När det börjar mörkna häruppe

så kan många bli lite deppade och genast hänge sig åt sanslöst tv- tittande

och ätande av onyttiga saker. Självklart så går det åt pepparn om en gör så redan i oktober, och det blir lätt att en drabbas av molokenhet, depp, tunnelseende, vitaminbrist, muskelförtvining, hopplöshet och en dysterhet som sprider sig som svampsporer under marken till andra lättemottagliga människor. Vresiga fräsanden far förbi familjemedlemmar.

Såhär gör jag för att mota vinterdepressionen. (Jag vill påpeka att jag startar i uppförsbacke eftersom jag idiotiskt nog inte idkar några vintersporter; ingen skoterkörning, ingen skidåkning vare sig neråt eller på platten, inga romantiska långskridskoturer, inget sladdande med gammbilar på isen, ja inte ens ägnar jag mig åt att leta upp björniden att peta med pinne i, som är en kul hobby i norra Sverige. Har jag hört ifrån en tant). Ut i alla väder alla dagar, även om det är -34, tag med en glad vän och använd erforderlig utrustning.

Ät äpplen, ha en bra bil, se till att bo i en bostad som har elektricitet – det underlättar så mycket.

Men se till att ha en eldstad av något slag, för som Sixten Lundby sa ”Ett hus som man inte kan göra upp en brasa i är inget hem”. Bra färgpennor så jag kan rita brev till barnbarnen, en kikare för att kolla på hackspettar eller grannarnas containrar och som extratillbehör en pangpangare. Det är sambons. Inte ens jagar gör jag, vad skulle jag hit upp för?

Tricket för att hålla mig vid gott mod är att jag lurar mig själv. Redan i början av december räknar jag ner till årets kortaste dag, och direkt på morgonen dagen efter rusar jag till köksfönstret och utbrister hurtigt till mig själv: ” Det är redan lite ljusare!”

Efter en jädrans massa såna morgnar så syns tillslut en vag aning av ljus vid halvsextiden på morgonen, då utbrister jag entusiastiskt till sambon som snarkar efter nattens rävvakande och är måttligt munter:”Dags att så frön!”

Zinniafröna kommer upp efter två dagar och sedan är det bara att stå och vara löjligt glad över att de små rangliga stänglarna sträcker sig mot det som alldeles snart kan benämnas VÅR!

Ja, lämpligt att ge mina läsare några bilder från fritidsstugan i Nästräsk, Arvidsjaurs kommun, alldeles bredvid flygplatsen som militären har här. Den kallas RFN, Vidsels flygplats. Den hyrs ut till andra militärer som vill träna sina maskiner här, såsom helikoptrar, stridsflygplan, Herculesplan och andra grejer. Därför är det ett skyddsobjekt och vi får bara köra igenom (inte stanna) och inte fota. Securitas far runt dygnet runt året runt med pistolbeväpnade vakter i vita bilar i och utanför hela området, även förbi denna lilla stuga som ligger strax utanför. Det känns tryggt, men allra bäst är att vi tack vare detta har brandkår endast fyra km bort!

Den lilla grunda sjön Nästräsket skymtar bakom husknuten.

Igår var vi ute och kollade spår efter rävar, harar, älgar, renar och – som det senare visade sig – hundspår.

För några dagar sedan var det supermåne:

Så himla fint det är att bo på landsbygden i norra Sverige! Efter alla dessa år är jag lika glad och fascinerad av detta, den rena luften, avsaknaden av ständigt ljud från trafik, fläktar, prat och allt som hör tätorten till. Konstigt nog så stör faktiskt inte ens de ohyggligt snabba stridsflygen som vrålar förbi, men det kan bero på att de militära flygfäna inte är särskilt ofta uppe. Kanske ska di andra militärerna även tränas i att stå på landbacken och sköta om sina maskiner i mörker och kyla (förra vintern var det minst -30 grader i flera dagar)? Sånt som vi garvade nordbor ser som nåt helt naturligt stor del av året. Nå, ändå svär vi och bannes, men inför andra mindre härdade människor låtsas vi att det är en barnlek att färdas här i norr.

När vi då bor i den här stugan, vilket är ungefär 98 % av årets dygn, så lever vi nära naturen. Från tv-rumsfönstret upplever vi alla årstider och väderlekar. Svanar och fiskgjusar och andra flyttfåglar kommer, sjöfåglarna vallar omkring sina barnkullar i sjön, kråkfåglar och hackspettar och småfåglar gnager på rävåteln, och när det blåser hårt så skallrar de gamla fönstrena samtidigt som det knastrar i kaminen.

Sen far vi till närmsta grannen och enda fastboende här 800 meter bort och hämtar dricksvatten. Ibland skäller hundarna för att de har fått syn på renar eller rävar eller åtminstone hypotetiska sådana, och nästan varje dag tar vi med dom ut, och då spanar vi efter vilt eller olika årstidstecken.

Till sist foton på två av barnbarnen en härlig vinterdag nere i Vindelns kommun!