Nordanåparken
En eld brinner i Nordanåparken i Skellefteå. Vi var unga, vi ville så mycket och vi skulle förändra världen. Vi ville gott. Men för att kunna göra det var vi tvungna att först förändra oss själva. Godhet är ingen medalj man får för gott uppförande, godhet görs genom praktiska handlingar och kräver även att vi övar på vårt medlidande och empati. Men det visste vi inte. Det är en slags avskedsfest då jag och Wik fått för oss livet i Oslo ska vara. Dessutom skulle vi som sjuksköterskor tjänastorkovan. Det var sommaren 1983 vi tände den där avskedselden.
Vi var ett gäng unga män som vuxit samman. Vänskapen var både öm och kärv. Vi gjorde det mesta ihop, särskilt när det tal om fest eller när färden gick till Tärnaby. Vi hade livliga diskussioner men kunde på den tiden skilja på sak och person. Det var vid den tiden då det spelades Genesis, Supertramp och Gentle Giant på festerna. Där vid elden tog vi farväl av allt detta. Det var det nära till tårarna. Tobbe och Uffe äntrade scenen sjöng en avskedssång.. En av huvudorsakerna till att jag och Wik drog till Oslo var att vi båda genomgått en slitsam separation. Vi bar på varsitt uppbrott som vi omöjligt kunde smälta. Det var inget vi pratade högt om, men det visste förstås varenda kotte i AIK-Land.
1983 var Oslo en stendödstad.
Oslo visade sig vara var ett riktigt skitställe (drittsäck?). Det vi tjänade mer som sykepleier i Norge åts upp av dyr mat, skyhöga hyror, allt var så sabla dyrt. Dessutom kom vi att vantrivas vi från start. Men det visste vi ju inte där vi låg vid lägerelden.
MASKERADERNAS TID
Åren innan vi drog präglades av studier vid Vårdhögskolan då vi bägge skulle bli sjuksköterskor, trots att vi båda egentligen vill bli sjukgymnaster, något vi tog igen 1987 då Wik öppnade en laser- och akupunkturklinik i Umeå.
Jo, som sagt innan vi drog till Oslo var Skellefteå staden där det spelades bra hockey och där invånarna var rysligt förtjusta i att arrangera fester, särskilt maskerader och ett festande till olika teman. Här var jag och ML till nån av alla dessa maskeradfester. Redan då var jag en gubbe, i varje fall klädde jag ofta ut mig till en gubbe,
I Oslo fick jag arbete på hjärtakuten på Akersykehus medan Wik fått jobb på nåt slags ålderdomshem, Senare hamnade han på en akutavdelning mitt i Oslo.
Fest i min hybel på Sinsenveijen, 300 meter från Aker sykehus. Ser Anne och Kristin till höger. Hybel … Garderob skulle den ha kallats. Fick en chock första kvällen. Ingen spis, inget kylskåp och sen hade nån idiot satt duschen precis ovanför toastolen, så på den satt jag och duschade. Fan, ja blev deprimerad och fick ovanpå det Bältros på halsen och upp efter kinden. Blev sjukskriven ett halvår, arbetade totalt ett par veckor, sen ville jag åka hem – var nu hem låg? Vi kunde ju inte återkomma till Skellefteå efter halvår … Jag var sjuk och ensam och Wik jobbade dag och natt. Periodvis såg vi inte varandra på veckor.
Grabbarna kom på besök. Det blåste kallt från norr, regnet öste ner. Alla blev deprimerade.. Det visade sig att flertalet av dem var på väg från Skellet för att plugga på andra orter. Det var sannerligen uppbrottens tid. Alla var på väg åt olika håll. Flera av dem skulle jag aldrig träffa igen.
Vem tusan är Karl Johan?
Saaben höll hem, sen föll den i bitar
HEMMMA IGEN – Denna gång i Umeå
Åter i Sverige. Fick tag i en etta på Döbelnsgatan i Umeå. Nu jävlar skulle jag skriva romanen jag hade i skallen, men det var en annan historia. Istället blev jag ålderdomshemsföreståndare i Tärnaby. Arbetade 25 procent, måndagar, resten av tiden kämpade i Ingemarbacken för att begripa mig på hur man åkte slalom. Kom aldrig på det.
Sen ringde de från sjukhuset och ville att jag skulle börja på Hjärt-IVA. ”Du har ju jobbat på en sådan avdelning i Oslo, eller hur?” ”Jo, det stämmer”, svarade jag, men sa inte det bara varit under två veckor då jag mest suttit i personalrummet och tuggat på besk, sur norsk getost.
Romanskrivandet gick trögt, trots ny superskrivmaskin.
Senaste kommentarerna