Etikett: ödmjuk

Modet att vara sårbar

Av , , Bli först att kommentera 3

Befinner mig i AIK-land för att under helgen besöka Lena. Ska även överlämna några signerade exemplar av ”Män som spelar schack” till några hugade köpare. I övrigt ska jag inhandla ett par brallor och eventuell en svart skjorta. Jo, det är till att roa sig.

Sovit ut till 04-tiden. Efter detta bloggande ska jag åter dyka ner i Ester Duvas liv – en märklig upplevelse. Nu när alla fakta ramlat på plats framträder en ”ny” Ester, än den kvinna jag började att skriva om i juli.

KentPublik-300x146
Boksläppet på Pilgatan i Umeå den 5 september.

Mår till och från riktigt bra. Efter att ha äntrat scenen ett par gånger (senast i Lycksele inför ett hundratal) har självkänslan och självförtroendet vuxit rejält. Har åtta framträdanden kvar under 2019. I somras trodde jag att allt var kört. Det var nattsvart. Men vi  människor klarar mer än vi tror. Dessutom har jag nog aldrig haft så många bokningar som i höst/vinter. Det gör mig ödmjuk. Ännu finns det människor som tror på mig, som vill höra vad jag sysslar med, vad som rör sig i mitt huvud.

Under hela mitt liv har jag känt mig annorlunda och har ofta fått kämpa för att förklara min världsbild. Jag är övertygad om att jag stundom varit bufflig, särskilt under mina unga år. Har mjuknat med åren, men hållit fast vid att alltid (så gott det går) vara ärlig mot mig själv och mot andra. Man säga: Jag har blivit ödmjuk inför mitt öde, men måste försvara det liv jag har kvar att elva. Att oförtjänt ta skit är inte min grej. Det krävs mod att försvara sig och stå upp för det man tror på. Man måste blotta sig och då blir man sårbar – och det finns rovdjur som kan lukta sig till det.

sea-2915187_960_720

Jag kommer inte att bli yngre, knappast friskare. Har börjat förbereda en storstädning av de åtaganden jag haft i periferin, sånt som bara slukat energi, tömt rummet på luft och som inte gett något tillbaka. Jag är tyvärr inte intresserad av att koka soppa tillsammans med en hel hop kockar (med olika recept). Kvar ska bli en kärnverksamhet som bygger på mitt författarskap, både skönlitterärt och som föreläsare i ämnet psykisk ohälsa. Och förstås muntligt berättande.

För övrigt gruvar jag mig inför dagens kamp i provhytterna. Med åren har samtliga tillverkade klädesplagg blivit mindre och mindre.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

De som vet allt

Av , , Bli först att kommentera 3

Sovit lite pissigt i natt och hamnade till slut på en hård soffa till bruset från en TV som visade någon form av sport. Vaknade vid fem och nu var det stafett, 4×400 meter, tror jag. Grått därute, men högt i tak så några solstrålar tar sig igenom, på snedden. Ett par dagar med en hel del oro och riktigt usel motorik. I går fastnade jag med foten i mattkanten och föll handlöst till golvet. Blixtsnabbt for några minnesbilder genom huvudet, medan jag ännu föll, och jag var övertygad om att jag återigen fått en stroke. Men så var inte fallet, men skräcken satt kvar i timmar. Vissa dagar är det som om min ADHD-medicin inte vill verka vilket gör att motoriken blir usel, motorn i skallen startar, oron växer, får svårt att fokusera, svårt att koncentrera mig och arbetsminnet blir skrämmande dåligt. Jag blir tyst, inbunden.

pratar

Då och då stöter jag på dessa människor som tror sig veta och kunna allt – vilket naturligtvis bara är en ytlig fernissa för att dölja en taskig självkänsla och en skev självbild. Men de är alltjämt jobbiga. Säger man att man sprungit milen på 34 minuter, så nog har de sprungit sträckan på 33 minuter, har man kastat spjut 56 meter så har de drämt till med 57 meter, och berättar man att man träffat och intervjuat Torgny Lindgren och Sara Lidman, så har de de jäklarna varit på poolparty i Grekland med nämnda personer. Ja, kanske lite överdrivet, men ni förstår vad jag menar och jag ni har säkert själva stött ihop med en av dessa besserwissrar. Det problem de ofta får, på grund av sitt allvetande, är att de förlorar förmågan att be om hjälp. De kan ju för tusan allt! Detta högmod kan bli en tung börda att bära.

ödmjuk

Jag umgås mycket heller med ödmjuka människor. Sådana som inser sina begränsningar och som vågar visa sin sårbarhet och sina svagheter. Svaghet är lättare att älska än tillgjord, falsk styrka.Vi behöver inte behärska livet och världen på egen hand. Det är både nyttigt och befriande att då och då få uttala orden: Jag vet inte!

För övrigt är mitt inre fullt av de spår som livet lämnat efter sig.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Alla dessa år …

Av , , Bli först att kommentera 1

Tiden är ingenting

En dag i sänder. Det finns en djup visdom i de enkla orden. Det är inte lönt att oroa sig för det man omöjligt kan påverka. Dagarna kommer, dagarna går. Det gäller åren också. Åt detta kan jag inget göra – inte ett förbaskade dyft.

Jag försöker vara tacksam allt det som ges till mig – dag för dag, minut för minut. Det ska erkännas, att det inte alltid varit lätt. Ibland har jag stirrat mig sig blind på tiden, att jag missat stunden. Men numera har jag bestämt mig för att leva var gång livet knackar på min dörr. Något annat kan jag inte göra. 

Tröstar mig att det i mörkret finns ett bländande ljus. Ett ljus som får mig att kvickna till och att traska vidare. Att aldrig stanna upp; att aldrig förstelna – som fossiler präglar att göra. 

Kanske kan man se detta förhållningssätt som att kapitulera. Det är möjligt. Men det är lättare att uppleva livet, när man slutat kämpa emot. Det är också ett ödmjukt sätt att förhålla sig till livet. Jag fångar stunden, håller om den och njuter av varje ögonblick. 

Genom det ödmjuka förhållningssättet är inget längre svart eller vitt – ju mer man lär sig, desto mer osäker blir man vad sanningen beträffar.

Det finns saker jag är ytterst tacksam för i mitt liv:
1. Att en gång i livet ha fått skåda in i ett fridfullt koöga.
2. Att ha fått stå sida vid sida av min far, i minus trettiogradig kyla, och klyva ved.
3. Att ha fått känna min mors hand stryka över min febriga panna.
4. Att ha fått bli pappa till en vacker dotter.
5. Att ha blivit diktare.

Öar av barndomsminnen stiger över vattenytan och skapar en länk till de nu döda människorna, som en gång levde sina liv i de granskogar där jag växte upp. Jo, trots att jag sitter här i Norrlands huvudstad, snett västerut i Umeå, så trampar jag ännu i minnet längs inlandsstigarna där jag en gång växte upp.

Kent Lundholm

www.kentlundholm.com

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,