Just nu funderar jag allvarligt (fast ändå inte) på vilket land jag kan emigrera till. Det ska gärna vara varmt. Sådär lagom utan att man får solsting.

Och sen… Ja. Gärna varmt. Då. Som sagt.

Men det ska också vara ett land som har lägre arbetsgivaravgifter för nyföretagare som redan innan lever på lånade pengar. För dem som inte får något så kallat Starta eget-bidrag för att de råkar bo för nära eller rent av i, gudförbjude, en tätort och dessutom inte råkar ha varit arbetslösa innan starten av företaget.

Jag skulle föredra ett land som erbjuder lägre skatter för pyttesmå, purfärska små embryon till företag som… jaa, vi kan säga ungefär i storleken och sitsen som Gertrud & Gertrud befinner sig i just nu.

Ungefär så. Skulle man kunna säga.

Åtminstone (vilket i min hjärna borde vara självklart) borde man inte behöva betala skatt på skatt på skatt som detta landet Sverige tycker är rimligt.

Ett land som väl är pro nyföretagande ändå?
Regeringen?
Eller?

Just nu säger jag bara fy faaan va dyrt det är att driva företag i Sverige!

Jamenflyttadå gnällspik! Säger du. Tjaaa kanske vi gör det. En vacker dag. När vår verksamhet går sådär superbra som den kommer att göra TROTS eländes avgifter o skit. Då kanske vi flyttar hela vårt bolag. Och alla våra anställda. Och all vår tillverkning. Bara för att det råkar vara billigare att driva någon annanstans.

Heerreguuuu va tiden går fort. Jag vill stoppa den!
Men det var en parentes.

Jag tänkte berätta lite om min helg. Helgen då J o hennes man ordnat överraskning för oss och som resulterade i att jag bland annat satt i en sminkstol på Make up store på lördag förmiddag och blev överöst med komplimanger. Jomenvisstseru. Själv har man ju fortfarande hud som en tonåring under ögonen och hy len som ett spädbarns i ansiktet.

Jaa. Faktum är att jag blev yngre och yngre där jag satt. Mycket trevligt. Eva, min sminkös är bland det roligaste jag mött. Eller så berodde allt garv på att jag natten innan sovit alltför få timmar. Antagligen beroende på den hjortronglögg (!) jag drack till kaffet som…avec. Också kvällen innan. Fast det var inget jag visste om. Att det var GLÖGG i den där flaskan som såg så god ut. Trodde det var likör jag.

Nåväl. Jag o Matte var beredda på att färdas en bit utanför Umeås gränser. Det brukar vara så dessa hösthelger som vi årligen arrangerar ihop. Vi hade våra packningsinstruktioner och alla våra tre väskor omsorgsfullt packade. Bara för att till vår förvåning bli körda i bil till kvarteret bredvid. Hem till dem!

Synd. För nu kan inte vi använda oss av hemmavarianten nästa år. När det är vi som bestämmer.

Var in på lilla pappershandeln idag och köpte snören för tjufem spänn. När jag öppnar börsen ramlar något ur den. En enkrona tänker jag och säger ’ah vi struntar i det’. ’Ja det var säkert en knapp’, säger hon som jobbar.

När jag kommer ut ur affären och går en bit så slår snålpelle mig i skallen och jag travar tillbaka. ’Hej, hej jag tänker leta efter det som ramlade ur min plånbok’.

Det var en väldigt speciell upplevelse att ligga raklång där på golvet i pappershandeln och famla i dammet under disken. Medan kassörskan sparkade lite lätt i väggen bakom för att hjälpa till.

Men jag hittade den. TIAN som låg där. Som jag sedan fick tillfälle att lägga i en skrammelbössa till förmån för Världens barn.

Kändes som att det var värt det.

Ibland blir det liksom bekräftat att man håller på med rätt grejer. Och då känner man sig så oförskämt nöjd och så gåshudigt glad.

Jag och Annelie har fått presentera vårt företag och vår företagsfilosofi för en hoper fina människor idag. Människor som efteråt sa att de var imponerade av oss och att de tyckte att det vi höll på med var toppen och så väldigt intressant.

En del av dessa människor kom sedan upp på vårt rum bara för att de ’måste se hur vi har det’. Samt för att meddela att de från och med nu kommer att referera något roligt och bra som någon gör, till att ’göra en Gertrud’!

Vi lyckades alltså. Det är ju precis det vi vill. Smitta så många som möjligt med Gertrudsyndromet.

Ha en lite roligare kväll.

Så har den nu kommit.
Och jag vet inte om jag älskar eller hatar den. Fast jag tror på det första. Eller jag kommer nog att kunna lära mig det i alla fall.

Jag tyckte nästan att det märktes på den att den ville att jag inte skulle tycka illa om den. ’Det är inte mitt fel!’ ville den liksom säga mig. Och ja. Ok då. Det är ju inte det heller. Inte alltid man kan rå för att andra klantar till det. Det är ju så.

Röd å fin är den också. Vill man så påminner den faktiskt lite om eld i färgen…
Min egen lilla Hell computer.

Tänk så lite som behövs för att man ska må bra.

Det första jag fick höra i morse var att jag hade en så väldigt, väldigt fin kjol på mig. Detta sagt av en tjej i kassan på en mack där jag handlade det livsnödvändiga snuset i arla morgonstund.

Jag gick leende ut därifrån. Och såg jag inte lite sol uppe bland de extremt gråa molnen också…

Väl på jobbet får jag se att vår företagsskylt nu sitter uppe! Hihi så himla kul.

Sen gick jag upp för trapporna till kontoret och tänkte på dagarna i Strömbäck igen och log då ännu lite mer. Tänk att jag, Annelie och vårt företag faktiskt gjorde ett så bra intryck på övriga deltagare på plats. Jag har nog rent personligt växt en decimeter i alla fall och dessutom blivit ännu mer övertygad om att det jag och Annelie gör är det rätta.

Väl på plats på jobbet så får jag höra av en person att jag riktigt glimmar och strålar idag!

Och så ringer jag lillebror som meddelar att han snart är på väg upp.

Ha! Så underbart. Så fantastiskt att få må så bra!

Har nu kommit hem från nästan tre dagar ute på Strömbäck. Träffat ett helt nytt fantastiskt nätverk av kvinnliga företagare. Och vi har haft superkul och lärt oss massor.

Bland annat så har vi gått mingelskola. Jajamän. Det är inte helt enkelt ska jag säga. Själv har jag hittills varit lite av en kardborreminglare tror jag, håller mig gärna fast vid de jag redan känner igen och…ja gör mig trygg. Men efter att nu ha fått en pin som bevisar att jag KAN det här, så känns det lite lättare.

Fick för mig att jag skulle använda mina nyvunna kunskaper på föräldramötet som jag nyss varit på också…

Ja men tänk dig stå där:

’Men heeej så trevligt är du också här?! Men gud en sån snygg liten mingelaccessoir du har där! Anteckningsblock säger du…jaa. Fint. Ja men du jag ska ta en sväng till baren nu här, vi ses’.

Mingla runt, mingla runt.

’Hejsan! Här står du. Dig tror jag inte att jag träffat förut. Jasså är du också förälder! Nä men då har jag en annan förälder här borta som du bara måste träffa! Inte skulle jag föresten kunna få ditt visitkort tror du, jag har nämligen ett kanoners nätverk som jag absolut ska rekommendera dig till. Jajamän föräldrar hela bunten’!

Fast jag hade på känn att det där skulle bli lite konstigt.