Annorlundare lov

Efter jordens konstigaste sportlov så är jag nu tillbaka på jobbet. Tur att bilen hittar hit själv numer för med mitt dåliga lokalsinne hade jag nästan hunnit glömma bort vägen efter alla dagar hemmavid…

Sportlovet skulle bli av det mysigare och annorlundare slaget. Mamman skulle som sagt jobba mindre och vara ledig och vi skulle göra utflykter och ha det såååå bra. Bra har vi haft det emellanåt, men varvat med en del sjukdom. Stackars Teo har varit tapper och följsamt accepterat läget. Med magsjuka i huset är man nämligen i det närmaste pestsmittad. Ingen vill ha med en att göra. Och det är fullt förståeligt.

På torsdagen lufsade vi lite vimmelkantiga till slut ut i alla fall och tog med lite fika som vi vägrade äta nån annan stans än ute. På fredag gick vi på bio och jag var återigen den pinsamma mamman i min dotters ögon när jag garvade lite för högt åt pappa Rantanen i Hotell Gyllene Knorren…

Sen, på lördag åkte Matte bort och jag o barnen for till mamma för att i efterskott fira hennes födelsedag och äntligen få njuta av lite riktig ute-tid. Utetid fick vi och även god middag i LCHF:s tecken. (Även mamma är med på noterna nu). Men sen. Då är vi plötsligt tvungna att ringa ambulansen för att hennes samboär  tvungen att åka på akuten igen med hjärtat.

En mycket märkligt lördagkväll infann sig när mamma alltså åker till stan i ambulansen med honom för att sen sova hos oss i Umeå och jag och barnen, strandsatta utan bil på vischan, får sova själva hemma hos dem istället. Jättekonstigt. (Och till råga på allt vinner Saade melodifestivalen).

När Matte på söndagen kom för att hämta oss frågade han Teo (för på ett pedagogiskt sätt få honom att prata om upplevelsen att se sin låtsasmorfar bli hämtad av ambulansen) om varför han varit tvungen att åka iväg med ambulansen.
"Jo", sa Teo, "det var för att han drack rödvin"…

Vi har nu förklarat att det inte var anledningen…

Ett par av de skönaste stunderna vi trots allt haft under lovet:

  Fantastisk dag i lördags.

 
Älskade tulpaner och semlor.

 
Och att få hålla i en av jordens sötaste 3 dagarsbäbisar var verkligen inte illa heller!
Välkommen kusin William!