Så här i vinter- och snart juletider drar jag mig till minnes min morfars berättelse om hur tomtegröten kom till. Och tomteölen.

Morfar berättade hur fattigt dom hade det i början av förra seklet. Hur dom saltade sillarna, dom syltade bären och dom inlagda grönsakerna från sommaren och hösten, var slut innan julen kom. Framåt julafton var dom hungriga. Riktigt jättehungriga! Många svalt ihjäl. Men en del var smarta. Dom sparade en öl till julafton och kallade den för tomteöl. Man syftade på att den var menad för tomten. Sen gick hela familjen på bygden och berättade om den här ölen man sparat till tomten – om han nu bara dök upp!

Eftersom alla svalt så lät ju en öl för att få ett litet rus – och därmed tankarna på annat – väldigt lockande. Så varje familj som lockade och frestade med en tomteöl brukade planenligt få åtminstone en bygdebo, illa utklädd till tomte, som dök upp framåt julaftonskvällen.

Familjen stod förstås i bakhåll. Så när tomten dök upp i mörkret så hoppade man på honom, slog ihjäl honom – och gjorde gröt av honom! Tomtegröt. Det var ju egentligen mer köttsoppa men man ville hedra julen och valde att kalla det för tomtegröt. Och sen åt alla så det stod härliga till! Den här traditionen kan så här i våra lyxtider verka brutal, hänsynslös och till och med osmaklig. Men se det var andra tider då. Det här fyllde sin funktion. Många familjer överlevde julen tack vare tomtegröten. Och vem vet, kanske har just du att tacka din lyckliga stjärna för att tomtegröten räddade din farfar som så småningom fick barn som fick dig.

Och även om vi, som sagt, har andra tider nu, så har morfars historia lärt mig att tacka nej till alla erbjudanden om tomteöl. Ännu ett bra argument för en vit jul vettja!