Etikett: Ester Nilsson

Söva lave kräka

Av , , 2 kommentarer 6

Under Ester Duva Nilssons barndom och uppväxt, var fattigdomen det hon skulle få ärva. Det var en tid av orättvisa och tydliga klasskillnader; en tid då de bättre beställda ansåg att fattigt folk saknade moral, vett och pliktkänsla. Med andra ord: De hade sig själva att skylla. (Är det inte likadant idag? Debatten och närande och tärande …) Med fattigdomen följde inte enbart hunger och armod. Invävd i fattigdomen fanns skammen. Ester föddes 1896 i Öretorp och dog 1985 i Lycksele, och gjorde en otrolig resa genom Fattigsverige, förbi 20–30-talens stolliga idéer om rashygien, för att med åren komma in i värmen, i  välfärdssamhället, med riktning mot Folkhemmet – som var en såpbubbla som sprack.

Ester Duva Nilsson

I början av 1900-talet var fattigdomen synbar. Den gick rent av att ta på, lukta sig till. Ungarna gick barfota i lappade kläder, armar och ben var mest skinn och ben; en fattigdom som tvingade fattighjonen ut på grusvägarna för att tigga sig till en plats i någon storbondes ladugård och en bit mat – som byttes mot gratis arbete. Esters mor och far hade båda vuxit upp som fattighjon som drog fram mellan byarna i hopp om att bli inhysta i någon loge eller ladugård.

”Fattifölke få söva lave kräka in i fähuset!”

 ”Dömda till fattigdom” tvingades Esters mor och far i barndomen att: Tramp farsgubben baki häla … Följ ätter ti fälen hans… Trask å gå gålmella för å få sä nå mat ti magan. När de var tolv, tretton år vart dem städslade som tjänstehjon (piga och dräng).

Bo å söva lave kräka …

Esters far sig kände sig med all säkerhet stolt då han blev arrendator; trots att den magra jorden mest bestod av sten och att stugan låg gömd och glömd i väglöst land. Dessutom ändrade prästen i församlingsboken från dräng, till arbetare och slutligen till brukare. Okunskapen hängde ofta samman fattigdomen. I den närmaste släkten var det bara morfar som kunde läsa. Ester gick två månader i folkskolan, men måste ha lärt sig läsa på egen hand. Det var således ingen slump att Esters arv bestod av fattigdom, utanförskap och armod. Det berodde inte på arvsynden. Däremot hon hade Gud försett henne med fars stora näsa och mors varma leende.

När Ester i trettioårsåldern flyttade till Lycksele var hon så van med fattigdomen, att hon inte ens försökte dölja den. Hon hasade längs gatorna i ett par förstora skor och iklädd mors svarta långkappa och märkliga hatt.

Små fattighjon

Nutid: Fattigdomen ökar. De rika blir rikare. I dag är den ärvda fattigdomen mätbar (med Gatsby-kurvan). 2020 visade hjälporganisationen Oxfam att den procent av jordens befolkning som är rikast, har dubbelt så stor förmögenhet som sju miljarder människor. Ju större inkomstskillnader, desto fler ärver fattigdomen. 2020 var Sverige bland de tio länder med flest miljardärer i relation till folkmängden (över 200). Det ska påpekas att fattigdomen i Sverige för hundra år sedan var värre. Naturligtvis. Då fanns inga sociala skyddsnät. Ett felsteg, en missväxt kunde leda till en katastrof. Arbetslöshet, sjukdom ledde till att kronofogden tog huset och fattigvården hämtade barnen (som kunde auktioneras ut till den som bjöd lägst). Men orättvisans mekanismer var då och nu desamma.

Mörkerman?

Coronaviruset och pandemin kan vända upp och ner på allt. En miljardär faller tungt vid en börskrasch. Från en dag till en annan kan kartan över den ekonomiska fördelningen komma att ritas om. Andra skumma aktörer hukar i all tysthet  i skuggorna. Mörkermän som önskar sig ett ekonomiskt och politiskt kaos, så att de kan presentera sina svart-vita förenklade ”sanningar”. Ungefär det som Ester fick se och höra när hon passerade det oroliga trettiotalet. I grund och botten var det arvet av fattigdomen som skapade den tidens oförsonliga, blinda vrede. Detta obegripliga hat mot de annorlunda, de som var ”orsaken” till allt från dåliga vägar till det kylslagna vädret.

Beställ idag!

Ja, några funderingar som dök upp då jag tänkte på vad jag skrivit om i min kommande roman ”Älskade Ester” (Ord & visor förlag), som släpps i maj. Passa på att förhandsbeställa den redan nu, så kommer den hem till dig med posten. Länken till: Beställ boken ”Älskade Ester” av Kent Lundholm.

Läs mer om Ester: Till Kents webb

Graven räddad

Av , , 1 kommentar 9

Esters grav är räddad. När gravfriden gick ut efter 25 år, behöll Svenska kyrkan klokt nog gravrätten av Ester Duva Nilssons grav. Om så inte vore gjort, hade graven grävts upp och upplåtits till någon annan. Ester Duva som var känd som hamnade i kläm mellan fattigdomens armod och det ”moderna” Lycksele tid hon flyttade med föräldrarna 1929. Hon följde med dem från stenriket Nygård, till ålderdomshemmet. Där blev hon kvar i 56 år.

Kyrkan har dessutom markerat Esters gravplats som:

Kulturhistoriskt mycket värdefull.

 

Därför står södra Lapplands pastorat som ägare av denna gravplats och gravstenen. Esters grav kommer därmed att finnas kvar för eftervärlden.

Ester blir evig

Ester Nilssons dog den 21 augusti 1985 på Lycksele Lasarett i en ålder av 89 år. Den 3 september 11.00 hölls begravningsgudstjänst i Lycksele kyrka, den 4 september gravsattes hennes kista. Hennes grav finns på Mellersta kyrkogården i närheten av kyrkan. Senare var det någon som såg till att hennes grav fick en liggande, platt sten.

Ester blev gruvligt underskattad. Hon talade långsamt och otydligt, klädde sig underligt, bara stora skor och märkliga hattar. För många var hon kvinnan var den ”slöa kniven i lådan” – men oj vad de tog fel.

Sitter med slutkorrekturet till ”Älskade Ester” och rättar stavfel. Tror många kommer att få en helt annan bild av Ester efter att ha läst min roman.

Ester i VK

Av , , Bli först att kommentera 9

Ester Nilsson i VK

I gårdagens VK publicerades två kapitel ur min kommande roman ”Älskade Ester”. Har fått en enorm respons från läsarna och flera vill köpa den roman som ännu inte är klar. Alla fina ord värmde mig. Det gick med ens lättare att rätta stavfelen i korrekturet som min förläggare upptäck under sin genomläsning. Sen ska korrekturet tillbaka till förläggaren så att han kan läsa texten en gång till och sen ska jag rätta eventuella kvarvarande fel.

Efter det ska ytterligare två personer på förlaget lusläsa texten, sedan kommer korrekturet åter till mig. Jag ändrar fler fel och grammatiska kullerbyttor, men då är vi inne sluttexten som jag brukar läsa igenom ett par-tre gånger. Så det räcker inte  med att skicka in en text och få den tryckt. Korrekturläsningen är den tyngsta delen i skrivandeprocessen. Men ack så viktig. Förlaget och min noggrannhet leder alltid till att texterna är befriade från irriterande små fel.

Inledningstexten i VK

Även om texten inte gått genom hela systemet av korrekturläsare och rättandet av alla småfel, tackade jag ja till publiceringen, Jag satt en hel dag med texten och den korrekturlästes även av redaktören. Det var för en dryg månad sen. Tre dagar innan publiceringen läste jag igenom texten återigen, för säkerhetsskull. Jag fann drygt tio fel – i en text som vi tidigare varit idiotsäkra på. Lättad skickade jag en ny version, den tredje, till Roland Edlund på VK. Ändå slank ett fel igenom. Men det må så vara. Ingen har klagat.

Utdrag ur texten:

Från en tidigare intervju.

VK våren 2020

Jul med Ester

Av , , Bli först att kommentera 10

Ester i VK

Har i helgen arbetat åtskilliga timmar med ett utdrag ur Ester-boken och kortat ner avsnittet där familjen äntligen ska få lämna Nygård och flytta till ålderdomshemmet i Lycksele, Hela den dokumentationen återfanns 2019 i Lycksele fattigvårdsarkiv. I dessa dokument återfinns ett märkligt skeende där fadern Gustav Nilsson fick ett ”spel” och rörde till det hela å det gruvligaste.

Roligt är att VK:s Roland Edlund vill publicera ett avsnitt ur romanen som ”Julläsning”. 7000 tecken var budet, jag svarade 9000. Då blir det ett uppslag om de drar upp bilderna och lägger till några faktarutor. Men det krävs en hel del extraarbete där texten måste förkortas, förtätas, redigeras.

För att göra texten begriplig har varit tvungen att skriva en kort förklarande förhistoria och en avslutande epilog, Får se ifall VK betalar ut nån ersättning, kultur brukar ju anses vara gratis och nåt som vi författare sysslar med för att det är så himla roligt. (Gnäller en aning …) Men förutom detta är det en bra reklam för min Ester-roman. Den väcker uppseende var än den dyker upp, vart hän jag råkar säga nåt om den.

Romanen, den tegelstenen, ligger hos förlaget för korrekturläsning vilket lär ta tid. Om Coronan tar ny fart, så lär den inte bli utgiven förrän hösten 2021.

En duvas färd till himlen

Av , , Bli först att kommentera 7

Skrivandet av romanen ”Älskade Ester”, den om Ester Nilssons liv fortskrider mot sitt slut. Den märkliga kvinnan som blev känd i Lycksele med omnejd under öknamnet Ester Duva. Kommer idag (hoppas jag) att att färdigställa den senaste versionen, den tionde tror jag. Sen har jag en genomkörare till, för att stryka lite till och kontrollera grammatiken och stavfelen som brukar gömma sig i textmassan – som omsluter cirka 500 sidor. Ja, sen ska ju förlagets korrektur rättas och förmodligen strykas ner. Hela romanprojektet lär ta hela detta år. Jo, det kräver sin man att skriva en roman om Ester Nilsson …

Ester Nilsson även kallad Duva.

Jag har aldrig lagt så mycket krut på en roman som på denna. I början skrev jag i ren skräck då jag förra sommaren var så dålig i min Parkinson att jag bara kunde hantera tangentbordet med mitt högra pekfinger. Var övertygad om att detta skulle bli det sista jag skrev – om jag ens hann skriva klart ”Älskade Ester” innan jag skulle förvandlas till en stenstod, en oförstådd runsten. Men i början av augusti justerade en läkare på Neurologen medicindoserna och jag blev piggare än nånsin. Dock med en malande tanke: Skynda på Kent! Du vet aldrig hur livet är tänkt att fortsätta. Jag ljuger inte om jag påstår att jag skrivit cirka 8-10 timmar precis varenda dag sen i juni 2019.

Nu tänker jag ta några veckors semester från romanen och låta den ligga till sig ett tag. Målet är att ge ut romanen våren 2021. Om inte den andra vågen slagit till … Intresset för denna roman har varit rekordstort och jag har aldrig omgett med så många skrönor, så mycket fakta och information i något av mina tidigare romanprojekt. Det har varit på gott och ont. Eftersom jag inledningsvis litade för mycket på några av uppgiftslämnarna, tog romanen ständigt nya riktningar. Höll på att bli galen. För varje sanning fanns där en annan sanning som gjorde att en av dessa sanningar rimligtvis måste vara en lögn, i varje fall en skröna eller ett ”planterat” minne. Det finns de som tvärsäkert påstår sig har besökt Ester i Nygård på 40-talet – då hon i själva verket flyttade till Lycksele 1929 och som sedan aldrig återvände till sina hemtrakter kring Knaften och Örån. På 40-talet var byggnaderna i Nygård rivna.

Skrivandet kan ha ett högt pris.

Som tur var klev några av mina läsare och vänner, även min förläggare, fram och menade att jag var tvungen att sätta ner fötterna och som författare till denna roman bestämma riktning och innehåll. I och med valet av romanen som form kan jag ju krydda sanningar med rena rama lögner, för att kunna dramatisera MIN berättelse om Esters liv. Precis som jag gjorde i romanen om Valfrid Johanssons liv: ”Konungarnas konung från Baklandet” (2006 Ord & visor förlag). Med min empatiska förmåga och mitt medlidande kom jag rätt så nära sanningen – samtidigt som det blev en jävligt bra roman.

Men tusan så det tar på kroppen och psyket att tränga in i en annan människas psyke, tankar och kropp. Ibland blir det rent av svårt att skilja på Jag och DU. Lena har storögt lyssnat på mig när jag emellanåt berättat hur jag frågat Ester om råd, om vad hon skulle ha sagt och gjort i en del knepiga partier i mitt skrivande. Harreligen, nu har han vorte tokut!

Jag skyr coronaviruset och värmen.

Skönt med en molnig och lite kallare dag. Värmeböljan höll på att dräpa mig. Var det inte coronaviruset som höll mig isolerad, var det nu den 30-gradiga värmen som tvingade mig att sitta instängd med två brummande fläktar riktade mot mitt skrivbord, så att pappersarken kom i rörelse och föll till golvet.

Lev väl!

/Kent.

På skogspromenad

Av , , Bli först att kommentera 6

En aning av sommaren. I går i varje fall. Vid sexsnåret lyser himlen blå – trots att vädergubbarna lovat ösregn. Men det kommer väl. Promenerat i skogen, varit ute i friska luften, suttit och solat på Lenas balkong. Framför allt har jag bytt miljö efter många veckor i min tvårummare. Nu är jag i Skellefteå.

Redo med munskydd och vinylhandskar, under gårdagen inköpta på Clas Ohlson. Det alla apotek saknar, finner man till ett bra pris på Clas Ohlson. Handskarna jag beställde på ett av apotekens webbsida kostade tre gånger så mycket. De gick inte köpa i butiken, och skulle beställas med en massa tillkommande frakt. Likadant med handspriten som aldrig finns på stadens apotek, kan man vraka och välja bland, lastade på pallar inne på COOP, litervis eller mindre sprejflaskor till ett bra pris. Var gör apoteken sina köp? Ryska maffian? Vore det inte för att de hjälpligt försöker tillhandahålla receptbelagda mediciner, så skulle Clas Ohlson kunna överta deras verksamhet. Tror att det skulle funka bättre och effektivare.

Ni tycker kanske att jag är fånig som går omkring med munskydd och vinylhandskar, att jag rent ut sagt är eljest. Men om ni tittar på dagens Text-TV sidan 168-169 och läser om de åtta riskgrupper som Socialstyrelsen radat upp så förstår ni mig kanske? Om man uppfyller en av dessa grupper räknas man som en riskpatient. Jag finns med i TRE grupper och blir då en högriskpatient. Grupp 4: Diabetes, högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdomar (stroke). Grupp 5. Fetma. Yes! Grupp 6: Parkinson.

Den 20/5 uppmärksammade VK mitt romanprojekt. Ester har blivit inne i Lycksele och intresset är stort för min roman ”Älskade Ester”. Dagen när artikel var publicerades ringde det ofta i min mobil och det plingade i min e-post. Folk ville tipsa, ge råd, berätta sina minnen. Det bästa tipset var om en kvinna som växte upp i Öretorp, granne med Esters Nygård. Samtalet med den kvinnan i Lycksele rätade ut många frågetecken. Hon hade anteckningar på en mängd viktiga datum och berättade att hon ofta hälsade på Ester på ålderdomshemmet på 1930-talet och framåt. Nu vågar jag skriva klart romanen. Jag känner mig trygg i mina kunskaper om Ester – även om jag bara kan nedteckna 30 procent av mina kunskaper.

Esters grav

Av , , Bli först att kommentera 8

Sent igår kväll hittade jag den. Graven: ME T 0079. Mellersta gravgården i närheten av kyrkan i Lycksele. Ester Nilssons grav. Hon som fick öknamnet Ester Duva och som i en ålder av 33 år flyttade in på ålderdomshemmet i Lycksele och bodde där till sin död 1985.

Ett livsöde jag nu skrivit en roman om: ”Älskade Ester”.

Trots att gravrätten återgått till Södra Lapplands pastorat, så har man klokt nog inte överlåtit graven till nån annan. Man har insett att det finns en kulturhistoria kring Ester. Instämmer! Hon torde vara en av Lyckseles mest kända personer, inte minst för att det var så tacksamt att mobba henne och döma henne utifrån hennes yttre.

Jag har aldrig blivit så starkt berörd av någon av mina romanfigurer, som jag kom att drabbas av Ester Nilsson öde. Utan att förhäva mig finns i min kommande roman underlag för en filmatisering. Vilket flera redan påpekat, utan att läst en rad i min roman.

Vi gillar av nån anledning människor som kämpar, de som simmar motströms och som vägrar att ge upp. Ensamma, tjuriga människor. Underskattade personer som lätt får stämpeln som idiot, men som är intelligenta bakom en något dyster fasad.

Jag har jobbat med denna roman i ett smått galet tempo. Jag ljuger inte om jag säger att jag i snitt jobbat 8 timmar per dag – sju dagar i veckan sedan i maj  2019. Jag hittar tio genomskrivna versioner, där omfånget pendlat mellan 400 och 500 sidor.

Dagens version är på 440 sidor. Nu är den utskriven, ska genomläsas, småfel ska rättas sedan skickas den till mitt förlag. Sedan en spänd väntan på vad de tycker.

Det intensiva skrivandet beror dels på allt spännande jag funnit i faktaväg kring Ester, alla gåtor som uppstått, dels på grund av min sjukdom som galopperar genom tiden i hög fart. Har skrivit det här tidigare: Detta är förmodligen det sista jag skriver i romanväg. Kommer inte att orka ge mig i kast med ett dylikt ämne en gång – min Parkinson säger stopp.

För övrigt har jag idag hamstrat en aning. Kunde inte stå emot. Många hyllor gapade tomma på Ica Kvantum. Så jag är inte ensam om att ha tänkt tanken. Mycket pasta, massor med bönor och krossade tomater. Frysen full, skafferiet välfyllt.

När jag höjer blicken från tangentbordet, upptäcker jag en värld i kris. Pandemin är ett faktum.

Inom kort kan samhället vackla till och stanna helt och hållet.

Detta är allvarligare än vi ens vågar tänka oss.

Lurade kronotorpare

Av , , 1 kommentar 4

Usch vad jag sover dåligt. Har de senaste nätterna varit nere på två timmar – mycket beroende på att en av sömnmedicinerna tagits bort, men även beroende på att mina sjukdomar och andra åkommor leder till dålig sömn: ADHD, stroke, bipolär sjukdom och nu Parkinson. Jag försöker stå ut och inte stressa upp mig: jag är ju pensionär och kan polimasa mig genom följande dag. Men jag är också författare som försöker skriva några timmar per dag.

Fridolfs 101 A

Gammalt kronotorp.

Är just nu uppslukad över att läsa allt om kronotorpare. Skriver ju en slags långnovell om Ester Duva Nilssons liv och hon växte upp i ett kronotorp. Jägmästarna och kronojägarna som var ställföreträdare åt Domänverket, som i sin tur stod under Svenska staten och regeringen, betedde sig som svin mot dessa fattiga kronotorpare. Blåste dem på pengar, gav dem falska löften om arbete, som istället gick till privata bönder som tjänade storkovan.

800px-Forest_ditch

 

Dikning med spade för att torka ut en surmyr.

När torparna blev för gamla, gjorde bolaget allt för att bli av med dem, så att torpet kunde ersättas med en ung, stark familj. Under tidigt 1900-tal var det viktigt att kronotorparna även höll landet öppet genom att dika ur en jäkla massa surmyrar. Djur skulle enligt kontraktet hållas i ladugården och jäklar om korna dog av svält, så räknades det som kontraktsbrott och familjen kunde avhysas. Man häpnar. Makt gör folk onda och den fördummar även mobbarna.

Under gårdagens midsommarfirande åkte vi till Gammlia och lyssnade på Små grodorna … medan vi satt på en parkbänk och njöt av solen. Tusentals människor hade kommit. Under kvällstimmarna åkte vi en sväng till havet vid Obbola och tog del av årets längsta dag. Fy tusan så kallt det drog från det öppna havet.

För övrigt får stressen oss att trycka mer på gasen, samtidigt som vi märker att bromsarna fungerar allt sämre – en situation som skapar än mer stress. Till slut smäller det.

Ps! Undrar nån hur det gick med pengarna som Coop lade beslag på efter en dubbeldebitering pga strul med Coops kortläsare? Efter att ha väntat fem bankdagar på att MINA pengar (blev sju med helgen), som Coop Kundtjänst uppmanat mig till, så var pengarna fortfarande låsta. Irriterad började jag ringa runt. Nu hade man en ny idé på Coop support: Jag skulle på midsommaraftonen knata över till Coop Grisbacka och be personalen ”backa” kassasystemet till dess mina 405 kr dök upp. ”Varför sa ni inte det redan andra dagen jag ringde?” muttrade jag uppgivet. Vid en sådan aktion skulle jag rycka en eller två ur personalen för att gå igenom kassan dag för dag – när de förmodligen slet i sitt anletes svett med att packa upp varorna inför helgen. Ringde Swedbank för andra gången. Fick tag i en kille med snabba nervsignaler. ”Vad jag kan se så är det dina pengar. Varsågod, nu är pengarna på ditt lönekonto.” Va? Helt otroligt att denna kafkahistoria fick ett sådant plötsligt (och lyckligt) slut. Jag vågar hädanefter inte handla hos Coop och använda deras kortterminaler för att återigen få hundratals kronor spärrade. Som tur var hade jag 32 kronor på mitt lönekonto, så under dessa sju dagar som Coop ”lånade”400 spänn av mig, gick det ingen nöd på mig …Sedan – inte ett pip om en ursäkt från Coop. Ds!

 

Esters öknamn

Av , , Bli först att kommentera 6

Ester var en liten gumma som var iklädd förstora skor, långa kappor som tyngde kroppen och hattar som smet åt kring huvudet. Näsan var stor, läpparna insjunkna, ögonen varma och plirande. Hennes liv blev utmätt mellan 1896 och 1985, och mesta delen av de åren tillbringade hon i Lycksele.

Ester Duva2

Ester Nilsson blev 1929, i en ålder av 33 år, ”kvar” på ålderdomshemmet i Lycksele till sin död 1985. Hon blev 89 år. Hon föddes i Öretorp, Lycksele, av åldriga föräldrar och blev ett ensambarn.

Lustigkurrarna gav henne öknamn
Den här vintermorgonen var hon på väg till kiosken för att köpa sig några tidningar om katter. Ester älskade katter över allt annat. Eftersom Ester var annorlunda, kunde den osynliga folkdomstolen i Lycksele närsomhelst tilldela henne ett nytt öknamn och ropa dem efter henne. Sedan tidigare fick hon heta ”Kyrkråttan” och ”Allestädes närvarande” och när hon styrde undan snön med sina stora skor, var det en lustigkurre som ropade: ”Plogen!” Men det öknamn hon ständigt tvingades bära var ”Duva”Ester Duva. Det finns en teori om Duva och att det kommit ur ett gammalt ord: Duven: en personen som rör sig långsam och det gjorde hon ju. Däremot var Ester snabb i tanken, klipps, klok, underfundig och dessutom en charmig personlighet. Det gamla ordet Duven, kan med åren ha omvandlats till Duva – Ester Duva.

”Ja heit int Duva”
De annorlunda människorna, de som är eljest, har en förmåga att locka fram de sämsta sidor hos vissa. Tror att det handlar om rädsla. Kanske inbillar sig dessa vuxenmobbare att de är av ett bättre slag. Det är så  fördomarna skapas – men vet ni vad: fördomar består av lika delar okunskap och rädsla.

Första gången jag pratade med Ester, jag var bara en pojke, och det var efter en begravning – som hon bjudit in sig till. Det föll på min lott att bjuda in henne på ficka efter jordfästningen. När jag sträckte fram näven, lade hon sin lilla hand i min, men utan att krama åt. Fick en känsla att hon skojade med mig. ”Vill tant Duva ha en kopp kaffe och en bit smörgåstårta?” Då ryckte hon undan handen. Ögonen blev kolsvarta och munnen till ett vitt sträck. Hon talade på sitt karakteristiska sätt: långsamt och släpande, som om hon lät orden rulla runt i munnen en stund: ”Ja heit int Duva! Ja heit Nilsson, Ester Nilsson.”

gamling tid

Skyddades av snällt folk
Ester Nilssons föräldrar var gamla redan när hon var ett barn. Ester var ett ensam barn som med stigande ålder allt mer fick ta hand om gården – och senare sina sjukliga föräldrar.1929 flyttades Esters åldrade föräldrar från Nygård till Lycksele.  Ålderdomshem. Ester var då 33 år. Tio år senare blev ensam kvar på hemmet när mor och far somnat in. Men hon skulle bli kvar på olika ålderdomshem fram till sin död 1985. Det är oklart hur en sådan ung kvinna, 33 år, kunde bli kvar ålderdomshemmet? Jag gissar att det fanns en rad goda människor kring henne – skyddsänglar. Med sin livshistoria var hon värd tryggheten i ålderdomshemmens små rummen. Dessutom var hon en charmig kvinna som inte många kunde motstå.

”Å då jer jag å bjudd!”
Vi människor är sociala varelser och söker oss till ett socialt sammanhang, och Ester fann sin ”flock” i kyrkan. Dagligen besökte hon till kyrkan för att bjuda in sig till bröllop, begravningar och dop. När det förkunnades att det skulle bjudas på tårta och bullar, reste sig Ester och sa: ”Å då jer jag å bjudd!” Och hon blev minsann bjuden, för vad vore ett bröllop utan Esters välsignelse?

angel-108859_960_720
Numera sköter Ester katterna i himmelriket.

Esters himlafärd
Det var en novembermorgon anno 1985. Det idoga regnet i kombination med en köldknäpp, hade förvandlat Villarydsvägen en isbana. Jag upptäckte Ester ett hundratal meter bort, samtidigt som hon satte fart på de stora luddorna, med sikte mot Djupskolavan. Herregud, nu kör hon ihjäl sig, for tanken genom huvudet. Plötsligt lyfte hon och gjorde en lov över Umeälven, som en duva, och försvann in i den blekblå hösthimlen. Heja Ester, ropade jag. Flyg, flyg rätt in i himlen! Det är du värd!

Kattskötare hos Gud
Esters himlafärd, som jag trodde mig ha sett, hände ett par månader efter Esters död. Den upplysningen fick jag av farmor. ”Nu ska du få höra”, sa farmor Stina, satte sig vid köksbordet och knäppte sina händer. Ingen kunde berätta en skröna på ett trovärdigare sätt än min farmor.

Från säkra källor hade hon fått veta att Ester verkligen flugit till himmelriket. Väl framme hade Gud Fader gett Ester i uppgift att ta hand om katterna i himmelriket. ”Jag vet ju hur mycket du älskar katter”, sa Gud. ”Därför ska du tygla dem med all den kärlek du kan uppbåda.” Så hon gjorde som hon blivit tillsagt. Vår Herre sägs vara mycket nöjd med Esters goda hand med katterna. Hon lär till och med fått ordning på vildkatterna som strök omkring under konungatronen. Då och då dyker Jesus upp i himmelriket, för att bryta bröd och dricka vin med lärjungarna. Då brukar en leende Ester Nilsson resa sig och ropa: ”Å då jer jag å bjudd!”

För övrigt: Vad vore livet utan mysterier? Livet kan ju emellanåt vara magi – eller ett rent helvete.

© KENT LUNDHOLM

Krönika har varit publicerad i Lokaltidningen den 19 juni 2019