Om några timmar bär det av mot Skellefteå och Lena; en tur på 13 mil. Men så här under sommartid kan jag inte klaga på den tråkiga vägen, särskilt inte när jag får spela Genesis på högsta volym. Har packat lätt och effektivt – en väska för dagarna fyra. En del jobb tar jag med mig, då jag ämnar skriva två krönikor till redaktör Nordlund på Lokaltidningen. Brukar lägga upp ett mindre lager av krönikor hos honom, så att han fritt kan placera dem i tidningen i mån av utrymme.

Rapport från mitt sjukläger. Sannerligen, det tar sig och de mediciner jag fått verkar fungera. Oprymea (som låtsas vara det dopamin som dött) har gett mig en ny, mental kraft. Har orkat göra det som blivit liggande i ett år. Så nu har jag rensat, kastat, skurat, dammtorkat. Psykiatrin kommer förstås kalla det för hypomani. Det ligger en hel del i ett sånt påstående. Men efter att varit deprimerad i ett halvår och dessutom hållit på att slå ihjäl mig vid tre tillfällen, så föredrar jag detta tillstånd. Vet ju att denna medicin en dag slutar att verka. Parkinsonismen är inte lika påtaglig, i varje fall inte dagtid, och jag går bättre, lyfter fötterna och pendlar med armarna. I går var jag för första gången på ett halvår ensam in till city. Ville höra statsminister Löfven tala till folket. Föga imponerad. Gammal skåpmat. Skärpning sossarna!

För övrigt kan elden emellanåt vara så stor att den får oss att glömma regnet.