Etikett: Oslo

Resan till och från Oslo

Av , , Bli först att kommentera 5

Nordanåparken

En eld brinner i Nordanåparken i Skellefteå. Vi var unga, vi ville så mycket och vi skulle förändra världen. Vi ville gott. Men för att kunna göra det var vi tvungna att först förändra oss själva. Godhet är ingen medalj man får för gott uppförande, godhet görs genom praktiska handlingar och kräver även att vi övar på vårt medlidande och empati. Men det visste vi inte. Det är en slags avskedsfest då jag och Wik fått för oss livet i Oslo ska vara. Dessutom skulle vi som sjuksköterskor tjänastorkovan. Det var sommaren 1983 vi tände den där avskedselden.

Vi var ett gäng unga män som vuxit samman. Vänskapen var både öm och kärv. Vi gjorde det mesta ihop, särskilt när det tal om fest eller när färden gick till Tärnaby. Vi hade livliga diskussioner men kunde på den tiden skilja på sak och person. Det var vid den tiden då det spelades Genesis, Supertramp och Gentle Giant på festerna. Där vid elden tog vi farväl av allt detta. Det var det nära till tårarna. Tobbe och Uffe äntrade scenen sjöng en avskedssång.. En av huvudorsakerna till att jag och Wik drog till Oslo var att vi båda genomgått en slitsam separation. Vi bar på varsitt uppbrott som vi omöjligt kunde smälta. Det var inget vi pratade högt om, men det visste förstås varenda kotte i AIK-Land.

1983 var Oslo en stendödstad.

 

Oslo visade sig vara var ett riktigt skitställe (drittsäck?). Det vi tjänade mer som sykepleier i Norge åts upp av dyr mat, skyhöga hyror, allt var så sabla dyrt. Dessutom kom vi att vantrivas vi från start. Men det visste vi ju inte där vi låg vid lägerelden.

 

 

 

MASKERADERNAS TID

Åren innan vi drog präglades av studier vid Vårdhögskolan då vi bägge skulle bli sjuksköterskor, trots att vi båda egentligen vill bli sjukgymnaster, något vi tog igen 1987 då Wik öppnade en laser- och akupunkturklinik i Umeå.

Jo, som sagt innan vi drog till Oslo var Skellefteå staden där det spelades bra hockey och där invånarna var rysligt förtjusta i att arrangera fester, särskilt maskerader och ett festande till olika teman. Här var jag och ML till nån av alla dessa maskeradfester. Redan då var jag en gubbe, i varje fall klädde jag ofta ut mig till en gubbe,

 

I Oslo fick jag arbete på hjärtakuten på Akersykehus medan Wik fått jobb på nåt slags ålderdomshem, Senare hamnade han på en akutavdelning mitt i Oslo.

Fest i min hybel på Sinsenveijen, 300 meter från Aker sykehus. Ser Anne och Kristin till höger. Hybel … Garderob skulle den ha kallats. Fick en chock första kvällen. Ingen spis, inget kylskåp och sen hade nån idiot satt duschen precis ovanför toastolen, så på den satt jag och duschade. Fan, ja blev deprimerad och fick ovanpå det Bältros på halsen och upp efter kinden. Blev sjukskriven ett halvår, arbetade totalt ett par veckor, sen ville jag åka hem – var nu hem låg? Vi kunde ju inte återkomma till Skellefteå efter halvår … Jag var sjuk och ensam och Wik jobbade dag och natt. Periodvis såg vi inte varandra på veckor.

Grabbarna kom på besök. Det blåste kallt från norr, regnet öste ner. Alla blev deprimerade.. Det visade sig att  flertalet av dem var på väg från Skellet för att plugga på andra orter. Det var sannerligen uppbrottens tid. Alla var på väg åt olika håll. Flera av dem skulle jag aldrig träffa igen.

Vem tusan är Karl Johan?

Saaben höll hem, sen föll den i bitar

 

HEMMMA IGEN – Denna gång i Umeå

Åter i Sverige. Fick tag i en etta på Döbelnsgatan i Umeå. Nu jävlar skulle jag skriva romanen jag hade i skallen, men det var en annan historia. Istället blev jag ålderdomshemsföreståndare i Tärnaby. Arbetade 25 procent, måndagar, resten av tiden kämpade i Ingemarbacken för att begripa mig på hur man åkte slalom. Kom aldrig på det.

Sen ringde de från sjukhuset och ville att jag skulle börja på Hjärt-IVA. ”Du har ju jobbat på en sådan avdelning i Oslo, eller hur?” ”Jo, det stämmer”, svarade jag, men sa inte det bara varit under två veckor då jag mest suttit i personalrummet och tuggat på besk, sur norsk getost.

Romanskrivandet gick trögt, trots ny superskrivmaskin.

Ofta återvänder jag till den tiden. Äventyrens tid och undrar vad som blev av grabbarna, om det gick bra för dem och i drömmarna så möts vi igen och vi är åter unga, friska och vi skrattar åt allt och allt och alla. I bakgrunden spelas Peter Gabriels Here comes the the flood och Giant for a day med Gentle Giant. Sent om kvällarna sitter en lycklig flicka och spelar och sjunger sorgsna melodier.  

Ur det gamla föds nåt nytt

Av , , Bli först att kommentera 8

En riktigt seg dag. Trött, magont. Suttit en stund och studerat dialektala ord och meningar. Ett knepigt ämne. Lena kom nyss. Lite vila och mat, sen bär det av till Väven för att skratta en stund åt  Klungas senaste ”Toppa jaget”.

Det har med åren blivit allt mindre kultur. Har fullt upp med att själv vara kulturell. Senast vi var kulturella är ett drygt år sen då vi var på Operan. En gång i livet, i slutet av 90-talet, då jag var kulturredaktör på Folkbladet var jag på nästan alla premiärer, ibland flera gånger per vecka. Sedan blev det inget alls och nu lite grann.

Flyttar som sagt den 1 april. Inget skämt. En stor två på Ersboda – med hiss. Tur att jag packade redan före jul … Men än återstår en hel del. Tunga saker som ska bäras nerför trapporna och in i min nya lägenhet. Nog hamnar jag lite vid sidan om allt som händer här på Grisbacka där jag bott i drygt 13 år. Nog finns en sorgens tagg i mitt bröst. Samtidigt så är det ju så: När nåt gammalt tar slut, så tar nåt nytt (spännande) vid.

Så var det inte då jag och Wik flyttade till Oslo för att leva livet och jobba som sykepliers på stadens sykehus och tjäna storkovan – och däremellan skulle  vi besöka Oslos alla pubar och danshak. Jag vantrivdes så förbannat att jag stressade fram en smärtsam Bältros. Blev liggande i ett par månader. Vi kom liksom inte in i det nya, i de nya miljöerna och vi förstod oss inte de norska sociala regelsystemet som gick ut på att gå på tur, äta får i kål, en och annan val och vifta med flaggor  och elske detta land ….

Jag tillfrisknade direkt vi körde över gränsen till Sverige. Sen kom jag att jobba vid fyra-fem tillfällen i Nordnorge, i Mo i Rana, där det levde ett glatt, snällt folk och som välkomnade oss med öppna armar.

Tvagning, klädbyte, mat och Klungan.

 

22.00

För övrigt var Klungans föreställning riktigt rolig. Knasig, intelligent humor under ett par timmar. Kan rekommenderas.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,