Tja, ibland sitter jag och raderar ut foton i mobilen som inte är relevanta. Typ vinterdäck som hör till nån bil jag sålde för flera år sen och så. Foton som jag undrar VARFÖR jag tog och sparade på? Typ

andra förstår jag absolut att jag sparat:

Ändå har vi ju inte haft mobilkamera så länge, tänk hur det blir sen, om några tiotal år när iCloud är överjättefullt!

…på altanen i Nästräsk is da shit! Vi sitter stilla och lyssnar på åskbraken och tittar på den lilla sjön där olika mönster uppstår på vattenytan. Göran sätter på musik från spellistan och Tammy Wynette, Ester Ofarim, Ellie Gouldin, Eva Cassidy, Bette Midler, The Tokens, Dana Winner, Sara McLean, Ronan Keating, Jennifer Rush, Ed Shearan och Andrea Boticelli strömmar ut mot ovädret och sjön.

Alla fåglar och alla djur är stilla när åskan går. Blixtarna syns ändå inte nå häruppe i norr… Hundarna ligger pall i sina små hus.

Jag ringer min pappa Ricko, 91, för att fråga om en (för mig) nyupptäckt författare och reporter som heter Loretta Napoleoni. Jomen… såatt det är klart att han är blixtsnabb. Som vanligt kan inte Google slå honom inom hans områden. Innan jag hunnit avsluta meningen så vet han precis vem jag menar, vad hen har gjort och skrivit m.m.

Genom livets alla skeden har han följt mig och alltid varit fena på att ge mig exakt de böcker jag behövt just då.

Vi pratar om andlighet och hur mänskliga värden gärna glöms bort i dessa Corona-BNPfixerade, sparkravsfixerade, vinstmaximerade och allmänt materialistiska tider vi lever och verkar i.

Ja, jag säger ”verkar i” för att jag skulle så gärna vilja göra något åt alla de som har det svårt. Vi har det extremt bra här. I Nästräsk, i Arvidsjaur, i Norrbotten, i Sverige. Jag har råd att ha bil, och vi bor här i fritidshuset c:a 95 % av årets dagar, en gammal kronostuga med en effektiv värmekamin. Vi har råd att köpa mat, ha Internet, ha vatten och avlopp. Och i året-runt-huset i Nybyn, Älvsbyn, har vi tvättmaskin och alla moderniteter och 14 km till tätort. Coronaviruset har hittills inte påverkat oss något mycket, förutom att vi har måstat besöka min pappa genom att sitta på altanen.

Ingen i min närhet har drabbats av pandemin, och OM detta skulle ske så finns vården där redo där att hjälpa oss, som den alltid gjort förut för mig och min familj.

Med olyckor, hästavkastningar och koslagsmål, med fiskedrag i tummen och missfall, med blodförgiftningar och förlossningar, med hjärtstillestånd och vaskulit, med härdsmälta i hjärnan och bruten rygg, med krossad fotled i en lagård uppe i Rödåsel en tidig söndagmorgon. Jag glömmer det aldrig, från kokvigans spark vid 8- tiden till operationsbordet på under tre timmar. Full av kodynga, i lagårdskläder, inte en rynkad näsa på,akuten, bara full service och fullt stöd. Tre månader senare kunde jag jobba heltid, hade detta hänt för 100 år sen…

All vårdpersonal har alltid varit mina hjältar lååångt före Corona.

Det slår mig därute på altanen att såhär har det åskat och blixtrat i alla tider, människor och djur har krupit in under skydd och böjt sina huvuden.

Tiden rullar på. Vad gör jag och alla vi andra för de som har det svårare än oss? Jag är med i Svenska Freds, och är månadsgivare till BRIS, och ger till Barncancerfonden och Cancerfonden när jag har råd. Hoppas ni andra också gör det ni kan. Inte för att ”stilla ert samvete”, utan för att det är viktigt att vi alla gör det vi kan på något sätt, för att vi faktiskt tillhör en civiliserad tillvaro och det skulle bli outhärdligt om vi inte…