Solen lyser därute, men när jag nyss klev ut på balkongen med en kopp kaffe i handen förfrös jag genast flinten. Än dröjer sommaren. Men det är inget jag kan påverka, inget jag kan kontrollera, så detta med det usla vädret släpper jag greppet om.Tänker heller inte ta på mig ansvaret för eventuella vulkanutbrott på andra sidan jorden. Det räcker med att hålla koll på mig själv, att se till att jag fortsätter att gå framåt och inte gör allt för många avstickare. I och för sig ska man då och då tillåta sig att kliva in på något sidospår och följa någon liten, spännande stig som ringlar sig in i storskogen. Men kom då ihåg att det kan ta tid att hitta tillbaka till huvudvägen.

Jag har en sinnebild vad gäller stigar; en särskild liten stig som ringlade sig uppför ett berg hemma i Baklandet. Jag brukade antingen springa uppför den, eller så i full fart nerför. Stigen fanns längs den runda som jag så ofta tränade terränglöpning längs. Jag var ung, lätt i kroppen och hade ett långt löpsteg. Och en sällsynt bra balans. För längs denna stig fanns mängder med rötter och uppskjutande stenar. Jag njöt där jag sprang med vinden som pressade sig kring mitt bleka ansikte, och jag visste att i den stunden var jag oövervinnelig och snabbast i världen. I mångt och mycket springer jag fortfarande längs den stigen – trots att den i verkligheten sedan länge vuxit igen. Idag är det obegripligt att förstå, att jag kunde pressa kroppen så hårt och att det en gång i livet varit möjligt att springa så rasande fort. Numera är det promenader som gäller. Långsamma promenader och en och annan cykeltur.

Besök på Bildmuseet och murkelplockning på ett hygge ingår i helgens planer..