Etikett: Provins

Leva med biverkningar

Av , , Bli först att kommentera 3

Tunga dagar. Fyra veckors helvete när den nya medicinen sakta trappats upp i dos, för att slutligen få mig att konstatera att den inte fungerar i min hjärna, i min kropp, utan mest ger mig ångest och skapar panik. Värst är att medicinen har slagit ut all kreativitet, att den kapat lusten att skapa, att skriva. Under dessa fyra veckor har jag skrivit 11 meningar i min roman, mot cirka 15 sidor i månaden innan medicinen sattes in.

sovagroda

Känner mig som ett vrak. Händerna skakar, svårt att fixera blicken, yrsel, ångest och panik. Så igår bestämde jag mig för att avbryta försöket. Får se vad som händer, men får väl återgå till den tidigare medicineringen – trots att inte den heller var perfekt. Men ändå så mycket bättre än den jag plågats med under en månads tid. Under årens lopp har jag ett otal gånger tvingats genom liknande processer, då olika mediciner prövats ut. Det är något speciellt när det handlar om piller som påverkar ens hjärna, eftersom det är där som ens personlighet sitter, där ens medvetande och alla minnen placerats. Allt detta rubbas och till slut känner man inte igen sig själv. Och samtidigt – ibland måste vi ta sådana mediciner. För att överleva. Ungefär som diabetikern måste ta sitt insulin.

Har fått ett exemplar av den talbok som gjorts av min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Det är märkligt att höra sin egen text läsas upp av en okänd röst. Har jag verkligen skrivit detta? Jo, det har jag. Har lyssnat på utvalda delar från barndomen och sista kapitlet. För första gången sedan boken kommit ut kom också tårarna. När jag uppträder och läser högt ur min text, så gör jag det på ett distanserat sätt. Genom talboken kryper texten in under huden på mig; drabbar mig.

20160919_181028

Har även fått det senaste numret av tidskriften Provins och finner den artikel som jag skrivit, den om ”Självbiografins dilemma”. Det är nämligen en stor skillnad på att skriva självbiografiskt och fiktivt. Inte minst för att man  ska skriva öppet och ärligt om sig själv. Det går liksom inte att gömma sig bakom något hittepå, utan det som skrivs ner ska ha hänt. I varje fall som jag minns det. I många stycken så var skrivandet en lång, plågsam resa men som i slutänden ledde till en personlig förändring.

För övrigt ska jag betala mina räkningar idag. Den som är satt i skuld är inte fri. Eller?