Jag har rakt igenom livet kunnat konstatera att det inte lönar sig att sticka ut nacken. Bättre att hålla käften och få fortsätta med det man vill i stillhet än att säga vad man tycker och riskera att makten blir förbannad och angriper en. Men det känns inte bra.
Jag är ingen som trivs med att huka mig och vara alltför respektfull.

Så i valet mellan att göra det som lönar sig och att göra det som känns bra måste jag välja det som känns bra. Annars tappar man ju sig själv. Eller hur?

Kloka vänners råd till mig har varit att hålla en låg profil. Att nöja mig med att blogga om filosofiska saker. Men hur j***a tråkigt är inte det? Som att citera en kylskåpsmagnet.

Ett politiskt korrekt samhälle fostrar ju faktiskt idioter. Stäm av hit, stäm av dit, byt åsikter hit, byt åsikter dit. Så att du alltid hamnar i den mellanmjölksljumma mittfåran. Whats the fucking point?

Så i all ödmjukhet, i den mån någon saknat en Mattias som vågat säga vad han tycker, Im back. Och blir det konsekvenser, så ska jag utan ödmjukhet utmana dom. See ya folks!