta ställt till besvär för mig under livets gång.

Är empatisk
Men lika blixtsnabbt som min hjärna försätter mig i mina känslors makt, lika blixtsnabbt kan jag läsa av en annan människas känslostatus och se förbi ett tillgjort och falskt leende, med en snabb blick kombinera det som sägs med dennes minspel, kroppsspråk och tonläge. Det har även gjort mig till en empatisk person med god förmåga att känna medlidande. Även det en bit av mig som som skapats ur mina neuropsykiatriska funktionshinder. Sen ska det tilläggas att min Parkinson och det stenansikte som sjukdomen (brist på miner) inte gör saken bättre. Vad arg du ser ut, kan nu få höra. Då jag i själva verket är glad.

Jag kan även älska intensivt, kan stundom vara rolig (inte bara vara uttråkad och sur) och det händer ofta spännande saker kring mig – om jag nu även ska våga säga nåt positivt om mig själv. Min ADHD har ju även hjälpt mig att få saker och ting gjorda – tack vare min impulsivitet. När jag skriver om mina tillkortakommande är det lätt att framställa mina sämsta sidor, men glömmer bort mina goda egenskaper. Jo minsann, jag har sådana. Skulle tro att det är skammen som får mig att alltid tjata om mina tillkortakommande. Skammen som vuxit fram ur det faktum att jag är och känner mig annorlunda. Då är det lätt att inbilla sig att det är mitt fel att jag föddes till den jag blev. Det är så som skammen arbetar inne i en människa som är eljest.

Superfokus på skrivandet
För att återknyta till mitt intensiva skrivande och sorgen att lämna ifrån sig ett manus – och att leva intensivt i olika projekt, så kan vän av ordning säga: Men när du skriver verkar du inte bli uttråkad. Du säger inte upp dig mitt i ett romanbygge, du kan sitta still och vara fokuserad. Jo, det finns en förklaring till detta. Det har med min knasiga hjärna att göra.

Det är ganska vanligt vi med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (som inte är sjukdomar) har en förmåga att skaffa oss specialintressen som slukar mängder med tid. Om vi är usla att överblicka livet i stort, så kan vi bäst på rabbla kungalängder, styrketräna, springa fort, lyssna på märklig musik eller som jag ständigt skriva, först genom dagböcker, sen blev det noveller och romaner. Skrivandet blev mitt specialintresse. Kanske är det ett sätt att dölja sina övriga brister, mina vita fläckar som jag har kunskapsmässigt.

Skulle nån högfärdig typ tycka att det är underligt att jag inte vet vad transitiva verb är, inte heller kan skillnaden på komparativa och superlativa adverb, så kan jag leende kasta fram sju romaner och säga: Men lik förbannat kan jag skriva böcker! (Är ju dessutom dyslektiker …)

En andlig promenad

Av , , Bli först att kommentera 6

En skön helg uppe i Skellefteå. En tid i begynnande höst där det ännu bodde kvar en bit av sommaren. Drygt 20 plus, sol. Vi åkte en sväng under lördagen till Marranäsvältan; en mäktig naturupplevelse i närheten av Fällfors.

Åter till grusgropen … Var i Marranäsvältan första gången ca 1982, sen har jag följt ”raset” sex-sju gånger till. Erosion i dagsljuset. En ravin där ”grusgropen” växer för vart år som går. Det ser ut som om en jätte tagit en tugga i marken ner mot Byske älv.

Sen bar det av till Bönens trädgård i Kusmark. En andlig promenad, en pärla i tillvaron som leder till stillhet och eftertanke. Små skyltar i växtligheten som får en att stanna till och fundera. Saknade dock modet att fördjupa mig allt för mycket i mitt livs stora sorg och allvar.

Söndagen – även den en dag i flödande solsken. En långpromenad med stavar som stöd. På tillbaka vägen upptäckte jag hur benen plötsligt kan vika sig under mig. Gummiben. Denna jävla brist på dopamin som leder till en oförmåga att styra mina muskler, min kropp. Vad väntar mig? Förutom smärta och en vansinnig skräck …

Snart kan jag skicka in mitt manus till förlaget. Tusan så många timmar jag lagt ner på denna roman. Tycker det ser bra ut, även om det fortfarande dräller av små stavfel och grammatiska kullerbyttor. Är dock orolig över att lämna ifrån mig texten. Brukar ju bli  ”sjuk” när ett projekt tar slut. Får väl fortsätta att skriva. En ny roman. Är rädd att det ”smäller till” ifall jag sänker garden.

Nog är väl vägen mellan Skellefteå och Umeå för jävla tråkig? Kanske för att merparten är satt till 80 km/h. Bitarna när det är flera filer och 110 km/h så gör det ju undan. Dags att bygga bort alla flaskhalsar längs denna väg.

Inte tänker jag: Jäklar i min lilla låda, jag susar fram längs en Europaväg – i en hastighet av 80 km i timmen … 

 

 

 

En duvas färd till himlen

Av , , Bli först att kommentera 7

Skrivandet av romanen ”Älskade Ester”, den om Ester Nilssons liv fortskrider mot sitt slut. Den märkliga kvinnan som blev känd i Lycksele med omnejd under öknamnet Ester Duva. Kommer idag (hoppas jag) att att färdigställa den senaste versionen, den tionde tror jag. Sen har jag en genomkörare till, för att stryka lite till och kontrollera grammatiken och stavfelen som brukar gömma sig i textmassan – som omsluter cirka 500 sidor. Ja, sen ska ju förlagets korrektur rättas och förmodligen strykas ner. Hela romanprojektet lär ta hela detta år. Jo, det kräver sin man att skriva en roman om Ester Nilsson …

Ester Nilsson även kallad Duva.

Jag har aldrig lagt så mycket krut på en roman som på denna. I början skrev jag i ren skräck då jag förra sommaren var så dålig i min Parkinson att jag bara kunde hantera tangentbordet med mitt högra pekfinger. Var övertygad om att detta skulle bli det sista jag skrev – om jag ens hann skriva klart ”Älskade Ester” innan jag skulle förvandlas till en stenstod, en oförstådd runsten. Men i början av augusti justerade en läkare på Neurologen medicindoserna och jag blev piggare än nånsin. Dock med en malande tanke: Skynda på Kent! Du vet aldrig hur livet är tänkt att fortsätta. Jag ljuger inte om jag påstår att jag skrivit cirka 8-10 timmar precis varenda dag sen i juni 2019.

Nu tänker jag ta några veckors semester från romanen och låta den ligga till sig ett tag. Målet är att ge ut romanen våren 2021. Om inte den andra vågen slagit till … Intresset för denna roman har varit rekordstort och jag har aldrig omgett med så många skrönor, så mycket fakta och information i något av mina tidigare romanprojekt. Det har varit på gott och ont. Eftersom jag inledningsvis litade för mycket på några av uppgiftslämnarna, tog romanen ständigt nya riktningar. Höll på att bli galen. För varje sanning fanns där en annan sanning som gjorde att en av dessa sanningar rimligtvis måste vara en lögn, i varje fall en skröna eller ett ”planterat” minne. Det finns de som tvärsäkert påstår sig har besökt Ester i Nygård på 40-talet – då hon i själva verket flyttade till Lycksele 1929 och som sedan aldrig återvände till sina hemtrakter kring Knaften och Örån. På 40-talet var byggnaderna i Nygård rivna.

Skrivandet kan ha ett högt pris.

Som tur var klev några av mina läsare och vänner, även min förläggare, fram och menade att jag var tvungen att sätta ner fötterna och som författare till denna roman bestämma riktning och innehåll. I och med valet av romanen som form kan jag ju krydda sanningar med rena rama lögner, för att kunna dramatisera MIN berättelse om Esters liv. Precis som jag gjorde i romanen om Valfrid Johanssons liv: ”Konungarnas konung från Baklandet” (2006 Ord & visor förlag). Med min empatiska förmåga och mitt medlidande kom jag rätt så nära sanningen – samtidigt som det blev en jävligt bra roman.

Men tusan så det tar på kroppen och psyket att tränga in i en annan människas psyke, tankar och kropp. Ibland blir det rent av svårt att skilja på Jag och DU. Lena har storögt lyssnat på mig när jag emellanåt berättat hur jag frågat Ester om råd, om vad hon skulle ha sagt och gjort i en del knepiga partier i mitt skrivande. Harreligen, nu har han vorte tokut!

Jag skyr coronaviruset och värmen.

Skönt med en molnig och lite kallare dag. Värmeböljan höll på att dräpa mig. Var det inte coronaviruset som höll mig isolerad, var det nu den 30-gradiga värmen som tvingade mig att sitta instängd med två brummande fläktar riktade mot mitt skrivbord, så att pappersarken kom i rörelse och föll till golvet.

Lev väl!

/Kent.

Sanningens mörker

Av , , Bli först att kommentera 3

Alla dessa pratakusar, sanningssägare som tanklöst tompratar rakt ut i luften, som tror att just deras  sanningar är all världens mått, borde först ta en sväng sitt förnuft i pannloberna, räkna till tio, innan de låter grodorna hoppa ut ur deras munnar. Att vara impulsiv kan ha sina fördelar. De som har den egenskapen är ofta rysligt snabbkäftade och på en sekund kan de samla skrattarna på sin sida. Men det brukar inte hålla i längden. Prat som bara bygger på första bästa känsla som dyker upp, kommer en dag att avslöja sanningssägarens mörka djup.

Protester världen runt.

Alexander Bard föll i en egen grävd grop när han impulsivt avslöjade sina rasistiska tankar och twittrade att svarta personer borde ”skärpa sig, studera hårt, arbeta, tjäna egna pengar istället för att förlita sig på bidrag, sluta ljuga, ta sig ut från fängelse och bli hjältar istället för självutnämnda offer”. Han drar alla över en kam, varenda svart människa är en latoxe som tär på samhället. Är det därför som det är okej att poliserna i USA kväver svarta fortkörare. Han raljerar om Black lives matter-rörelsens protester mot rasismen i USA.

En normal hjärna brukar använda sig av förnuftet för att avgöra om exempelvis ett larm från amygdala är trovärdigt; om vi står under hot från en rytande tiger, mammut eller att nån är på väg att kasta ett spjut mot oss. Kroppen går på högvarv, blodtrycket ökar, hjärtat slår fort. Det är gamla, nedärva egenskaper med andra ord. Förnuftet säger: Nej, det är bara en liten parvel som räcker ut tungan. Du behöver inte fly eller slåss. Eller: Spring Kent, spring! Förnuftet hjälper oss att tyda världen och i viss mån att redigera våra tankar så att vi inte säger nåt jävligt dumt i affekt. Som Bard gjorde (igen …)

Han fortsätter tydligen, då han nu kallat Bianca Ingrosso för Hora. Återigen, misstänker jag, så red han på känslorna istället för att stanna till vid förnuftet, räkna till tio, och sedan sagt nåt mera klokt – eller inget alls. Detta borde väl vara sedelärande för alla pratakusar och skrävlare? Jo, för det går att lära om, att bemästra sin impulsivitet. Första steget är att bli medveten om hur ens hjärna fungerar.

Tyvärr mattas betydelsen av vad en sanningssägare kan vara. De som vågar stiga fram och beskriva missförhållanden inom vården, på arbetsplatserna, de som vågar vittna mot organiserad brottslighet. För att våga göra det  krävs mod. Det krävs att man visar sig sårbar och kan bli tvungna att ta emot ”knivhugg i ryggen”. Det är såna sanningssägare vi behöver – inte gaphalsarna.

Vi lever i pandemiernas tidevarv. En heter corona, en annan är den strukturella rasismen. Runt om i världen sorteras människor bort på grund av sin hudfärg. De ärver fattigdomen. De blir sjuka, dör i förtid. De representerar det annorlunda och det skrämmer skiten ur somliga – och skapar vrede. I fronten har vi ett gäng sanningssägare som struntar i sitt förnuft och svansen bakom dem som består av än fler känslostyrda personer. De hakar på eftersom de fått höra en ”sanning” som beskriver världen på ett trovärdigt sätt. Tror dom i varje fall.

Det har blivit okej att ”tycka till” om folk som är eljest, att fösa ihop hela högen i en och samma grupp. Trots att rasism inte är någon vetenskap, utan ett impulsivt tyckande i fördomarnas tecken och okunskap. Vi måste lägga bevisbördan i rasisternas knän. ”Vad bygger du det på? Var har du hört det? Kan du leda i bevis att exempelvis säga som Alexander Bard: att svarta personer borde ”skärpa sig, studera hårt, arbeta, tjäna egna pengar istället för att förlita sig på bidrag, sluta ljuga, ta sig ut från fängelse och bli hjältar istället för självutnämnda offer”.

För övrigt så åker jag idag till Skellefteå för att fira midsommar med Lena. Med mig har jag en pärm med 360 sidor text (i bokform dryga 500 sidor), som nån gång, i en snar framtid, ska bli romanen ”Älskade Ester”.

De annorlunda

Av , , Bli först att kommentera 4

Annorlunda människor bryter ny mark. De ger oss distans till livet och får oss att undra över VEM som bestämmer vad som är normalt.

Annorlunda människor som vågar ha en röst som skiljer sig från andra får räkna med att hånas och bli idiotförklarade.En del de som blivit eljest försöker desperat göra avkall på sin personlighet och ära genom att bära olika masker och kämpar livet igenom för att få tillhöra en flock.

 

Detta blir aktuellt då jag jobbar med romanen om Ester Duva Nilsson; en kvinna som var född eljest och dog som en annorlunda männisch. Hon struntade i normerna, i de osynliga reglerna (mycket på grund av att hon inte begrep sig på de lagar som gäller för folk i flock.) Kom hon väl in i en gemenskap, så sparkades hon snabbt ut, fick rött kort för brott mot reglerna.

Ester Nilsson även kallad Duva.

Vi människor är olika: Vi har i grunden olika stilar, olika intressen, olika behov, olika mål. Vi har framförallt olika förutsättningar. Ibland är sådana skillnader orsaker till att det uppkommer konflikter. Många har aldrig ägnat någon större uppmärksamhet åt att människor kan fungera helt olika. De reagerar därför med oförståelse och stark irritation när de märker att en kollega, vän eller en kuf ute på stadens gator inte beter sig så som de borde.

Det annorlunda, de som är eljest kan verka skrämmande, just för att vi är ovana att möta dessa människor. Ilska och rädsla … en farlig kombination. Ur detta börjar mobbingen. Den som är räddast och fegast tar på sig rollen att göra sig lustig och säga elaka saker till den som är annorlunda.

Ester var pusselbiten som inte passade in, som bar fel kläder, förstora skor. Hon var den långsamma kvinnan som pratade långsamt och gav ett intryck av att vara trög i huvudet. Vilket var fel. Hon fick ta emot smällar för att hon vägrade ändra sig och bära masker av tillgjordhet. Falsk skulle hon aldrig bli.

I ämnet har många kloka ord sagts: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, det ska ni göra mot dem.” ”Du skall älska din nästa som dig själv”. ”Sannerligen, vad ni har gjort mot en av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” 

Jag har alltid dragits till människor som simmat motströms, som sett världen med lite annorlunda syn, som hävdat en röd blomma är gul, som gått sina egna vägar, trots ett högt pris och en påtvingad ensamhet.

Kanske är en av orsakerna till detta är att jag själv är eljest, annars och annorlunda. Nåt jag skrev om i min biografi ”Spring Kent, spring!”

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

På skogspromenad

Av , , Bli först att kommentera 6

En aning av sommaren. I går i varje fall. Vid sexsnåret lyser himlen blå – trots att vädergubbarna lovat ösregn. Men det kommer väl. Promenerat i skogen, varit ute i friska luften, suttit och solat på Lenas balkong. Framför allt har jag bytt miljö efter många veckor i min tvårummare. Nu är jag i Skellefteå.

Redo med munskydd och vinylhandskar, under gårdagen inköpta på Clas Ohlson. Det alla apotek saknar, finner man till ett bra pris på Clas Ohlson. Handskarna jag beställde på ett av apotekens webbsida kostade tre gånger så mycket. De gick inte köpa i butiken, och skulle beställas med en massa tillkommande frakt. Likadant med handspriten som aldrig finns på stadens apotek, kan man vraka och välja bland, lastade på pallar inne på COOP, litervis eller mindre sprejflaskor till ett bra pris. Var gör apoteken sina köp? Ryska maffian? Vore det inte för att de hjälpligt försöker tillhandahålla receptbelagda mediciner, så skulle Clas Ohlson kunna överta deras verksamhet. Tror att det skulle funka bättre och effektivare.

Ni tycker kanske att jag är fånig som går omkring med munskydd och vinylhandskar, att jag rent ut sagt är eljest. Men om ni tittar på dagens Text-TV sidan 168-169 och läser om de åtta riskgrupper som Socialstyrelsen radat upp så förstår ni mig kanske? Om man uppfyller en av dessa grupper räknas man som en riskpatient. Jag finns med i TRE grupper och blir då en högriskpatient. Grupp 4: Diabetes, högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdomar (stroke). Grupp 5. Fetma. Yes! Grupp 6: Parkinson.

Den 20/5 uppmärksammade VK mitt romanprojekt. Ester har blivit inne i Lycksele och intresset är stort för min roman ”Älskade Ester”. Dagen när artikel var publicerades ringde det ofta i min mobil och det plingade i min e-post. Folk ville tipsa, ge råd, berätta sina minnen. Det bästa tipset var om en kvinna som växte upp i Öretorp, granne med Esters Nygård. Samtalet med den kvinnan i Lycksele rätade ut många frågetecken. Hon hade anteckningar på en mängd viktiga datum och berättade att hon ofta hälsade på Ester på ålderdomshemmet på 1930-talet och framåt. Nu vågar jag skriva klart romanen. Jag känner mig trygg i mina kunskaper om Ester – även om jag bara kan nedteckna 30 procent av mina kunskaper.

Flytt till ”Chokladhus”

Av , , Bli först att kommentera 6

Pust. Snart är 13-års boende nerpackade i Biltemas flyttkartonger. Nu är det mest ”rate” som ska ner i kartonger och påsar; småkrafs som ska med: Typ när jag tömde badrumsskåpet. Är slut i kropp, själ och mentalt. Men nu börjar det dra ihop sig. Hjälp kommer från Lena, på fredag ansluter min dotter, lördag kommer flyttgubbar i form Movinga flyttfirma och ett par av polarna. Söndag städning. Måndag avsyning av städning med knorrande, kvidande hyresvärd.

Men mina nya hyresvärdar som är en kombo mellan socialtjänsten och Bostaden, var så trevliga, så snälla och tillmötesgående och så insatta i mina problem. Anar att det funnits människor, vänner, som i tysthet arbetat för min sak. Fick en ny varmluftsugn, ny diskmaskin, ny kyl- och frys. Fick nycklarna  en vecka innan formellt inflyttningsdatum – då jag behöver tid på mig att packa upp. Skrev under kontraktet med drygt två meters avstånd till de övriga och avslutade detta med en handtvätt. Märkliga tider. Inga handslag. Detta ständiga hot av ett coronavirus.

Från och med söndag räknar jag mig som boende på Ostvägen, på andra våningen i ett av de s.k. Tobleronehusen uppe på Ersboda, 6 km från centrum. Känns bra, men ingen jublande glädje då flytten gjordes på grund av sjukdom. Annars hade jag nog varit trogen Pig Hill och Backenvägen 9 trogen några år till. För avsides hamnar jag ju.

Räknade härförleden ihop alla de gånger jag flyttat och fick hop det till 23 gånger. De flesta mellan jag var 16 – 30 år. På den tiden då långtråkigheten fick mig att ständigt att byta boende och ort. En och annan separation spelade även in, skulle jag tro.

Så en viss flyttrutin har jag. Men tusan så långsamt det går numera. Igångsättningsproblematik, koncentrationssvårigheter, värk i nacken, kramp i ryggen, balanssvårigheter, yrsel, ett ständigt snubblande och blodtrycksfall. Ovan på det hotet från Coronaviruset.

 

Även korrekturet till romanen om Ester ligger nerpackad. Dock ej i flyttkartong utan i min resväska med mycket viktiga handlingar. Har noga läst igenom de 450 sidorna och noterat att en hel del ändringar måste ske. Dels av dessa irriterande, små dyslexifelen (bindeord som fallit bort, omkastade bokstäver, ändelser som fallit bort), dels för att komprimera storyn som i dagsläget är för lång. Har beställt ett nytt skrivbord, av tung metall. Det ska stå stadigt och vara en värdig ersättare till det läkarbord jag suttit vid sedan i mitten av 1980-talet. När jag packat upp det nödvändiga ska jag ge mig i kast med texten. Kanske, kanske är den klar att skicka till förlaget nån gång i maj. Vi får se. Tänker inte publicera den så länge Coronaviruset förlamar världen.

Precis som när jag skrev romanen om Valfrid Johansson ”Konungarnas konung från Baklandet”, så börjar det dyka upp oroliga människor som indirekt och direkt menar att jag inte borde gräva i Esters liv. Sedan hör allt fler av sig och anser sig veta allt om Ester. Men det faller platt när de inte ens vet när hon flyttade till Lycksele och när påstår sig känna henne ”väl” och ha träffat henne i hemtrakterna tio år efter flytten …När jag skrev om Valfrids liv var det ett par personer som hotfullt ”befallde” mig att inte skriva den romanen. Den, som romanen om Ester, engagerar många människor. Det respekterar jag. Men då dan de inte komma dragande med lögner och gamla skrönor …

Många tror fortfarande att det är en biografi jag skriver på, då jag gång på gång jag poängterat att det är en roman med historiska personer som en gång funnits, men som ”lever” under mina tolkningar, min människokännedom och medlidande. jag har i mina romaner gång på gång skildrat  människoöden med stor respekt och med målsättning till en upprättelse för mina karaktärer. Precis som jag gjorde med Valfrid (Konungen). I brist på fakta får jag som författare treva mig fram och ständigt undra vad som skulle ha kunnat hända. Till det kommer ju en dramaturgisk bearbetning av historien som ska göra romanen spännande och engagerande. Men det är ju författarens uppdrag.

Att uttrycka sig konstnärligt är att dela med sig av ens rädslor, sin sårbarhet, sorg, glädje och längtan. Till detta krävs ett viss mått av mod.

Fikapaus, sen fortsatt packande.

För övrigt märker jag av min Parkinson allt mer. Kanske pga av stressen. Men jag tappar precis allt till golvet: glas, skruvmejslar, tandborsten. Finmotoriken är usel.

Sorterat gammord

Av , , Bli först att kommentera 6

Sorterat papper. Två tjocka pärmar med fakta och minnesanteckningar som hör till romanen om Ester. Sen har jag suttit och pulat på med alla gammord jag lärt mig under resans gång, sorterat dem i följd till dess det blev nåt som påminner om en dikt.

Mitt upprop kring Esters återfunna gravplats, har resulterat i ett stort gensvar. Det är hittills 250 som vill vara med och finansiera nån typ av minnessten. Hoppas det finns krafter att bilda ett Ester Duva-sällskap uppe i Lycksele och att det blir rest nån sten över hennes minne.

Klart är att Ester engagerar många i Lycksele. Själv tycker jag mig ha nog göra med mitt skrivande om hennes liv. Skulle varken hinna eller orka vara med i nåt praktiskt arbete. Däremot kan jag vara en katalysator som får saker och ting att hända. Det måste väl ske en djupare kontakt med Svenska kyrkan och på sikt även med kommunen.

 

 

Jo, här kommer min dikt på lyckseledialekt.

Den blev så där, men själv njuter jag av att få uttala orden, även om de kommer lite huller om buller.

 

 

Livet för gammalt (Dikt av Kent Lundholm) ©

Oppstillt,
krype fyromfot.
Pjöller nalta,
sen masa å gå.

Sursnön, skaran å blia,
bärjola på sörsia.
Gräv barhänt i jola,
bränn fönna om vår’n.

Sätt pären,
plock ogräse.
Slåttanna.
Hässjen jer full ve hö.

Skaff se gåven.
Läsa katekesen.
Gå te kyrka.
Gu nåde däg.

Tjockmjölka, bryta
rattåt å äta.
Tugg å svälj.
Lär dä magahove
å sitt bredave.
Blask ve öga å blister.
Klä på dä,
nu köm främmen!

Småfögla som väsa på.
Sviarn. Beckolja.
Korompa neri mjölkhinken,
stup å skall ner i dyngkasa.
Huvvaligen!

Hittna å dittna, hänna å dänna
å sen polemasa.
Napp brannbera å snattren,
bli huvvuvill, svim å.
Ränn vitöga.

Ligg ilag, goes nalta.
Äla å sä.
Bli bånut.
Stortissen, kvinnfolkforen
å småbåna.

Å så karaforen.
Bussaron å vadmalsbyxen.
Skrävel å bälj ti sä brännvine.
Hugg timmer te baklanne.
Klyv ven.
Bli karut å va okamme.

Åt å fram.
Ofuri, ohull, oitte.
Oslög men hannvass.
Dra fälen etter sä,
gå infött
å stappelbent.

Tokforen.
Jer du göjvut?
Nä, nalta eljest.
Äsch, hort hä va!

Gammgöbba, gammkärringen,
tannlös å klomrut.
Senadrage om nättren.
Nolaverä å snödrevan.
Misslagom,
kvir å järmes.
Harmes mest hela tin.
Tackel å, lut ikull sä.
Gå åttabak.
Gruv sä.
Kvamn å.

Kom, nu gör vi kvälln.

© Kent Lundholm
2020-03-16

Esters grav

Av , , Bli först att kommentera 8

Sent igår kväll hittade jag den. Graven: ME T 0079. Mellersta gravgården i närheten av kyrkan i Lycksele. Ester Nilssons grav. Hon som fick öknamnet Ester Duva och som i en ålder av 33 år flyttade in på ålderdomshemmet i Lycksele och bodde där till sin död 1985.

Ett livsöde jag nu skrivit en roman om: ”Älskade Ester”.

Trots att gravrätten återgått till Södra Lapplands pastorat, så har man klokt nog inte överlåtit graven till nån annan. Man har insett att det finns en kulturhistoria kring Ester. Instämmer! Hon torde vara en av Lyckseles mest kända personer, inte minst för att det var så tacksamt att mobba henne och döma henne utifrån hennes yttre.

Jag har aldrig blivit så starkt berörd av någon av mina romanfigurer, som jag kom att drabbas av Ester Nilsson öde. Utan att förhäva mig finns i min kommande roman underlag för en filmatisering. Vilket flera redan påpekat, utan att läst en rad i min roman.

Vi gillar av nån anledning människor som kämpar, de som simmar motströms och som vägrar att ge upp. Ensamma, tjuriga människor. Underskattade personer som lätt får stämpeln som idiot, men som är intelligenta bakom en något dyster fasad.

Jag har jobbat med denna roman i ett smått galet tempo. Jag ljuger inte om jag säger att jag i snitt jobbat 8 timmar per dag – sju dagar i veckan sedan i maj  2019. Jag hittar tio genomskrivna versioner, där omfånget pendlat mellan 400 och 500 sidor.

Dagens version är på 440 sidor. Nu är den utskriven, ska genomläsas, småfel ska rättas sedan skickas den till mitt förlag. Sedan en spänd väntan på vad de tycker.

Det intensiva skrivandet beror dels på allt spännande jag funnit i faktaväg kring Ester, alla gåtor som uppstått, dels på grund av min sjukdom som galopperar genom tiden i hög fart. Har skrivit det här tidigare: Detta är förmodligen det sista jag skriver i romanväg. Kommer inte att orka ge mig i kast med ett dylikt ämne en gång – min Parkinson säger stopp.

För övrigt har jag idag hamstrat en aning. Kunde inte stå emot. Många hyllor gapade tomma på Ica Kvantum. Så jag är inte ensam om att ha tänkt tanken. Mycket pasta, massor med bönor och krossade tomater. Frysen full, skafferiet välfyllt.

När jag höjer blicken från tangentbordet, upptäcker jag en värld i kris. Pandemin är ett faktum.

Inom kort kan samhället vackla till och stanna helt och hållet.

Detta är allvarligare än vi ens vågar tänka oss.

Fint brev om Ester

Av , , Bli först att kommentera 5

Förkyld. Suttit printat ut färgglada färgbroschyrer och skrivit följebrev som ska skickas till hugade arrangörer som vill ha en föreläsare som har ”egna erfarenheter av psykisk ohälsa” i sitt CV.

Satt en stund och gruvade mig inför den 23 mil långa färden den 21 mars till Storuman för en timmes framträdande. Men då har gulliga Katharina på ABF Västerbotten fixat hotellrum fredagsnatten innan mitt framträdande på lördag. Lena och jag kör en bit var. Sen blir det bubbelpool och bastu på Hotell Toppen på fredagskvällen. Middag förstås. Sen upp på scenen 12.00 på lördag och en dryg timme senare åter, 23 mil, mot Umeå. Tufft att var kultursnubbe.

Fick ett fint brev från en herre i Kungsbacka, som hade en hel del att berätta om Ester Nilsson (Duva). Han verkade ha fått kämpa med sin gamla Halda får att få ihop detta brev. Små anekdoter. En om hur hans mor bjöd Ester på mjukt bröd, då Ester tappat tänderna.  Hon var bara lite över trettio. Där i början av sin vistelse i Lycksele så gick hon på alla slags gudstjänster; Frälsningsarmén, Pingstkyrkan och Svenska kyrkan, gärna då på en begravning. Han följde henne i spåren som liten grabb och bodde bara 500 meter från det ålderdomshem hon och föräldrarna kom till 1929. Han berättade om hur Ester alltid skyddade sin handväska. Sen nåt nytt för mig: Ester hasade runt på stan och sålde Julkort för att tjäna en liten slant. Fattigdomen förföljde henne med andra ord till Lycksele.

För övrigt tänkte jag och DUO-appen slå lagen i ”På spåret”. Förlorade. Tandis på måndagsmorgon. En bit ur en lagning har lossnat.