Jag är en skrivande människa. Genom skrivandet lär jag mig mer om mig själv och alltid något nytt om världen. Nu när romanen om Ester ligger hos förlaget för korrekturläsning, kastar jag mig över ämnen, minnen, händelser som engagerar och intresserar mig. Vad ska jag göra annars – som sitter här isolerad sedan i september? Jag läser en del, lyfter mina hantlar ett par gånger per dag. Jag måste även dagligen bråka med mitt språk, då jag har en släng av dyslexi. Ett uppehåll i skrivandet 3-4 dagar märks direkt i texten med bindeord och ändelser som faller bort och bokstäver som byter plats inne i orden. Sen har jag blivit långsammare på grund av Parkinson. Det krävs minst tre-fyra korrekturläsningar innan jag vågar trycka på den blå knappen: Publicera.

Började under gårdagen att skriva på denna text (som blev lång), men som förhoppningsvis ska vägleda Er som fastnat i beroende och rent av ett missbruk – eller är på väg dit. Allt fler av er där därute har börjat höra av sig till mig för att be om råd eller prata av sig. Det är helt okej. Kan jag hjälpa till, så har jag nåt syftet med mitt val att visa min sårbarhet. Det har haft sitt pris.

Jag nådde min botten i juli 2010. Höll på att vika in årorna, men bad om hjälp och hamnade i ”stegen”; de tolv tunga stegen. Steg som räddat livet på miljoner människor. Vill Du veta mer, så kan du alltid köpa min självbiografi från 2016, Ord & Visor förlag,

Jag känner mig lite stolt, var gång jag får säga att jag varit spiknykter i elva år!

Det finns en hel del metoder att arbeta med sig själv. Det dräller av kurser i mindfulness där vi ska lära oss att ständigt befinna oss i NUET. Okej, men om vi inte emellanåt kastar en blick över axeln för att se/minnas vad som hände i DÅTIDEN, kan vi ju aldrig lära oss av misstagen vi gjorde. Skräpet som vi inte ska dra med oss in i framtiden. I unga år (80-talet) gick jag i flera typer av terapi. KBT-terapi, samtalsterapi, psykodynamisk terapi. Det var skönt att prata av sig, men när jag fann mig själv stående på alla fyra och måla mina känslor med fingerfärg, så slutade jag med besöka terapeuterna. Det skulle dröja många år innan jag hamnade i KBT-terapi hos Linda G – en skicklig neuropsykolog. Kommer till det senare.

Om Dina problem bottnar i ett beroende, ett missbruk, så vet jag en beprövad metod som kan befria Dig från oket att ständigt tänka och drömma om brännvin. Det handlar om att ta tolv steg som kan rädda liv och leder till ett bättre liv. Men metoden kräver sin man/kvinna och kan pågå i åratal (livet ut för vissa). Jag skriver förstås om Tolvstegsprogrammet som används inom AA (Anonyma Alkoholister) och på en lång rad behandlingshem. Allt hänger på ens villighet att lägga ner kraft och energi, att vara ärlig och ödmjuk inför sitt öde – och vara beredd på att det emellanåt gör fördjävligt ont. Men belöningarna väntar runt hörnet. På ett AA-möte finns inga terapeuter, inga ledare, utan alla är jämlika och ofta sitter i rummet en stor, samlad erfarenhet – luttrade nyktra alkoholister som genomskådar minsta lilla lögn. Några har varit nyktra i femton-tjugo år, andra bara ett par dagar. Men det som sker i dessa slutna rum är ibland ren magi. Nu räcker det inte enbart sitta på ett AA-möte ett par gånger i veckan och vara ärlig om sitt missbruk. Du måste klarar av att leva nykter ute i den stora vida världen.

Allt började 1935 i USA med ett långt samtala mellan två alkoholister; ett möte mellan två trötta män som var trötta på vara fast i begäret och att ha förlorat kontrollen över sina liv. De som förde detta viktiga samtal var Bill och doktor Bob, två hopplösa alkoholister. I timmar talade de om detta plågsamma beroende. Efter samtalet kom de på en viktig detalj: Under tiden de talats vid hade de inte druckit en enda droppe. Alltså, alkoholister som öppet samtalar om sitt gemensamma problem kan under ordnade former nyktra till och förbli det. Bill och Bob bildade Anonyma Alkoholister och skrev vägledningen ”Stora Boken”, där de berömda tolv stegen såg dagens ljus för första gången.

Jag kan lova, av egen erfarenhet, att det är de tolv tyngsta jag tagit i mitt liv. Men metoden funkade för mig. Det är inget man gör på ett dygn eller två. Jag höll på ett år. Kanske är det på det viset, att trots mina elva års nykterhet, har jag fortfarande har ett par steg kvar att ta – som jag fuskade mig förbi. I dag finns drygt 2 miljoner medlemmar i AA (drygt 10 000 i Sverige). I det tysta pågår en kamp på liv och död. Män och kvinnor som kämpar för att hålla sig nyktra, en dag i sänder, och att inte ta det första glaset. AA kom till Sverige 1945, men först på 1980-talet kom tolvstegsmetoden att användas som en professionell behandlingsform.

2010 hade jag nått min botten. Detta efter ett flitigt självmedicinerande, då vården missat två diagnoser som obehandlade kan leda till missbruk: Det tog 30 år efter utbrottet som jag fick diagnosen bipolär och nästan tio år till, innan jag fick göra ett ADHD-test (jodå jag hade den bokstavskombinationer). Det finns siffror som visar på att 40-50 procent av patienter med bipolär sjukdom och ADHD (obehandlade) som trillar dit på ett missbruk. Samsjukligheten är hög; Så är man bipolär är det vanligt att man också har ADHD. Så det kan löna sig, även vid hög ålder, att få göra en ordentlig utredningen. Är man en så kallad Dubbeldiagnos (psykisk sjukdom + missbruk), så krävs en särskild behandling. Man måste ta ett helhetsgrepp och behandla båda sjukdomarna samtidigt – och absolut inte ta dem en och en. Det funkar inte.

Jag lade frivilligt in mig på ett rehab.hem i Umeå som hette Blåsippan och som praktiserade tolvstegsprogrammet i sin behandling. Behandlingstiden var sex veckor. Men jag blev kvar ett år. Jag var så trasig som man kunde bli. Jag hade drabbats av ytterligare en kronisk mycket allvarlig hjärnsjukdom (En kemiskt beroende person har en patologisk kärleks- och tillitsrelation med en sinnesförändrande upplevelse och förväntar sig alltid en belönande effekt.) Terapeuten sa att jag inte för en sekund inbilla mig, att jag kunde börja ”dricka normalt” – som alla andra. Glöm det! Under de efterföljande åren i AA, träffade jag mängder av alkoholister som försökt dricka normalt. De återvände till AA, sämre än någonsin. Många av de som tog ett återfall tvärdog – då hjärnan är inställd på att ta vid där en alkoholist en gång slutade (typ ett helrör brännvin, två flaskor vin och fem-sex stark öl, på en timme). Så dricker en alkis ”normalt.”

Under behandlingen fick jag analysera min missbrukskaraktär. Ofta hittar man ett överdrivet/snedvridet sätt att förhålla sig till det mesta här i livet. I mitt fall hade jag haft perioder av hetsätning som gjorde mig tjock. Fram till 28 år var jag elitmotionär (DM-silver i terränglöpning) och banrekord i lumpen, för mycket sex, arbete/skrivande, som fick mig att inledningsvis skriva obegripliga romaner, som jag jobbade med dag som natt. Alltid för mycket. Till denna så typiska missbrukskaraktären (när man förlorat kontrollen) hade jag alltid varit på flykten i geografin och förhållandet till det motsatta könet. Man flyttar runt för att inte bli avslöjad, byter jobb gång på gång. Ett tvångsmässigt beteende. Besattheten av alkoholen förändrade min personlighet. Denna känslomässiga, ärvda sjukdom gjorde att jag blev konstant rädd, till slut blev jag rädd för att bli rädd, vilket ledde till att jag utvecklade ett panik/ångest-syndrom. Sen kommer skammen. Den angriper Jaget och tvingar dig att släpa runt på ett kors: ”Du är värdelös!”

Under året på Blåsippan jobbade jag i stegen. Jag kapitulerade och insåg på djupet att jag var maktlös inför alkoholen och jag tvingades inför mig själv och omvärlden att öppet erkänna att jag var en alkoholist. Jag lärde mig be om hjälp och ta emot hjälp. Sakta vågade jag känna tillit. Till slut fick jag andliga uppvaknade. Nej, inte religiös. Andlig! Jag insåg att jag var så mycket mer än den övergödda kroppen jag bar på. Omvärlden blev synlig. Nyfikenheten återvände.

Några av stegen kändes viktigare än andra (vilket jag inte vill rekommendera.) Men steg 4 tog en himla tid att ta mig igenom.

Steg 4.
”Vi gjorde en grundlig och orädd moralisk inventering av oss själva.”

Jag skrev och skrev (författaren i mig vaknade) och jag lyfte fram all dynga som fanns inom mig – vilket kom att befria mig från den värsta skammen. Jag läste upp de 150-sidorna för min sponsor en lördag 2011. Steg fyra blev också underlaget till min självbiografi ”Spring Kent, spring!” som gavs ut 2016.

Hela tolvstegsmetoden bygger på tron att det finns en högre makt, men är inte bunden till någon specifik religion. Enligt Anonyma Alkoholister är det upp till deltagarna att själva definiera begreppen högre makt och Gud. Först började jag att bråka med Gud då jag tyckte att han borde ha hört av sig någon gång under mina svåra år. ”Om du ska bråka med Gud”, sa min sponsor, ”så har du valt fel strid.”

Så jag började promenera och tränade då upp både min fysik och min andliga spänst. Jag började efter nåt halvår in i behandlingen att skriva på min fjärde roman. Trots eländet så hittade jag fram till ett korthugget språk. (Hade ju ställt in mig på att jag inte skulle kunna skriva några fler böcker efter succén med ”Konungarnas konung” som gavs ut 2006.) Sex år senare, 2012, släpptes romanen ”Vedtjuven”, en rolig, underhållande skröna, som skrivits under djupaste armod och sorg. Men Vedtjuven ingick i mitt läckande.

Två år efter behandlingshemmet hamnade jag hos Linda G. som var en neuropsykolog med inriktning mot KBT. Neuropsykologi är den vetenskapliga studien av förhållandet mellan hjärnans funktioner och beteende.

Hon skulle hjälpa mig att bli av med alla de rädslor som begränsade mitt liv och var en farlig trigger som snabbt kunde leda till ett återfall. Missbruk och beroende styrs av hjärnans belöningssystem som “kidnappats” av alkoholen, vilket leder till att den enda ”njutning” man kan känna är alkoholen. Man struntar i sex, mat, umgänge med vänner, familj – den enda kärlek man till slut känner är den till alkoholen. Alla andra känslor skjuter man åt sidan. Den enda som finns kvar är rädslan. När man nyktrar till är det inte ovanligt att man översköljs av alla känslorna man dolt och de kommer på en och samma gång.

Jag vågade knappt gå ut, trodde att alla glodde på just mig, undvek rulltrappor, hissar samtidigt som kroppen drabbades av hemska smärtor. Det tog ett drygt år. Bit för bit fick hon mig att utmana mina rädslor. Hon ”släckte” dem en efter en. Jag var fri.

 

Trots att jag varit spiknykter i snart elva år, vågar jag inte lova mig själv eller någon annan, att aldrig mer dricka alkohol. Förstå nu detta rätt. Det är en obotlig, kronisk sjukdom som kan triggas igång om man inte är på sin vakt. Därför: En dag i sänder! Vaknar och lovar mig, efter elva nyktra år: ”Hördu Lundholm, även denna dag ska du förbliva i nykterhet.” I stort handlar det att försonas med sjukdomen, vad den fått mig att göra – och sakta men säkert börjar man att tycka om sig själv. Jag är ta nej tusan värd att vara nykter och få respekt för detta.

2015 drabbades jag aven stroke i lillhjärnan där bl.a balansen sitter. Samtidigt pågick, osynligt, utvecklingen av Parkinsons sjukdom. Men jag är alltjämt nykter och än i dag ber jag Sinnesrobönen som jag lärde mig i AA. När jag skrivit denna långa text har jag gått igenom stora delar av det jag skrev under behandlingen. Ett ord dyker upp lite varstans: Tacksamhet. Men Gud så svårt jag har att känna tacksamhet – håller jag på att bli en bitter gammgöbb? En surgubbe som suttit isolerad sen i september. Fast jag har ju haft min älskade Ester hos mig. Varje dag i två års tid och snart släpper förlaget min roman ”Älskade Ester”. Så kan man också leva sitt liv. Sitt enda liv.

Sinnesrobönen

Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.