Håller så sakta på att vakna, särskilt efter att ha hällt i mig en balja med svart, starkt kaffe. Sovit ytligt, vaknat i parti och minut. Tycker mig ha drömt mycket, men kan inte minns vad. Det har börjat bli så på gamla dar – minns inte ens drömmarna. Vaknar till en dag som gömmer sig i mörker. En och annan bil passerar ute på Backenvägen. Ännu har inte morgontrafiken tagit fart, då brukar bruset leta sig in genom mina fönster. Min kalender säger följande: 10.45 vattengympa. 12.00 träff med författarkollegan Micke Berglund på kulturkafé Pilgatan. Jo, det kan bli en bra dag.

Vilhelmina FH. Hit ska vi, jag och Linda.

Har hunnit skriva ett par sidor om de frustrerade männen i Baklandet. En ganska knäpp historia, smårolig i sitt allvar. Borde även skriva på monologen som ska skickas till teatern. Det är mycket nu. Till veckan kör jag och Linda Marklund igång vintern-vårens turné, då fortsätter vi med föreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Den 2 februari ska vi ända till Vilhelmina; en ganska lång och krånglig resa för en författare som saknar bil. Buss till Lycksele där Linda möter upp. Vi käkar nånstans i Lycksele, sen åker vi vi mot Vilhelmina, framträder en dryg timme och sedan återvänder vi. Jag sover över en natt hos morsan i Lycksele, för att tidigt morgonen därpå ta bussen till Umeå för att passa ett läkarbesök. Sen rullar det på: Holmsund, Ursviken, Skelleftehamn, Kåge, Byske.

Och den 30 mars är det släppfest av min självbiografiska bok ”Spring Kent, spring!” Oj, vad det känns gruvsamt. Inte för att jag har berättat allt i boken, men tillräckligt mycket för att folk ska höja på ögonbrynen. Men då sållas agnarna från vetet. Jag kommer att få en glimt av vilka som är mina verkliga vänner och vilka som kommer att vända mina ”svagheter” mot mig. Men jag har ju så länge känt mig ”tvungen” att skriva den här boken. Haft en känsla av att vilja ”förklara mig”; göra mig mer begriplig i omvärldens ögon – samtidigt som jag genom skrivandet sett på mitt eget liv i helt andra ögon. Livet har inte alla gånger varit så lätt och jag får faktiskt vara glad att jag lever, att jag har överlevt.

Det går tungt för sossarna. Lägsta siffrorna någonsin, i varje fall sedan Sifo började mäta. 23 procent nånting. Direkt ropas det på förändringar i partitoppen, att Löfven borde avgå, att någon ”ny” ska kliva in och rädda partiet. Mellan valen brukar regeringspartierna ”bestraffas” av folket, och i viss mån torde de låga siffrorna uttrycka en sådan bestraffning. Men det är nog inte hela förklaringen. Hanteringen av flyktingkrisen har säkert spelat in. Att gå från total handfallenhet till att dra på sig hårdhandskarna och i viss mån använda samma handgrepp som Sverigedemokraterna skulle ha använt sig av, torde ha fått en del vänstersossar att fly. Men då borde Vänsterpartiet ha ökat mer. Nej, det är moderaterna som ökat mest. Det gör att alliansen är störst, vilket får tuppkammarna att växa på hos småpartierna. Jag gissar på en gemensam alliansbudget till hösten, sedan fäller man s-regeringen och utlyser nyval, vinner det valet och gör sig beroende av Sverigedemokraterna. Så fungerar den inbyggda mekanismen för att i alla lägen få administrera makten. Om nu inte sossarna reser sig på nio, kliver upp och lyckas förklara att de i ”tysthet” redan börjat bocka av punkterna på sin ”återställningslista” – att de bit för bit har börjat plocka tillbaka pengar från de rika för att ge åt de mindre beställda. Det är märkligt att de inte lyckats föra ut det budskapet tydligare och mer högljutt.

För övrigt börjar nästa nummer av Vasaplan att ta form. Flertalet av texterna och bilderna har kommit in. Jag har korrekturläst reportagen och tycker att det ser lovande ut.