Etikett: missbruk

Tolv viktiga steg

Av , , 6 kommentarer 9

 

Jag är en skrivande människa. Genom skrivandet lär jag mig mer om mig själv och alltid något nytt om världen. Nu när romanen om Ester ligger hos förlaget för korrekturläsning, kastar jag mig över ämnen, minnen, händelser som engagerar och intresserar mig. Vad ska jag göra annars – som sitter här isolerad sedan i september? Jag läser en del, lyfter mina hantlar ett par gånger per dag. Jag måste även dagligen bråka med mitt språk, då jag har en släng av dyslexi. Ett uppehåll i skrivandet 3-4 dagar märks direkt i texten med bindeord och ändelser som faller bort och bokstäver som byter plats inne i orden. Sen har jag blivit långsammare på grund av Parkinson. Det krävs minst tre-fyra korrekturläsningar innan jag vågar trycka på den blå knappen: Publicera.

Beställ boken om du vill veta mer.

Började under gårdagen att skriva på denna text (som blev lång), men som förhoppningsvis ska vägleda Er som fastnat i beroende och rent av ett missbruk – eller är på väg dit. Allt fler av er där därute har börjat höra av sig till mig för att be om råd eller prata av sig. Det är helt okej. Kan jag hjälpa till, så har jag nåt syftet med mitt val att visa min sårbarhet. Det har haft sitt pris.

Jag nådde min botten i juli 2010. Höll på att vika in årorna, men bad om hjälp och hamnade i ”stegen”; de tolv tunga stegen. Steg som räddat livet på miljoner människor. Vill Du veta mer, så kan du alltid köpa min självbiografi från 2016, Ord & Visor förlag,

Jag känner mig lite stolt, var gång jag får säga att jag varit spiknykter i elva år!

Modet att be om hjälp

Det finns en hel del metoder att arbeta med sig själv. Det dräller av kurser i mindfulness där vi ska lära oss att ständigt befinna oss i NUET. Okej, men om vi inte emellanåt kastar en blick över axeln för att se/minnas vad som hände i DÅTIDEN, kan vi ju aldrig lära oss av misstagen vi gjorde. Skräpet som vi inte ska dra med oss in i framtiden. I unga år (80-talet) gick jag i flera typer av terapi. KBT-terapi, samtalsterapi, psykodynamisk terapi. Det var skönt att prata av sig, men när jag fann mig själv stående på alla fyra och måla mina känslor med fingerfärg, så slutade jag med besöka terapeuterna. Det skulle dröja många år innan jag hamnade i KBT-terapi hos Linda G – en skicklig neuropsykolog. Kommer till det senare.

Om Dina problem bottnar i ett beroende, ett missbruk, så vet jag en beprövad metod som kan befria Dig från oket att ständigt tänka och drömma om brännvin. Det handlar om att ta tolv steg som kan rädda liv och leder till ett bättre liv. Men metoden kräver sin man/kvinna och kan pågå i åratal (livet ut för vissa). Jag skriver förstås om Tolvstegsprogrammet som används inom AA (Anonyma Alkoholister) och på en lång rad behandlingshem. Allt hänger på ens villighet att lägga ner kraft och energi, att vara ärlig och ödmjuk inför sitt öde – och vara beredd på att det emellanåt gör fördjävligt ont. Men belöningarna väntar runt hörnet. På ett AA-möte finns inga terapeuter, inga ledare, utan alla är jämlika och ofta sitter i rummet en stor, samlad erfarenhet – luttrade nyktra alkoholister som genomskådar minsta lilla lögn. Några har varit nyktra i femton-tjugo år, andra bara ett par dagar. Men det som sker i dessa slutna rum är ibland ren magi. Nu räcker det inte enbart sitta på ett AA-möte ett par gånger i veckan och vara ärlig om sitt missbruk. Du måste klarar av att leva nykter ute i den stora vida världen.

Bill och Bob

Allt började 1935 i USA med ett långt samtala mellan två alkoholister; ett möte mellan två trötta män som var trötta på vara fast i begäret och att ha förlorat kontrollen över sina liv. De som förde detta viktiga samtal var Bill och doktor Bob, två hopplösa alkoholister. I timmar talade de om detta plågsamma beroende. Efter samtalet kom de på en viktig detalj: Under tiden de talats vid hade de inte druckit en enda droppe. Alltså, alkoholister som öppet samtalar om sitt gemensamma problem kan under ordnade former nyktra till och förbli det. Bill och Bob bildade Anonyma Alkoholister och skrev vägledningen ”Stora Boken”, där de berömda tolv stegen såg dagens ljus för första gången.

Jag kan lova, av egen erfarenhet, att det är de tolv tyngsta jag tagit i mitt liv. Men metoden funkade för mig. Det är inget man gör på ett dygn eller två. Jag höll på ett år. Kanske är det på det viset, att trots mina elva års nykterhet, har jag fortfarande har ett par steg kvar att ta – som jag fuskade mig förbi. I dag finns drygt 2 miljoner medlemmar i AA (drygt 10 000 i Sverige). I det tysta pågår en kamp på liv och död. Män och kvinnor som kämpar för att hålla sig nyktra, en dag i sänder, och att inte ta det första glaset. AA kom till Sverige 1945, men först på 1980-talet kom tolvstegsmetoden att användas som en professionell behandlingsform.

2010 hade jag nått min botten. Detta efter ett flitigt självmedicinerande, då vården missat två diagnoser som obehandlade kan leda till missbruk: Det tog 30 år efter utbrottet som jag fick diagnosen bipolär och nästan tio år till, innan jag fick göra ett ADHD-test (jodå jag hade den bokstavskombinationer). Det finns siffror som visar på att 40-50 procent av patienter med bipolär sjukdom och ADHD (obehandlade) som trillar dit på ett missbruk. Samsjukligheten är hög; Så är man bipolär är det vanligt att man också har ADHD. Så det kan löna sig, även vid hög ålder, att få göra en ordentlig utredningen. Är man en så kallad Dubbeldiagnos (psykisk sjukdom + missbruk), så krävs en särskild behandling. Man måste ta ett helhetsgrepp och behandla båda sjukdomarna samtidigt – och absolut inte ta dem en och en. Det funkar inte.

Blåsippan Rehab i Umeå

Jag lade frivilligt in mig på ett rehab.hem i Umeå som hette Blåsippan och som praktiserade tolvstegsprogrammet i sin behandling. Behandlingstiden var sex veckor. Men jag blev kvar ett år. Jag var så trasig som man kunde bli. Jag hade drabbats av ytterligare en kronisk mycket allvarlig hjärnsjukdom (En kemiskt beroende person har en patologisk kärleks- och tillitsrelation med en sinnesförändrande upplevelse och förväntar sig alltid en belönande effekt.) Terapeuten sa att jag inte för en sekund inbilla mig, att jag kunde börja ”dricka normalt” – som alla andra. Glöm det! Under de efterföljande åren i AA, träffade jag mängder av alkoholister som försökt dricka normalt. De återvände till AA, sämre än någonsin. Många av de som tog ett återfall tvärdog – då hjärnan är inställd på att ta vid där en alkoholist en gång slutade (typ ett helrör brännvin, två flaskor vin och fem-sex stark öl, på en timme). Så dricker en alkis ”normalt.”

Spring Kent, spring!

Under behandlingen fick jag analysera min missbrukskaraktär. Ofta hittar man ett överdrivet/snedvridet sätt att förhålla sig till det mesta här i livet. I mitt fall hade jag haft perioder av hetsätning som gjorde mig tjock. Fram till 28 år var jag elitmotionär (DM-silver i terränglöpning) och banrekord i lumpen, för mycket sex, arbete/skrivande, som fick mig att inledningsvis skriva obegripliga romaner, som jag jobbade med dag som natt. Alltid för mycket. Till denna så typiska missbrukskaraktären (när man förlorat kontrollen) hade jag alltid varit på flykten i geografin och förhållandet till det motsatta könet. Man flyttar runt för att inte bli avslöjad, byter jobb gång på gång. Ett tvångsmässigt beteende. Besattheten av alkoholen förändrade min personlighet. Denna känslomässiga, ärvda sjukdom gjorde att jag blev konstant rädd, till slut blev jag rädd för att bli rädd, vilket ledde till att jag utvecklade ett panik/ångest-syndrom. Sen kommer skammen. Den angriper Jaget och tvingar dig att släpa runt på ett kors: ”Du är värdelös!”

Under året på Blåsippan jobbade jag i stegen. Jag kapitulerade och insåg på djupet att jag var maktlös inför alkoholen och jag tvingades inför mig själv och omvärlden att öppet erkänna att jag var en alkoholist. Jag lärde mig be om hjälp och ta emot hjälp. Sakta vågade jag känna tillit. Till slut fick jag andliga uppvaknade. Nej, inte religiös. Andlig! Jag insåg att jag var så mycket mer än den övergödda kroppen jag bar på. Omvärlden blev synlig. Nyfikenheten återvände.

Vissa steg tog tid

Några av stegen kändes viktigare än andra (vilket jag inte vill rekommendera.) Men steg 4 tog en himla tid att ta mig igenom.

Steg 4.
”Vi gjorde en grundlig och orädd moralisk inventering av oss själva.”

Jag skrev och skrev (författaren i mig vaknade) och jag lyfte fram all dynga som fanns inom mig – vilket kom att befria mig från den värsta skammen. Jag läste upp de 150-sidorna för min sponsor en lördag 2011. Steg fyra blev också underlaget till min självbiografi ”Spring Kent, spring!” som gavs ut 2016.

Hela tolvstegsmetoden bygger på tron att det finns en högre makt, men är inte bunden till någon specifik religion. Enligt Anonyma Alkoholister är det upp till deltagarna att själva definiera begreppen högre makt och Gud. Först började jag att bråka med Gud då jag tyckte att han borde ha hört av sig någon gång under mina svåra år. ”Om du ska bråka med Gud”, sa min sponsor, ”så har du valt fel strid.”

Kent med andligt spänst

Så jag började promenera och tränade då upp både min fysik och min andliga spänst. Jag började efter nåt halvår in i behandlingen att skriva på min fjärde roman. Trots eländet så hittade jag fram till ett korthugget språk. (Hade ju ställt in mig på att jag inte skulle kunna skriva några fler böcker efter succén med ”Konungarnas konung” som gavs ut 2006.) Sex år senare, 2012, släpptes romanen ”Vedtjuven”, en rolig, underhållande skröna, som skrivits under djupaste armod och sorg. Men Vedtjuven ingick i mitt läckande.

Två år efter behandlingshemmet hamnade jag hos Linda G. som var en neuropsykolog med inriktning mot KBT. Neuropsykologi är den vetenskapliga studien av förhållandet mellan hjärnans funktioner och beteende.

Kropp och själ

Hon skulle hjälpa mig att bli av med alla de rädslor som begränsade mitt liv och var en farlig trigger som snabbt kunde leda till ett återfall. Missbruk och beroende styrs av hjärnans belöningssystem som “kidnappats” av alkoholen, vilket leder till att den enda ”njutning” man kan känna är alkoholen. Man struntar i sex, mat, umgänge med vänner, familj – den enda kärlek man till slut känner är den till alkoholen. Alla andra känslor skjuter man åt sidan. Den enda som finns kvar är rädslan. När man nyktrar till är det inte ovanligt att man översköljs av alla känslorna man dolt och de kommer på en och samma gång.

Jag vågade knappt gå ut, trodde att alla glodde på just mig, undvek rulltrappor, hissar samtidigt som kroppen drabbades av hemska smärtor. Det tog ett drygt år. Bit för bit fick hon mig att utmana mina rädslor. Hon ”släckte” dem en efter en. Jag var fri.

 

En spiknykter man

Trots att jag varit spiknykter i snart elva år, vågar jag inte lova mig själv eller någon annan, att aldrig mer dricka alkohol. Förstå nu detta rätt. Det är en obotlig, kronisk sjukdom som kan triggas igång om man inte är på sin vakt. Därför: En dag i sänder! Vaknar och lovar mig, efter elva nyktra år: ”Hördu Lundholm, även denna dag ska du förbliva i nykterhet.” I stort handlar det att försonas med sjukdomen, vad den fått mig att göra – och sakta men säkert börjar man att tycka om sig själv. Jag är ta nej tusan värd att vara nykter och få respekt för detta.

2015 drabbades jag aven stroke i lillhjärnan där bl.a balansen sitter. Samtidigt pågick, osynligt, utvecklingen av Parkinsons sjukdom. Men jag är alltjämt nykter och än i dag ber jag Sinnesrobönen som jag lärde mig i AA. När jag skrivit denna långa text har jag gått igenom stora delar av det jag skrev under behandlingen. Ett ord dyker upp lite varstans: Tacksamhet. Men Gud så svårt jag har att känna tacksamhet – håller jag på att bli en bitter gammgöbb? En surgubbe som suttit isolerad sen i september. Fast jag har ju haft min älskade Ester hos mig. Varje dag i två års tid och snart släpper förlaget min roman ”Älskade Ester”. Så kan man också leva sitt liv. Sitt enda liv.

Sinnesrobönen

Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Tärande ensamhet

Av , , Bli först att kommentera 4

Får frågan då och då: ”Kent, varför är du så öppen om dina tillkortakommanden? Är du inte rädd för att ditt öppenhjärtiga bloggande en dag kan vändas emot dig?” Jo, emellanåt är jag livrädd. Men ofta rycker jag bara på axlarna och svarar med ett svagt leende på mina bleka, torra läppar: ”Jag skriver för att jag kan!”

hands-2906458_960_720

Våga vara sårbar
Genom att visa mig sårbarhet kan jag bli den jag egentligen är. Dessutom krävs det mod att vara sårbar. Jo, det finns en risk att man misslyckas och att man då blir djupt sårad. Dessutom är jag en berättande människa, som dagligen försöker formulera min värld. Jag vill försöka förstå den och sedan visa den för andra och mig själv. Om den är beboelig. I detta evighetsarbete tvingas jag vara ärlig och sann – och dessutom, om jag har tur, hjälper jag kanske en medmänniska i nöd. Min historia kan däremot aldrig bli ett facit som andra kan skriva av. Vi är unika som själva måste finna svaren, för att våga be om hjälp när världen kantrar.

Många föreläsningar
På denna blogg har jag metodiskt skrivit om dessa ämnen och skaffat mig en rätt så stor läsarskara. Jag har även kuskat runt som föreläsare under åren 2016-17 och talat om psykisk ohälsa och missbruk, med min självbiografi ”Spring Kent, spring!” som underlag. Jag har även haft en del uppdrag av föreningen ”Hjärnkoll”. Föreningen består av föreläsare som alla har en personlig erfarenhet av psykisk ohälsa. Folk som vet vad de talar om.

flower-887443_960_720

Många fördomar
Tyvärr finns det mängder myter och fördomar kring så väl psykisk ohälsa som missbruk. En återkommande fördom är att vi med en diagnos, skulle gå omkring och vara galna precis hela tiden, dag som natt, vecka efter vecka intill livets slut. I själva verket är det så att de flesta psykiska åkommor kommer i skov. Man är sjuk i en period, sedan kan man vara besvärsfri i flera år. Fördomarna består av lika delar okunskap och rädsla. Nog tusan har dagens kriminalromaner och deckare bidragit till den statiska bilden av psykiskt sjuka mördare; en konstant, helggalen psykopat som på en kafferast hinner dräpa en hel by. Han är så galen att han inte ens märker när polisen genomborrar hans kropp med ett tiotal kulor.

sea-2915187_960_720

Den tärande ensamheten
Även om jag har ett stort behov att vara för mig själv, inte minst för mitt skrivande, så måste jag erkänna att det under de senaste åren börjat kännas allt mer ensamt. Om det beror på att jag numera har färre riktigt nära vänner, eller på mina kroppsliga åkommor, stroke och Parkinson som gjort mig bensvag och rädd, det kan jag inte svara på. Men i mina tysta rum tar ensamheten allt större plats. Den håller på att bli tärande. Detta är dubbelbottnat. För min självkänsla har ju samtidigt ökat med åren, med eller utan stöd från omgivningen – ensam eller inte. Jag har så saktat börjat tycka om den flintskallige tjockisen jag varje morgon möter spegeln inne på toa; den sjuklige mannen som lever sitt liv här på Pig Hill i Umeå. Och framför allt: Jag har blivit av med skammen. Man ska inte behöva skämmes för att man drabbats av en sjukdom.

hand-3978193_960_720

Tack till Er läsare
Vill passa på att tacka ER som troget läser min blogg. Har DU liknande problem så får ni gärna höra av dig, så kan jag kanske vara till nån hjälp. I varje fall som vägvisare. Kom ihåg: Första steget till ett tillfrisknande är att erkänna problemet, att kapitulera inför det faktum att du förlorat kontrollen över drogerna – och sedan be om hjälp.

För övrigt så kan man inte supa bort enbart EN av känslorna, typ rädslan. Hela känsloregistret sopas med bort och lämnar kvar ett svart hål inom en – och en egoist som kan byta bort sin morsa mot ett helrör brännvin.

© Kent Lundholm

Tips, hjälp? Skriv till mig: [email protected]

Beställ min nya roman: ”Män som spelar schack”

 

 

Brist på dopamin

Av , , Bli först att kommentera 4

Läkarna har gett mig en medicin som ska sätta fart på dopaminet i hjärnan. Jag har för lite av dopaminet vilket är typiskt för ADHD och än mer för Parkinson. Jag har båda. Dopamin är en av hjärnans budbärarmolekyler – en komplex budbärare. Den brukar ibland kallas för en överlevnadsmolekyl. Den kan driva oss till handling, ge oss bättre motorik och balans. Den finns även i belöningssystemet och ger oss lust och njutning. Men för mycket eller för lite av varan kan antingen leda till schizofreni eller Parkinson.

brain

Dopamin – som morot eller piska. I belöningssystemet finns drivet, begäret som ökar våra chanser att överleva och föra våra gener vidare. Systemet kan också bli ”kidnappat” av alla slags missbruk – och då till den milda graden av vi till slut bara kan känna en enda njutning: av drogen. Man kan säga att belöningssystemet låser siktet på fel mål.

Det finns även ett bestraffningssystem som får oss att undvika det vi tror hotar oss. Vi tappar förnuftet och blir livrädda för folksamlingar, höga höjder. Hjärnan är komplex. Det finns dopaminproducerande celler som signalerar bestraffning snarare än belöning.

Dopaminet kan alltså kopplas både till belöning och bestraffning. Dopaminet behövs för vårt lärande, minnet, beslutsfattande, motivation och motorik.

För övrigt gick det en stund. Dags att lämna datorn och återvända till verkligheten; som att städa toaletten, diska, sopa, damma. Vid ettsnåret kommer Hanna. Vi ska fira hennes 20-årsdag.

 

Föreläser på Blåsippan

Av , , Bli först att kommentera 3

Om en halvtimme åker jag till behandlingshemmet Blåsippan här i Umeå. Ett ställe för de som tappat kontrollen över drogerna och som med hjälp av AA:s tolvstegsprogram får hjälp att inse att de har ett problem och att de tappat kontrollen. 2010-2011 tillbringade jag ett år på Blåsippan – en ovanligt lång tid, då den genomsnittliga behandlingen brukar vara sju veckor. Men jag behövde varenda dag på Blåsippan för att läka ihop så pass att jag orkade med att jobba, skriva och påbörja steg 2 – KBT-behandlingen.

skam

Jag har varit en återkommande gäst på Blåsippan, då jag brukar dela om mitt liv och undervisa i ämnet Dubbeldiagnoser. En dubbeldiagnos är när man lider av en psykiatrisk diagnos och/eller ADHD och har fastnat i ett missbruk. Något som är mycket vanligt hos de som har D.D. Problemet genom åren är att vården behandlat den psykiska sjukdomen och missbruket var för sig, separat, när man MÅSTE behandla det sjuka samtidigt. Gör man inte det, ja då kommer återfallet som ett brev på posten.

Åren har gått och tiden på Blåsippan känns en aning overklig. Men jag är glad att personalen aldrig gav upp, att de aldrig slutade att tro på mig. Jag överlevde. Hade aldrig klarat det utan hjälp (både från Blåsippan och psykiatrin) – för ett är klart, i en sådan situation är det INGEN som kan hantera sådana problem på egen hand. Jo, jag stötte på några under behandlingen. De var mest på plats för att äta upp sig, sedan skulle de på egen hand bli fri från spriten. Dessa killar brukar jag se lite då och då utanför systemet eller i någon av busskurarna på Vasaplan. Några har dött.

För övrigt ska jag dricka upp kaffet och klä på mig. Sedan bär det av i rusningstrafiken.

Fördomar och skam

Av , , Bli först att kommentera 2

Tidig morgon på Pig Hill. Tyst i huset, inga billjud från Backenvägen. Legat i sängen och spelat schack, mahjong och tränat min allmänbildning i Quitzkampen. Har detta som ritual var morgon för att ”kicka igång” hjärnan och få många delar av hjärnan att samverka och vakna till liv. Jo, det funkar (ofta). Med en vaken hjärna är jag mogen att vid 05.30 skriva i min blogg och efter det några sidor i min kommande roman. Det brukar bli en fika mitt på hållet, tar mina mediciner, skriver en stund till. Vid tiotiden börjar det brusa och pipa i fettklumpen på 1,5 kilo, den som sitter ovanför axlarna. Så ser min kreativa tid ut. Några timmar i gryningen och under morgonen. Sedan har jag bränt min kreativitet. Men det må så vara, för det är i gryningen och under morgonen som jag får nåt gjort när det gäller mitt litterära skrivande. Det fanns en tid i livet då jag kunde skriva morgon som kväll och stundom även nattetid, men det aktar jag mig för nu mera. Vid ett flertal tillfällen under mitt liv, lyckades jag skriva mig in i en hypoman- rent av manisk fas vilket i slutänden blev en gröt av ord som jag fick skriva om vid ett senare skede, då jag blivit lite mer ”normal”.

woman-2696408_960_720

Man har i forskningen kunnat se att bipolära är mer kreativa än andra. Därför är det ingen överraskning att det är så många skådisar, forskare och författare som lider av bipolär sjukdom. Sjukdomen i sig gör att den del av den bipolära gruppen är mer drivna och målmedvetna. Bland författare är förekomsten av bipolär sjukdom dubbelt så stor som hos andra yrken.

Exempel på författare som haft bipolär sjukdom: 

  • Leo Tolstoj
  • Malcolm Lowry
  • Kenneth Graham
  • Graham Greene
  • Mary Shelley
  • Charles Dickens
  • Jean Stafford
  • Nikolai GoGL
  • Robert Louis Stevenson
  • Francis Parkman
  • Emile Zola
  • James Barrie
  • Maxim Gorkij
  • William Inge
  • Joseph Conrad
  • Eugene O’Neill

Kända skådespelare med bipolär sjukdom:

  • Ned Beatty
  • Drew Carey
  • Jim Carrey
  • Patty Duke
  • Carrie Fisher
  • Cary Grant
  • Linda Hamilton
  • Marilyn Monroe
  • Kevin McDonald
  • Kristy McNichol
  • Tracy Ullman
  • Connie Francis
  • Nicola Pagett
  • Jeremy Brett
  • Margot Kidder

Det finns en hel del fördomar om bipolär sjukdom och eftersom fördomar bygger på lika delar rädsla och okunskap, kan jag väl passa på slakta några av dessa fördomar. Inte minst så leder ökad kunskap hos vänner och familj till en bättre behandling  när sjukdomen bryter ut i ett skov. Det är ju så med BS att den kommer och går, att man vid rätt behandling kan ha mångåriga perioder utan eller med få symtom, då den bipoläre kan sköta sina studier eller jobba som vanligt. Man är med andra ord inte ”galen” hela tiden. Ändå uppger många arbetsgivare (17 %) att de inte skulle anställa en bipolär. Hela 36 % av den svenska befolkningen skulle inte låta en bipolär sitta barnvakt. Sådana fördomar stigmatiserar de sjuka. Vänder man på steken så låter 38 % av de bipolära bli att berätta om sin sjukdom för sina arbetskamrater och 11 % berättar inte om sin sjukdom för sin partner. Det senare beror förmodligen att 41 % av de ”normala” är tveksamma att ingå en relation med en bipolär.

key-96233_960_720

Många psykiskt sjuka blir tysta och hemlighåller sina tankar och känslor. Har man under en längre tid känt sig annorlunda, är det lätt att skammen tar över och riktar sig in mot Jaget så att man börjar skuldbelägga sig själv. ”Det är mitt fel att jag är bipolär! Det är jag som rår för att jag blivit sjuk! MITT FEL!” Skammen får oss att odla hemligheter, skammen får oss att göra oss själva illa. Instängd skam kan få oss att bli aggressiva, deprimerade, ge oss ätstörningar och sist men inte minst – vi börjar självmedicinera oss med piller och alkohol. Skammen är själens sumpmark och får oss att känna oss små och ofullkomliga. Vi duger inte. Vi är inte ens förtjänta av att få kärlek. Men ju mindre vi talar om skammen, desto mer skam känner vi – skammen äter upp oss inifrån. Men skammen förlorar sin makt när vi sätter ord på den. Det är väl nu som det kreativa kommer in i bilden, att det finns så många författare som är bipolära. Vi är en grupp bland bipolära som funnit en väg ut genom att skriva, att sätta ord på känslorna och på så sätt krossa skammen. Genom att släppa kreativiteten loss, kan man gå i närkamp med skammen och efter en lång strid åter känna sig betydelsefull och sann igen.

För övrigt så borde jag som överlevare lära mig att vara mer tacksam. I tacksamheten växer glädjen och andligheten. Får ta och öva på det.

 

Vägen tillbaka

Av , , Bli först att kommentera 2

I jakten att förstå mig själv och det som hände under mitt liv, har jag under de senaste åren läst mängder med böcker och forskningsrapporter om ADHD, bipolär sjukdom, tagit del av senaste rönen om hjärnan, panikångest, dyslexi och missbruk. Jag har genom åren träffat många människor som har ADHD och bipolär sjukdom. I brist på utebliven diagnos har många börjat självmedicinera sig och som en konsekvens av detta hamnat i ett beroende som med tiden övergått i ett missbruk av alkohol och/eller narkotika. Det är inte ovanligt att neuropsykiatriska funktionshinder (som exv. ADHD) och kroniska psykiska sjukdomar ofta går armkrok genom livet. Det är inte ovanligt att en del av oss har har flera av dessa diagnoser – och i släpkärran bakom oss sitter alkoholisten och piskar ens rygg.

minnen

För att reda upp mitt kaos skrev jag en självbiografi ”Spring Kent, spring” som beskriver en ojämn människa som å ena sidan på flera sätt gjort karriär, haft flera olika jobb, skaffat mig många utbildningar, men som periodvis var oförmögen att städa min lägenhet, betala räkningarna och inte minst haft svårt att fungera i sociala sammanhang – då jag allt haft svårt att tyda de sociala koderna som gäller i olika grupper. När jag hösten 2010 hamnade på rehab.hemmet Blåsippan i Umeå var det inte många som trodde att jag skulle klara av det. Jag hade efter femtio år äntligen fått diagnosen bipolär sjukdom typ 1 och fått börja ta mina första tabletter litium, sen skulle det ta två år innan jag fick diagnosen ADHD. Förutom det hade jag diagnoserna dyslexi, paniksyndrom, diabetes och alkoholism. Det skulle bli mitt livs viktigaste strid och på något sätt skulle jag åter igen bli delaktig i samhället, att bli delaktig en en grupp, att bli sedd för den jag är. Vi som lider av psykisk ohälsa ses ofta som en diagnos.

2014-2016 blev jag chefredaktör för tidningen Vasaplan. 2015 åkte jag på turné tillsammans med Linda Marklund och framförde vår berättarföreställning och 2016 släpptes min självbiografi vilket ledde till sjutton föreläsningar runt om i länet. Jag har även blivit uttagen att läsa en kurs i grundläggande forskning. Nu har jag blivit ambassadör i föreningen Hjärnkoll. Hjärnkoll är ett Riksförbund som jobbar för att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiskt funktionssätt. Att öka öppenheten om psykisk ohälsa är Hjärnkolls viktigaste uppgift. Så nu åker jag runt och besöker vårdutbildningar, arbetsplatser och behandlingshem och dödar myter och fördomar, och försöker beskriva hur det är att leva ett liv med psykisk ohälsa.

VIll ni boka en ambassadör?

Marjet Gustavsson
Länsansvarig Hjärnkoll
070-6057549
[email protected]
Tyvärr har min tuffa resa genom livet + femtio år utan/fel diagnos satt sina spår. Jag har fått sämre stresstålighet, sämre arbetsminne, har periodvis igångsättningsproblem, sämre sömn. Nu skulle jag tro att en del av dessa nedsättningar har att göra med den stroke jag drabbades av hösten 2015. Allt hänger ihop. Lösningen är planering och struktur för att undvika överraskningar. Jag gör försöker även att undvika ”misslyckanden” i smått och stort, då det är något som ger en sämre självkänsla.

En viktig förutsättning för tillfrisknandet är att lära sig mer om sig själv och sin sjukdom. Kunskap! Några snabba lösningar finns tyvärr inte, men ju mer man vet, desto mer delaktig kan man vara i behandlingen och blir bättre rustad för att kontrollera sjukdomen. Men det är minst lika viktigt är att människorna omkring en, familj, vänner, skol- och vårdpersonal, skaffar sig mer kunskaper, för att kunna förstå och på bästa sätt hjälpa till. Sedan är det inte alltid lätt som bipolär eller/och ADHD, att påverka och förändra de tankar och känslor man bär på. Lika lite som en hjärtsjuk kan tänka bort extraslagen och kärlkrampen, eller att en diabetiker kan sänka blodsockret genom positivt tänkande. När det gäller missbruk så finns det viktig nyckel: Be om hjälp. Du fixar det inte själv. Men många vägrar att ta emot hjälp. Alkoholismen brukar kallas för ”skammens sjukdom”. vilket gör att många alkoholister lever i djup förnekelse av sitt problem.

För övrigt är hoppet som en jakthund utan spår.

Skammens sjukdom

Av , , Bli först att kommentera 2

Åter en tidig morgon vid min dator. Ännu mörkt utanför mitt fönster och tyst i huset. Det enda som hörs är ett stilla brus från Backenvägen när enstaka bilar passerar. Önskar jag kunnat skåda upp mot stjärnhimlen, men det ligger något grått i vägen. Bor man i en stad är det sällan man kan se stjärnhimlen på grund av allt skräpljus. Annat var det i Baklandet när jag var barn, för där fanns inget som skymde den oändliga himlen. Det är nyttigt för den andliga spänsten att en sen kväll studera stjärnhimlen, då allt det ofattbara stora får en att känna sig liten.

stjärnhimmel

Det finns något som är större än vad jag är. Det är ju också så att om inte universum ständigt växte och blev större och större, så skulle inte stjärnorna lysa. Kanske är varje människa ett universum eftersom vi inte kan stå stilla. Vi måste krympa eller växa. Som stjärnorna. Mest av allt så består universum av tomrum – och av en mörk, osynlig energi. Även vi människor består av tomrum. Om man skulle ta bort tomrummet i atomerna i våra kroppar, skulle vi plötsligt bli 0,02 millimeter långa och vi skulle falla genom jorden, rätt ner i jordens glödande centrum.

Nu över till något helt annat. Missbruk och beroende vid psykisk ohälsa.

Både vid ADHD och bipolär sjukdom ökar risken för att man ska fastna i ett missbruk och beroende. Vetenskapliga studier visar att barn och ungdomar med ADHD löper en stor risk för missbruk och kriminalitet som vuxna, och vill det sig riktigt illa så fastnar de i ett livslångt beroende och går därför en för tidig död till mötes. Tittar vi på vuxna med ADHD så har femtio procent av dem missbruksproblem. Det tycks även vara så att missbrukare med ADHD har en snabbare ”missbrukarkarriär” än övriga, det går helt enkelt snabbare åt skogen, och de har även en sämre prognos att avbryta sitt missbruk. Återfallsrisken efter en rehabilitering är också högre hos de med ADHD. En av orsakerna till att man hamnar i ett missbruk, kan vara att man sysslat med någon form av självmedicinering. Men inte med nödvändighet. Missbruket kan mycket väl bottna i neurobiologiska orsaker och den brist på dopamin som vi med ADHD har i våra hjärnor. Dopaminet som bidrar till att vi kan känna lust, måste kickas igång med droger. Av de som behandlas inom psykiatrin, så har cirka 40 procent av dem någon form av missbruksproblem. I vissa grupper med allvarliga psykiska sjukdomar är problemen ännu större, exempelvis för dem med bipolär sjukdom. I den gruppen löper hälften av dem en ökad risk för att utveckla ett missbruk. Ofta har de psykiatriska problemen funnits där innan missbruket började. Det är vanligast att missbruka alkohol.

alkis

Alkoholism är en allvarlig, kronisk hjärnsjukdom som kan vara ärftlig. Det handlar alltså inte om att människor dricker för mycket på grund av en ”taskig karaktär” – det är lika sällsynt som att någon börjar dricka med ambitionen att bli alkoholist. Missbruk av alkohol gör att hjärnan ”byggs om” och till slut blir den ”kidnappad”. Samtidigt som hjärnan blir mindre känslig för vissa effekter av alkohol, så krävs allt större mängder för att man ska bli berusad och allt mindre för att suget ska uppstå. Man kan säga: en gång alkoholist alltid alkoholist, ett förhållningssätt som faktiskt är bra om man väl ska förbli nykter. Efter en tillnyktring och rehabilitering, ska man inte inbilla sig att det är möjligt att börja dricka normalt igen. Belöningssystemet i hjärnan har en gång för alla blivit ombyggt, samtidigt som drogminnena ligger i hjärnbarken och väntar på att väckas till liv igen. Den som är aktiv i ett missbruk kan till slut endast njuta av drogen, den och inget annat. Livet runt omkring blir ointressant. Därför kan man förstå varför en alkoholist så tappert försvarar sin flaska och sin universella rätt att tömma den.

Alkoholism betyder att man dricker för mycket och har en oförmåga att sluta. Dricker man för mycket och tillräckligt länge så uppstår ett kroniskt förgiftningstillstånd som gör att man blir avtrubbad, nervös, ångestfylld, aggressiv, glömsk och personlighetsförändrad. Drickandet leder till en rad sociala problem: sparken från jobbet, skilsmässa, vänner som drar sig undan. I slutänden väntar en förtidig död. Det händer en hel del i hjärnan hos folk som dricker för mycket alkohol. Minnet försämras, belöningssystemet ruckas så att det frisätts mindre dopamin, vilket gör att man måste dricka än häftigare för att få kickar. Det blir även en minskad aktivitet i pannloberna; de delar i hjärnan som är så viktiga för personligheten, där vi gör riskvärderingar och fattar beslut. Allt detta skadas vid missbruk och beroende. Man kan även se att hjärnans volym faktiskt minskar. Fast det ska sägas att redan efter en kort tids nykterhet, så börjar hjärnan återhämta sig, både vad gäller volymen som funktionerna. Så det lönar sig att sluta.

hjärna

Nyckeln till att bli frisk är att be om hjälp. Du fixar det inte själv. Men det är som sagt lättare sagt än gjort. Alkoholismen brukar kallas för ”skammens sjukdom”. Många alkoholister lever i djup förnekelse av sitt problem. Du som missbrukar eller din familj kan vända er till en läkare på vårdcentralen, en beroendemottagning eller till kommunens socialtjänst för att få hjälp med avgiftning och rehabilitering. Ni kan även vända sig till AA, anonyma alkoholister, som finns på de flesta större orterna. Här finns de verkliga experterna; de nyktra alkoholisterna som dagligdags kämpar för sin nykterhet och som är experter i ämnet alkoholism. Tolvstegsprogrammet är ett mycket effektivt sätt att komma på fötter igen och att sedan klara av att hålla sig nykter.

Hösten 2010 var jag på min absoluta botten efter att druckit konstant i två år, med en dåligt medicinerad bipolär sjukdom och en ännu inte diagnostiserad ADHD. Jag vaknade på IVA efter ett självmordsförsök och förstod att jag skulle dö inom kort om jag fortsatte på det viset. Så jag bad om hjälp. O gud vad hjälp jag fick. Det var som om de stått på rad och väntat på att jag skulle säga de magiska orden. Eftersom man omöjligt klarar av att bli och förbli nykter måste man få hjälp. Först hamnade jag på en låst av avdelning på psyket för att under översyn avgifta min kropp och hjärna. Det gick oväntat lätt att avgifta mig, inga kramper, inget sug men en hel del vansinniga mardrömmar när känslor och minnen tog sig in i mitt medvetande. Sedan bar det iväg till behandlingshemmet Blåsippan här i Umeå. Åtta veckor var det sagt, vilket är den normala behandlingstiden. Men jag blev kvar i ett år. Ett år. Detta på grund av att jag skulle behandlas som en dubbel-diagnos (en patient som lider av en eller flera psykiska sjukdomar och har hamnat i ett missbruk).

Tiden av på behandlingshemmet handlade mycket om alla de känslor som stormade fram, på en och samma gång. I ett missbruk tror man att det är möjligt att med vodka trycka ner en av känslorna, vilket mitt fall var rädsla. När man super så trycker man ner ALLA känslorna. Nu ville de upp och ut – det gjorde vansinnigt ont. Men jag gav aldrig upp – visste ju att jag inte hade några val än att förbli nykter och sedan jobba med den skräck som drabbade mig, gång på gång. De två första två åren gick jag 4-5 gånger i veckan  till AA – och det var nyttigt att träffa människor som jag tryggt kunde dela mina erfarenheter med. Varje gång det var min tur att dela, tvingades jag inleda med att säga: ”Hej, jag heter Kent och jag är alkoholist.” För var gång jag gjorde detta försvann lite av min skam. För jag skämdes ju så förfärligt, vilket låg i vägen för mitt tillfrisknande. Jag var ju trots allt grabben från Baklandet där alla var spiknyktra och medlemmar i IOGT. Jag hade svikit dessa ideal som pappa och mamma så stolt efterlevt. På behandlingshemmet fick de mig att förstå att det fanns det som låg utanför min kontroll, att jag levt ett hel liv utan att få rätt diagnoser (bipolär sjukdom och ADHD), vilket lett till ett självmedicinerande som med tiden lett till ett beroende och missbruk. Nu har det gått drygt sex år sedan tiden på Blåsippan och jag kämpar ännu, kanske mer än någonsin. Men jag har vuxit sedan jag ”avslöjade” mitt dolda liv för omvärlden genom självbiografin ”Spring Kent, spring!” och nu får åka runt i geografin och föreläsa om psykisk ohälsa och missbruk – och om att finns en väg tillbaka för de allra flesta. Om man ber om hjälp.

För övrigt söker vi ständigt vår egen avbild. I varje möte söker vi något som kan påminna om oss, något som förenar och skapar samhörighet.

Beställ ”Spring Kent, spring!”. >>> Länk

 

Den bipolära döden

Av , , 1 kommentar 3

Ser lite grått ut, men inget regn. Ännu. Vore trist då vi tänkte besöka Pilgatans kulturmarknad, en trevlig händelse. Hade själv tänkt vara med i år, men glömde deadline för anmälan. Men lika bra det. Är ganska trött och slut i skallen efter två framträdanden i följd. Måste unna mig lite ledighet. Jag är ju en person som har svårt för Långsamheten, när ”inget” händer, vilket gör det svårt att leva i nuet. Jag är mer av den typen som tänker: Framåt, alltid framåt! Däremellan är det periodvis (även om det blivit mindre med åren) ett himla grottande och grävande i det som varit, det som redan har hänt. Men det där NUET, ni vet den exakta punkt där livet pågår, har jag svårt att pricka av.

20160909_152728 20160909_152539_000

I går stod jag på scenen i landstingsfullmäktigesalen här i Umeå och blickade ut över ett par hundra brukare, terapeuter, psykiatripersonal, läkare, forskare, samtidigt som jag uppmanades vara vänd mot kameran som spelade in och sände live till flera andra ställen i Västerbotten och om jag inte hörde fel även i Norrbotten. Förmodligen den största publik jag talat inför. Men jag var underligt nog inte särskilt nervös och det berodde nog på att jag äger det ämne jag talar om eftersom boken jag skrivit ”Spring Kent, spring!” handlar om mig själv och det liv jag levt. Jag är mitt eget facit.

självmord

Jag höll ett föredrag om den ”Bipolära döden”. Bipolär sjukdom är livsfarlig eftersom de drabbade löper drygt 20 gånger högre risk för självmord. Om man då lägger till ADHD som ger en taskig impulskontroll och alkohol som bryter ner ens omdöme torde risken öka än mer. Denna samsjuklighet är rätt så vanlig och bidrar till svårigheterna att ställa diagnos på bipolär sjukdom. Jag vill mena att man måste finna bättre diagnostiska verktyg för att tidigare ”plocka upp” de som vandrar omkring här på jorden med en bipolär sjukdom – det skulle rädda många liv. I dagsläget är det cirka 70 procent av de bipolära som först får en annan diagnos och 35 procent är obehandlade i tio år. Då hinner konsekvenserna bli stora, och leder de inte till självmordsförsök så förmodligen till missbruksproblem på grund av självmedicinering. Personligen var jag i femtioårsåldern innan jag fick mina diagnoser.

hjärtat

Men nu är det inte enbart självmord som leder till överdödlighet för personer som varit psykiskt sjuka en längre tid. Medellivslängden bland svenska män med en kronisk psykisk sjukdom är 20 år kortare än genomsnittet och 15 år bland kvinnorna. Männens medellivslängd är i samma nivå som på Haiti, medan kvinnornas nivå som med Nepal. Den främsta orsaken till att psykiskt sjuka lever ett kort liv är inte självmord, utan det är hjärt- och kärlsjukdomar. Den psykiska sjukdomens ångesttillstånd leder till passivitet och tröstätande. Dessutom finns det en rad psykmediciner som ger högt blodtryck och viktuppgång. Alltså går man upp i vikt, får högt blodtryck, höga blodfetter och diabetes. Psykiskt sjuka hamnar lätt mellan stolarna. Den somatiska vården sköter om det höga blodtrycket, medan psykiatrin mäter koncentrationshalten av litium – men aldrig mötas de. Om nu detta är allmänt känt inom vården, varför tas inte ett helhetsgrepp? Socialstyrelsen har också kunnat konstatera kroniskt sjuka psykpatienter har avsevärt mindre tillgång till somatisk vård.

För övrigt blir vi oss själva i den takt vi blir sedda.

Köp min bok ”Spring Kent, spring!”

>>> Beställ

20160315_163208

Bra med hjärnkoll

Av , , Bli först att kommentera 1

Har sovit ut idag. Klev upp kvart i sex. Efter att ha vaknat vid fyrasnåret i en veckas tid, så känner jag mig faktiskt utsövd när jag jag får sova till kvart i sex. Dessutom efter att ha sovit en dryg timme mitt på dagen i går. Kanske håller den nya medicinen på att verka – eller så blev jag utmattad av att på förmiddagen ha suttit med bokföringen och försökte skilja på debet och kredit, på utgående och ingående moms. Det kräver att man är koncentrerad och fokuserad, vilket inte är min starka sida. Till slut brusade det i min hjärna.

Neat

Idag ska jag på kurs. Det handlar om Riksförbundet Hjärnkoll som är en del av nätverket NSPH, Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa. I stort jobbar Hjärnkoll för att bryta ner fördomarna och rädslan kring psykisk ohälsa, som fortfarande är utbrett i vårt samhälle. Det görs bäst genom att sprida kunskap. Detta tilltalar mig eftersom det ligger helt i linje med skrivandet och publicerandet av min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Under hösten och nästa vår kommer jag att åka på turné och berätta om hur det är att leva (och försöka överleva) med ADHD, bipolär sjukdom och missbruksproblem.

Hjärnkolls verksamhet:
”Att öka öppenheten om psykisk ohälsa är Hjärnkolls viktigaste uppgift. Motorn i arbetet är över 350 engagerade och kunniga ambassadörer i alla åldrar som föreläser om sina erfarenheter av psykisk ohälsa. Ambassadörerna leder utbildningar, startar diskussioner, arrangerar etikcaféer och mycket annat – på skolor, arbetsplatser, myndigheter och ute i samhället. De syns och hörs också ofta i media. Allt för att visa att psykisk ohälsa inte är något att vara rädd för. Vi har bara olika funktionssätt och vi tjänar alla på att olikheterna tas tillvara, mänskligt och ekonomiskt.Vårt långsiktiga mål är att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter, oavsett psykiska olikheter.”

Blixt

Det har slutat att regna, eller så är det bara ett tillfälligt uppehåll. Gråvädret har bitit sig fast. Regn och kyliga vindar. Vi får väl hoppas på att det vänder till midsommar.

För övrigt är det fotboll i eftermiddag, då våra svenska hjältar möter de snabbfotade italienarna. Vågar jag tippa? Okej då tror jag det blir 1-1. Häpp!

Drömmars kraft

Av , , Bli först att kommentera 2

Blå himmel över Anderstorp. Ser bra ut. Stannar här i AIK-landet tills på måndag. Sovit illa då jag vaknat ofta och vid fyratiden slog jag upp ögonen efter att jag i en gnistrande, färgstark dröm ha skällt ut en man efter noter, så intensivt verbalt att karlstackarn började gråta. Vaknade med dåligt samvete trots att det bara varit en dröm – som är ett resultat av en massa kemiska processer i min hjärna. Det var en sådan där stark dröm som tvingade mig att ligga vaken en stund och försöka förstå vad som var dess innebörd och mening. Drömmen bottnade i svek. Mannen som finns även utanför detta drömda liv och som jag alltid sett upp till – men som på ett trist sätt svek mig och utan en enda förklaring knuffade mig åt sidan. Jag frågade mig om jag skulle ha skällt ut honom i vaket tillstånd? Jo, men inte lika hysteriskt och med ett lugnare tonfall.

bipolär

Skriver lite informativt om de knasigheter som kan uppstå i våra hjärnor. I vuxna år kan ADHD gå armkrok med andra problem och sjukdomar. Där kan finnas en bipolär sjukdom, ett missbruk, en ångest- och panikproblematik, sömnsvårigheter, depressioner. Allt detta gör det svårt att ställa diagnos. Vad är ADHD, vad är bipolärt, var kommer ångesten och paniken ifrån? Dessutom brukar olika typer av missbruk lägga sig som en skyddande plym över de övriga diagnoserna. Det blir en soppa av alltihopa. Dessutom kan en del av symtomen från ADHD med åren ha klingat av, men lämnat kvar vissa andra. Med åren har man också ”slipat bort” en del av karaktärsdragen, vilket gör att man får börja leta efter spåren i det liv man levt.

masker

Vi vuxna med ADHD har ofta haft stora problem med jobb som vi sagt upp oss från, utbildningar som vi inte fullföljt och vi kan räkna upp mängder med kraschade relationer. Vi kan följa spåren efter dessa ständiga misslyckanden som med tiden gett oss en dålig självkänsla. Sedan är det vanligt att många av oss hamnat i en missbruksproblematik. Kanske är det först när vi försöker minnas barndomen och de första åren i skolan, som vi förstår att vi hela livet haft ADHD. Vi minns tiden i våra liv då vi inte kunde sitta stilla, då vi ormade oss i skolbänken och tänkte på allt annat än vad magistern sa, då siffror och ord mest var obegripliga tecken som flög omkring på boksidorna, när vi pratade när man skulle vara tyst. Då vi blev till störande element. Det var vid den tiden i livet då vi började förstå att vi var annorlunda och inte som alla andra. Den ensamma barndomen. Den tid i livet vi lärde oss att skämmas, när vi började att intala oss att det var vårt fel att vi blivit så annorlunda – en skam som följt oss genom livet och fått oss att ständigt bevisa att vi duger.

Läs mer om detta i min bok ”Spring Kent, spring!”

För övrigt hjälper det inte att stå stadigt på fötterna ifall man hamnat mitt ute på en surmyr.