Etikett: Spöken

Andar och trams

Av , , Bli först att kommentera 5

Nog känns det trist att kunna konstatera att vuxet folk i vårt avlånga land, nästan 300 år efter Upplysningen, att på bästa sändningstid låter sig duperas av ett mumlande medium, som ser och hör andar, spöken, troll, fan och hans moster. Om detta tänkte jag nu gnälla en stund, denna fredagsafton 2020. Modern tid i konungariket Sverige. I tidevarvet av ytterst verkliga Covid-19 virus. Det är inte så himla länge sedan man trodde att pesten var Djävulens påhitt – eller framtrollad av häxor som efter att ha avslöjats brändes levande på bål. Var tid har sina oförklarliga händelser. På fullt allvar ställde man även ut en gröttallrik till tomten.

Man kan lätt få intrycket att var och vartannat hus är hemsökta av gengångare. Otrygga, ibland sörjande, sökande och i viss mån nyfikna människor har sett och hört saker och ting som icke går att förklara. I dessa tider är allt som inte går att förklara, naturligtvis en gengångare eller ett spöke av nåt slag. Dock inte Hin Håle själv. Även han har blivit omodern. Folk ids inte ens försöka att använda sitt förnuft eller sitt kritiska tänkande. Nej, man lägger sig helt sonika platt på golvet. Sen beställer man en bruksanvisning om hur det ockulta fungerar och vem som mot en ringa slant kan hjälpa en att bli av med otyget som får badtvålen att hela tiden halka ner på golvet.

 

Följdriktigt dyker det upp ett medium, en person som sniffar sig runt i huset och då och då ställer ledande frågor och generaliserar å det grövsta. ”Det står en man bakom er. Han är gammal (jo, de flesta som dör är gamla), har en rutig skjorta, byxor med hängslen, stövlar på fötterna, är tunnhårig och släkt med de som bor i spökhuset etc etc. Det finns ju alltid något av dessa påståenden som lär stämma in på beskrivningen. Vi har en tendens att ta till oss den ”sanning” som passar in i den historia vi vill berätta. Om det sedan är en lögn spelar mindre roll. ”Å harregud, min pappa hade ofta hängslen! I varje fall till vardags. Sommartid. Första veckan i juni.”

Det måste väl vara människors drift att känna sig unika som gör att de frivilligt låter sig filmas och bli förledda av dessa spökjägare. Men vad spelar det för roll, då hela detta välregisserade spektakel fungerar på samma sätt som en religiös sekt. All kritik är av ondo. All kritik bevisar att de har rätt. De kritiska är i själva verket rädda för ”sanningen”. Jo, det händer märkliga saker på vår jord. Sånt som är svårt att förklara. Men med tiden brukar det dyka upp en förklaring. Personligen trodde jag som barn på UFO:n. En stjärnklar natt kunde jag se dem zick-zacka sig fram mellan stjärnorna. Tills en äldre man förklarade att det var satelliter jag sett. Dock kunde han inte säga om de var ryska eller amerikanska.

Dagens andetro har många beröringspunkter med New age-rörelsen som fick fäste i Sverige i slutet av 1990-talet. Då dukades det fram ett religiöst och filosofiskt smörgåsbord där man kunde plocka åt sig av det som passade en bäst. Lite buddism, några bitar från hinduismen, några bra citat av Jesus, en hand med Tarotkort, ett gäng UFO:n. Det ockulta blir sanningar och nu för tin bjuds vi på en daglig TV-dos av oroliga andar som jävlas i var och vartannat svenskt hushåll.

Det är klart att de som hamnar i dylika situationer får en känsla av att vara unika rent av märkvärdiga. Tänka sig, jag är delaktig i kosmos. Även om jag inte kan påverka min egen trista situation, så kan jag ta mej tusan se och höra spöken som lever rövare en trappa upp eller nere i min källare. En otrygg värld får på sätt en mening i våra trista liv. Ja, det är väl gott. För min del får det väl vara så. Bara de inte bjuder in mig på sina seanser. Vi längtar väl alla efter en mening, att få en förklaring på varför märkliga händelser tar plats i våra liv. Det som är trist är dessa ulvar som så uppenbart lurar godtrogna och vilsna människor. Det är alltid trist att träffa folk som sig av med sitt kritiska tänkande och som inte märker att de blir lurade.

Jag är väl i minoritet som menar att flum är flum. Jag är väl omodern. Särskilt då flertalet tror på reinkarnation och på andevärlden. Om man tror och hoppas på det kritiska tänkandet, så hamnar bevisbördan ofta i knäet på de som tror på förnuftet. Ett medium och allt annat trams behöver inte bevisa ett förbaskat dugg. Ingen av taskspelarna har ännu klarat av ett vetenskapligt test. Men det är ju klart – ett riktigt och sant medium måste väl få misslyckas ibland. Det bevisar bara att de är trovärdiga. Därmed kan taskspeleriet fortsätta och bli en del av denna gamla skåpmat, blir en underhållning till döds.

Collins besök i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 3

En skröna är en personligt hållen berättelse med passande överdrifter. Om skrönan är underhållande kan den leva vidare och förändras under resan, och för somliga bli till en sanning. Jag har personligen jobbat med skrönor i mitt skrivande, men har alltid valt dem med en kärna av sanning; berättelser om märkliga händelser och udda människor. De två skrönor som jag lyckats bäst med är romanerna ”All världens lycka” (2003) och ”Vedtjuven” (2012). Har blivit kontaktat av ett tiotal personer som låtit meddela att vedtjuven håller till i så väl östra Norrbotten som i hela Västerbotten och delar av Jämtland. Jo, minsann.

7690y-15452232666
En intressant bok

Råttor i folksägner
Men så har vi en annan kategori: Vandringssägner/myter. Bengt af Klintberg skrev boken ”Råttan i Pizzan” (1986); som handlar om moderna folksägner (klintbergare) som tog fäste och blev till sanningar. Berättelsen om råttan i pizzan går i korthet ut ut på att hälsovårdsnämnden hittar massor med flådda råttor i pizzerians kylrum. Råttkött på pizzan låter inte gott. Skrönan spred sig 1973 snabbt i Stockholm och blev till slut en nyhet i DN med rubriken ”Storlarm om råttfilé”. Lögnen hade blivit en sanning.

En folksägen börjar ofta med orden: ”En kompis till en kompis berättade att  …” Berättaren har sällan/aldrig varit på plats och kan därför inte ses som ett vittne. Nej, det är alltid en kompis till en kompis. Än idag dräller det av sägner. HIV kan smittas via blodapelsiner, fortfarande serveras det råttor i pizzorna, barn kidnappas på löpande band på de stora varuhusen. Dessa tre sägner har många år på nacken, men har fått nya kläder.

spöke
Det är inne med spöken på Facebook

Sprids blixtsnabbt på nätet
Många av de nya sägnerna, myterna, har numera hittat till våra sociala medier. Begreppet creepypasta betyder spökhistorier som sprids på nätet med påståenden om att de är sanna. Det kan handla om barn med svarta ögon eller om spökkonton på Facebook. Som vanligt bygger den så kallade källkritiken på: ”Jo, det var en kompis till en kompis som berättade detta…” Om vi lägger ihop dessa lögner med de konspirationsteorier, elaka troll, fake news, klimatförnekare som florerar på nätet, så gäller det att vara vaken och ständigt tänka kritiskt. Vår tids myter sprids blixtsnabbt på FB genom att så många kan dela dem med sina vänner, som i sin tur delar dem med sina vänner o.s.v.

a-fat-man-in-a-white-van.tumblr
Vita skåpbilar är farliga

Våra fördomar
Liknande delningar som denna syns då och då på Facebook. ”VARNING!! Män i vit skåpbil försökte locka med sig barn vid den utländska butiken. De lockade med godis. Snälla dela detta då det inte verkar som att alla skolor får infon och kan sprida i samma takt som vi på fb!!” Detta hände 2013 och ledde till 6000 delningar. Vita skåpbilar verkar av någon anledning skrämma skiten ur oss. Så här säger Klintberg om fenomenet:

”Vandringssägnerna är mer än bara påhittade historier: De är en spegel vi håller upp mot oss själva. De visar vad vi tror om oss och vår samtid. De visar vad vi är rädda för.”

Myterna tycks gå från stereotyper till att bli fördomar (vilka består av okunskap och rädsla), och från fördomar till diskriminering.

600d6a5094d472a53dd277d31f454144
En ung Phil Collins nekas spelning i Umeå?

Vandringssägen från Umeå
Hörde en rolig ”klintbergare” härom veckan som faktiskt utspelade sig i Umeå. Den började förstås med med att en kompis till en kompis hört detta berättas. Jag var den 245:e kompisen som fick höra myten. Det hela utspelade sig i början av 70-talet på ett fik  i centrala Umeå. Där brukade stadens musiker samlas, dricka kaffe och snacka riff, baktakt, bra låtar, nysläppta album och diskutera vilka grupper som skulle komma att slå – och så förstås en hel del prat om sina egna förträffligheter som musiker. Fram till bordet kommer en ung kille från England. Han är ute på tågluff och söker en grupp att få spela ihop med. Han vill lära sig mer om ländernas musikstilar. Själv lirar han trummor och har under sin resa spelat ihop med band från Danmark och Norge – finns det nån grupp i Umeå som är villig? Gruppen av umemusiker tittade vilset på varandra? Skulle de idas dra ihop en sättning för att grabben skulle få banka på några trummor. Nej, blev svaret.

9b61c9add26ae66de11f78f97af7a160_XL
Phil Collins brukar räknats till en av världens bästa trummisar

”Vad heter du?” frågade en av musikerna. ”Phil Collins”, svarade den unge mannen. Nä, inget namn de hört talas om. ”Spelar du själv i nån grupp?” ”I flera”, svarade killen och log brett. ”Jag ska dessutom börja i en känd grupp inom kort.”

Några år senare satt en av musikerna i sin vindskupa öst på stan och lyssnade en fantastisk platta: ”Foxtrot” med den nya supergruppen Genesis. Sångaren Peter Gabriel var otroligt bra, för att inte tala om trummisen. Vilken stjärna! Han läste på albumet: Trummor, Phil Collins. Var hade han hört det namnet förr? Det var ju den unge mannen från England som ville lira med oss musiker i Umeå … (Visst liknar detta en vandringssägen, en myt eller …)

För övrigt har även kaos sina lagar.

© Kent Lundholm