Etikett: onormalt

48 mil för en timmes snack

Av , , Bli först att kommentera 10

Framträder inför ett 40-tal åhörare i Storuman.

I torsdags framträdde jag i Storuman, 24 mil enkel väg. Jag och Lena fick kämpa hårt för att inte förlora oss i våra kokande hjärnor. Min hjärna hinner inte sortera bort alla de intryck som kommer stormande mot mig. Det känns som om skallen ska spricka – särskilt efter 1,5 timmes föredrag. Nu är även de boende i Storuman vem Ester är – fast där var många som redan läst Älskade Ester eller hade en gång bott i Lycksele och träffat henne i verkliga livet.

Det tycks även vara så att alla i Storuman känner mig. ”Välkommen Kent till Storuman. Ja, jag behöver inte presentera dig då alla så väl vet vem du är”, inledde kvinnan från ABF (eller var från biblioteket?)

På vägen upp till Storuman. Fikapaus.

Var tog de vägen?
Var är alla de vägen – de som vi förr i tin menade mer eller mindre var nalta eljest, annorlunda; de som simmade motströms för att komma till källorna. Har vi förlorat förmågan att förstå värdet i mötet med dessa unika människor? Det verkar så. Däremot har vi blivit auktionsexperter som vet det exakta värdet på gamla väggur, dragsoffor och vad vi ska betala för hyggligt bevarad rubank.

Har det, utan att vi märkt något, framtagits ett regelsystem som förbjuder oss att vara vidsynta och medkännande, har vi drabbats av en känslomässig gråstarr och en bekväm lomhördhet? Nej, det finns inga förbud; däremot har vi med åren blivit närsynta i tidens landskap.

Vi kan inte skylla allt på stelbenta paragrafryttare som i lönndom prismärkt ”de annorlunda” och sålt ut dem till män i långa, vita rockar. Däremot kan en orsak vara är att man satt etiketter på alla som är eljest. Det ska vara ordning och reda. Detta har lett till att de klåfingriga skapat vetenskapliga sjukdomar av det som i själva verket är personliga, annorlunda egenskaper. Även bokstavskombinationerna blir diagnoser, så att de kan behandlas som om de vore sjukdomar. Dock är neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inga sjukdomar, utan att vissa människor har en annorlunda världsbild. Alla skeva, annorlunda världsbilder har gömts undan.

Vem bär på måttstocken?
De som var eljest förr i tin, lyste upp min barndoms landskap. Tur var att jag behöll dem i mitt minne, vilket resulterat i två tjocka romaner där deras zick-zack-tankar finns nedskrivna. Vi normala med en korrekt världsbild, tvingas leva våra liv i en jämngrå långtråkig  värld. Beskriven i vikt och längd. Vi lever i en tid då allt ska vara mätbart – men ven tusan bär på måttstocken? Att mäta tankar är ett fult sätt att lägga beslag på sanningen – trots att den i många lägen kan ifrågasättas.

Borta är alla småknasiga kufar med sina smått geniala och onormala tankar. De som tanklöst klampar in i våra välanpassade människoflockar och trampar fina damer och herrar på tårna, och som olovandes tar sig en rejäl tårtbit för att sedan lämna flocken med grädde på nästippen …

Va ja då känn dell, så jer då inte långsamheten nan sjukdom!” (Citat: Ester)

Redan de gamla grekerna …
”Människan är alltings mått”, sa Protagoras. Om en person tycker att det blåser kallt, och en annan menar att de är varma så betyder inte det att en av dem har fel. Vindarna kan vara kalla för en person och varma för en annan. Sanningen är med andra ord relativ.