Etikett: panik

Läkande kreativitet

Av , , Bli först att kommentera 6

Bli inte sittande! Bli kreativ!

 

Folk ber om råd
Får en hel del frågor, per mejl eller så ringer de upp och är förtvivlade. Är ibland inne på en sida på Facebook som heter ”Psykisk ohälsa”. Vi lever isolerade, under ständigt dödshot vilket spär på den redan plågsamma psykiska ohälsan. Det är också den diagnos som numera toppar listan av diagnoser hos Försäkringskassan. Mer eller mindre lider folk av någon form av psykisk ohälsa. Diagnosen har en för stor spännvidd, från lätt oro och svårt att somna, till psykiatriska sjukdomar och missbruksproblem. Men om vi buntar in alla under psykisk ohälsa så blir  det upp mot 40 procent av befolkningen. Stanna upp på ett torg och se dig omkring. (Ja, efter att Coronan dött). Tänk nästan varannan på detta torglider av någon form av psykisk ohälsa.

Efter Corona kommer den psykiska pandemin!

 

Kreativitet är läkande.

I dag skrev en ung, förtvivlad tjej på Facebook-sidan om hur plågades av panikattacker och djup ångest. Om man ensam tvingas leva med sina panikattacker, så suger de till slut musten ur en. Man begränsar sig, gömmer sig, självmedicinerar sig eller gör något riktigt dumt och sorgligt.

 

Så här svarade jag henne;

”Struktur, rutiner, låter trist om man har ångest och panik, men upprepningar, återkommande ”schemalagda” rutiner skapar struktur i ens kaos. Lite raka linjer. Börja med att bädda sägen, var eviga morgon, in i duschen, frukost. Jag har fått en strukturtavla med magnetlappar där jag försöker planera rutiner som bör göras: plocka ur diskmaskinen, tvätta kläder, läsa en stund. Annars har man skapat ett kaos både ut- och invändigt.

Är jag riktigt risig så delar jag upp dammsugningen över tre dagar. Inget är skrivet i sten. Sen har jag lagt in ett några pass med kreativitet: Jag skriver, andra kan måla, kanske läsa. Föra dagbok/blogga: Det har visat sig att kreativitet kan fungera som en slags självterapi. Att träna upp sin kreativitet är läkande, ställ frågor till dig själv; Vem är jag, vad vill jag? I din dagbok kan du vara precis hur sårbar som du tillåter dig vara och hur länge.

Jag har haft diagnosen Paniksyndrom i över 30 år, BS lika länge och under allt detta en ADHD. Sen jag lärde mig att distrahera hjärnan genom skapa struktur har jag inte haft en attack på över tio år. Panik är hemskt verklig och under en attack (som ofta kommer utan särskild anledning, när som helst) är det lätt att man krymper sina livsrum och skapar sig rädslor – till slut bli man rädd för att bli rädd. Varning för självmedicinering. Att lära sig att andas med magen som någon skrev är en enkel metod att stoppa själva attacken. Oj, det blev långt. Skrev en biografi i ämnet 2016. Hoppas att mina erfarenheter hjälper någon.”

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Vad är mod?

Av , , Bli först att kommentera 9

Kan man träna upp sitt mod, ungefär som när man tränar upp en muskel? Vad nu mod egentligen är? Ja, det kan faktiskt vara lika modigt att göra upp med sina rädslor som att syssla med fallskärmshoppning. Ett hopp är över på ett par minuter, en kamp mot daglig panik kan ta flera år och kräver ett mycket stort mod. I varje fall anses det som modigt att klättra uppför en brant klippa, bestiga höga berg, hoppa fallskärm, syssla med backhoppning. I mångt och mycket om korta dopaminkickar – precis som när en alkis tar dagens första sup.

Logisk måste man då vara en fegis om man vägrar hoppa bungyjump från en hög bro med vassa klippor inunder? Är det verkligen alltid så att det förknippas med tuffhet och smula huvudlöshet lika med mod? Vad händer om jag lägger till orden förnuftig – omdömesgill, resonabel, klarsynt. Får vi då en annan syn på äventyrarna som kastar sig ut från ett flygplan och förlitar sig på att en tygbit ska veckla ut sig bakpå ryggen, innan man slår i backen blir till en blöt fläck – tjugo, trettio år före ens egentliga, statistiska död som en 82 årig feg gubbe på ett sjukhem.

Jag har jobbat många år inom åldringsvården och aldrig hört någon säga med bitter röst och tårfyllda ögon: ”Harreligen att jag inte försökte bestiga Mont Everest!” Ingen annan har rullat runt i sängen, skrikande av ånger: ”Att jag aldrig prova på att dyka från 50-metersklippan när jag var i Grekland 1949.”

Nä, vad som är mod och ren dumdristighet är emellanåt hårfint. Likaså kan det var vara knepigt att begripa sig på feghet/rädsla.

Modet är kanske något som finns mycket närmare oss än vi någonsin kan tro. Modet att våga visa oss sårbara och stå upp för oss själva, att inte låta andra trampa på en, göra narr av oss. Modet kan ju också vara att våga ingripa när någon medmänniska håller på att sparkas ihjäl av ett gäng ”mentala kalhyggen”. Eller är det bara dumdristigt eftersom att skinnskallarna förmodligen kommer att sparka ihjäl även dig.

Jag tror att vissa slags mod har att göra med grupptryck. Man klättrar trots en vansinnig skräck och en fara för livet för att få bli ”medlem” i just denna flock av bergsklättrande och fallskärmshoppande alfahannar. Utsätter vi oss för ett sådant mod, så har vi inte bara besegrat sina rädslor, utan även naggat våra inre övertygelser att inte riskera livet i onödan. Dessutom har jag inte tillfredsställt mitt egna, personliga mod och kanske besegrat en förlamande rädsla, utan jag har klättrat uppför klippan för att tillfredsställa andra människor.

Människan är ett flockdjur. Flocken är en social gemenskap som ger oss trygghet och gemenskap. Hamnar vi utanför flocken, vårt sociala sammanhang, är det lätt att modet sviker oss. Våra hjärnor kan bete sig underligt och larmar om faror som inte finns. Vi hamnar i en ständig jourverksamhet. Det handlar om djupt nedärvda egenskaper från tiden vi levde i grottor och ute på savannen. Utan flock kan en 500 meter lång promenad till matbutiken kantas av en rädsla (eller brist på mod) som påminner om att dyka med huvudet ner mot havsvågorna 150 meter längre ner. I ensamheten och brist på en flock kommer vi att bli rädda för att misslyckas och vi drabbas av skam och känner oss värdelösa. Vi blir rädda för att misslyckas. Den ångest som en gång var nödvändig för att vi skulle överleva på savannen, kan i våra dagar bli till ett sånt meningslöst, plågsamt lidande att man tar sitt liv.

Åter till frågan: Kan vi träna upp vårt mod? Jo, jag är övertygad om det. Men det kommer att krävas ett stort mod av den som ska börja träna på detta. Det handlar om att utmana de värsta av våra rädslor, och i nästa andetag inse att rädsla bara är en känsla. Själv har jag gått i KPT-terapi för att få bukt med en massa rädslor. Dock handlade det aldrig om att våga hoppa fallskärm eller klättra uppför höga klippor. Hjärnan är en kemisk fabrik och kan feltolka farorna. En urgammal nedärvd funktion som var nyttig när vi levde på savannen, kan i våra dagar ställa till med ett rent helvete. I djupet av hjärnans tinninglober finns små knölar som heter amygdala, vars uppgift är att dra igång larmet när något farligt hotar oss. Det är då som rädslan slår till: Du får svindel inne i hissen, tror att en trädgren är en orm, och om rädslan övergår i panik kan du förledas tro att ditt hjärta håller på att stanna. Kort man beskriva det som sker är att amygdala tar en genväg och struntar i förnuftet (som skulle ha gett oss rätt information). Istället startar amygdala hela det urgamla larmsystemet som får rädslan att sätta sig i kroppen beredskap genom att ge oss hjärtklappning och flytta om blodet i kroppen: ”Gör dig redo för att fly eller slåss mot den sabeltandade tigern!”

Jag tränade i ett drygt år i KPT innan mitt medvetande och förnuft besegrade amygdala. För att göra något sådant krävs att man vågar visa sin sårbarhet – och för att göra det krävs ett stort mod. Det krävs även mod för att provocera fram en panikattack (som kan kännas som att hoppa från ett plan utan fallskärm) och sedan vänta ut känslan genom att lära sig en särskild andningsteknik.

Läste en studie som visade att ”äventyrare” som hoppar och faller mot döden och kör för fort har mindre amygdla än normalt. Kanske borde ”äventyrarna” behöva träna på att ge tusan i att riskera sina liv genom att kasta sig utför en klippa eller från ett flygplan med ”några tygbitar” bakpå ryggen. Ja, rynka på näsan! Kalla mig fegis. Men jag tänker inte riskera livet för ett 30 sekunders kort dopaminrus som om det vill sig riktigt illa leder till värre och större utmaningar av livet. Äventyrskickar är som hälla i sig rejält med alkohol. Till slut vill man bara  ha mer och mer till dess ”känslan” ockuperat hjärnan och det limbiska systemet, så att man till slut bara kan njuta av alkoholen eller att falla från höga klippor.

Så att definiera vad mod egentligen är – är inte alltid så lätt.

 

 

Sjukast i Norr?

Av , , Bli först att kommentera 2

Sjukast i norr?

En rapport från en multisjuk man; som tilldelats utmärkelsen ”Öfvre Norrlands sjukaste författare” med motiveringen: ”Lundholm har med sitt plikttrogna stillasittande och eviga tröstätande fått den kroppsliga rondör och mysmage som sjuka författare av hävd skall uppvisa. Förutom några enorma sittsår, har Lundholm genom sin obotliga Parkinson anlagt ett stelt och otydbart minspel som förvirrar publiken. Emedan Lundholm drar sitt allra bästa skämt har det vid flera tillfällen lett till att några ur publiken börjat gråta. Kontrollförlusten har gjort att vår sjuke författare stått där och ilsket tokstirrat i tron att han skrattat och sett glad ut. Vi önskar honom lycka till i sitt värv och hoppas att han kan skriva fler böcker, trots lamhet i armar och ben. Annars lär författare till Pekböcker tjäna mer än romanförfattare. Med denna utmärkelse hoppas vi att han samlar mod inför den dagen då sjukdomen förvandlar honom till en stenstod vilket gör honom lika talför som en runsten och lika rolig som en lagårdsdörr. Än en gång grattis! Önskar ”Författarkommittén för det sjukliga skrivandet”. Förutom diplom och medalj tilldelas Lundholm en årskonsumtion av den kaloririka tuggbiten Japp.”

Fånigt skrivet, men avledande. Ni får ursäkta mig att jag raljerar över nåt som inte alls är roligt. Jo, lite roligt är det nog … Skrivandet har en lugnande effekt på mig. Blodsockret som legat stabilt och lågt i den månad som gått sedan att dr Kalle satte in mig på nya diabetesmediciner, vilket lett till att jag kunnat sluta med insulinet, vilket är en förutsättning för att jag ska kunna gå ner i vikt och därmed minska risken för stroke eller hjärtinfarkt. Så i morse när jag av nån anledning låg högt i blodsocker, tog jag en mindre dos insulin. Efter en timmes städande, med svetten lackade, började jag se dubbelt och känna av yrsel, hög puls, stickningar i läpparna och en djup dödsångest. Som multisjuk måste jag själv snabbt lista ut var symtomen kommer ifrån.

En panikattack? De slår till som en blixt från klar himmel, men några såna har jag inte haft på 5-6 år. En ny stroke? Den som började med en ett gungande golv under fötterna och sedan en störtdykning med huvudet ner i parketten eller så har blodsockret dalat … Fast det kan även bero på lågt blodtryck som brukar drabba oss med Parkinson. Men vad är vad? Steg ett: kolla blodsockret. Första sticket: under mätvärdet vilket ska ligga på 2,0, alltså jag befann mig minuterna före en hypoglykemi – som i och för sig inte behöver vara farlig … om man inte har tagit blodtryckssänkande medicin. Vilket jag står på, är ordinerad att ta. Då kan jag snabbt bli medvetslös.

Händerna skakar, får inte in den förbannade testremsan. Nu står det still i tankevärlden. Allt går långsamt. Hjärnan saknar socker för att fungera. Stress, oro och ångest förvärrar min Parkinson så att jag skakar mer och tappar ner testremsorna på golvet. Hade detta hänt i sömnen nu under eftermiddagen eller nattetid hade jag förmodligen dött eller vaknat till liv med hjärnskador. Socker, socker … Glömt att köpa druvsocker. Äter upp en halv burk sockrad aprikosmarmelad, ett äpple, dricker vatten i mängder och hittar lite O´boy och en skvätt mjölk. Efter en kvart är blodsockret uppe på 7-8, men jag svettas fortfarande och hjärtat hamrar på. Rädsla?

Tryckte på larmet jag bär på höger handled, efter en kvart störtar två yngre, skäggiga och trevliga män från kommunens hjälppatrull in lägenheten. Jag ligger och lyssnar på Genesis för att finna lugn.

Så kan livet se ut för en multisjuk författare. Att tvingas leva i dödens gränsland, dag som natt. Och denna ständiga väntan. Högt blodsocker sabbar blodkärlen som leder till stroke eller hjärtinfarkt. Jag är fan författare, nog kan jag snabbt fantisera fram värsta tänkbara scenario. Jag känner mig bara så förbannat ensam. ”Tryck på larmet om du blir sämre”, sa killarna från larmpatrullen.

 Ni som följer mig har sett mig tjata och skriva om det faktum att min kropp reagerar starkt när jag är klar med ett skrivprojekt och måste lämna ifrån mig mitt manus, mitt barn. 2003 efter ”All världens lycka” drabbades jag av en stressutlöst diabetes som höll på att sabba njurarna. 2006 då jag var klar med den psykiskt tunga romanen ”Konungarnas konung” jagades jag dag som natt av Maran och började toksupa till några kloka personer låste in mig på psyket. 2012 så blev jag maniskt efter att jobbat dagtid som sjuksyrra, samtidigt som jag nattetid skrev på romanen ”Vedtjuven”. Då drabbades jag först av svåra smärtor i benen och kunde plötsligt inte ta mig upp på cykeln. Slutade sova. Efter tre sömnlösa nätter gick jag till jobbet och somnade på expeditionen. Fick sparken då de trodde jag knaprat piller. Jag sa inget. Var trött på det där jävla stället där alla pratade bakom ryggen på varandra. 2015 i augusti drabbades jag av en stroke i lillhjärnan tre dagar efter jag skickat manuset till förlaget. I sluttampen av förra årets ”Män som spelar schack” så skakade jag så jävligt av min Parkinson att jag bara kunde skriva med höger pekfinger. Och nu, tre dagar efter jag lämnat ifrån mig Ester-manuset så börjar det jävlas igen.

Göran Tunström

Kanske kan det röra sig om en självuppfyllande profetia? Vem vet? Göran Tunström en av våra största författare någonsin (Juloriatoriet, Tjuven) skrev i en sina tidiga böcker att en son inte kan bli äldre än sin far. Han fick tydligen för sig det. Men när Tunström var nåt år över de femtio, i den ålder då hans far dött, så föll Tunström ihop på golvet, slagen av en stor hjärtinfart. Samma dag, samma ålder som sin far … Men nu levde Tunström några år till som tur var. Men inte många.

Nu mår jag lite bättre. Får kolla blodsockret noga ikväll. Det har börjat falla snabbt, från 25 till 19. Att skriva är en fantastiskt bra ”medicin”. Men direkt jag slutar skriva  faller jag i bitar. Det är nog därför jag de senaste dagarna massproducerat bloggar …

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Den psykiska pandemin

Av , , Bli först att kommentera 7

Skrev i går om den sociala distansen vi tvingas till för att inte sprida smittan av coronaviruset. Vi är sedan tidigare duktiga på att hålla avstånd. Men isoleringen i ensamhet kan leda till leda till en social isolering där vi odlar våra fobier och panikattacker. Det finns en växande grupp som lever med psykisk ohälsa, och gjorde så långt innan coronapandemin. Den gruppen kan knappast ha minskat. Misstänker att vi i framtiden kommer att se en ökning av den psykiska ohälsan.

Redan före pandemin levde vi i ett samhälle som präglades av ensamhet. Jag tror att den sociala distanseringen kan väcka liv i symtom och gamla beteende, dessutom skapa nya fall av psykisk ohälsa som inom snar framtid kommer att belasta psykiatrin. Förmodligen kommer även att självmordsstatistiken att öka.

Sociala ångest (eller social fobi som det hette tidigare) är ett tillstånd som gör att man blir en rädd människa. På sikt en människa blir rädd för att bli rädd. De som är sårbara för isolering och ensamhet, kan under pandemins distansering utveckla en social isolering. Mängder av människor kommer att stanna kvar i sina lägenheter – trots att myndigheterna meddelar att faran är över. Den sociala isoleringen skapar svår ångest, rastlös oro, panikattacker, sömnlöshet – både då vi närmar oss det vi blivit rädda för – till slut vid blotta tanken på en fullsatt biosalong eller en gnisslande hiss.

Panik och ångest  startar när vårt inbyggda larmsystem går igång. Vi har fått med oss det från tiden då vi bodde i grottor och levde under ständigt hot från vilda djur. Amygdala en lite ”ärta” i hjärnan leder trupperna och trycker på ”larmknappen”: Hot! Fara! Paniken tar fart och gör dig redo för att fly eller slåss för ditt liv. Hjärtat börjar slå hårt och snabbt, det drar åt över bröstet, det sticker i läpparna och fingrarna, munnen blir snustorr, kroppen skakar. Du håller på att dö! Tror du! Men det bara känns så. Rädsla är bara en känsla – men det inser man inte mitt under en panikattack.

Amygdala har gjort en feltolkning, det finns inget farligt. Det var inget flygalarm, bara en bil som tutade ute på gatan. Till slut kan vi utveckla ett Paniksyndrom. En diagnos jag fick i 20 års åldern (1981). Då handlade det inte om enstaka panikattacker, utan jag hade veckolånga perioder med 5-10 panikattacker per dag. Jag var fullkomligt slut. Gick nåt halvår i nån slags terapi där terapeutens försökte få mig att koppla på förnuftet och intala mig själv att det bara rörde sig om känslor.

Så jag började självmedicinera. Ångestdämpande mediciner typ Valium, Rohypnol. Vilket ledde till ett mindre helvete när de slutade att verka och paniken återvände – med dubbel styrka. Men det skulle ta år innan jag klarade av att gå på bio, sitta i möten i små rum med många människor, åka i rulltrappor och befinna mig på höga höjder. Men jag kämpade på – på egen hand – och utmanade mina rädslor för att ”släcka ut” fobi efter fobi.

Den sociala distanseringen som är konsekvensen av den dödliga Covid-19, kan med andra ord leda till en social isolering med komplicerande fobier och paniktillstånd. När vi en dag åter får röra oss fritt i samhället, kommer en stor grupp människor att stanna kvar i sina ”trygga rum.” Det talas mycket om den ekonomiska kris som väntar oss när pandemin klingat av. Mängder av företag går i KK och hjordar av arbetslösa köar vid arbetsförmedlingen. Däremot hör jag inget om hur vi människor kommer att reagera på det psykiska planet. Den psykiska ohälsa kommer att  skjuta i höjden och vara en starkt bidragande till att enorma kostnader uppstår när vi ska försöka få folk på fötter igen.

Redan före pandemin beräknade Socialstyrelsen att mellan 20 – 40 procent av Sveriges befolkning lever med psykisk ohälsa. I denna grupp beräknades 10–15 procent behöva psykiatrisk behandling. Enligt Försäkringskassan är psykisk ohälsa den vanligaste sjukskrivningsorsaken. FN:s Världshälsoorganisation WHO har tidigare varnat för att psykisk ohälsa kommer att bli den största och snabbast växande utmaningarna mot folkhälsan i världen.

Den skrämmande pesten som heter Covid-19 skapar i sig oro och ångest. Det är naturligt vid en kris, vid ett hot. Då SKA larmet gå. Men inte hela tiden, inte 20 gånger per dag. Det är ingen vild gissning att den psykiska ohälsan kommer att öka efter att ”faran är över”.  Lägg till vårt stillasittande, tröstätande, ökade intag av brännvin, som på sikt gör oss somatiska sjuka. Katten på råttan å råttan på repet …Stressen och inaktiviteten gör oss feta. Vi får högt blodtyck, diabetes, artroser, cancer, hjärtinfarkt, stroke. Vad kommer en sådan utveckling att kosta samhället?

Efter corona väntar en psykisk pandemi.

För övrigt kan du läsa mer om psykisk ohälsa, ADHD, paniksyndrom och missbruk i min självbiografi ”Spring Kent, spring!” 


”Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet. 5 poäng av 5 möjliga”.

Beställ ett exemplar för 113 kr!  >>> Till Bokus

 

Rädslan tar makten

Av , , Bli först att kommentera 3

Höll mig inomhus, och svettades, när Lena under dagarna två åkte ut till Bölesholmarna för att sola och bada. Hör till min glädje att det ska bli mildare. 20 grader är klart bättre än 34 grader. Jag har solbadat färdigt.

Av våra känslor är väl rädslan den som kan styra våra liv allra mest. En vanlig strategi, som jag själv praktiserat genom livet, är förneka, stänga av och fly. Spring Kent, spring! Till slut blir man rädd för precis allting, vilket begränsar ens liv. Nu ska det sägas att rädslan är nödvändig. Möter vi en ilsken björn får rädslan oss att springa för livet. Rädslan säger till oss: nu börjar det att bli farligt, ta till flykten. Men när rädslan börjar inkräkta på allt i ens liv, kan det gå så långt att vi till slut blir rädda för att vara rädd. Det är då vi låser in oss, då som vi stänger av alla andra känslor, för att undvika rädslan. Till slut kommer paniken och vi blir än mer rädda.

abyss-2036211_960_720

Det är nu det krävs mod för att ta våga ta strid och utmana rädslan. En viktig känsla i denna strid är nyfikenheten, som hjälper oss att utforska och ställa  frågor: ”Och vad var det egentligen som gjorde att jag blev rädd den här gången?” Vi måste tillåta oss att känna känslorna, ge dem uppmärksamhet så att vi får chansen att öva.

Själv fick jag av diagnosen paniksyndrom i 20-års åldern. Till och från kom paniken att begränsa mitt liv enormt mycket. Var ju övertygad om att paniken och rädslan skulle dräpa mig. Förnuftet hade inte ens chans mot känslan. Jag blev inte av med eländet förrän jag blev drygt 50 år, då jag genom KBT fick hjälp att utmana rädslan. Det var en fruktansvärt jobbig och obehaglig träning, men till slut blev rädslan begriplig och snudd på ofarlig.

student-849825_960_720

Åren med panik och rädsla kom att göra mig kreativ. Genom skrivandet kunde jag fokusera på annat än att vara rädd. I mitt berättande blev jag medveten om mina problem och ville lära mig mer om dem. Jag bestämde mig för att att själv skriva mina manus; inte ge bort dem till nån annan. Visst, det gör ont att skriva om sin egen sårbarhet och sina tillkortakommanden.

KentPsy

I arbetet med min biografi ”Spring Kent, spring!” (2016) så tvingades jag återvända till situationer där det var mörkt och skrämmande. Men genom att stå för min sanning och att våga känna, inte fly, så kunde jag tolka mina reaktioner. Jag överlevde. För rädslan höll verkligen på att dräpa mig. Sedan har åren av ”dödskamp” satt sina spår i min kropp: diabetes, stroke, parkinson. Allt har sitt pris.

För övrigt är väl rädsla i kollektiv form det som skrämmer mig mest. Ridande på fördomar (som består av rädsla och okunskap) så pekas det åter igen finger mot de som är annorlunda, som inte lever sina liv som vi gör. Numera kan man ogenerat skrika: ”Kasta ut dom jävlarna! Åk hem till landet ni kom ifrån!”

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Sitta still på Långfredagen

Av , , Bli först att kommentera 3

Långfredag i AIK-land. Solen lyser på husen utanför. Långfredagen firas i kristen tradition till minne av Jesu korsfästelse och död på Golgata utanför Jerusalem. Under 60-talet, när jag var barn var alla i familjen finklädda och vi ungar skulle hålla oss i stillhet, inget bus, vilket var en plåga för ett ADHD-barn som jag och hade rysligt svårt att sitta still. Även farsan var obekväm i sin vitskjorta och sina gabardinbyxor när det fanns så mycket jobb att utföra, som att klyva och stapla ved. Från radion, som var mammas kontakt med den yttre världen, hördes mest sorgemusik. Trio med Bumba, Bröderna Lindkvist, Gunnar Wiklund och Siw Malmkvist var bannlysta denna dag.

jesus-1248796_960_720

Ända fram till 1969 var det under Långfredagen, den stora sorgens dag, förbjudet för offentliga nöjesetablissemang att hålla öppet och affärer, restauranger och danslokaler därför stängda. Allmän frid skulle råda. Ingen i min familj och inte heller de övriga i Baklandet var särskilt religiösa, men jag skulle tro att alla var knutna till den kristna traditionen och verkligen trodde att Kristus var Guds son som dog för våra synders skull. Därför ställde alla upp på den tidens regler gällande den långa, trista fredagen. Det blev inga större protester när butikerna började hålla öppet på Långfredagen, eller när det gick att besöka en restaurang och köpa en blodig biff och en snaps. Jag saknar inte stillasittandet, men jag har fortfarande en djup respekt för denna dag och vilket jag fick med mig från barndomen, vilket gör att jag ännu idag sänder en och annan tanke till Golgata. Men några kyrkobesök blir det inte. Det är  skillnad på att tro och att söka efter andlighet (som jag gjort hela livet) och att leva ett religiöst liv. Stor skillnad.

I och med att jag levt så nära döden från 20-års åldern och fram till dags dato, då jag levt med en sjukdom (Bipolär sjukdom typ 1) som vid några tillfället fått mig att se döden som utväg och som dessutom levt med ett paniksyndrom som ”övertygat” mig om att jag varit på väg att dö ett hundratal gånger och ovanpå det en stroke då jag höll på att dö, så har det varit logiskt att söka efter svaren kring meningen med livet. Livet nu och döden sedan. Någon gång i trettioårs åldern blev jag bekännande kristen, dock inte religiös. Jag fick en värdegrund att stå på som ibland gav tröst när livet var pest. Livet är tidsbestämt, det finns en början och ett slut och vad som händer efter att dödsklockan slagit, det vet ingen. Inte en enda har återvänt för att berätta vad som sker när vi har dött. Inte en enda.

love-903163_960_720

För övrigt finns det en bra definition på andlighet. Den är tron på människans samhörighet och på kärleken.

"Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke
hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller 
klingande cymbal."
Paulus' första brev till korintierna. Kärlekens lov.

					

Leva med biverkningar

Av , , Bli först att kommentera 3

Tunga dagar. Fyra veckors helvete när den nya medicinen sakta trappats upp i dos, för att slutligen få mig att konstatera att den inte fungerar i min hjärna, i min kropp, utan mest ger mig ångest och skapar panik. Värst är att medicinen har slagit ut all kreativitet, att den kapat lusten att skapa, att skriva. Under dessa fyra veckor har jag skrivit 11 meningar i min roman, mot cirka 15 sidor i månaden innan medicinen sattes in.

sovagroda

Känner mig som ett vrak. Händerna skakar, svårt att fixera blicken, yrsel, ångest och panik. Så igår bestämde jag mig för att avbryta försöket. Får se vad som händer, men får väl återgå till den tidigare medicineringen – trots att inte den heller var perfekt. Men ändå så mycket bättre än den jag plågats med under en månads tid. Under årens lopp har jag ett otal gånger tvingats genom liknande processer, då olika mediciner prövats ut. Det är något speciellt när det handlar om piller som påverkar ens hjärna, eftersom det är där som ens personlighet sitter, där ens medvetande och alla minnen placerats. Allt detta rubbas och till slut känner man inte igen sig själv. Och samtidigt – ibland måste vi ta sådana mediciner. För att överleva. Ungefär som diabetikern måste ta sitt insulin.

Har fått ett exemplar av den talbok som gjorts av min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Det är märkligt att höra sin egen text läsas upp av en okänd röst. Har jag verkligen skrivit detta? Jo, det har jag. Har lyssnat på utvalda delar från barndomen och sista kapitlet. För första gången sedan boken kommit ut kom också tårarna. När jag uppträder och läser högt ur min text, så gör jag det på ett distanserat sätt. Genom talboken kryper texten in under huden på mig; drabbar mig.

20160919_181028

Har även fått det senaste numret av tidskriften Provins och finner den artikel som jag skrivit, den om ”Självbiografins dilemma”. Det är nämligen en stor skillnad på att skriva självbiografiskt och fiktivt. Inte minst för att man  ska skriva öppet och ärligt om sig själv. Det går liksom inte att gömma sig bakom något hittepå, utan det som skrivs ner ska ha hänt. I varje fall som jag minns det. I många stycken så var skrivandet en lång, plågsam resa men som i slutänden ledde till en personlig förändring.

För övrigt ska jag betala mina räkningar idag. Den som är satt i skuld är inte fri. Eller?

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Psykisk smärta

Av , , Bli först att kommentera 2

Sol i AIK-land. Idag har min hjärna vaknat, detta efter någon dryg vecka med skallen fylld med bomull. Reagerade dåligt på den nya medicinen som skulle få mig att sova längre än fyra timmar per natt. Men inte tusan sov jag bättre eller längre. Istället blev jag sittande dagtid, trög och handlingsförlamad. Jag fick svårt att kissa, fick magont, snabb puls. Fick panik och ångest. Prima sömnmedicin, eller hur? Slutade i går med pillren och redan idag känner jag igen mig själv igen. Eftersom jag är bipolär och har Adhd så svänger jag lätt i humöret, vilket gör att jag snedtänder på många mediciner. Denna gång åkte jag hiss ner i mörkret.

hjärna

Att bli psykiskt sårad, att leva i svår ångest och ”farlig” panik är en smärta som är lika stark som fysisk smärta – som när du hugger av dig stortån, bryter benet eller får tarmvred. Samma smärtområden i hjärnan aktiveras. Det är därför som smärtstillande mediciner mot fysisk smärta även kan fungera på psykisk smärta. Det kan kanske förklara varför ångestfyllda personer så lätt kan hamna i ett läkemedelsmissbruk. Man får piller mot ett ont knä, men som även fungerar mot panikångest.

För övrigt läste jag att 330 000 islänningar såg bragdmatchen mot England. Bara 650 såg INTE matchen. Det blir 99, 8 procent som såg matchen. Snacka om uppslutning. Det är ju värre än Hylands hörna på sin tid.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

Att förstå sig själv

Av , , Bli först att kommentera 0

I jakten att förstå mig själv och allt det som hänt under livet satte jag mig ner för fyra år sedan och började skriva minnesanteckningar. Jag läste dagböcker, satt i timmar med gamla fotoalbum och studerade bilderna av mig själv, min familj och mina vänner. Jag ritade en tidslinje, prickade in år efter år, och sakta växte en bild fram. Minnesanteckningarna blev underlag till en bok, en självbiografi. Men det som hänt på senare år låg för nära i tiden och jag hade inte den distans som behövdes för att texten skulle bli bra. Fyra gånger skrev jag om boken och först sommaren 2015 kunde jag lämna ifrån mig ett slutkorrektur. Nu är boken tryckt och många har hunnit läsa den: ”Spring Kent, spring!”

SKAM

 

Under de senaste åren har jag läst mängder med böcker och forskningsrapporter om ADHD, bipolärsjukdom, tagit del av senaste rönen om hjärnan, panikångest, dyslexi och missbruk. Jag har också träffat många människor som har ADHD och bipolär sjukdom, och har otaliga gånger lyssnat på de som fastnat i ett missbruk av alkohol och narkotika. Det är inte ovanligt att dessa neuropsykiatriska funktionshinder och psykiska sjukdomar krokar tag i varandra. Vill det sig riktigt illa kan man ha dem alla.

Att ångest och depression hänger samma kan nog de flesta förstå. Det ena ger det andra. Men för att bli frisk igen, så måste man behandla båda två. ADHD kan hos vissa kopplas samman med bipolär sjukdom, missbruk, depression, trotssyndrom, beteendestörning, dyslexi, Tourettes syndrom, tvångssyndrom och autismspektrum- och personlighetsstörningar. När det gäller bipolär sjukdom riskerar hälften att utveckla ett missbruk och fastna i ett beroende. Ur detta kan man utveckla paniksyndrom, social fobi, tvångssyndrom. Det kan därför vara svårt att ställa rätt diagnos, då det ena skymmer det andra och vice versa.

I mitt fall så var jag nästa femtio innan jag fick diagnosen bipolär sjukdom typ 1 och några år senare fick jag svart på vitt att jag hade ADHD. Innan det hade jag fått diagnoserna dyslexi och paniksyndrom. Mina synliga och osynliga diagnoser kom med tiden att ge mig stora konsekvenser, i relationerna med familj och vänner, på mina arbetsplatser.  Jag hamnade i ett alkoholberoende och förlorade familj, vänner och jobb och till slut rasade min ekonomi samman totalt. Då hade jag levt i nästan femtio år med vetskapen att något var galet inom mig, men utan att ha fått rätt diagnoser.

Men jag överlevde och jag lever. Läs min bok om du vill veta mer, eller kom till de ställen under kommande höst och hör mig berätta min historia.

Omslag_Spring_Kent

>>> Beställ boken.

>>> Turnéplan.

För övrigt fastar jag inför morgondagens provtagning. När det är klart så tar jag norrgående buss till Skellefteå.

Kulturarbetarens mörker

Av , , Bli först att kommentera 4

Var uppe vid fyrasnåret och började då att gå igenom min bokföringen. Där finns ännu inte så många poster att bocka av, då jag körde igång min lilla författarfirma så sent som i april. Jo, det har kommit in en del slantar från mina framträdanden, både som författare och som berättare tillsammans med Linda Marklund.

vangogh

Gör detta på prov med egen firma då jag gått ner 25 procent av min sjukersättning, för att på lika stor del pröva ”vara min egen”, för att se att jag klarar stressen av att vara ute på den öppna marknaden. Än så länge rör det som ett nollsummesespel – de dryga 3000 som försvinner från min redan usla pension, ska tas från författeriet och för att återföra de 3000 kronorna krävs det brutto 6000 kronor från min firma (då skatt, sociala avgifter och moms ska betalas.) Sedan funkar inte ett författarskap som vilket annat kneg som helst. Efter flera framträdanden, med inkomster, i april-maj så blir det noll inkomster i juni. Sedan ett framträdande i juli, noll i augusti. Sedan kommer det en stor klump av jobb i september-november. Om nästa vår vet jag inte ett skvatt. Så är det att vara kulturarbetare i dagens Sverige (Umeå).

Tänker ännu med glädje på de fina recensioner jag fått i pressen här i länet. Jag har slutat drömma om att bli recenserad i någon av de stora drakarna. Jag och förlaget har beslutat att sluta skicka recensionsexemplar till DN, Aftonbladet, Expressen m.fl. Mina böcker blir bara liggande i en skrubb fram till dess utlottningen vid redaktionernas julfirande Vet inte vad jag ska kalla det, men det finns hos stortidningarnas kultursidor ett förakt mot små förlag utanför tullarna och särskilt mot oss som får våra böcker utgivna på dem. Blir man inte utgiven på de stora förlagen är man inte värd att läsas än mindre att recenseras.

Terror2

Under stora delar av mitt liv, har jag gått omkring och varit rädd för att bli rädd. Men så har också panikattackerna handlat om liv eller död. Under trettio år har rädslan styrt över mitt förnuft och tvingat mig att uppleva min död ett hundratal gånger. Det sög sakta musten ur mig. För att paniksyndrom ska kunna kallas för en sjukdom krävs att attackerna är oförklarliga och att de inte går att förutsäga, och att de återkommer gång på gång, och då med en sådan kraft att livet begränsas. Det blir svårt att fungera i vardagen och sköta sitt jobb. De intensiva panikattackerna ger kraftiga kroppsliga symtom, som framkallar en obegriplig dödsångest. Man är övertygad om att man ska dö. Ett paniksyndrom börjar ofta i tonåren och det finns en samsjuklighet med exempelvis bipolär sjukdom och ADHD. De kraftiga panikattackerna gör att ADHD:n blir värre, som i sin tur kan sätta fart på den bipolära sjukdomen. Man blir sämre och får mer panik. Ett riktigt ekorrhjul kan sätta igång. Det finns vissa ärftliga komponenter bakom uppkomsten av paniksyndrom. En annan förklaring är det blivit en obalans i hjärnans larmsystem. Inom KBT talar man om att det uppstår en feltolkning av kroppssymtomen.

PhotoGrid_1446313194693

Det som räddade mig var inte mediciner, utan KBT-terapi. I stort handlar det om att med terapeutstöd utsätta sig för sina rädslor, att utmana sina automatiserade tankar, ifrågasätta sina ”sanningar” och stegvis försöka förstå vad som händer med en ens kropp. Eftersom man i ett paniksyndrom feltolkar sina känslor och de signaler som kommer från kroppen, så utvecklar man med tiden ett ”katastrofbeteende”. Med KBT kan man göra en nyinlärning, så att man gradvis kan hantera panikattackerna.

För övrigt är klockan tio och det känns som det är en evighet kvar av denna dag. kanske borde jag lägga mig och vila en stund – vad nu det ska vara bra för?