En dag i sänder. Det finns en djup visdom i de enkla orden. Det är inte lönt att oroa sig för det man omöjligt kan påverka. Dagarna kommer, dagarna går. Det gäller åren också. Åt detta kan jag inget göra – inte ett förbaskade dyft.
Jag försöker vara tacksam allt det som ges till mig – dag för dag, minut för minut. Det ska erkännas, att det inte alltid varit lätt. Ibland har jag stirrat mig sig blind på tiden, att jag missat stunden. Men numera har jag bestämt mig för att leva var gång livet knackar på min dörr. Något annat kan jag inte göra.
Tröstar mig att det i mörkret finns ett bländande ljus. Ett ljus som får mig att kvickna till och att traska vidare. Att aldrig stanna upp; att aldrig förstelna – som fossiler präglar att göra.
Kanske kan man se detta förhållningssätt som att kapitulera. Det är möjligt. Men det är lättare att uppleva livet, när man slutat kämpa emot. Det är också ett ödmjukt sätt att förhålla sig till livet. Jag fångar stunden, håller om den och njuter av varje ögonblick.
Genom det ödmjuka förhållningssättet är inget längre svart eller vitt – ju mer man lär sig, desto mer osäker blir man vad sanningen beträffar.
Det finns saker jag är ytterst tacksam för i mitt liv:
1. Att en gång i livet ha fått skåda in i ett fridfullt koöga.
2. Att ha fått stå sida vid sida av min far, i minus trettiogradig kyla, och klyva ved.
3. Att ha fått känna min mors hand stryka över min febriga panna.
4. Att ha fått bli pappa till en vacker dotter.
5. Att ha blivit diktare.
Öar av barndomsminnen stiger över vattenytan och skapar en länk till de nu döda människorna, som en gång levde sina liv i de granskogar där jag växte upp. Jo, trots att jag sitter här i Norrlands huvudstad, snett västerut i Umeå, så trampar jag ännu i minnet längs inlandsstigarna där jag en gång växte upp.
Kent Lundholm
Senaste kommentarerna