Etikett: tid

Ständig tidsbrist

Av , , Bli först att kommentera 2

Sovit på soffan. Fråga mig inte varför. Skulle bara se slutet på en film, sedan vaknade jag i ottan på skinnsoffan, så där där äckligt mosig som man blir av att sova på en skinnsoffa. Nåväl, nu sitter jag här med en mugg svart, starkt kaffe. Väntar på att det ska svalna en aning, då jag har svårt för att dricka det som är kokhett. Dels bränner jag mig alltid på tungan, dels så tar värmen bort smaken. Det smakar bara hett, ungefär som när man brassar på med för mycket av chili på maten.

diabetes

I går eftermiddag började jag känna mig underlig. Svettades, fick en skrämmande hög puls. Panik? tänkte jag. Nä, det är nåt annat. Katastroftankarna slog till: en ny stroke? Sedan förstod jag. Att jag aldrig lär mig. Lågt blodsocker. Stack mig i fingret och fick fram ett värde på 3.0 vilket är lågt för mig. Efter den tredje nektarinen slutade händerna att darra, pulsen gick ner och oron släppte. Jag har haft diabetes sedan 2003 då sjukdomen förmodligen utlöstes av stress och har varit tvungen att ta insulin sedan dess. När jag dimper i blodsockret har jag ofta ätit för litet, men ibland så dimper det utan synbar anledning. Det är en obehaglig upplevelse, särskilt när tankeverksamheten stannar upp. Blir det tillräckligt lågt svimmar man och blir medvetslös. I psykiatrins ungdom fanns det något som kallades för insulinterapi. Man gav helt sonika störande, oroliga patienterna så höga doser insulin att de hamnade i koma. Då blev de lättare att handskas med.

klockor

Vi lever i en tid då det tycks råda kronisk tidsbrist, vilket har sin förklaring i att vi klämt in för många aktiviteter i våra liv. Någon klok person har sagt: Om du lägger till en ny aktivitet, så måste du plocka bort en annan. Annars kommer du till slut att ”sprängas”. I denna kroniska tidsbrist finns en massa rastlösa människorna. När tempot blir för högt finns till slut ingen närvarande, eftersom vi ständigt går förbi varandra och gör vi det tillräckligt ofta kommer vi till slut inte att möta någon heller. Nä, så är det, för om vi inte ens har tid för oss själva, hur ska vi då ha tid för andra? Hela tiden är vi på väg någon annanstans för att uträtta nästa (meningslösa) ärende. Det tycks inte finnas tid över till vila, eller för att fördjupa vår andlighet, vår inre värld, vårt själsliv. Det tycks vara så att somliga vårdar sina bilar och staket mer än vad de har tid att ta hand om sig själva, sina nära och kära och vänner. Bristen på tid upplevs som stress vilket ger oss magsår och hjärtinfarkt, när bristen på tid egentligen bara är en upplevelse. Tiden själv flyter fram i jämn takt och är omöjlig att påverka. Det enda vi kan påverka är hur många aktiviteter vi stoppar in i våra tidsbegränsade liv. Vi är alla är ansvariga hur vi använder tiden. Vi måste våga leva i långsamheten, i varje fall någon stund då och då. Istället för att ständigt simma motströms, lägg dig på rygg och flyt medströms, titta upp mot himlen, se fåglarna korsa det blåa, se träden du passerar. Jo, jag vet – det är lättare sagt än gjort. Men visst låter tanken befriande.

För övrigt hoppas jag på uppehåll, så att jag kan cykla upp till NUS och träffa min doktor. Jag behöver onekligen motionera mera. Blir andfådd för snart ingenting. Väger nog drygt tio kilo för mycket. Måste plocka bort något ur mitt liv, för att få tid för mer motionerande. Det låter väl som en god idé? Vi kör på det.

Brist på tid

Av , , Bli först att kommentera 1

Jaha, då har man firat sin 58:e födelsedag. I all stillhet. Det fanns en tid i livet då födelsedagsfirandet gjordes till stora spektakel. 30-årsdagen blev till en stor busfest i Bäckmyrans bygdegård. Vännerna kom i sina bilar från Umeå, Skellefteå, sen var det fest i dagarna två. När jag och Svante fyllde 40 och 45 år så hyrde vi Innertavles bygdegård och bjöd in ett hundratal gäster till båda festerna. Då var det helt OK och jag tyckte nog att det fanns en viss njutning av att vara i händelsernas centrum, att få allt ljus på mig. Men sen började det gå snett i livet. Konsekvenserna av mitt flitiga drickande blev synliga och jag började skämmas – och en människa som skäms har en låg självkänsla och inte värd att firas. När jag fyllde de magiska 50 gömde jag mig hos morsan – och skämdes.

tiden

Trots att livet blivit bättre och jag inte längre behöver skämmas, tar det fortfarande emot att fira min födelsedag. Men igår bakade jag en tårta och lät bjuda in Lenas son med fästmö. Det kändes som en lagom nivå. Födelsedagarna har så ofta fått mig att känna ett obehag och under årens lopp har jag drabbats av någon slags ”födelsedagsdepression”. Även i år. Lever i ett obehag av att något otäckt ska hända och med fjolårets stroke i minnet, så tvingas jag kämpa mot självuppfyllande profetior och begränsande rädslor.

lycka

Tiden strömmar hela tiden fram i en jämn takt och detta kan vi omöjligt påverka. Men det är upp till var och en vad vi fyller ut tiden med, hur vi väljer att leva vår stund på jorden. Har en känsla av att många lever i en tidsbrist och det beror väl ofta att vi klämt in för många aktiviteter i livet, vilket får oss att skynda fram i en ständig brådska.När det till slut råder kronisk tidsbrist, när vi ständig är på väg  till nästa aktivitet, när vi knappt hinner vila och sova, så risker vi att förlora vår identitet. Detta ständiga jäktande beror ofta på en mängd felaktiga val och över tid återstår tre alternativ: 1. Förlora kontrollen och bli utbränd. 2. Få en hjärtinfarkt. 3. Städa i sitt liv. Men vi lever ju i en tid då en effektiv människa är framstående människa, som skyndar fram genom livet och som bara litar på sig själv – för att hinna med allt som omöjligt ryms i den tid som blivit oss givna. Jag är säker på att det fattas kärlek i ett sådant liv.

Åker mot Umeå i eftermiddag. Ska föreläsa på behandlingshemmet Blåsippan i morgon förmiddag. Onsdag väntar ett besök hos tandläkaren. Lördag åker vi till bröderna Brändströms festival i Hjukensjön. Jag ska under en halvtimme underhålla besökarna.

För övrigt lär vi känna oss själva i mötet med andra människor.

Min inre monolog

Av , , 1 kommentar 2

Snart slut på juli, sen är det sommar några få veckor till, innan hösten tar vid. Det stämmer att tiden tycks gå fortare ju äldre man blir. Är det för att livet tappar fart? Eller för att man lever mer intensivt på grund av det överhängande hotet om att allt plötsligt kan ta slut, för evigt? Jag vet inte, men årstiderna passerar revy i ett rasande tempo – som att sitta på parkett och se sitt liv passera i samma tempo som en gammal stumfilm.

books-1283923_960_720

Mina tankar har en förmåga att klibba fast vid saker och ting, vilket gör att jag periodvis kan bli smått besatt av ett ämne eller får mig att tro att den enda glass värd namnet är Piggelin. Mitt skrivbord är överfullt med post-it lappar, anteckningsböcker, tidningar, pennor, räknedosor och gud vet vad. Här finns minst fem pågående projekt. Jag har svårt att gå mellan dem, jobba en timme åt gången med något av dem, eftersom jag har en ganska usel simultanförmåga. Det är när jag vaknar, när jag slår upp ögonen efter en kort nattsömn, som jag vet vad som ”klistrat sig fast” i mitt medvetande och som just den dagen är allenarådande. Det låter kanske lite stelbent, trist, fantasilöst, men det blir trots allt saker utförda. Även om jag ibland är ute i sista minuten. Jag tror att mitt arbetssätt handlar om att söka effekt, att när det väl klibbat sig fast en idé i min skalle, så vill jag få den genomförd. Därför blir jag fixerad, besatt.

apan

Man skulle tro att jag som ADHD-person endast fattar snabba, dåligt genomtänkta, impulsiva beslut. Jo, det gör jag emellanåt. Pang, bom så för det bli! Fort och fel! Men i stort så är det min introverta personlighet som styr över besluten och får mig att vänta så länge som möjligt med att fatta ett beslut, stora som små. Ju längre tankeprocessen får fortgå, ju mer tid jag får på mig att väga plus mot minus, fördelar mot risker, vilket torde leda till bättre beslut. Det är kanske detta som kallas för att bli ”gammal och vis”. Världen är inte lika enkel som när man var tjugofem. Sedan tror jag det tar hårdare ju äldre man blir av att fatta ett riktigt korkat beslut.

Jag har ju alltid varit upptagen av en inre monolog och varit road av det – även om det har sina nackdelar. Jag har aldrig varit särskilt rapp i käften i sociala sammanhang, eftersom jag behöver tid att analysera det som sägs och när jag till slut ska svara har samtalet för länge sedan tagit en helt annan riktning. Men jag har nog alltid varit mer intresserad av att betrakta och lyssna, än att delta i konversationen – vilket gjort att jag blivit tvungen att skaffa två ansikten. För jag är ju inte en person som sitter och kniper käft dygnet runt, tvärtom. Dessutom kan jag hålla låda i en timme inför hundra personer. Men då är det ”Den sociala Kent” som jag släpper fram. Även om det är den ”Introverte Kent” som bestämmer och dominerar mitt liv.

tidur

För övrigt är den enda valuta vi har är tid. Det gäller att investera den på rätt sätt. Tiden går omöjligt att spara, att lägga på hög eller stoppa i ett bankfack. Tiden bär du hela tiden med dig.

 

Tiden är ingenting

Av , , Bli först att kommentera 0

Har varit i Lycksele över helgen. Familjen samlade trupperna på Näset, i syrrans vackra hus som ligger på en kulle som faller ner mot det stora, evigt blå Arvträsket. Mor Gunhild som fyllde 80 år skulle firas. Åren som hastat iväg, i smyg och som lämnar en känsla av att tiden är ingenting. Jo, jag anade förvåningen i min mors ögon och en stilla vädjan: hur gick detta till? Mamma som är född i Hacksjö 1934 är årsbarn med Kalle Anka, Sven Wollter, Gagarin, P O Enquist, Ingvar Carlsson och var barn när Hitler förklarade krig mot världen. Sådant ger perspektiv på tillvaron. Själv föddes jag 1958, samtidigt som USA inlede en ny kärnvapenprovserie. Jag är faktiskt född på samma dag som Bruce Dickinson, sångare i Iron Maiden.

Arvån, Bjurselefors, Hällnäs, ställen längs den smalspåriga järnvägen mellan Lycksele och Umeå. Dunk-dunk, vagnen som kränger under färden genom den skira grönskan. Det är första gången jag åker den sträckan på över trettio år; då med en motorvagn med stenhårda säten, tillverkad i Italien vilket inte var speciellt lyckat när kylan kom. Men på den tiden fanns det en tanke om att man skulle plåga ihjäl resenärerna, i varje fall skrämma dem så pass mycket att de inte åkte fler gånger. I mitt fall så kan jag säga att det lyckades. Nu färdas man genom inlandet i moderna, bekväma tåg som konkurrerar i tid och pris med landsvägsbussarna. Jo, jag kommer att välja det färdsättet fler gånger, absolut.

Läste att framtidens datorer kommer att ha mänskliga känslor. Ska det verkligen vara nödvändigt? Vad gör man ifall datorn blir på dåligt humör, rent av deprimerad? Ska den gå i terapi, rent av utsättas för fobiträning? ”Gomorron datorn, kan du plocka fram firmans balansräkning?” ”Hum …” ”Balansräkningen, tack!” ”Äsch, far åt helvete, jag är inte på humör idag!” Nej, tack jag vill även fortsättningsvis ha en totalt känslokall dator, som räknar sina ettor och nollor, och utan knorr levererar de svar jag ber om. Däremot kan ju redan idag datorer bli sjuka. Jag har själv haft ett flertal virussmittade och dementa datorer.

Alla dessa år …

Av , , Bli först att kommentera 1

Tiden är ingenting

En dag i sänder. Det finns en djup visdom i de enkla orden. Det är inte lönt att oroa sig för det man omöjligt kan påverka. Dagarna kommer, dagarna går. Det gäller åren också. Åt detta kan jag inget göra – inte ett förbaskade dyft.

Jag försöker vara tacksam allt det som ges till mig – dag för dag, minut för minut. Det ska erkännas, att det inte alltid varit lätt. Ibland har jag stirrat mig sig blind på tiden, att jag missat stunden. Men numera har jag bestämt mig för att leva var gång livet knackar på min dörr. Något annat kan jag inte göra. 

Tröstar mig att det i mörkret finns ett bländande ljus. Ett ljus som får mig att kvickna till och att traska vidare. Att aldrig stanna upp; att aldrig förstelna – som fossiler präglar att göra. 

Kanske kan man se detta förhållningssätt som att kapitulera. Det är möjligt. Men det är lättare att uppleva livet, när man slutat kämpa emot. Det är också ett ödmjukt sätt att förhålla sig till livet. Jag fångar stunden, håller om den och njuter av varje ögonblick. 

Genom det ödmjuka förhållningssättet är inget längre svart eller vitt – ju mer man lär sig, desto mer osäker blir man vad sanningen beträffar.

Det finns saker jag är ytterst tacksam för i mitt liv:
1. Att en gång i livet ha fått skåda in i ett fridfullt koöga.
2. Att ha fått stå sida vid sida av min far, i minus trettiogradig kyla, och klyva ved.
3. Att ha fått känna min mors hand stryka över min febriga panna.
4. Att ha fått bli pappa till en vacker dotter.
5. Att ha blivit diktare.

Öar av barndomsminnen stiger över vattenytan och skapar en länk till de nu döda människorna, som en gång levde sina liv i de granskogar där jag växte upp. Jo, trots att jag sitter här i Norrlands huvudstad, snett västerut i Umeå, så trampar jag ännu i minnet längs inlandsstigarna där jag en gång växte upp.

Kent Lundholm

www.kentlundholm.com