Etikett: hypoman

Hypomana resor

Av , , Bli först att kommentera 4

September 1986. Svettig och med hög puls stod jag på en tvärgata några kilometer från Himmelska fridens torg i Peking. Jag hade tagit av mig den tunga ryggsäcken och vecklat ut kartan för att ta en ny riktning.

När jag tittade upp hade ett par hundra kineser ställt sig i en ring kring mig. De studerade mig nyfiket under bitande tystnad. Jag var en många västerlänningar när regimen i Kina öppnat gränserna för oss i Väst. Plötsligt kunde man åka kors och tvärs i detta väldiga, mystiska land. Men lika märkligt detta land var för mig, lika märklig var jag som västerlänning (”Banannäsa”) för de kineser som varit instängda bakom en mur i tusentals år.

Jag hade några månader innan gått runt i ett regnigt Umeå och känt mig vansinnigt uttråkad. Min värsta fiende då som nu var långtråkigheten. Då brukar jag byta spår.

I skyltfönstret i en centralt belägen resebyrå mitt i Umeå, hängde en stor affisch med kinesiska muren som ringlade sig fram över bergen. Dit ska jag åka, flög tanken genom mitt huvud. Jag hade genomlidit en hemsk vistelse i Oslo, ett kraschat förhållande, en refuserad roman och att jag dessutom var en aning hypoman i min ännu inte upptäckta bipolära sjukdom. Jag var rysligt impulsiv.

Jag köpte en enkel flygbiljett till Peking. Att som alla andra sitta på ett tåg i två-tre veckor längs transsibiriska järnvägen var inget som tilltalade mig. Skulle jag till Kina så skulle det gå undan. Nu stod jag där, ensam, övergiven, förlorad nånstans i Peking med flera hundra kineser omkring mig.

En märklig resa. Jag var ju i grunden så livrädd för förändringar, för överraskningar. Ändå reste jag dit ensam. Utan direkta förberedelser, förutom att jag läst en bok om resandet i Mittens rike. I månader kom jag att kuska runt i detta land. Det var en tungrodd resa. Knepigt att skaffa biljetter, en otrolig språkförbistring, enorma avstånd i trånga, illaluktande tåg. Jag glömmer aldrig detta äventyr. Än i dag är hela den resan drömlik. Det händer ibland att jag tvivlar på att jag verkligen varit där – men så tittar jag i albumet med alla fotografier där jag poserar på Muren, i den Förbjudna staden, Stenskogen, Terrakottaarmén.

Det finns fler liknande ”drömda” resor, händelser i mitt liv. Kanske har jag varit hypoman, rent av djupt deprimerad. Vad vet jag? Jag har trots ett inre motstånd, en djupt bevarad rädsla för förändringar – trots allt stångat mig fri från Långtråkigheten. Jag reste. Jag kom och jag såg. Sen kom diagnosen: Bipolär sjukdom typ 1. Året var 2004. Jag hade gått i väggen efter att ha jobbat dygnet runt med det filmmanus som skulle bli en TV-serie. Allt var klappat och klart när hela SVT Drama föll i bitar och vårt  filmprojekt sköts i sank. Jag hamnade på psyket och blev medicinerad. Kröp in i en bubbla. Var lugn och frånvarande.

Efter 15 års medicinering tvingades jag sluta ta dessa tabletter (Litium) då de förvärrade den Parkinson som upptäcktes 2018. Jag kröp ut ur bubblan. Mina närmaste sa att Kent har återvänt. Jag blev närvarande. Visserligen svänger jag snabbt i humöret, upp och sen ner, men jag blev levande. Några vidlyftiga kinaresor är det inte fråga om längre. Men jag är tacksam för de jobbiga åren då jag levde i min bipolära värld (i kombination med min ADHD). Det blev mycket gjort. Många resor blev det. Jag lade även grunden för mitt författarskap. Samtidigt som jag levde farligt. Det är rysligt höga, dödlig fall när man slår i marken från toppen av en mani ner i en bipolär depression.

Ser ut att bli en varm dag. Igen. Värmebölja kallas det. Dessa dagar kommer fler att dö av värmen än av coronaviruset och Covid-19. Pestens tidevarv. En jävla tur att jag hann besöka Kina (två gånger). Behöver inte dö i bitterhet. Visserligen har livet varit en slänggunga, men mycket har blivit gjort. Inte minst alla yrken jag prövat på: Sjuksköterska, akupunktör och laserterapeut, journalist (radio, TV, tidningar), landshövdingens pressekreterare, chefredaktör, informatör, webbmaster – och författare. Från Kina till Ersboda.

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

I ständig brådska

Av , , Bli först att kommentera 4

Uppe med tuppen. Känner mig stressad, trots att sömnlösheten ger fler timmar i vaket tillstånd, då jag jag kan skriva, läsa, fundera – finnas till. Samtidigt som jag inser att jag bränner ljuset från båda hållen.

Vi lever i en tid där följande synonymer blivit vanliga: Brådska, jäkta, stressa, flänga, ila, skynda. Hjulen snurrar snabbare och snabbare – och det är knappt vi lägger märke till det. Vi börjar jobba över för att hinna ifatt, samtidigt som allt där hemma lägger sig på hög. Inte minst huset som ska målas om, verandan som måste lagas. Det är då som vi försöker kompensera bristen på tid genom att bli effektivare (Grodan Boll 2.0).

frog-1339904_960_720

Människor som är i ständig brådska får till slut inte plats i sitt eget liv. Rummet där hon lever blir proppfullt, hon ryms till slut inte bland alla åtaganden, dubbelarbeten som på sistone styrt hennes liv. Människor i ständig brådska, de som alltid är på väg någon annanstans, har en tendens att ständigt vara andfådda. De hinner inte ens dra i sig luft. På vägen har hon tappat nyfikenheten och spontaniteten. Allt medan de springer på i ekorrhjulet.

Kroppen tar stryk. Stressen visar sig så smått. Det börjar med denna ständigt återkommande huvudvärk som slår till på fredagseftermiddagarna. Den tar plats i tinningarna när du försöker slappna av efter en veckas stenhårt arbete. Grillen blir stående, ungarna lever rövare. Minnet försämras. Stresshormonerna ger dig sömnproblem och får blodtryck och puls ökar. Du tröstäter och blir tjock. Risken för stressutlöst diabetes ökar. Du får muskelvärk och blir förstoppad. Blir lättare förkyld. Psyket börjar säga ifrån och du blir deprimerad, och får som bonus ta med dig panik och ångest. Självmedicinering: Fler och fler glas vin. Ändå märker vi inget; vi klarar inte av att dra de rätta slutsatserna. Vi har ju en sådan brådska. En dag står där en ”vägg”. Du går rakt in i den och blir liggande av den kraftiga smällen.

stress-543658_960_720

Jag har nog varit en människa som levt mitt liv i ständig brådska. Samtidigt har jag fått en hel del gjort. Men åter igen: till vilket pris? Nu håller kroppen på att falla i bitar. Därför har jag tvingats att slå av på takten och slutat småspringa fram genom tillvaron – har även tränat upp min förmåga att säga Nej. Jag lever, trots att jag är särbo, större del av tiden i enskildhet. Då kan jag när som helst avbryta en process där jag anar att stressen håller på att ta över. Jag lever ett långsamt liv, där jag kan ta mig tid att göra rätt val. Samtidigt lever jag med en skadad hjärna (stroke och Parkinson) som gör mig än långsammare.

Det finns perioder i mitt liv då jag jäktade mig genom tillvaron och frågan jag ställer: Hur orkade jag? Var det då som kroppen började ta stryk. Lagom stress är okej, den tvingar oss att få saker och ting gjorda. Men för mycket av det goda …

stress

 

Jag tar ett exempel. i början av augusti 1999 får jag ett nytt jobb då jag tillträder som landshövdingens pressekreterare. Två veckor senare romandebuterar jag med ”Svin föder svin”. Åker kvällstid på författarturné runt om i länet, ett tiotal besök. Börjar skriva på nästa roman. På länsstyrelsen utses jag till projektledare som ska ”bygga” en ny webbplats och ett intranät som båda innehåller tusentals sidor. Under hösten genomgår jag och frun en adoptionsutredning som tär på nerverna. Nyårsafton vaktar jag i en bunker för att förhindra ”Millenniumbuggen”; den som ska få världen att stanna. I februari får vi med kort varsel åka till Kina och hämta vår dotter.Tre intensiva veckor i Kina. Allt detta hände under ett halvår. Jo, jag var trött, mycket trött, men samtidigt uppfylld av er de krafter, de styrkor som finns inom mig. Lite Stålmannen över det hela … Nu kan jag klara allt. Jag är stark. Men jag skulle stupa tre år senare.

Det var inte klokt. Men så har det sett ut vid ett flertal tillfällen  i mitt liv. I detta finns en hel del förklaringar i mina ADHD-Kent och Hypoman Kent. Men nu är det som sagt annorlunda. Jag sjunger långsamhetens lov. Detta betyder ju inte att jag mest ligger ner och glor i taket. Jag jobbar hårt med mina romaner och krönikor – men jag kan kliva av tåget när det börjar gå för fort. Önskar att fler skulle kunna det. Men för att det ska vara möjligt så krävs en hel del självinsikt. Det krävs också en förmåga att svälja stoltheten, när folk runt omkring ber dig slå av på takten. Du själv märker ju inte av den annalkande katastrofen, du anser dig ju vara en en duktig och effektiv människa som har ett mål att ständigt stiga i graderna. Men väggen står där och väntar.

För övrigt har du i en kärleksrelation en medmänniska vid din sida som du kan dela helheten med.

Läs mer om detta i min biografi: ”Spring Kent, spring!”

© Kent Lundholm

Nya mentala krafter

Av , , Bli först att kommentera 4

Om några timmar bär det av mot Skellefteå och Lena; en tur på 13 mil. Men så här under sommartid kan jag inte klaga på den tråkiga vägen, särskilt inte när jag får spela Genesis på högsta volym. Har packat lätt och effektivt – en väska för dagarna fyra. En del jobb tar jag med mig, då jag ämnar skriva två krönikor till redaktör Nordlund på Lokaltidningen. Brukar lägga upp ett mindre lager av krönikor hos honom, så att han fritt kan placera dem i tidningen i mån av utrymme.

vintage-1794887_960_720

Rapport från mitt sjukläger. Sannerligen, det tar sig och de mediciner jag fått verkar fungera. Oprymea (som låtsas vara det dopamin som dött) har gett mig en ny, mental kraft. Har orkat göra det som blivit liggande i ett år. Så nu har jag rensat, kastat, skurat, dammtorkat. Psykiatrin kommer förstås kalla det för hypomani. Det ligger en hel del i ett sånt påstående. Men efter att varit deprimerad i ett halvår och dessutom hållit på att slå ihjäl mig vid tre tillfällen, så föredrar jag detta tillstånd. Vet ju att denna medicin en dag slutar att verka. Parkinsonismen är inte lika påtaglig, i varje fall inte dagtid, och jag går bättre, lyfter fötterna och pendlar med armarna. I går var jag för första gången på ett halvår ensam in till city. Ville höra statsminister Löfven tala till folket. Föga imponerad. Gammal skåpmat. Skärpning sossarna!

För övrigt kan elden emellanåt vara så stor att den får oss att glömma regnet.