Etikett: hypoman

Den sömnlöse drömmer

Av , , Bli först att kommentera 3

De flesta vuxna behöver mellan 7–8 timmars sömn, men sömnbehovet är individuellt. Nyfödda sover nästan dygnet runt, medan tonåringar behöver uppemot 9-10 timmars sömn. När man blir gammal sover man mindre. Vi svenskar sover i genomsnitt 6 timmar och 51 minuter. Sover gör vi för att hjärnan och kroppen ska återhämta sig. Det finns alltså en form av läkande i vårt sovande. Sömnen är uppdelad i så kallade sömncykler på ca 90 minuter.

Sömnen behövs för att kroppen och hjärnan ska få återhämta sig och bearbeta intryck. Under sömnen varvar kroppen ner, blodtrycket sjunker, pulsen och kroppstemperaturen går ner, andetagen blir färre och musklerna slappnar av. Samtidigt lagras minnen och ny kunskap och nya intryck bearbetas.  Samtidigt minskar produktionen av stresshormoner. Att sova tillräckligt kan minska risken för sjukdomar som förhöjda blodfetter, hjärt-kärlsjukdom, diabetes typ 2, depression och utmattningssyndrom.

Så om man inte sover … Jo, då riskerar man både det ena och det andra.

 

Jag brukar le lite snett när någon säger att dagen är förstörd då de bara fått sova 6–7 timmar. Själv är glad de få nätter jag sover 3–4 timmar sammanhängande. Jag talar inte om några tillfälliga sömnbesvär, utan om livslånga. Denna blogg handlar om sömnlöshet, som jag började skriva 04.00 efter att ha sovit drygt två timmar. Min livslånga svårighet att somna, med de ständiga uppvakningarna innebär att min hjärna sällan återhämta sig.

De tre tillstånden/sjukdomarna jag ska beskriva är:
Diabetes, bipolär sjukdom, ADHD, stroke och Parkinson. (Funktionshinder och sjukdomar jag lider av). Många gånger finns en samsjuklighet, vilket gör det svårt att veta var/när man ska börja behandlingen.

Man sviktar i vardagen
Om man inte får sova nattetid får det naturligtvis konsekvenser dagtid. Man kan få problem i problem både i arbetet och i privatlivet. Man får sämre fokuserings- och koncentrationsförmåga. Man blir ”Seg i kolan” helt enkelt och som leder till svårigheter i det vardagliga. Man kan få svårt att delta i samtal, hålla sig vaken på möten eller till och med att träffa vänner och bara äta en god middag. Du får sämre koncentrationsförmåga, bristande simultankapacitet, blir lätt distraherad.

Blir känslostyrd
När andra sover sina nio timmar och vilar hjärnan och kroppens muskler och inre organ allvarliga sjukdomar, så är en sådan som jag uppe och skriver från klockan 02.00 efter att ha somnat vid 12.00. Ett tecken på sömnbrist är att mina känslor svänger mer mellan olika lägen och att jag överreagerar på olika sätt. Man blir lätt känslostyrd.

Så funkar normal sömn
Insomningsfasen är sömnen ytlig och du är lättväckt. Bassömnen tar vid. Sen kommer djupsömnen och nu sker kroppens återhämtning och uppbyggnad. Hjärnan arbetar långsammare och tillverkningen av stresshormon minskar. Under djupsömnen slappnar musklerna av och du är svår att väcka. Drömsömnen som även kallas REM-sömn. REM står för ”rapid eye movement” som betyder snabba ögonrörelser. Drömmar förekommer under de olika sömnstadierna, men de är vanligast under REM-sömnen. Då arbetar hjärnan aktivt på ett sätt som påminner om när du är vaken.

​​1. Diabetes och sömnen
Hos diabetiker kan sömnlösheten påverka diabetessjukdomen, och diabetes kan i sin tur ge upphov till sömnlöshet. Får man med ordning på sömnen förbättrar blodsockerbalansen, och en god diabetesbehandling förbättrar i sin tur sömnens kvalitet. Sömnlöshet i kombination ”högt tempo” (stress) dagtid leda till att den mest kärnfriske kan drabbas av Diabetes 2. Så var det i mitt fall 2003 då stressen med arbete, romanskrivande, jobb med filmmanus och nybliven pappa i kombination av övervikt, sömnlöshet och usel kondis, ledde till en akut diabetes, plus att jag fick diagnosen Bipolär sjukdom typ 1.

Eftersom stress påverkar din diabetes (sömnlöshet är en stressfaktor) kan din diabetes försämras i fall du sover uselt. Både högt och lågt blodsocker försämrar sömnkvaliteten. Mardrömmar och morgontrötthet kan vara tecken på låga nattliga blodsockervärden, vilket gör att du bör kolla blodsockret även nattetid. Högt blodsocker gör dig törstig och du dricker massor, vilket får dig att springa på toa hela natten och kissa.

En riskgen kan vara förklaringen till att det finns ett samband mellan nattjobb och ökad risk att få diabetes. Sömnhormonet melatonin försämrar insulinfrisättningen hos personer med en vanlig genvariant, vilket kan förklara varför risken för typ 2-diabetes är större hos nattarbetare eller personer med sömnbesvär som bär denna riskgen.

Sömnapné med andningspauser gör att sömnen försämras, och då försämras också sockerbalansen. Framför allt hos personer med typ-2 diabetes är sömnapné en mycket vanlig parallellsjukdom. Det kan man få hjälp med. En CPAP-apparat underlättar andning och sömn nattetid.

Nervskador som orsakas av diabetes kan ge upphov till smärtor, och framför allt rastlöshet i benen Då blir det svårare att få fatt i sömnen, och att få en vilsam nattsömn. Rätt kost, bättre sömn, mindre stress, regelbunden motion kan förbättra din diabetes. Tre veckor på Sorselegården med massor med motion, rätt kost gjorde att jag sov som en gris. Jag gick även ner 15 kg och kunde sluta med mitt insulin. Det höll i två år, sen kom alla andra sjukdomar ikapp mig och stressen återupptogs.

2. Bipolär och sömn
Bipolär sjukdom innebär att man svänger i stämningsläge, man är ibland deprimerad, ibland hypoman (det kreativa tillståndet) eller manisk (upprymd, omdömeslös) och har ibland neutral sinnesstämning, det vill säga utan symtom. Hos personer med bipolär sjukdom är det vanligt med sömnproblem under sjukdomsepisoder. Sömnstörning och ångest är de två symtom som orsakar det mest kännbara lidandet och där man kan nå snabbast resultat vid behandling. Sömnpreparat ska därför ges tidigt och generöst.

Förändringarna i tillstånden kan komma mycket snabbt. Fallet blir högt. En ”normal” depression smyger sig ram och kan ta veckor, månader på sig att ta plats i ens sinnen. Vid en bipolär depression, som kan dyka upp efter några få timmar, är det vanligt att man sover för mycket. En psykotisk mani är livsfarlig i sin form då hjärtat och de inre organen belastas till max. Mycket på att vid en mani så sover man inget alls. Inläggning krävs. Vi en mani krävs ofta starka sömnmediciner. Ofta går B.S armkrok med diabetes. Då den bipolära inre stressen kan öka exv. Kortisol så att blodsockret ökar. Trots att man skött sin diabetes minutiöst.

3. ADHD och sömnsvårigheter
Det har länge varit känt att personer med ADHD lider av sömnsvårigheter i högre utsträckning än andra. Men det kände man inte till under tidigt 1960 då jag var en liten ADHD-grabb, som stämplades ”dåligt uppfostrad”, ”efterbliven, idiot”, ”en gangster i vardande.”

Idag vet man genom forskning och vetenskaplig evidens att ADHD och sömnproblem går hand i hand. Mer än hälften av alla barn med ADHD har sömnsvårigheter, något som ofta märks redan i spädbarnsåldern. Barn med ADHD har svårt att somna på kvällen, sover oroligare och färre timmar per natt än andra barn. Dessa sömnproblem gör att de grundläggande ADHD-symtomen ökar, med inlärningssvårigheter och beteendeproblem som följd.

Sömnproblemen kan delvis bero på den bristande förmågan att reglera aktivitetsnivån. Vi med ADHD är usla på att trycka på rätt pedal, att skilja på bromsen och gaspedalen. Än i dag händer det rätt så ofta att gaspedalen åker ner i botten precis när sömnen ska infinna sig. Rastlösheten gör att det är svårt att varva ner på kvällstid och att få en stabil sömn. Vi har även en bristande känsla för tid och en svårighet att skapa rutiner, vilket kan ligga bakom tendensen att vända på dygnet. En bidragande orsak till sömnlösheten är att man helt sonika blir rädd för att sova, vilket skapar ångest och oro …

Troligtvis kan de barn som numera får stimulerande medicin mot sitt neuropsykiatriska funktionshinder fördröjer insomningen, att barnen fått sina piller för sent på dagen och sitter i om kvällen. En första åtgärd kan i så fall vara att prova med dosminskning.

4. Stroke skadar sömnen
Inte nog med att en stroke kan ta livet av en eller göra en lam. Tiden efter en stroke kan vara mycket jobbig. Man kan se det som att det blivit kortslutning i proppskåpet. Hjärnan formar dina tankar, lagrar dina känslor och lagrar dina minnen. Den styr allt som händer i din kropp. Din hjärna är du. En stroke kan röra till allt detta – rejält. Hjärnan är plastisk, vilket innebär att den är föränderlig och anpassningsbar. Den kan skapa nya förbindelser mellan nervcellerna.

En tredjedel av de som fått en stroke får ofta en efterföljande depression. Det handlar om rätt så sega och långvariga depressioner som varar i cirka sex månader. Det är ett allvarligt tillstånd. Deprimerade strokepatienter blir kvar längre på sjukhus, svarar sämre på träning i rehabilitering, och har en sämre sömn. Att drabbas av stroke innebär att man vänder upp och ner på livet, både för den som drabbats och för närstående. Trots att behandlingarna blivit allt bättre får många kvarstående besvär av olika svårighetsgrad.

Efter en stroke kan minnet försämras.  Även koncentrationen påverkas. Något som jag personligen besvärats av är svårigheter att följa ett samtal med flera personer. Jag kommer inte in i samtalet och gör jag det så kommenterar jag nåt som sagts för fem minuter sen. Detta har lett till att jag undviker middagar tillsammans med större sällskap, vilket i sin tur att förlorat en lång rad fina vänner. ”Trögheten” har tilltagit efter det jag fick Parkinsons sjukdom.

Sömnbesvären beror sannolikt på grund av den hjärntrötthet som efter en stroke. Hjärnan uppfattas därmed arbeta på ett ineffektivt sätt. Utan att man kan peka på det, så känner man att något gått förlorat i ens hjärna.

I början av augusti 2015 drabbades jag av en stroke. Då small det till i bakhuvudet. En fruktansvärd huvudvärk spred sig över hela skallen. Jag skrek av smärta och reste mig upp, varvid jag störtade med huvudet före i golvet. Kunde inte gå. Allt snurrade.  

Min stroke, en propp, satte sig Lillhjärnan. Härifrån koordineras våra rörelser, vår balans och vår förmåga att agera i förhållande till omgivningen. Skador på lillhjärnan leder bland annat till svårigheter att koordinera rörelser. När jag oförklarligt började att ramla och slå mig sommaren och hösten 2018, trodde läkarna att det var symtom från skadorna i Lillhjärnan. I själva verket var det en ny hjärnsjukdom som visat upp sig: Parkinsons sjukdom.

5. Parkinson och sömnbesvär
Parkinson och allt sämre rörelseförmåga hör ihop. I tidigt skede uppträder symtomen vanligen ensidigt (jag har min på vänster sida) för att längre fram omfatta båda kroppshalvorna. Ofta har man gått omkring på jorden med sjukdomen många år innan den upptäcks. I mitt fall förmodligen sen 2012 – alltså före tre år före jag fick min stroke. Kanske ända bort till 2009.

Parkinson är obotlig. ”Giftiga” proteiner klumpar ihop sig i de nervceller som ska producera dopamin. Nervcellerna dör. Under sjukdomens inledande fas går den att behandla med L-Dopa. I slutfasen drabbas man av överrörlighet. Parkinson påverkar inte bara motoriken utan ger även upphov till så kallade icke-motoriska symtom. Det är till exempel vanligt med balanssvårigheter, trötthet, blodtrycksfall och inkontinens. Det är inte heller ovanligt att Parkinson-patienter drabbas av psykiska symtom som depression och nedstämdhet. Ett av de vanligaste symtomen är sömnproblem.

Sömnstörning är mycket vanliga. Sömnstörningarna ökar då Parkinsonsymtomen förvärras. Insomningssvårigheter och nattliga uppvaknanden är vanliga. Dessutom är det vanligt med nattliga hallucinationer, samt att man lever ut sina drömmar genom att prata, skrik rent av slåss. Sömnproblemen kan antingen bero på förändringar i hjärnan, men de kan också vara en biverkning av anti-Parkinson-behandlingen. Även ångest och depression ökar risken för sömnproblem. Myrkrypningar i benen och täta urinträngningar kan leda till många sömnlösa nätter.

Värst av dem alla torde vara REM-relaterade sömnstörningar (RBD) med sina vansinniga, verkliga mardrömmar. Det är vanligt att Parkinson-patienter med RBD drabbas av ”nattskräck” (panik/ångest-attacker). Det är viktigt att ställa diagnosen, då tillståndet kan behandlas. Det finns ett flertal behandlingsmetoder. Bland annat en medicin som kan prövas: Iktorivil (Antieleptikum) 4–8 mg/till natten.

 

© Kent Lundholm 2020-09-13

 

 

Hypomana resor

Av , , Bli först att kommentera 4

September 1986. Svettig och med hög puls stod jag på en tvärgata några kilometer från Himmelska fridens torg i Peking. Jag hade tagit av mig den tunga ryggsäcken och vecklat ut kartan för att ta en ny riktning.

När jag tittade upp hade ett par hundra kineser ställt sig i en ring kring mig. De studerade mig nyfiket under bitande tystnad. Jag var en många västerlänningar när regimen i Kina öppnat gränserna för oss i Väst. Plötsligt kunde man åka kors och tvärs i detta väldiga, mystiska land. Men lika märkligt detta land var för mig, lika märklig var jag som västerlänning (”Banannäsa”) för de kineser som varit instängda bakom en mur i tusentals år.

Jag hade några månader innan gått runt i ett regnigt Umeå och känt mig vansinnigt uttråkad. Min värsta fiende då som nu var långtråkigheten. Då brukar jag byta spår.

I skyltfönstret i en centralt belägen resebyrå mitt i Umeå, hängde en stor affisch med kinesiska muren som ringlade sig fram över bergen. Dit ska jag åka, flög tanken genom mitt huvud. Jag hade genomlidit en hemsk vistelse i Oslo, ett kraschat förhållande, en refuserad roman och att jag dessutom var en aning hypoman i min ännu inte upptäckta bipolära sjukdom. Jag var rysligt impulsiv.

Jag köpte en enkel flygbiljett till Peking. Att som alla andra sitta på ett tåg i två-tre veckor längs transsibiriska järnvägen var inget som tilltalade mig. Skulle jag till Kina så skulle det gå undan. Nu stod jag där, ensam, övergiven, förlorad nånstans i Peking med flera hundra kineser omkring mig.

En märklig resa. Jag var ju i grunden så livrädd för förändringar, för överraskningar. Ändå reste jag dit ensam. Utan direkta förberedelser, förutom att jag läst en bok om resandet i Mittens rike. I månader kom jag att kuska runt i detta land. Det var en tungrodd resa. Knepigt att skaffa biljetter, en otrolig språkförbistring, enorma avstånd i trånga, illaluktande tåg. Jag glömmer aldrig detta äventyr. Än i dag är hela den resan drömlik. Det händer ibland att jag tvivlar på att jag verkligen varit där – men så tittar jag i albumet med alla fotografier där jag poserar på Muren, i den Förbjudna staden, Stenskogen, Terrakottaarmén.

Det finns fler liknande ”drömda” resor, händelser i mitt liv. Kanske har jag varit hypoman, rent av djupt deprimerad. Vad vet jag? Jag har trots ett inre motstånd, en djupt bevarad rädsla för förändringar – trots allt stångat mig fri från Långtråkigheten. Jag reste. Jag kom och jag såg. Sen kom diagnosen: Bipolär sjukdom typ 1. Året var 2004. Jag hade gått i väggen efter att ha jobbat dygnet runt med det filmmanus som skulle bli en TV-serie. Allt var klappat och klart när hela SVT Drama föll i bitar och vårt  filmprojekt sköts i sank. Jag hamnade på psyket och blev medicinerad. Kröp in i en bubbla. Var lugn och frånvarande.

Efter 15 års medicinering tvingades jag sluta ta dessa tabletter (Litium) då de förvärrade den Parkinson som upptäcktes 2018. Jag kröp ut ur bubblan. Mina närmaste sa att Kent har återvänt. Jag blev närvarande. Visserligen svänger jag snabbt i humöret, upp och sen ner, men jag blev levande. Några vidlyftiga kinaresor är det inte fråga om längre. Men jag är tacksam för de jobbiga åren då jag levde i min bipolära värld (i kombination med min ADHD). Det blev mycket gjort. Många resor blev det. Jag lade även grunden för mitt författarskap. Samtidigt som jag levde farligt. Det är rysligt höga, dödlig fall när man slår i marken från toppen av en mani ner i en bipolär depression.

Ser ut att bli en varm dag. Igen. Värmebölja kallas det. Dessa dagar kommer fler att dö av värmen än av coronaviruset och Covid-19. Pestens tidevarv. En jävla tur att jag hann besöka Kina (två gånger). Behöver inte dö i bitterhet. Visserligen har livet varit en slänggunga, men mycket har blivit gjort. Inte minst alla yrken jag prövat på: Sjuksköterska, akupunktör och laserterapeut, journalist (radio, TV, tidningar), landshövdingens pressekreterare, chefredaktör, informatör, webbmaster – och författare. Från Kina till Ersboda.

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

I ständig brådska

Av , , Bli först att kommentera 4

Uppe med tuppen. Känner mig stressad, trots att sömnlösheten ger fler timmar i vaket tillstånd, då jag jag kan skriva, läsa, fundera – finnas till. Samtidigt som jag inser att jag bränner ljuset från båda hållen.

Vi lever i en tid där följande synonymer blivit vanliga: Brådska, jäkta, stressa, flänga, ila, skynda. Hjulen snurrar snabbare och snabbare – och det är knappt vi lägger märke till det. Vi börjar jobba över för att hinna ifatt, samtidigt som allt där hemma lägger sig på hög. Inte minst huset som ska målas om, verandan som måste lagas. Det är då som vi försöker kompensera bristen på tid genom att bli effektivare (Grodan Boll 2.0).

frog-1339904_960_720

Människor som är i ständig brådska får till slut inte plats i sitt eget liv. Rummet där hon lever blir proppfullt, hon ryms till slut inte bland alla åtaganden, dubbelarbeten som på sistone styrt hennes liv. Människor i ständig brådska, de som alltid är på väg någon annanstans, har en tendens att ständigt vara andfådda. De hinner inte ens dra i sig luft. På vägen har hon tappat nyfikenheten och spontaniteten. Allt medan de springer på i ekorrhjulet.

Kroppen tar stryk. Stressen visar sig så smått. Det börjar med denna ständigt återkommande huvudvärk som slår till på fredagseftermiddagarna. Den tar plats i tinningarna när du försöker slappna av efter en veckas stenhårt arbete. Grillen blir stående, ungarna lever rövare. Minnet försämras. Stresshormonerna ger dig sömnproblem och får blodtryck och puls ökar. Du tröstäter och blir tjock. Risken för stressutlöst diabetes ökar. Du får muskelvärk och blir förstoppad. Blir lättare förkyld. Psyket börjar säga ifrån och du blir deprimerad, och får som bonus ta med dig panik och ångest. Självmedicinering: Fler och fler glas vin. Ändå märker vi inget; vi klarar inte av att dra de rätta slutsatserna. Vi har ju en sådan brådska. En dag står där en ”vägg”. Du går rakt in i den och blir liggande av den kraftiga smällen.

stress-543658_960_720

Jag har nog varit en människa som levt mitt liv i ständig brådska. Samtidigt har jag fått en hel del gjort. Men åter igen: till vilket pris? Nu håller kroppen på att falla i bitar. Därför har jag tvingats att slå av på takten och slutat småspringa fram genom tillvaron – har även tränat upp min förmåga att säga Nej. Jag lever, trots att jag är särbo, större del av tiden i enskildhet. Då kan jag när som helst avbryta en process där jag anar att stressen håller på att ta över. Jag lever ett långsamt liv, där jag kan ta mig tid att göra rätt val. Samtidigt lever jag med en skadad hjärna (stroke och Parkinson) som gör mig än långsammare.

Det finns perioder i mitt liv då jag jäktade mig genom tillvaron och frågan jag ställer: Hur orkade jag? Var det då som kroppen började ta stryk. Lagom stress är okej, den tvingar oss att få saker och ting gjorda. Men för mycket av det goda …

stress

 

Jag tar ett exempel. i början av augusti 1999 får jag ett nytt jobb då jag tillträder som landshövdingens pressekreterare. Två veckor senare romandebuterar jag med ”Svin föder svin”. Åker kvällstid på författarturné runt om i länet, ett tiotal besök. Börjar skriva på nästa roman. På länsstyrelsen utses jag till projektledare som ska ”bygga” en ny webbplats och ett intranät som båda innehåller tusentals sidor. Under hösten genomgår jag och frun en adoptionsutredning som tär på nerverna. Nyårsafton vaktar jag i en bunker för att förhindra ”Millenniumbuggen”; den som ska få världen att stanna. I februari får vi med kort varsel åka till Kina och hämta vår dotter.Tre intensiva veckor i Kina. Allt detta hände under ett halvår. Jo, jag var trött, mycket trött, men samtidigt uppfylld av er de krafter, de styrkor som finns inom mig. Lite Stålmannen över det hela … Nu kan jag klara allt. Jag är stark. Men jag skulle stupa tre år senare.

Det var inte klokt. Men så har det sett ut vid ett flertal tillfällen  i mitt liv. I detta finns en hel del förklaringar i mina ADHD-Kent och Hypoman Kent. Men nu är det som sagt annorlunda. Jag sjunger långsamhetens lov. Detta betyder ju inte att jag mest ligger ner och glor i taket. Jag jobbar hårt med mina romaner och krönikor – men jag kan kliva av tåget när det börjar gå för fort. Önskar att fler skulle kunna det. Men för att det ska vara möjligt så krävs en hel del självinsikt. Det krävs också en förmåga att svälja stoltheten, när folk runt omkring ber dig slå av på takten. Du själv märker ju inte av den annalkande katastrofen, du anser dig ju vara en en duktig och effektiv människa som har ett mål att ständigt stiga i graderna. Men väggen står där och väntar.

För övrigt har du i en kärleksrelation en medmänniska vid din sida som du kan dela helheten med.

Läs mer om detta i min biografi: ”Spring Kent, spring!”

© Kent Lundholm

Nya mentala krafter

Av , , Bli först att kommentera 4

Om några timmar bär det av mot Skellefteå och Lena; en tur på 13 mil. Men så här under sommartid kan jag inte klaga på den tråkiga vägen, särskilt inte när jag får spela Genesis på högsta volym. Har packat lätt och effektivt – en väska för dagarna fyra. En del jobb tar jag med mig, då jag ämnar skriva två krönikor till redaktör Nordlund på Lokaltidningen. Brukar lägga upp ett mindre lager av krönikor hos honom, så att han fritt kan placera dem i tidningen i mån av utrymme.

vintage-1794887_960_720

Rapport från mitt sjukläger. Sannerligen, det tar sig och de mediciner jag fått verkar fungera. Oprymea (som låtsas vara det dopamin som dött) har gett mig en ny, mental kraft. Har orkat göra det som blivit liggande i ett år. Så nu har jag rensat, kastat, skurat, dammtorkat. Psykiatrin kommer förstås kalla det för hypomani. Det ligger en hel del i ett sånt påstående. Men efter att varit deprimerad i ett halvår och dessutom hållit på att slå ihjäl mig vid tre tillfällen, så föredrar jag detta tillstånd. Vet ju att denna medicin en dag slutar att verka. Parkinsonismen är inte lika påtaglig, i varje fall inte dagtid, och jag går bättre, lyfter fötterna och pendlar med armarna. I går var jag för första gången på ett halvår ensam in till city. Ville höra statsminister Löfven tala till folket. Föga imponerad. Gammal skåpmat. Skärpning sossarna!

För övrigt kan elden emellanåt vara så stor att den får oss att glömma regnet.